Caroline Bergström: "De ber mig krysta, vilket INTE är lätt när man inte har krystvärkar"

Vimedbarns bloggare Caroline Bergström delar med sig av sin förlossningsberättelse med sin yngsta dotter Audora. Caroline berättar om hur det var att föda barn i ett annat land och hur hur det var att krysta utan krystvärkar.

Jag misstänkte att jag läckte vatten i ett par dagar, eftersom jag aldrig gjort det tidigare var jag väldigt osäker och kände inte att jag ville åka hela vägen in till sjukhuset i onödan, var ju trots allt bara i vecka 35. Det skulle varit väldigt pinsamt att komma in och inse att man inte klarar av att hålla tätt så jag valde att avvakta. Vi ringde självklart in för att rådfråga men fick svaret att de inte ger råd över telefon, inte ens tips på hur man kan bli säkrare. Den 1a mars började jag känna mig febrig och den molande värken ville inte ge med sig så tillslut lyfte T (min man) på telefonen och ringde hela vägen till Danderyds sjukhus i Stockholm där 2 av mina andra barn är födda. Hon sa att det är precis som vattnet, gav tips och bad oss sedan åka in.

Sagt och gjort, runt klockan 22.30 kom vi in till sjukhuset i Las Palmas. Som vanligt fick T vänta utanför medan jag gick in i väntrummet för att vänta på att få träffa en sköterska. Efter en massa frågor, blodtryck, temp och att ha lyssnat på bebisens hjärtljud gjorde hon en kontroll som mycket riktigt visade att det var vattnet. Hon lämnade över mig till en jätte trevlig kvinnlig läkare som gjorde samma kontroll och bestämde att jag skulle sättas på antibiotikadropp för att sedan starta förlossningen klockan 10 på morgonen, sedan skickades jag in på observation och T hämtades in ett rum där man får ligga med CTG. Nu hade jag sammandragningar/lätta värkar med 40 sekunders mellanrum.

Efter en timme togs vi in på ett nytt läkarbesök, ny kontroll som även den visade vatten avgång, ultraljud som visade att bebis fortfarande låg rätt med huvudet långt ner och ett hjärta som slog precis som det skulle. 2 cm öppen och en liten bit av tappen kvar, inget annorlunda från första undersökningen och eftersom jag inte hade ont fick vi ett rum över natten fram till igångsättningen. Jag fick antibiotikadropp och försökte somna, T var helt slut och somnade medan jag hade svårare att komma till ro.

Runt klockan 7.30 hämtades vi, jag i rullstol(!), ner för undersökning igen. Fortfarande bara öppen 2 cm och en liten bit av tappen kvar, in för ny CTG. Ojämna värkar, inga direkt kraftiga.. Sen började jag blöda, ganska kraftigt.. 3 sköterskor kom in och kollade, pratade med varandra och såg bekymrade ut. Kejsarsnitt var allt som snurrade i mitt huvud, livrädd var jag, mest över att mannen inte får vara med vi kejsarsnitt här och att behöva gå igenom något sådant helt ensam vet jag inte om jag skulle klarat av. Jag fick ta en dusch, massa blod, ny kontroll och massa smärta. Sköterskorna bestämmer att jag ska flyttas till ett förlossningsrum trots att jag inte öppnat mig mer.

Ca klockan 9.50 kommer vi in i förlossningsrummet.

De frågar om jag vill ha EDA, jag ber om vad som helst men inte det och får veta att de inte har någon annan smärtlindring. Jag väljer att inte ta EDA.

Värkarna är intensiva, T får trycka allt han kan i min svank och jag känner bara panik över blodet, smärtan och att inte ha tillgång till smärtlindring. Jag kan inte koncentrera mig på andningen och är livrädd för att det är något problem med bebisen.

Jag ändrar mig och ber om EDAn i alla fall, vill ha tillbaka kontrollen, även om EDA egentligen är det sista jag vill ta. De gör en undersökning – jag är öppen 8 cm och bebisens huvud syns. De ber mig krysta, vilket INTE är lätt när man inte har krystvärkar. Jag försöker hitta kontrollen, tänker att snart är det över och försöker hitta andningen…

Klockan 10.23: Efter att samlat andningen och tvingat fram en ordentlig krystning är hon ute!

Det gick extremt fort från att vi kom in i förlossningsrummet, jag hann inte riktigt med och kunde verkligen inte förstå att det var klart när hon kom upp på mitt bröst. Hon vägde 2655 gram och var 46 cm lång!

Sedan ville moderkakan inte riktigt komma ut och jag blödde en hel del men runt klockan 11.30 var det klart. Det blev en kort men väldigt intensiv förlossning.