Så var det för Jesper att bli storebror

Av omständigheter som jag själv inte kunde påverka blev jag oväntat en ensamstående förstagångsförälder när min Jesper föddes i februari 2001. Under hans första 4 år levde vi tätt, tätt tillsammans – Jeppe och jag – som i en egen värld.

Det var vi två mot världen på sätt och vis. Han var mitt allt och han var van vid att ha mammas totala uppmärksamhet.

Hösten 2005 flyttade Anders hem till oss. Då hade vi varit ett par i drygt ett år. Vi hade gått försiktigt framåt och respekterat Jespers önskningar om hur livet skulle se ut. Jesper och Anders blev bra vänner och när Jeppe tyckte det var okej att släppa in Anders i vårt hem på riktigt slog vi till. Det kändes osäkert och nervöst för oss alla tre, men det gick över förväntan.

Oron över att inte räcka till

När sedan jag blev gravid kände jag samma sorts oro igen. Nu skulle Jesper plötsligt få dela min uppmärksamhet med ytterligare en person. Samtidigt hade han själv börjat prata mycket om bebisar och frågade gång på gång om inte vi också skulle ”skaffa en”.

Kvällen den 31 oktober 2006 gick vattnet. Jag var precis på väg att gå och lägga mig när köksgolvet förvandlades till en swimmingpool och värkarna nästan omgående satte in. Jesper låg och sov i sin säng och vi ringde till hans farmor och farfar som skulle komma och hämta honom.

Morgonen efter föddes Kalle. Jespers lillebror. Min och Anders son. Jag glömmer aldrig när Jesper klev in på vårt rum på BB, med en stor, mjuk nallebjörn till lillebror. Han såg så stolt och nyfiken ut. Stor och liten på samma gång. Han gick fram till sängen där Kalle låg och gav honom nallen. Klappade på honom. Tog kort på honom. Pussade honom på kinden. Mitt hjärta höll på att brista av lycka – det var ett magiskt ögonblick.

Den stora omställningen

Vardagen med Kalle blev en enorm omställning för Jesper. De första dagarna hemma trotsade Jeppe mig och Anders konstant. Han testade oss, ifrågasatte allt, vägrade göra saker han annars aldrig hade krånglat med.

Han ville antagligen se om vi fortfarande älskade honom lika gränslöst som innan Kalle kom. Efter de första dagarnas storm blev det lugnt igen och Jesper har visat sig vara en underbar bror som leker och busar med Kalle och överöser honom med pussar och kramar.

Han vill hjälpa till att ge Kalle välling, drar gärna vagnen och tittar intresserat på när jag byter bajsblöja. Ja, det sistnämnda är faktiskt så intressant att han dessutom brukar bjuda in kompisarna i området för att de också ska få bevittna när mamma torkar bajs! Han accepterar tappert att dörren till hans rum ständigt måste vara stängd för att lillebror inte ska äta upp hans Pokémon-kort, och trots att en och annan leksak redan har hunnit tuggas sönder blir han sällan arg. De gånger han blir det ställer jag mig på hans ”sida” och visar att det faktiskt är okej att tycka att livet med en bebis i huset inte alltid är toppen.

Jesper var 5½ när han fick sin bror. Åldersskillnaden är stor, och det kan jag sörja ibland, men livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Jag är övertygad om att de kommer att ha stor glädje av varandra, om inte annat så när de blir vuxna. Jesper får betydligt mindre uppmärksamhet nu än tidigare, men jag försöker ge honom så mycket tid jag bara kan.Vi går på bio ihop, spelar spel eller åker och simmar. Tisdagkvällar är heliga, då har Jesper fotbollsträning som jag följer med honom på. Kalle och Anders får stanna hemma. De timmar Jesper är i skolan och på fritids ägnar jag mig till 100% åt lillebror, därefter får han mest ”hänga med” på det vi andra hittar på.

En händelse som sitter fastnaglad i mitt hjärta och på min näthinna är den dagen då Jeppe kom hem från förskolan med en teckning han hade gjort. Han hade ritat av sin familj – Jesper, mamma, Anders och Kalle. Då kände jag verkligen att jag har en familj. Och inte vilken familj som helst utan världens bästa!