LOPPI:s toppbloggare Carola Wetterholm har skrivit en krönika om hur vägen till hembakat inte går som på räls. Känner du igen dig? Läs Carolas krönika nedan.
Bullmamman in action
Dags igen, ett av barnen ska stå och sälja hembakat utanför ICA. Det är bra och lättförtjänta pengar. My ass att det är. Eller jo, det är aldrig några problem att bli av med allt fikabröd, men vägen dit är ibland aningens krokig.
Jag ska baka kladdkakemuffins, det är strykande åtgång på dem, det vet jag sen tidigare. Säkra kort är perfekt. Snabbt går det också.
Öppnar kylskåpet och plockar fram smöret, öppnar skafferiet och plockar fram… Men vad nu? Inget socker?
Jag gillar inte att baka, och att då behöva baka och ge bort är ännu mindre kul. Börjar det då strula så ryker det ur öronen av ilska direkt.
Jag ställer suckande paketet med ett kilo smör på spisen och slår på ugnen, tänker att det här blir bra, det kommer vara perfekt rumsvarmt när jag är tillbaka om tio minuter.
Sur som ättika lämnar jag över tillsynen över barnen på ett äldre syskon, klär på mig och går ut till bilen, som är igenisad. Inte hade jag planerat en tripp till affären klockan 21.14 en fredagskväll direkt, så motorvärmaren var inte igång.. Ska man rangordna saker som får mig på dåligt humör så kommer skrapa rutor väldigt högt upp, snäppet under baka och ge bort.
LÄS OCKSÅ: Julia Adler:”Amning engagerar många och det är så laddat att hälften vore nog” ››
Framme vid affären köper jag mitt socker och åker hem igen, redo att kavla upp ärmarna och svänga ihop de där muffinsarna. Det börjar en film klockan 22 som jag kommer hinna se, och jag är nästan lite glad när jag hänger upp jackan i hallen. Huset är tyst, alla småbarn sover. Vafan, det är ju lite mysigt att baka ändå.
Ställer sockerpaketet på köksön och kastar ett öga mot spisen för att se hur smöret ligger till. Det tar en sekund innan jag fattar varför det bara ligger ett tomt, kladdigt guldfärgat smörpaket där på hällen. Resten ligger… Nån annanstans.
Ett kilo smör har smält och runnit ner på golvet, givetvis mellan spis och skåp dessutom, allt annat hade ju varit för enkelt.
Utesluter man svordomarna så ekade tystnaden i köket.
Jag funderar en sekund på om man kanske kan skrapa upp smöret och låtsas som ingenting, jag ska ju inte äta det, och vad gör lite katt och hundhår egentligen, men sansar mig och torkar upp det värsta och åker till affären igen. Behövde inte svära över att skrapa rutorna i alla fall. Köper ett nytt enkilospaket, åker hem, bakar de där förbannade muffinsen och förpackar supersnyggt. De kommer sälja som smör i solsken. Eller som smält smör på spisen…
Filmen börjar, men jag ägnar resten av kvällen åt att sanera golvet, spisen och väggen från smält, och sen stelnat smör. Det är inte gjort på en grisblink direkt, hur jag än gnuggar och gnider med Yes diskmedel (ett mirakel mot fett? Nix) så är det en fet hinna kvar. Efter ett tag inser jag även att det runnit in under spisens små fötter, och försök själva att vicka upp en spis medan du torkar rent från smör-klet under, det är ett mission impossibe.
Fyra timmar senare är jag klar med mitt muffinsbak, inklusive städ av kök.
Lättförtjänta pengar vete sjutton.
Vill du läsa fler krönikor? Klicka här ››
