Felicia Duncan: ”Det fanns bara en ordning – studera, karriär och sedan barn”

Hade någon frågat mig för tre år sedan när jag skulle skaffa barn så hade jag antagligen skrattat och svarat någonting i stil med: – ”Herregud det är långt kvar, först ska jag studera så absolut inga barn innan trettio iallafall”. Vad var det då som hände, varför blev jag gravid inte långt där efter?

Om sanningen ska fram så har jag faktiskt alltid vart barnkär och i smyg längtat efter att ha min alldeles egna familj. Men att skaffa barn innan jag studerat var tidigare inget alternativ, det fanns inte på världskartan. I den ordningen levde man inte livet. Det fanns bara en ordning och denna var: studera, karriär och sedan barn.

En dag raserades denna bild då min syster berättade att hon var gravid. När min syster sedan fick sin son visste jag inget bättre än att umgås med dem. Längtan efter att skaffa egna barn växte för varje dag och jag började ifrågasätta varför en måste studera innan man bildar familj. När jag väl har mitt drömjobb, hur ska jag då ha tid för mitt barn? Jag som vill ha en stor familj, är det då inte lite sent att börja vid trettio? Min hjärna gick på högvarv och jag googlade och läste allt jag kom över om hur det är att skaffa barn innan studier. Och nej, Google hade föga förvånande inte svaret på hur jag skulle leva mitt liv.

När jag fått med min sambo på noterna började vi räkna och se om ekonomin skulle klara av en liten bebis i hushållet. En bebis som sover, äter och gör nummer två mest hela dagarna innebär en budget som måste klara av inköp av bergis tusentals svindyra blöjpaket. Vi räknade och räknade tills vi kom fram till att, jo, vi hade råd att påbörja projekt bilda familj. Detta var några dagar innan julafton och endast tre veckor senare var jag gravid.

Allting gick med andra ord väldigt fort, jag som hade räknat med att det skulle ta ett par månader åtminstone. I början kändes det väldigt overkligt, Herregud var jag verkligen gravid? Det var först när jag började berätta för min omgivning som jag förstod att det faktiskt var på riktigt. Mina vänner var mest glada för vår skull och inte så förvånade eftersom jag med dem vart väldigt öppen om mina bebisdrömmar. Min mamma däremot, hon fick sig en smärre chock. Hennes första ord var: ”Nej men Felicia, nu börjar jag gråta, du skulle ju plugga.” Det var jobbiga ord att höra men ändå ungefär vad jag hade förväntat mig. Hon ändrade sig dock ganska fort till att istället dela vår glädje.

Den fjortonde oktober föddes vår lilla Märta, och jag ångrar mig inte en sekund. Hon är min lilla ögonsten och jag har aldrig varit lyckligare. Jag ska fortfarande studera, enda skillnaden är att jag nu har en liten att ta hand om parallellt. Men det väljer jag att inte se som något negativt, tvärtom, att ha småbarn och studera innebär mycket mer tid med mitt barn än om jag hade arbetat heltid.

Summa summarum så vill jag säga att livet ibland kanske inte blir som man har tänkt sig, men det behöver inte vara något negativt. Det finns många olika vägar att gå och sätt att leva livet, bara du vet vad som är rätt för dig.

Veckans Fredagskrönika skrevs av Vimedbarns bloggare Felicia Duncan, följ henne här i bloggen för mer spännande läsning: feliciamodesty.vimedbarn.se ››

Gillade du Felicias krönika?

Kommentera, klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››