Minimalt med stöd/förståelse

Diskutera relationsproblem

Minimalt med stöd/förståelse

Inläggav missporkchop » ons nov 16, 2016 14:21

Jag och min sambo väntar vårt andra barn som är beräknat nu i februari. Våran tidigare son är född i december -15 så det blir ganska tight mellan dom, ca ett år och två månader.

Jag har två barn sen tidigare som är födda -03 och -06.

Jag har väldigt jobbiga graviditeter. Dom första femton veckorna mår jag illa och spyr. Är superduper känslig mot dofter och tom hur saker ser ut, ja ni kan ju förstå. Sen kommer foglossningarna och det är foglossning överallt där det kan vara foglossning. Sen så har jag diabetes som jag kämpar med att kunna styra med kost, vilket går rätt bra. Trött är jag genom hela graviditeten. Får inte glömma det ständiga språnget till toan. Jag har inte dom bästa nio månaderna i mitt liv när jag är gravid om man säger som så.

Men jag biter ihop och ser fram emot tills bebis kommer.

Nu är våran son tio och en halv månad och super aktiv. Han sitter aldrig stilla utan rör sig hela tiden. Han kräver väldigt mycket uppmärksamhet och man är heeelt slut då det är läggdags.När det är dax för att sova så kan man få hålla på upp till en timme, beror helt på vilket humör sonen är på. Men han brukar ställa sig upp och kasta ner tutten och snutten så man måste upp ur sängen för att ge honom dem osv.

När han väl sover runt 19:30-20:00 så sover han tills jag ger han flaskan runt elva och sen brukar han sova till klockan sex. Sova och sova, jag måste upp allt från 2-10 gånger per natt, beror helt på hur han sover. När jag går upp så är det oftast för att han har tappat tutten eller bara är tvär ledsen. Han somnar ganska omedelbart om, då jag går upp.

Jag själv somnar inte om utan är vaken allt från 20 min till 60 min, sen somnar jag. Man får som inte sova så länge i sträck. Sen gör det fruktansvärt ont med foglossningen att sätta sig upp. Sen är man upp på toan någon gång. Så har jag det sex nätter av sju.

Nu på slutet har det varit ännu jävligare då sonen vill vakna runt fyra och inte sex.

Jag är helt slut, jag har ingen ork, ingen lust till något. Jag är bara som ett tomt skal känns det som. Jag är bara hemma med familjen för jag orkar inte göra saker.

Det tar på att ha småbarn då man inte är gravid, när man är gravid så är det ännu jävligare.

I natt vaknade jag 02:49 för att sonen var ledsen, han somnade om men inte jag. En timme senare vaknade han igen och var jätteledsen och förkyld. Så jag sa till sambon att nu får du ta honom för jag orkar inte. Måste tillägga att natten före var typ lika jävlig så jag var väldigt slut. Runt 04:45 frågar sambon om jag tror att han kan vara hungrig och jag svarar att det är nog ganska klart att han är det eftersom han inte har fått mat sen 23.

Då fräser sambon och har världens taskigaste tonläge och menar på det att varför har jag då inte gått ner och fixat mat. Om jag visste att han var hungrig. Så han hivar av sig täcket och går hårt ner och fixar käk. Min första tanke var dra du långt åt helvetet, vilket jag oxå ber honom att göra. Kan han inte räkna ut det själv att pojken är hungrig och kan han inte fatta att jag är helt jävla tömd på energi. Jag har ju nyss legat och beklagat mig och sagt flera gånger att han får vabba idag fö annars hamnar jag på psyket.

Hursom, sambon gav sonen mat och det resulterade att just efter fem somnar han om. Jag ligger och är jätteledsen eftersom det inte finns någon förståelse, tillslut brister det och jag börjar stortjuta, fast så tyst jag bara kan, sen lämnar jag rummet och går ner till soffan. Kan såklart inte somna om eftersom jag har så mycket tankar och känslor.

Jag ligger och hoppas att han ska vabba att han fattar att jag är trött och slut. Men icket, han kommer ner och far på jobbet.

06:30

Kvar sitter jag i soffan och väntar på att sonen ska vakna och jag känner mig tom.

Detta är bara en sak av alla där han visar noll förståelse. Ändå vill han ha mer egen tid. Han tycker att han har så lite egen tid. Jag menar på att han har ju egen tid då sonen har lagt sig, då är han ju fri att göra vad han vill och även ibland tidigare, beror på hur jag känner. Till svar fick jag då att jag hade ju oxå egen tid då och att det var ju som lika, han ville ha mer egen tid då jag inte hade det, för att det skulle kännas som egen tid.

Han får vara ute varje kväll och han dricker kanske i snitt öl med polare en gång i månaden. Ibland är det fler gånger, men han har ett socialt liv och han får fara och festa och röja och jag har ställt upp på att vara chaufför trots att jag ska upp tidigt med bebis. För jag vill inte vara en stoppkloss, som han har kallat mig för. Jag har ställt upp att ha middagar att vi har farit på middagar jag har gjort allt vad jag har orkat och ibland mer bara för att jag vill att han ska ha det bra och känna sig nöjd med livet. Men trots allt så ska han ha mer egen tid.

En till sak bara för att ni ska förstå hur han tänker är att i somras då jag mådde illa och var även då slut så då skulle vi till stugan för att hans farbror var där. Vi hade varit där på onsdagen och han ville även dit på torsdagen. Det förstår jag att han vill träffa släkten. Jag kände att jag ville vara hemma och ta det lugnt. Då blev det självklart en diskussion som slutade med att han frågade om jag låtsades att må dåligt för att slippa ta hand om våran son . Ett slag i ansikten kändes det som. Nej jag vill inte dit för att jag mår illa och är trött och spyr och känner mig inte social. Jag har aldrig misskött mina barn eller inte velat ta hand om dom men då kände jag att jag ville dra mig undan fö att jag mådde illa.

Jag är snart i vecka 27 så jag får bita ihop den sista tiden, men jag måste få ventilera mig.

Jag vet inte vad jag ska göra längre, jag känner mig slut.
missporkchop
Nykomling
Nykomling
 
Inlägg: 1
Blev medlem: ons nov 16, 2016 10:12


Återgå till Relationssnack