”Jag måste erkänna att jag inte alls hade någon lust. Det är en extremt lång flygning, som är jättejobbig för en vuxen och hur det skulle bli att göra den med en knappt halvåring, orkade jag inte ens tänka på.”
Både jag och min man har rest mycket privat och i våra jobb. Långflygningar är vardag för oss, och ack så tråkiga dem är när man gör dem regelbundet.
Min man kommer från New Zealand, så en tidig vår, efter mycket tjat från familjen där borta, bestämdes att vi skulle åka dit för att de skulle få träffa vår dotter Charlie, som nu hade hunnit bli 5 månader.
Jag måste erkänna att jag inte alls hade någon lust. Det är en extremt lång flygning, som är jättejobbig för en vuxen och hur det skulle bli att göra den med en knappt halvåring, orkade jag inte ens tänka på.
Flygningen skulle gå Stockholm, London, Bangkok, Sydney för att till slut landa på den södra ön av New Zealand. Hemresan skulle gå samma väg fast via Singapore istället för Bangkok. Vi bestämde dock att bryta i Bangkok och Singapore och stanna där i fem dagar var innan flygningarna gick vidare.
Vi flög med Malaysia Airlines – klart att rekommendera när man reser med barn. Otroligt barnkära! (De flyger även till New York dit vi åker regelbundet. Toppen!)
När vi klev på flyget till London upphörde min vanliga “avstängning” av hjärnan som brukar infinna sig när jag flyger. Vi hade det fantastiskt!
Plötsligt blev det roligt att flyga. Tiden försvann, då vi hela tiden hade vår dotter att vara med och ta hand om.
Jag hade varit lite nervös over “flygöron”, men det var som att Charlie automatiskt ville amma när det var dags för take off och landning. Och för första gången i mitt flygande liv, uppskattade jag flygplans byten. Att sitta 17 timmar i sträck på ett och samma flygplan, tror jag skulle vara att tänja gränsen, för både oss och Charlie, samt folket runt omkring. För hur man än vrider och vänder på det, så gråter en 5 månaders unge då och då.
Vistelsen i Bangkok var fantastisk. Vid varje måltid, kom någon fram och ville hålla Charlie. De kunde försvinna en bit, och sen kom en annan person tillbaka med henne. Barnvakt under varje måltid! Vi skulle äta lunch med vänner på ett 5 stjärnigt hotell – inga gympaskor eller shorts tillåtna. Även där kom en i från topp till tå klädd i siden, servitris, och undrade om hon fick hålla Charlie. Fler utav personalen kommer fram och de går iväg med Charlie ut i trädgården och luktar på blommor och sitter I gräset. Då ser vi någon högre chef komma gående med bestämda steg. Vi anade att det kanske inte var helt ok för personal att under arbetstid sitta och leka med ett barn.
Det som hände var dock att chefen tog Charlie och fortsatte leken.
Resan gick vidare till Sydney och sen New Zealand, där tjocka släkten väntade.
Det som är skönt att resa med mindre barn, är att de är nöjda bara de är med föräldrarna. Det gör det ganska enkelt. Jetlag är inte så mycket att tänka på eftersom de sover lite hipp som happ ändå. Det gäller bara att komma ihåg den där mest älskade grejen, nalle eller som i Charlies fall, ett stort lammskinn.
Charlie är nu 2,5 år och har sedan resan hem klarat av både New York ett antal gånger samt nu senast i sommar södra Frankrike hos resten av släkten.
Idag är flygningar inget att tänka på ens, när den fantastiska bärbara dvd spelaren finns. Ner i sätet, ta en titt runt, och sen frossa i Robin Hood!
Res med era ungar! Det är jättekul!
Krönika skriven av: Lina Anderson
