Vimedbarn bloggaren Ann-Sofie som driver bloggen Sojka är veckans fredagskrönikör! Här berättar hon om ensamheten när man blir gravid och sedan är nybliven mamma, hur vännerna helt plötsligt ser en som en tråkig morsa man helst slipper få med ut. Läs ”Fredagskrönikan” skriven av Ann-Sofie Sojka.
Att få sitt första barn är ju bara lyckan. Det är något av det häftigaste man kan vara med om. Men första tiden för mig var lite ensamt. Förutom de närmaste så förlorade jag mina vänner. Vänner som jag trodde jag skulle ha hela livet. Men hur kul var det att jag fick barn liksom. Vännerna ville såklart komma och gratta men sen var det ingen som ringde när det var någon fest. Jag hade ju blivit en tråkmorsa. En gång fick jag tjata och övertala att nu var det faktiskt dags för denna morsa att gå ut och rastas ordentligt.
Och det gjorde jag! Men var det samma sak? Nej det kändes inte riktigt samma och ingen tänkte på mig när det hände grejer. Jag kände mig som den enda i världen som fått barn. Min lycka min kärlek. Men inga vänner att dela den med. Tack och lov säger jag för sociala medier och min blogg. Det var räddningen. Att lära känna andra som var i samma sits, som också luktade spyor och bajsblöjor och man kunde prata om de där små framstegen. När Isak vände sig för första gången eller log till mig. Jo då, jag tror bestämt han log åt mig. Eller var det en reflex. Ja de har visst en del reflexer i början.
Det jag lärt mig att vänner kommer och går. De man tror är en närmast är kanske de som kommer vara väldigt långt ifrån en. Världen är ytlig och det är svårt att hitta riktiga vänner. Som tur är så hittade jag ett forum där vi kunde följas åt redan innan vi plussade på stickan. Det höll ett tag och sen gled man mer och mer isär. Under graviditeten så hade vi en massa gemensamt och under första tiden. De flesta graviditeter är ganska lika. Ja på så sätt att magen växer och att där gror ett litet liv. När barnen föds så föds ju alla. Även om de kommer till världen på olika sätt så går vi alla kvinnor igenom samma sak. Det gör oss så lika. När vi sen har de små liven så är vi också rätt lika, vi byter blöja, ler och är helt uppslukade av förälskelse av våra små. Egentligen är vi ganska självupptagna men vi låtsas att vi är uppslukade i de andres små bebisar också.
Men sen händer nått. Barnen börjar på dagis. De växer och blir större. Barnen blir mer och mer olika eller är det vi föräldrar som förändras? Plötsligt börjar ensamheten infinna sig igen.
Vid andra barnet så är det liksom en drog. Att jaga första kicken liksom. Det var så underbart och mysigt. Latte och mammafikan i högsta hugg. Men nej, det där första ruset infinner sig inte. Jo visst fan är det mysigt och gulligull och varenda gång är speciell men det blir ändå inte samma sak. Stress, hinna med allt och vara den perfekta föräldern. Tidningsmagasin avlöser varandra om den bästa mamman som hinner med allt. Bloggar med rosa fluff fluffar iväg så man blir tokig. Prestationsångesten ökar för man vill ju också vara perfekt. Men är vi inte perfekta som vi är? Att vi alla försöker vara så bra som vi är. För mig är den perfekta mamman att kunna vara icke perfekt. Att kunna skita i disken utan att ha dåligt samvete, att inte må dåligt för att man inte kan baka de där sockersöta bullarna osv. Varför inte acceptera att vi inte kan göra allt och kanske påminna oss själva att det inte alltid är som det ser ut.
Vi sätter högre och högre krav på oss själva. Tona ner kära mamas och tro inte på allt ni läser! Älska er själva och säg varje dag några bra saker om dig själv. Peppa dig själv, för mycket man läser bryter på självkänslan. Till slut sitter man ändå där ensam framför datorn.
Följ Ann-Sofie i hennes blogg: sojka.nu ››
Gillade du Ann-Sofies krönika?
Kommentera eller klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!
Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Skapa en blogg här ››
