”Men innan jag hann ner för trappan hade han fått tag i mitt hår och drog mig tillbaka in i lägenheten, jag kämpade kravlandes medan han höll ett hårt grepp om mitt hår.” I ”Det hände mig” på Vimedbarn berättar Carro om hur det var att lämna en man som under en lång tid misshandlat henne både fysiskt och psykiskt – mitt framför sin ettåriga son.
Han hade precis kommit in från en promenad med hunden, dörren stod fortfarande öppen och jag såg min chans. Jag sprang ut i trapphuset barfota, tänkte att bara jag kom ut och fick tag på någon så skulle vi nog kunna komma därifrån… Men innan jag hann ner för trappan hade han fått tag i mitt hår och drog mig tillbaka in i lägenheten, jag kämpade kravlandes medan han höll ett hårt grepp om mitt hår. Han kastade mig ner i sängen och satte sig gränsle över mig och jag kände hur paniken steg.
Mitt i allt stod Adam i dörröppningen och skrek förtvivlat. Jag minns hur han tryckte ner en svart sladd runt min hals, andningen blev ansträngd… På något sätt lyckades jag bita honom på insidan av armen, hur minns jag inte.
”Allt, allt, allt var mitt fel”
När jag satt hos polisen någon vecka senare och de frågade mig om jag någonsin skadat honom minns jag hur paniken steg, jag mindes hur jag bet honom och på något sätt kom loss den där gången och när jag berättade det kände jag mig säker på att få höra att jag hade mig själv att skylla, där och då hade jag jättesvårt att se att ingenting var mitt fel. Jag var fortfarande så fast i det han matat mig med i alla våra år, jag kände mig ful, otillräcklig, dum och oduglig på alla sätt. Allt, allt, allt var mitt fel. Hade jag gjort allt rätt hade han aldrig behövt ge mig de där första örfilarna och hade jag bättrat mig då hade det aldrig blivit värre.
Att leva i ett destruktivt förhållande är jobbigt, det kommer smygande och man är oftast säker att felet ligger hos en själv till slut. Man försöker och försöker att vara ”perfekt”, ber om ursäkt när man inte har gjort fel, ursäktar beteenden som egentligen inte är okej någonstans och DÖLJER, skyddar och håller en fasad för att alla runt omkring ska tro att allt är bra.
Blåmärken som dyker upp är av ”olyckor”, elaka kommentarer framför vänner bortförklaras, allt lyckas man hitta på lögner för medan man lever i helvetet bakom stängda dörrar.
Han hade min mobil när det var som värst, när min mamma hade ringt allt för många gånger under två dagar som jag inte fått svara bad han mig ringa upp och berätta hur bra det var. Där satt han på sängen mitt emot mig och tvingade mig att bita ihop och ljuga medan jag egentligen satt där med en stor blåtira och sprucken underläpp efter dagens ”misstag”.
Att erkänna för mig att det var misshandel jag var med om var det svåraste för mig, när jag ”rymde” hem till min mammas pojkvän och han ringde dit polisen som tittade på mig och ojade sig så såg jag inte det som de såg. I mitt huvud var det fortfarande ”inte så farligt”.
Hade det inte varit för Adam, min lilla ettåring som skrek förtvivlat medan han såg mig bli slagen, hotad och spottad på hade jag nog inte stått här idag, det var när jag såg hans förtvivlan och panik som jag insåg att jag måste bort och det var NU. Ett barn ska ALDRIG behöva bevittna något sådant och det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på att det finns barn som växer upp i hem där våld förekommer.
Det är extremt svårt att ta steget ut ur ett destruktivt förhållande, många tror att det bara är att lämna, men när man är där är det helt annorlunda, man har intalat sig själv att det inte är så farligt, att det är ens eget fel, man förnekar och bortförklarar.
MEN med hjälp så går det. Kvinnojouren, kvinnostödjare och massa bearbetning. Det FINNS en väg ut – bara man vågar tro och ta det stora klivet och be om hjälp. För det är just det steget som är det svåraste.
Följ Carros nya liv i bloggen ”Carros ungar” här på Vimedbarn: carrosungar.vimedbarn.se ››
