Förlossningsberättelse: "Jag gråter in i lustgasmasken." | Vimedbarn

20 februari:

Går runt hela dagen med oregelbundna förvärkar. De är inte så starka men skiljer sig från de sammandragningar som jag är van vid att tampas med sedan flera veckor tillbaka. Jag tillbringar kvällen på min pilatesboll i hopp om att bebisen ska sjunka ner och att värkarna ska tillta men istället avtar dom till kvällen.

21 februari:

Vaknar på morgonen med samma förvärkar som dagen innan. Idag är de lite starkare och mer regelbundna så jag börjar klocka dom. ca 3-6 minuter emellan men de är fortfarande inte tillräckligt starka för att jag ska kunna kontakta förlossningen. Värkarna avtar nu ännu än gång när jag går och lägger mig.

22 februari 13:10:

Slemproppen går när jag är på toa. Den är lite blod-blandad (som jag hört ska vara ett säkert tecken, wiho!) och jag skyndar mig att skicka iväg ett sms till Viktor, mamma och min svägerska Sofia.

Blir helt plötsligt nervös och känner att jag måste äta, städa och vila utfall att förlossningen startar. Jag värmer en matlåda med pasta carbonara och lägger mig i sängen för att kolla serier. Har svårt att slappna av, får ingen ro i kroppen så efter ett avsnitt av min serie så börjar jag städa lite för att tänka på annat. Det kändes även viktigt att komma hem till en städad lägenhet sen med bebisen.

17:00: Viktor kommer hem från jobbet och jag tvingar med honom ut på en promenad i minusgraderna för att försöka få igång värkarna ännu mer. Vi går en sväng till biblioteket och lämnar tillbaka boken “föda utan rädsla” som jag precis läst färdigt (TIPS).

22:00: Vi kollar på någon fotbollsmatch på TVn, jag sitter och guppar på min pilatesboll och klockar mina (fortfarande ganska svaga) värkar. Bestämmer mig för att försöka sova istället och samla energi.

23:00: Kan inte sova. Helt plötsligt ändrar värkarna karaktär. De blir starkare och jag känner att de verkligen gör ont på riktigt nu. Jag klockar dom och de är nu regelbundna med ca 2 minuter emellan. Viktor kommer in och lägger sig och jag berättar att de börjar göra ganska ont men att vi försöker sova istället, de avtar säkert.

23:30: De gör ondare och ondare och vi bestämmer oss för att ringa till förlossningen för att förvarna att vi kanske kommer in under natten.

Kvinnan i telefonen ber mig att ta två alvedon och avvakta, som väntat. Precis när jag ska lägga på så känner jag att det blir alldeles blött i sängen. Säger ”oj nu tror jag vattnet gick” till kvinnan i telefonen men när jag reser mig upp så är det en stor fläck med klar-rött blod i sängen. De tycker fortfarande att vi ska avvakta och se om blödningen stannar av eller inte.

23:55: Jag ringer till förlossningen igen. Blödningen avtar inte så de ber oss att åka in för en koll så att allt är okej.

01:00: Framme på förlossningen, Blöder fortfarande så pass kraftigt att jag blödigt igenom mina kläder. Vi blir intagna i ett undersökningsrum och de sätter ett CTG på magen för att mäta mina värkar och bebisens hjärtljud. De gör sedan ett vanligt ultraljud och ett vaginalt för att se var blödningen kommer ifrån. Det visar sig att det bara är en rejäl tecken-blödning och att allt är okej.

01:45: Enligt mitt CTG så har jag regelbundna värkar och efter en till undersökning så visar det sig att jag är öppen 3cm. Vi får ett rum och får stanna kvar. HIGH FIVE!

02:30: De frågar om jag vill duscha, det vill jag. spenderar lång tid i duschen och känner att det varma vattnet verkligen hjälper.

Jag andas mig igenom värkarna och känner att jag har full kontroll över min kropp, så coolt. Viktor sätter på musik på ipaden och serverar mig saft emellanåt.. Spenderar nästan ingen tid i sängen utan varvar mellan pilatesboll, pall och att stå och gunga.

©Julia Fröberg Arman

05:00 Barnmorskan kommer in ca en gång i timmen för att undersöka mig och kolla om jag öppnats något. Vid undersökningen vid 05:00 var jag öppen 5cm. Börjar även testa på lustgasen vid den här tiden. Den är helt underbar. Säger till Viktor att de känns som att vi är på förfest.

Värkarna gör ondare och ondare och Viktor får massera mig när de kommer.

08:20: Öppen 7-8 cm.

9:15: Barnmorskan frågar om jag vill ha epidural, jag tackar ja. Epiduralen funkar lite för bra och mina värkar avtar nästan helt. De ger mig värkstimulerande dropp och värkarna blir starkare än någonsin.

10:15: Vattnet går. De var dom tofflorna de.

13:00: Värkarna ändrar helt karaktär och jag inser att de är de här de kallar krystvärkar. Hemskt. Jag känner att jag börjar tappa kontrollen över andningen. Jag gråter in i lustgasmasken. Viktor är ett helt fantastiskt stöd och kramar om mig medan han viskar peppande ord i örat på mig.

14:10: Då bebisens huvud inte sjunker ner som de ska så låter de mig inte krysta. Jag kan vid de här laget inte hålla mig längre utan börjar att krysta ändå.

15:00: Värkarna blir svagare och kroppen börjar bli trött. Bebisens hjärtljud börjar gå ner. Jag är helt i min egna värld och har så fruktansvärt ont att jag blundat sen en timme tillbaka. Jag märker inte att rummet fylls av massa folk. De bestämmer sig för att testa sugklocka för att få ut bebisen snabbare.

15:23: Kommer en frisk och skrikande pojke ut. Han har navelsträngen lindad runt kroppen men mår bra. Viktor klipper navelsträngen. Han var 53 cm lång och vägde 4265 – stor kille. Jag är så trött men vi är så lyckliga. De syr några stygn innan det är dags för dusch och ett eget rum på BB. Bebisbubblan är ett faktum.