Nah, det var väl en lögn egentligen, men jag kan sluta när jag vill!
Ok…Hej jag heter Kali och jag är shoppoman…HEJ KALI! sa alla mammor/blivande mammor inne på Vi med barn. För nog är det väl lite så att det kliar i fingrarna på många mammor när man ser de små, små storlekarna?
Jag älskar att handla till Draken och kan utan skam handla ihjäl mig. Det är en ren och skär tur att jag gör upp en budget och mest kör med kontantbetalning, allt annat är livsfarligt.

Jag shoppade idag och jag blev helt lyrisk.
Jag hittade en petit liten body i stl 56:
Visst…sure…right. bakgrunden är rosa men jag kunde inte stå emot i alla fall. Det är tjatet om mörka färger = pojke, pasteller = flicka tänket. Jag tror nämligen att det är en liten lillebror i magen.
Jag blir också påverkad av det tänket men kör bara på färger jag tycker om.
Jag älskar mörka, varma och starka färger som rött, lila, grönt osv.
Med andra ord är jag en sucker för märket Me too. det passar min stil bra, men plånboken ger ifrån sig ett “hjääälp” varje gång.

På fredag ska jag köpa en massa jäkla tyg och börja sy mina egna kreationer.
Det blir kul och jag är ganska bra på sånt, dessutom blir det mera pengar över.

P.s Gudarna bestämde sig för att kväva Ödeshög i snö.
Är det att reta Gudarna att ge sig ut i alla fall? För att jag är så förbaskat sugen på bakelser eller kakor. D.s

Jag gick nyss igenom gamla foton och bilder på Ophelia. Man kan se ett genomgående tema och det är Ophelia som myser med mammas finger i munnen.
Indeed, indeed, hon vågade nämligen vägra napp, trots att hon hade ett jäkla tuttbehov.
Så där satt man med fingret i vacker mun.
Jag var inte missnöjd, absolut inte, men det var förbaskat svårt att göra saker med ett finger i Drakens gap och den andra handen under Drakens själva lekamen.
Jag bar på Draken en hel del, hon gillade det, men ibland ville man ju göra annat, tex ta en kaffe och då fick Lemurpappan rycka in och då såg det ut så här:
Jag svepte min kaffe ganska omgående sedan var det fingret i munnen som gällde igen. Hon var och i ärlighetens namn är väldigt mammig.
Draken gillade inte att sova så mycket dagtid heller för den delen men hon sov gärna under nätterna, med fingret i mun så klart. =)

“Fan, är han här igen.”
jepp, så illa är de,t och det är så det känns när jag ser den blonda pojken.
Jag tycker egentligen inte illa om honom och jag diggar mamman.
Problemet är att han sliter, river och gör illa dom små barnen. Han gör ingen skillnad på 5 månader eller som i Ophelias fall 15 månader.
Det svåra är ju att han medvetet siktar in sig på att göra dom illa.
Han kör med full fart på trampcykeln och sedan riktar han in sig på någon av dom små sedan smäller det, alltid, varje jävla gång är det någon bebis som blir ledsen. Han går nämligen inte på jämnåriga.
Han är bara 4 år, han kanske inte förstår vad han gör men det är ändå skitjobbigt för mig som mamma att se honom göra illa min dotter.
Jag röt i idag, har sagt till förr.
Ophelia kröp över en madrass och han kommer springandes. Han försöker sedan knäa Ophelia i ansiktet.
Jag säger åt honom att man absolut inte får sparka andra barn i ansiktet, men han springer bara vidare.
När jag ryter i brukar folk reagera, jag kan se ganska ruskig ut, eller kanske mer bestämd, men han kanske är van vid att få mycket skäll av andra mammor så att han helt enkelt inte bryr sig?
Hans mamma tycks ta det med ro. Hon säger åt honom ibland att inte vara så vild, men jag tror att hon går till Öf för sin egen del.
Hon jobbar inte så jag antar att hon helt enkelt får tråkigt. Hur som helst så har hon ingen som helst koll på honom på Öf, ingen alls. Hon sitter mest och pratar med föreståndaren.
Jag känner mig som ett as som säger så om henne, jag tycker om henne, men jag tycker inte om hennes sons beteende och jag tycker att hon borde vara mer angelägen att se efter honom.
Dom andra mammorna ruskar på huvudet när han far fram sedan hör man någon gråta. Det känns inte heller sjyst, att dom inte snackar med mamman eller säger till pojken.

Det blir så fel.

Det är 6 timmars regeln jag talar om.
Eftersom detta är min blogg så ämnar jag att vara ego för denna regel gäller, eller kanske gällde inte för mig.
Jag har alltså Aspergers syndrome samt ADHD
Vi som har dessa funktionshinder är inga kloner av varandra utan har olika styrkor och svagheter.
Jag listar några av mina styrkor så ni förstår lite kort hur jag fungerar:

Jag gick upp halv sex i morse. Visst, det är inte speciellt tidigt men har man legat och kliat och stirrat läääänge så blir man trött, om inte av allt jäkla kliande.
Hur som helst så kan man ju ligga och fundera, inte för att det finns något annat att göra.
Så jag tänkte på Pappa of the year, Andreas Carlsson, Idol juryn ni vet.
Han säger stolt att han talar med sin son varje dag.
Tänk efter nu…vad hade hänt om det hade varit en mamma som hade sagt det samma? Jag talar med mitt barn varje dag…..
För det första hade reaktionen varit so what, det är liksom vad föräldrar gör, eller så hade hon blivit klassad som kass.
Detta gör mig förbannad.
Vi har kvinnor och män som gnäller över att systemet är orättvist, de flesta som vinner vårdnadstvister är just mammor.
Ja…kan det bero på att mamman per automatik ofta tar större ansvar?
Det är ett normalt beteende att män sticker i väg till LA och jobbar, men han är en jävligt bra farsa samtidigt, för han snackar ju med sin unge varje dag.
Mamman som gör det samma är dock en annan femma, då är det inte längre norm och då skall det fördömas och jagas.
Varför är en del män så stolta över att dom på eget initiativ har moppat golvet? ” Kolla, jag har moppat “.
Är en man duktig för att han hjälper tilll att städa undan sin egen skit?
Vad vill han ha? en klapp på huvudet eller en snabbis som tack?
Nej, man hjälper inte till att passa sina egna barn eller städar undan efter sig.
Detta påstår jag är en förnedrande syn för mannen. Att han får beröm för att han snackar med sin son varje dag i telefon.
Han är ju ändå man… Hänger ni med. Normen är förnedrande i många fall men accepteras som normal eftersom vi är uppfostrade med den och där med inte ifrågasätter den.

Tacka fan att man får klåda av sånt här.

Jag hade sovmorgon i morse. Jag sover inte, men min lemurman men kärlek i tanken serverar mig kaffe på sängen med nyast numret av tidningen Föräldrar och barn.
Det känns jävligt lyxigt att ligga där med en kopp kaffe.
Sure, det är inte mycket för världen men jag gillar det.
Vid tiotiden gick vi ut på promenad med destination lekplats.
Nu jäklar ska det lekas!
Jag slet och bråkade med min fina stroller men den är rent ut sagt förjävlig att ha på relativ oplogade trottoarer. Den gräver sig ner och hjulen plöjer dels snövall eller mest far omkring och retar gallfeber på den som kör åbäket, det vill säga mig.
Nåväl. vi kom fram, efter gråt och tandagnisslan efter som Draken trodde att vi skulle gå till Öppna Förskolan.
Hon blev ledsen när vi gick förbi stället med alla roliga leksaker.
Nu påbörjades kampen Ophelia V.S snö i massor.
Det var omöjligt att gå omkring i snön men vi halvsläpade omkring Draken som tycktes uppskatta det hela.
Hon åkte rutschkana och gungade på elefant.
Man kan säga att det allt som allt var en helt ok lekstund även om den förkortades på grund av att snön vann alla slag, emot alla…
Strollern åker nu ner i källaren tills snön är borta.
Upp åker den gamla vagnen men feta hjul.
Game over, snön vann.
Men Draken är glad ändå. =)

När Ophelia var nyfödd så var jag ofta orolig över allehanda hemskheter som kunde drabba henne.
Det är ganska normalt vågar jag påstå. Men jag malde, och malde…tänk om eller om det skulle hända, eller det?!
jag mins att jag läste en tråd inne på Mb om en bebis på 8 månader. Denna ensamma människa blev utsatt för saker jag inte vill tänka på just nu, helst aldrig, men den dagen kunde jag inte låta bli att läsa just den tråden.
Ophelia låg och sov och jag läste…ångrade mig, men fortsatte läsa i alla fall.
Varför gör man så, man mår dåligt men fortsätter i alla fall?
Jag plockade upp Draken och hon sov på min mage.
Efter det spann liksom min fantasi lös om allt hemskt som kan hända ett litet barn.
Jag funderar allvarligt över min mentala hälsa som på något sätt inte kan få dessa bilder ur skallen.
Under många månader var jag hemsökt av en massa otrevliga tankar, som jag helst ville fördriva men inte kunde riktigt.
Fortfarande någon gång per dag kan hemskheter hemsöka mig, men i kortare perioder.

Jag minns också under Drakens första månader vilka mardrömmar man hade.
Ofta drömde jag att jag hade tappat bort Draken, hon hade av outgrundliga anledningar legat i en trapp (!?) och jag hade tydligen glömt henne där.
Fy fan vad jag letade.
Jag vaknade ofta så skärrad att jag ville lipa.

I mitt stilla sinne undrar jag om det gör någon skillnad med mitt lilla Drakyngel där inne i trygga magen?
Kommer jag ha samma noja och liknande drömmar eller har man på något vi gjort sitt med första barnet?
Spelar det i sådana någon roll att det är tätt inpå barnen?
Hm…hm….
Jag hoppas att jag slipper.

oh fy fan…skulle man ju kunna säga och gör så en hel del gånger.
Jag gillar min gravidmage, jag har ingenting emot min kropp men sure, det skulle ju kunna vara bättre.
Det är ingen brinnande önskan jag har eftersom jag då hade gjort något åt det.
Jag är ganska smal men när jag blir gravid så sväller jag upp, jag klagar lite över det samtidigt som jag slickar grädden ur mungipan och lastar mig framför nästa avsnitt av Halv åtta hos mig.
Jag tar alltså inte mitt utseende på så stort allvar.
Men det finns de som tar det på så stort allvar att jag börjar fundera på hur det egentligen står till.
En tjej var gravid i början på första trimestern. Hon nämnde att hon hade fått en sådan panik över en eventuell hängrumpa att hon omedelbart började träna i lägenheten i förebyggande syfte.
När hon fick ihållande kramper i magen så lugnade hon ner sig.
Jag tycker synd om tjejen, och de tjejer som känner att dom helt enkelt måste vara skittränade och snygga precis hela tiden, annars får dom ångest.
Det finns allvarligare saker än en hängrumpa men utseendet tas på sånt jävla stort allvar.
En kille har inte den pressen på sig i samma utsträckning.
En äldre fetlagd man har pondus. Alltså något positivt många gånger.
En kvinna som har något viktigt att säga förlorar ofta sin stämma pågrund av att hennes utseende diskuteras istället.
Jag skyller inte på tjejen med hängrumpan som inte fanns…jag skyller detta på samhället och ofta media.
Jag vill inte att min dotter ska uppleva den här förbannade pressen.
Jag vill att hon ska ha friheten att välja, hur mycket jäkla val man nu egentligen har?
Jag orkar fan inte vara snygg just nu, vill inte, jag är gravid…håll käften och kör en Anna Anka och ge mig en underlivsmassage med tungan varje morgon.
Jag har pondus….förstår du?

Jo, jag är ju mamma och det till Draken, eller Ophelia som hon också kallas. Hon har många namn, Räkan, Tuttis, pluttan, you name it.
I min (O)välsignade lekamen husuerar nämligen ett annat yngel av denna Drakmamma.
Det ska det också ältas om, och det till förbannelse! Det är nämligen så att denna Drakmamma är besatt i det mesta om bebisar, ungar och graviditeter.
Inte bara min egen, oh nej, så pass intressant är jag inte så jag liksom går och njuter över min egen förträfflighet alena.
Givetvis finns det också en pappa, man han är liksom mer….lemur aktig, eller sengångare kanske.
Han gör inte så mycket väsen av sig, ser söt ut och hänger någonstans i Landet där Drakar dansar.

Hur som helst, jag har en jäkla massa att säga och berätta om.
Bra och dåliga, kanske något provocerande, men ärliga.

Så Välkommen till den Fromma Drakmammans liv och funderingar omkring barn!