Vi välkomnar vår nya toppbloggare Jessica Olérs till Vimedbarn!

Hon vann Fröken Sverige 1998 – idag, 17 år senare, står hon inför ett nytt och spännande äventyr tillsammans med sin familj som i juli flyttar till Australien. Jessica Olérs är Vimedbarn.ses senaste tillskott som toppbloggare, lär känna henne i vår stora intervju!

Jessica Olérs

Ålder: 37
Familj: Rasmus 26, Noah 11 månader
Bor: Kungsholmen i Stockholm men snart i Melbourne, Australien
Gör om dagarna när hon inte är mammaledig: Jobbar som Produktionsledare på Åhléns Marknadsavdelning, världens bästa jobb!
Aktuell med: Flyttar till Australien med familjen och ska därifrån blogga om vardagslivet som mamma i Melbourne.
Blogg: jessicaolers.vimedbarn.se

Hej Jessica, välkommen som ny toppbloggare på Vimedbarn.se! Berätta, hur kommer det sig att du ville börja blogga?

– Det var min vän Valerie som introducerade mig för bloggandet. Hon bloggar själv på Damernas Värld och på en middag hemma hos dem frågade hon mig varför jag inte gör det. Tanken hade tidigare aldrig slagit mig men efter att Valerie visat mig hur enkelt det var blev jag lite sugen. Bestämde mig för att om Rasmus kom in på skolan i Australien kunde det vara roligt att starta en blogg och få dela med sig av vårt äventyr på andra sidan jorden. Och så blev det.

Vem är Jessica och vad har du för intressen?

– Jag kommer ursprungligen från Dalarna där jag växte upp med mamma, pappa, storasyster Claudia och lillebror Patrick. Jag är till hälften sydamerikanska, min mamma är från Cartagena i Colombia så jag pratar spanska flytande. Jag älskar surt godis och sydamerikansk musik. Har jag en dålig dag sätter jag alltid på lite latino och då känns allt genast mycket bättre.

På fritiden umgås jag mycket med min familj och försöker läsa böcker så ofta jag kan. Sen Noah kom har det blivit lite mindre läsande vilket jag känner att jag verkligen saknar.

Hur var din graviditet?

– Den var bra! Som de flesta mådde jag illa de tre första månaderna men det höll jag under kontroll genom att alltid ha med mig hårt bröd vart jag än gick. En bit in fick jag foglossning som kom och gick, men det var också hanterbart. Däremot fick jag en fruktansvärd klåda på hela kroppen när jag var i tredje månaden. Förstod först inte att den hade samband med graviditeten men efter att ha provat allt (feta krämer, vatten under elementen och massa växter för att höja luftfuktigheten) var det min barnmorska som upplyste mig att detta kunde hända när man var gravid. Jag hade aldrig hört talas om det. Efter en massa provtagningar visade det sig i alla fall att bebis i magen mådde bra vilket var det viktigaste. Jag behövde dock bli av med klådan eftersom jag vissa dagar inte kunde gå till jobbet på grund av den så från januari fram till att Noah föddes åt jag tabletter. Utan dem vet jag inte vad jag hade gjort! Det jobbigaste under hela graviditeten var dock min oro. Innan vi blev gravida oroade jag mig för att jag inte skulle kunna bli gravid. När stickan väl visade plus började jag oroa mig för att jag skulle få missfall och så fortsatte det till det stora ultraljudet i vecka 18. Efter det kunde jag mer och mer njuta av graviditeten även om oron smög sig på då och då.

Fick du några härliga cravings under graviditeten?

– I början kunde jag bara äta varma mackor, ville ha det till frukost, lunch och middag. Sen blev jag väldigt sugen på öl. För mig som aldrig tyckt om öl tidigare var det jättekonstigt. Som tur är så finns det ju alkoholfri öl som jag fortfarande kan bli sugen på då och då.

Fanns det något, lukt eller smak eller annat, som du inte kunde kännas vid under graviditeten?

– Jag hade väldigt svårt för matoset som bildas när man lagar mat… Vet att jag flera gånger kom hem från jobbet och skällde på Rasmus när han stod och lagade mat.

Hur förberedde ni er på att bli föräldrar, gick ni några kurser?

– Vi gick inga kurser men läste en massa på internet. Sen har ju min syster två barn sen innan så hon och hennes man var ett stort stöd och ett bra bollplank när man undrade eller oroade sig över något. Jag yogade också in i det sista vilket hjälpte mig enormt när förlossningen väl satte igång, yoga andningen är så bra.

Tog ni reda på kön?

– Det gjorde vi inte. Varken jag eller Rasmus ville göra det utan vi ville att det skulle bli en överraskning. Jag har dock flera vänner som gjort det och har ingen åsikt om det, alla måste få göra som de vill. För oss var det dock aldrig ett alternativ även fast vi hade det väldigt tillgängligt. Vi gjorde nämligen ett moderkaksprov och när vi fick svaren från den fanns det en kod och en länk med i brevet, hade vi klickat in oss på den hade vi i december 2013 fått reda på att det gömde sig en liten pojke i magen. Vi valde dock att vänta med det avslöjandet till i juli när han föddes.

Hur kände du inför förlossningen?

– Jag var jättenervös! Med mitt kontrollbehov fick jag för mig att jag behövde ha full kontroll, att det var jag själv som skulle ta mig igenom de olika faserna i förlossningen. Tänkte liksom inte på att Rasmus och de fantastiska barnmorskorna fanns med mig.

Vilken smärtlindring ville du ta under förlossningen och vilken fick du?

– Jag hade i mitt förlossningsbrev skrivit att jag ville bada, ha lustgas och akupunktur. Epiduralen var jag dock lite rädd för. Hade hört skräckhistorier om kvinnor som blivit som förlamade i några dagar och fått fruktansvärd huvudvärk och det var inget jag ville drabbas av de första dygnen med mitt barn. Inte heller sterila kvaddlar var jag sugen på trots att min syster sagt att de var så bra. Var inte sugen på att på 100 getingstick i magen, det var så Claudia förklarade hur det kändes att få denna bedövning.

När det väl var dags började jag med varmt bad och lustgas och det funkade bra ett tag. När smärtan blev värre provade jag ändå de sterila kvaddlarna och de funkade väldigt bra på mig. När vi provade dem en andra gång fick jag dock ingen effekt så en bit in i förlossningen när jag fick så ont att jag tappade allt fokus tog jag epiduralen och det var verkligen min räddning, jag hade aldrig klarat mig utan den.

Hur var din förlossning?

– Noah trivdes ju så bra inne i min mage så jag gick över tiden. När det närmade sig 2 veckors övertid fick jag en tid för igångsättning den 22 juli. Fredag den 18 juli när jag skulle in till min barnmorska för hinnsvepning gick mitt vatten i soffan i väntrummet. Jag blev så chockad, glad och rädd på samma gång. Ringde Rasmus och sa att nu var det dags. Vi åkte in till BB Sophia för undersökning och visst var det vattnet som gått. Men det var också det enda, inga värkar eller andra tecken på att liten ville ut.

Helgen gick och jag blev mer och mer frustrerad. Söndagen den 20 juli när det gått 48 timmar från att vattnet gått blev de tvungna att sätta igång mig. Det blev inte alls som jag hade tänkt mig. Trodde av någon anledning att mitt vatten skulle gå mitt i natten och att jag sedan skulle ligga i en taxi med fruktansvärda smärtor in till BB. Istället tog jag och Rasmus bussen in till BB Sophia, allt var så lugnt och kontrollerat.

Väl inne fick vi vårt rum och jag fick min första ”hutt” av något jag inte minns namnet på men som skulle sätta igång förlossningen. Jag skulle sedan få en sådan hutt varannan timme och max åtta doser. Eftersom jag inte kände någonting misstänkte jag att jag skulle behöva alla åtta och räknade snabbt ut att förlossningen då skulle sätta igång ordentligt någon gång på måndag morgon. Ack så fel jag hade. Jag behövde tre huttar och sedan var det igång. Rasmus blev så chockad när jag väckte honom med orden ”Nu är det dags”.

Vi kom in till förlossningen strax efter 03.30 på natten och efter ca 10 timmars kämpande fick vi träffa vår älskade pojke. Så magiskt och den mest fantastiska känslan jag upplevt! Under själva förlossningen och ett bra tag efter tänkte jag dock att det här gör jag aldrig om, det finns inte en chans! Det har dock ändrats nu, jag hoppas verkligen att jag får uppleva detta magiska igen trots smärtan och oron. Att föda barn är så häftigt!

Vilken typ av mamma trodde du att du skulle bli innan Noah föddes?

– Jag trodde att jag skulle bli en hönsmamma och så blev det också. Jag försöker dock att inte vara det men det är så svårt. Han är ju det finaste jag har och jag vill ju att inget ont ska hända honom. Samtidigt vet jag att jag måste släppa honom för att han ska utvecklas och må bra, jag kämpar med det varje dag.

Du vann ju Fröken Sverige 1998 – hur kändes det?

– Det stämmer! Det var ju jätteroligt. Jag trodde dock aldrig att jag skulle vinna så jag blev väldigt chockad när de ropade upp mitt namn. Fröken Sverige-tiden är inget jag ångrar, det var verkligen en rolig och lärorik period i mitt liv.

Modellar du fortfarande?

– Det gör jag inte, den biten lämnar jag glatt över till min sambo Rasmus.