I dag känner jag att jag har funnit en ro i tillvaron som jag länge saknat.

Jag satt på vår uteplats tidigare i morse och betraktade huset, trädgården, hönsen som spatserade omkring och katterna som låg och dåsade. Regnet hängde i luften och fågelungarna i holken på björken pep när mamma talgoxe kom med en insekt.

Jag väntade på den vanliga känslan av stress och irritation över allt som borde göras, men den uteblev. Kände mig för tillfället helt tillfreds med allt.

Log och tänkte på mannen och pojken som fortfarande sov i sina sängar inne i huset.

Jag kände mig förvånansvärt pigg trots att jag gått upp innan klockan sex, driven av min vanliga morgonrastlöshet. Utvilad, för att Robin sovit hela natten efter några dagar av nattlig oro. Han har varit lite snuvig och har två tänder på gång, stackarn. Vi får hoppas att han är på sitt vanliga glada humör idag då vi ska iväg på äventyr.

Jag, Robin och hans mormor ska åka och hälsa på min vän H. Mamma är nyfiken på hennes hundar och så vill vi naturligtvis träffa H´s son lille A. Vi ses alldeles för sällan så det ska bli trevligt.

Tänk vad vuxna vi har blivit alla vi gamla kompisar! Fullt upp med familjer, hem, diverse jobb och fritidasaktiviteter.

Det känns inte allt för länge sedan vi släpade våra täcken och kuddar mellan våra föräldrars sommarstugor, låg vakna på nätterna och pladdrade om killar och stränga föräldrar.

Det känns lite skrämmade att tänka att en dag kommer Robin att köra ner tandborsten i bakfickan på jeansen och sticka iväg för att ligga vaken hela natten hos en kompis och snacka om tjejer och om hur korkade jag och D är!

Huva, kan man inte stanna tiden?!

/K.

Jaha.  Så har man trillat dit, blivit blogmorsa, jag med.

Jag har alltid varit periodare på att skriva vanlig dagbok och familjens gemensamma blog går det ju lite upp och ner med, så det ska bli intressant att se hur länge jag orkar med den här..

Men, men, friskt vågat heter det ju…

Det är väl bara att köra igång då:

Jag och lilleman är ensamma hemma, D har stuckit till Tyskland med Robins farfar och farbror. Vi bestämde oss för att inte åka till Mantorp i år och jag bryter därmed en långvarig tradition. Det skulle ha varit mitt tionde år i rad på Bug Run i år, men nu blev det som det blev. Det är som att mitt bilintresse har kommit av sig helt. Förr brukade min första tanke när bilen pajade vara “Hm, kan jag fixa detta själv?”, numera är det “Hm, kan jag få maken att göra en mekinsats eller vilken verkstad är billigast/bäst?”

Men jag förmodar att det är som det ska vara, fokus ligger på Robin och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Förhoppningsvis vaknar bilintresset till liv igen framöver så jag kan hänga med sonen i garaget när han blir äldre!

Från det ena till det andra så hoppas jag att Robin sover inatt, det har ju varit lite trassel med sömnen nu när det är både förkylning och tänder på gång. Stackarn, han har  haft ett par jobbiga nätter och det innebär ju att vi vuxna inte heller sovit något vidare.

Nu ska jag gå och göra kväll och krypa ner i den stora tomma sängen. Tur man har katterna så man har lite sällskap i mörkret inatt.

När jag funderar lite på det så kanhända det inte gör så jättemycket om Robin vaknar i natt och hemskt gärna vill sova hos mamma… =)

/K.