Michaela Qvist: "Hur skulle jag känna om hon plötsligt bara dog?" | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Michaela Qvist: ”Hur skulle jag känna om hon plötsligt bara dog?”

Veckans fredagskrönikör är bloggaren Michaela Qvist, här delar hon med sig kring hur det är att tillhöra de som inte översköljs av rosa moln och lyckorus när de just blivit nyblivna föräldrar – så här skriver Michaela i sin krönika: ”Tårarna rann och jag lutade mig över henne för att skåda mitt vackra barn, försöka känna kärleken men den fanns inte där.”.

Nu ska vi prata om något som för vissa är en känsla som känns som en kniv rakt genom magen, nämligen att inte älska sitt eget barn.

Jag sitter vid köksbordet och ser ut över vår altan där min älskade lilla Damian ligger och sover, ombonad i sin åkpåse i vagnen, så känner jag ett lyckorus över hela kroppen. Vem kunde tro att jag, Michan skulle få en sån fin, frisk och helt perfekt liten kille att älska och ta hand om. Att få vara mamma var något som var menat för mig sen långt tillbaka. När jag fick Naomi min först födda så förstod jag att det här var rätt plats för mig, jag är gjord för att vara mamma.

Dock har inte känslan alltid varit så underbar som den är nu. När jag födde Naomi efter en lång och komplicerad förlossning på 27 timmar och 2 timmars krystnings arbete trodde jag ju att vi skulle åka hem och allt skulle vara som på rosa fluffiga moln, men det var det ju inte.

Efter många förlossnings komplikationer och smärtan som uppstod varje gång jag rörde mig påminde mig om att det faktiskt var för att jag födde Naomi som jag hade ont. Någonstans inom mig så kände jag att jag ville få allt ogjort, hur skulle jag känna om hon plötsligt bara dog? Skulle jag sakna henne?

Naomi några minuter gammal efter en hemsk förlossning.

Dagarna gick och en dag, jag tror hon var ca 5-6 dagar när jag la henne på skötbordet så insåg jag att jag inte ens hade pussat henne. Tårarna rann och jag lutade mig över henne för att skåda mitt vackra barn, försöka känna kärleken men den fanns inte där. Tårarna droppade ner på henne och jag insåg att jag verkligen inte mådde bra.

Men som första gångs mamma så vet man inget. Man tror allt ska vara jobbigt och jag trodde jag hade det så jobbigt som alla andra men som jag i efterhand insett var värre än vad jag trodde. Dagarna, veckorna och månaderna gick och jag kämpade med att lära känna henne. Hon fick kolik. Sömnlösa nätter och många stenar på mina axlar, när ska detta ta slut tänkte jag många gånger?

På BVC sa de att det ända jag behövde göra om jag kände att jag mådde dåligt vara att fylla i en lapp som skulle visa med antal rätt eller fel om jag var deprimerad. Jag vet ju att jag är stark som människa så för mig var det ingen fråga om att visa mig svag för andra så jag gjorde aldrig någon utredning.

När Naomi blev ca 4 månader vände allt. Vi började ge henne mat tidigt då amningen inte hade fungerat, hon började sova bättre och jag började ta till mig henne och hon fick den mamma hon förtjänade. Jag började verkligen Älska henne.

Nu 2014 när jag födde min son Damian så var jag förberedd. Under hela graviditeten gick jag på Aurora samtal och pratade om förlossningen med Naomi och tankar att bli tvåbarnsmamma, jag övervägde till och med att föda vaginalt. Men efter en fantastisk förlossning den 13 augusti på 4 timmar och 4 minuters krystvärkar trodde jag det var för bra för att vara sant. Jag försökte ställa in mig på att det kommer bli jobbigt inte bara att komma hem och vara tvåbarnsmamma utan även att få livet att gå ihop med Naomi som för mig då var hela mitt liv och hur skulle jag kunna dela på det med en annan?

Men det gick förvånansvärt bra. Jag har varit ledsen, gråtit och tyckt att dagarna varit skit. Men innan jag började må allt för dåligt tog jag hjälp och har under senaste månaderna träffat en fantastisk psykolog på BUP som fick mig att inte falla denna gång utan stå upp rakt och ta till mig mitt andra barn på ett helt annat sätt än jag gjorde med första.

Damian 9 dagar och storasyster Naomi.

Det jag vill säga med denna text är att det är Okey att inte må bra när man fått barn. Det är okey att inte känna att man älskar sitt barn så fort det läggs upp på bröstet som alla pratar om. Det är oket att ta hjälp om man känner att man behöver det. För med hjälp kommer du må så mycket bättre. Du kommer kunna

bli den starka och fantastiska mamma till dina barn som alla drömmer om och för mig är det viktigast av allt!

Läs Michaelas blogg här på Vimedbarn: miichaan.vimedbarn.se ››

Gillade du MICHAELAS krönika?

Kommentera eller klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogginlägg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

2 kommentarer till “Michaela Qvist: ”Hur skulle jag känna om hon plötsligt bara dog?”

  1. Underbar krönika! Eftersom jag själv upplevde exakt samma sak. Min son är idag 1 år och 2 månader, jag älskar han mer än livet själv! Men den dagen han föddes kände jag ingenting, allt var hemskt.. Fram till han var 4-5 månader kände jag inte mycket för min son och jag kände mig värdelös som mamma. Men det hjälper verkligen att få prata av sig och berätta hur man känner.

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

stats