Sofie Myrdal: "Idag är jag en stark, glad och drivande mamma" | Vimedbarn - Topplistor för influencers
sofiemyrdal

Sofie Myrdal: ”Idag är jag en stark, glad och drivande mamma”

I veckans fredagskrönika berättar Vimedbarns bloggare Sofie Myrdal hur det var att växa upp i en fosterfamilj och hur det har påverkat henne som person. Läs Sofies gripande historia nedan. 

Jag minns dagen ganska så tydligt, jag var 6år, det var i juli -94 i Roma, Gotland.

Vi vaknade upp en morgon, jag och mina syskon, min bror var 8 år och min syster 11 år.

Vi undrade var mamma tagit vägen, pappa hade redan ”lämnat” oss för ganska länge sedan. Min syster hade en kompis sovande hos sig. Minns inte så mycket om hur det var när vi just vaknade mer än att vi märkte att mamma inte var där, sängen var orörd så hon hade alltså inte ens sovit där under natten, jag minns inte om hon var där när vi somnade eller om hon gått iväg efter.

Alla var rädda och hungriga, vet inte vad klockan var men det måste ha varit väldigt tidigt då det var ganska mörkt ännu och det var dimmigt och ingen trafik utanför. Vi upptäckte att dörren var låst och vi kunde inte ta oss ut, någon av oss kom på att vi kunde klättra ut genom källarfönstret. Vi gick ner i den mörka källaren som stank mögel! I bara pyjamasen gick vi över åkern till grannen där hon brukade hålla till.

Vi kom fram till det gröna, slitna, fula huset och gick försiktigt upp för stentrappan och knackade på dörren, ”gubben” öppnade och vi klev in, där satt hon.. Full som en kastrull, kunde knappt sitta rakt på stolen, minns att hon höll en cigarett i handen som hon inte kommit ihåg att aska så den ramlade ner på golvet. Jag var så rädd.. Ett av dom färskaste minnena jag har var när hon tittade upp på oss under sin långa blonda lugg utan att kunna fäste blicken på någon av oss, ögonen bara snurrade åt alla håll, hon fick upp ett stort flin och sa ”tripp, trapp, trull mammas lilla hjärte gull”.

Vad som hände eller sas efter den meningen minns jag inte. Nästa minne går vi längst stora vägen jag, min bror och syster och hennes kompis på väg hem till kompisens föräldrar.

Vi går där på vägen i pyjamas, det är ungefär 1km hem till henne. När vi kommer dit sover föräldrarna och blir såklart jätte rädda när vi allihop kommer in i deras sovrum. Vi får frukost och vad som hände sen vet jag inte mer än att vi fick bo hemma hos familjen Karlsson från denna dag till december -94, alltså ca 5 månader!

 

LÄS OCKSÅ: Natshas gripande krönika: ”Dagar och veckor gick förbi som i en dimma” ››

Sen fick vi komma hem till mamma igen. Varför vi fick komma hem som vanligt igen är ett frågetecken, var det bara enklast så eller varför fick vi bo där i 4år (!!) till innan vi fick komma till ett jourhem eller att någon ens tittade till eller hade nån kontakt med oss under hela den här perioden..

Under dessa 4 år hos mamma igen så fick vi bara besöka några avlastningsfamiljer där vi fick spendera helgerna, ett låg på en bondgård på landet, minns inte alls mycket därifrån förutom djuren. Det andra hemmet hade problem med alkoholen själva, där bodde vi nog ganska länge från och till, och det var inte direkt till någon större hjälp för oss barn att få komma från en alkoholiserad familj till en annan! Minns inte hur gammal jag var när vi kom dit men jag var 10 år när vi inte fick vara kvar längre som helgbarn. Det var då vi fick komma till ett jourhem för första gången!

Det här jourhemmet blev mitt fosterhem med tiden, de särade på oss syskon så vår syster fick bo i ett annat hem, idag är vi ändå bästa vänner!

Tiden i fosterhem var jobbig i perioder, när jag blev 15-16år skiljde sig mina fosterföräldrar och jag flyttade med mamman som lämnade mig mestadels ensam då hon träffade en ny man och bodde vid han! När jag fyllde 18 år fick jag förtur i Gotlandshem på en lägenhet som jag tackade ja till! Jag levde ett fattigt och hårt studentliv, jag lyckades få hyfsade betyg och tog studenten -08. Jag jobbade mycket på alla ställen jag blev erbjuden både under hela gymnasiet tiden och efter studenten.

2009 träffade jag min sambo Jonas som förändrade mitt liv totalt! Idag 6-7 år senare har vi bildat en familj ihop, två fantastiska ungar! Melwin 3 år och Willem 3 månader.

Att ingen runt om oss gjorde något på nästan 10 år kommer jag aldrig förstå, skola, släkt, andra vuxna, varför var det ingen som vågade ingripa? Jag hoppas att skolan har skyldighet till att göra det idag och våga stå på sig när dom misstänker att ett barn far illa!!

Idag är jag en stark, glad, positiv och drivande mamma! Att få egna barn har hjälpt mig så mycket och dom får mig varje dag att känna mig lycklig över mina val i livet, dom driver mig varje dag till att egentligen bara vara den jag är. Jag uppskattar allt jag har idag! Den känslan och lyckan kan ingen ta ifrån mig, idag står jag på mina egna ben, har ett arbete som jag älskar, har fina vänner, ett fint hus och en underbar familj! Idag har jag allt det jag aldrig vågade drömma om!

 

Läs Sofie Myrdals blogg här ››

 

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

stats