Redan som liten hade jag en dröm om att en dag flytta långt bort. Jag ville bo någonstans där solen lyste varje dag, där palmerna stod radade längs vägarna och de stora vita sandstränderna med frisk saltvattensluft fanns…
Nu lever jag min dröm och bor på Gran Canaria. Okej, vi kanske inte har de vitaste stränderna men två stycken importerade gör det nära nog…
Men hur kommer det sig att vi hamnade här?
Den 1 september 2012 gick min sambo på 6 månaders föräldraledighet och vi satt på ett flyg hit ner med barnen, Adam 4år, Alisha 2,5 år och Adrian då 6 månader gammal. Jag hade träffat någon med samma dröm som jag – och vi kände att det var läge att testa vingarna när vi hade chansen…
Jag hade några riktigt tuffa år i bagaget och hade tagit mig ur ett destruktivt förhållande med Adams pappa, vilket resulterade i många långa & jobbiga rättegångar åren som följde. Trots att jag hade lämnat det bakom mig och träffat någon som var raka motsatsen hade jag det fortfarande jobbigt på många sätt. Därför var den här resan en lång paus, förhoppningsvis ett avslut på allt det.
När de där 6 månaderna kom till sitt slut stod vi i valet och kvalet om hur vi skulle göra, vi hade fått en försmak av hur livet kunde vara. Allt var så enkelt här, livet flöt på och vi hade inga problem i världen så vi stannade.
Livet på Gran Canaria är ändå inte alltid så enkelt
Det var något vi snart fick lära oss, Spanien är ett otroligt byråkratiskt land och det är inte annorlunda på den här ön. När sommaren närmade sig sitt slut hade vi fått lära oss att skolplikten börjar redan vid tre års ålder här MEN att skriva in barnen var inte så lätt som vi önskade… Allt här nere är pappersarbete, datorer vet de knappt vad det är. Det resulterar i en massa åkande fram och tillbaka för att lämna och hämta papper som behövdes – och det är inte bara när det kommer till skolan. Man blir ständigt skickad fram och tillbaka utan konkreta svar på vad som egentligen behövs och det är bara att vara tyst och göra det som behövs, för säger man ifrån får man ingen hjälp alls.
Skolan är en av de största fördelarna med att bo här. Till en början var jag lite orolig för barnen – de kunde inte ett ord spanska och skulle kastas in i en skolverksamhet direkt, men det gick otroligt bra. Redan efter två veckor kunde båda barnen språket och sedan dess har de båda utvecklats något enormt. I år började även Adrian i skolan och jag är så glad över det! Adam blev 7 år i juni och räknar matematik på samma nivå som åk 3 i Sverige & Alisha som är 5 år nu kan både läsa och skriva.
Jag lever min dröm!
Jag är otroligt glad över att jag vågade ta det här steget, nu kan jag bocka av ett av mina livsmål. Under resans gång har jag även hunnit bli fyrabarnsmamma och det är något som verkligen gett mig en tankeställare. Man har många fördelar i Sverige som man tar för givet när man bor där, som till exempel föräldraledigheten. Här nere är mammaledigheten 16 veckor, efter det ska barnet in på förskola om man inte har råd att vara hemma obetalt.
Hur länge vi kommer bo kvar här har jag ingen aning om idag, vi lever i nuet och resten får framtiden utvisa, det enda jag kan säga är att jag är otroligt stolt över att jag vågade ta steget!
/Caroline Bergström
