Fråga barnpsykologerna online - på Vi med barn | Vimedbarn - Topplistor för influencers
Fråga barnpsykologerna online

Fråga barnpsykologerna online – på Vi med barn

Välkommen att ställa frågor till Vi med barns psykologer Emma och Charlotte från FUNKA Psykologi. Här kan du ställa frågor kring t ex anknytning, konflikter hemma, matsituationen, sovrutiner, symtom hos barnen som väcker oro, syskonbråk, relationsproblem mellan föräldrarna etc. Kort och gott allt som har med föräldraskap och lyckan och oron över de små att göra!

22 kommentarer till “Fråga barnpsykologerna online – på Vi med barn

  1. Hej,
    Jag har 3 1/2-åriga tvillingar och undrar över min dotter. När hon var två grät hon högljutt (verkligen) under två-tre månaders tid när hon vaknade på natten. Jag inte fick vara nära henne (inte klappa, vyssja, inte ens va i rummet). Hon protesterade våldsamt och skrek ”bort mamma”. Det var hemskt. Bara pappa dög. Han bar henne på nätterna. På dagen var det inga problem, vi gosade och jag var rentav favorit. Nu har jag varit sjuk under julen och problemen har återkommit. Jag har varit deltidssjukskriven under 2016 för överbelastning och oroar mig för att min dotter är extra känslig för om jag inte finns där för henne. Jag har ofta somnat ifrån vid sagoläsning och är rädd att båda barnen tar skada av att jag inte stadigt finns där för dem. Det som oroar mig är att jag aldrig hittat nåt att läsa om andra som avvisas så här, iallafall inte mammor, när barnet är så litet. När jag läser vad jag skrivit känner jag mig överdrivet ängslig. Barnen visar i övrigt inga tecken på att må dåligt. Är detta bara naturligt beteende? Vad kan jag annars göra?

  2. Hej! Jag undrar om det anaes vara vanligt och normalt att en blivande 10 åring sicer i sina föräldrars sovrum, och om det är vanligt att föräldrarna torkar 10 åringen i rumpan efter toalettbesök..?
    Jag är storasyster och har tyckt i 4 år att det har gått över styr!
    Fom torkar han i rumpan, har stenkoll på när han ska gå till grannen för att leka, dom häller upp mat och dryck till han, dom serverar honom, om han skriker efter att han vill ha mer saft så kommer som på givakt och fixar det.
    Han är inte sjuk på något sätt men dom behandlar han som jag vet ibte vad.
    Han kommer aldrig bli stor och självständig känns de som.
    Sedan vid varje toalettbesök måste han sitta med surfplattan för att kunna bajsa, sen ropar han när han är klar så kommer dom o torkar. Snälla svara mig för detta är inte bra!

  3. Hej jag har en fråga har en 4 årig son som är lite stökig på dagis knuffas o bråkar ibland. Har mycket dåligt med kompisar. Och dom andra barnen blir ofta arga o irriterade på honom ny har dagis gjort som så att en fröken går iväg med honom från dom andra barnen tror de händer ofta. Å de känns som att de inte är rätt lösning utan att de gör att han blir mer utanför? Tacksam för råd

  4. Hej, jag har en dotter och hon är 11år. Hon håller på massa saker på sistonde genom att visar inte respekt mot mig och min man. Hon säger fula ord till oss men mest till mig. Ibland känner mig knappt att andas och jag är speciellt nu mycket kännslig pga min graviditet. Men hon stressa mig varje dag och jag blir galen och gråter varje dag. Det går inte med förbjud saker eller gränserna till henne hon ignorera och försätter. Snälla kan ni säga till mig vad kan man göra???
    Med vänlig hälsning
    Orolig mamma

  5. Min son är 11 månader och verkar ha svårt att komma till ro. Han sover ännu inte hela nätter och går ofta upp innan han egentligen sovit färdigt, eftersom det inte går att få honom att somna om. Han somnar bara i famnen när vi skumpar eller i vagn i rörelse. När han vaknar på natten måste han skumpas och läggas i egen säng, närheten till oss räcker inte och ligger han mellan oss vaknar han av minsta lilla och somnar omöjligt om utan slump. Även när han är vaken på dagen vägrar han oftast att sitta i famnen när vi sitter ner – han vill hela tiden vara i rörelse och dem som bär ska stå upp. När han sover på dagen är det omöjligt att lägga över honom i egen säng – då vaknar han direkt. Nu orkar vi snart inte skumpa mer. Vad är det som gör att han är så känslig med sömn och stillasittande och HUR kan vi hjälpa honom?!

  6. Hej,
    Vi har en dotter på 4,5 år som valt att inte prata med vuxna. Hon pratar endast med mamma, pappa, mormor, morfar, farmor o farfar och sin syster.
    Hon busar gärna och skrattar hjärtligt med andra vuxna, Hon är lätt att dra med i bus och lek.
    Hon går på förskola och trivs jättebra där, hon pratar entusiastiskt om det när hon kommer hem. Hon nämner även då att hon inte pratar på förskolan. Hon är med i lekar och leker med de andra barnen.
    Men det känns som att det börjar bli ett problem att hon inte pratar med de vuxna. Hon bara nickar och pekar.
    Vi har försökt att stanna kvar och prata när vi lämnar och då pratar hon med mig o svarar mig nöt jag ställer frågor. Ställer fröken någon fråga så får jag upprepa samma fråga o då svarar hon. Men jag måste upprepa alla frågor som fröknarna ställer.

    Vad kan det vara som gör att hon är så knäpptyst.
    Har läst lite om selektiv mutism.
    Vad tror ni när ni bara läser detta mail?

    1. Hej Annika! För att få möjlighet att få svar på din fråga från barnpsykologerna måste du skicka in den i formuläret här ovanför. Allt gott! /Redaktionen

  7. Hej!
    Jag behöver råd angående min son som använder mitt hår som snuttis. Han är snart 14 månader, jag har slutat amma nyligen efter en mycket skonsam uttrappning. Beteendet började dock mycket tidigare. Han sover nu i egen säng i eget rum och vi går alltid dit när han vaknar till och är ledsen. När han sitter i famnen ska det pillas på håret. Det största problemet uppstår om han får sova bredvid mig, då drar han och fastnar i mitt hår både i vaket tillstånd och i sömnen. Han letar hårtestar som han kan tvinna och pilla på. Om jag tar bort handen så söker han frenetiskt efter hår eller blir ledsen och gråter. Han tar ej gosedjur eller snuttefilt, använder napp vid sömn och vila. Mitt tålamod tryter och jag måste hitta ett sätt av avvänja honom innan jag blir tokig och hårlös. Snälla ge mig lite råd!

    1. Hej Annica! För att få möjlighet att få svar på din fråga från barnpsykologerna måste du skicka in den i formuläret här ovanför. Allt gott! /Redaktionen

  8. Hej. Min 7-åriga flicka har råkat få se porr på nätet ett par gånger, hur kan det påverka henne? Vi har pratat om vad som finns på nätet o att allt man ser där inte stämmer med verkligheten, o att hon ska prata med oss om hon funderar på nåt. Vi pratar mycket i vår familj, men detta har hon inte pratat om-bara lyssnat på vad vi har sagt. Jag vill inte lägga ord i munnen på henne och fråga om hon mår dåligt. Kan hon få skador av detta? På skolan finns en kille i samma ålder som har ett onormalt sexuellt beteende och har begått övergrepp mot flera flickor, även vår dotter.

    1. Hej Trollet! För att få möjlighet att få svar på din fråga från barnpsykologerna måste du skicka in den i formuläret här ovanför. Allt gott! /Redaktionen

  9. Vi skulle behöva hjälp med vår 12 åriga dotter att hjälpa henne med sin självkänsla och hjälpa henne hitta sitt rätta jag. Just nu är hon otroligt ledsen över att hon inte klarar av att vara sig själv bland jämnåriga utan hon måste vara någon annan för att klara av vardagen. hur går vi till väga?

    1. Hej T! För att få möjlighet att få svar på din fråga från barnpsykologerna måste du skicka in den i formuläret här ovanför. Allt gott! /Redaktionen

  10. Hejsan. Jag har en son på 8 år. Han har svårigheter att sitta stilla. Myror i brallan helt klart. Alltid på språng. Jag har varit i valet och kvalen att ta honom till vårdcentralen för en eventuell utredning av vad det nu kan vara? Nu till min fråga. HUR förklarar man detta för ett barn (att de ska utredas) utan att kränka dem eller ge dem dåligt samvete eller få dem att känna sig dåliga? Mvh/ lotta

    1. Hej Lotta! För att få möjlighet att få svar på din fråga från barnpsykologerna måste du skicka in den i formuläret här ovanför. Allt gott! /Redaktionen

  11. Hej! Jag har en 5 åring (10/1) som sedan de senaste 3-4 mån sakta men säkert blivit allt mer orolig/ängslig när det kommer till att bli lämnad av mig eller maken. Hans fantasti flödar & han oroar sig att vi ska missa tåget eller inte komma & hämta honom, eller bara ren och skär ångest över att bli lämnad av oss. Barnvakt av mormor/morfar går inte nu då han verkligen inte mår bra av att lämnas av oss. Minsta saker i vardagen som vi ska göra, som att fira någon, börjar hans tankar & fantasi flöda & han börjar oroa sig över d ena och d andra. Han har aldrig tidigare varit såhär eller haft problem med att separerad från oss. Han är ensambarn. Vi har frågat om d är något som skrämmer honom eller något som hänt, men det verkar inte vara något alls. Han säger bara att han älskar oss så myclet & därför vill han inte vara utan oss. Förstår att detta kan vara vanligt i hans ålder, men vad gör vi för att hjälpa honom igenom detta? Vi har försökt förklara/förtydliga & försäkra men d hjälper bara i stunden, så snart nästa orosmoment dyker upp är han tillbaka i samma mönster. Vi känner oss hjälplösa. Hur kan vi hjälpa honom igenom detta? Tacksam för tips & vägledning!

    1. Hej Alisa! För att få möjlighet att få svar på din fråga från barnpsykologerna måste du skicka in den i formuläret här ovanför. Allt gott! /Redaktionen

  12. Hej! Om man som föräldrar har separerat och inte umgåtts och haft kämpigt med samarbetet kring barnen, hur kan det då påverka barnen att man plötsligt börjar umgås, om man inte vill bli tillsammans med den andra igen (men den andra kanske vill det)? Och hur kan det påverka barnens syn på den enas nya partner? Jag vet själv, som skilsmässobarn, att jag länge hoppades på att mamma och pappa skulle bli tillsammans igen, även efter att min pappa träffat en ny.
    Tack på förhand!

    1. Hej Linn! För att få möjlighet att få svar på din fråga från barnpsykologerna måste du skicka in den i formuläret här ovanför. Allt gott! /Redaktionen

  13. Hejsan,
    Vi har en oftast glad en glad 7åring, Däremot har han stora problem med att göra Fel. främst i skolmiljö, När han gör fel i klassrummet kan han bli oerhört obstinat och vägra lystna, säger, jag bryr mig inte, tänker inte lystna osv. Nu har vi haft två tillfällen i skolan där det varit så och det brist så han fått ett utbrott och blir hysteriskt ledsen, låser in sig och säger att han vill dö, han vill inte finnas till och han att han hatar sig själv. Detta skär oerhört i en förälders hjärta, dels för jag vet inte vad han kommunicerar när han säger så, och dels för att jag undrar vad han bär på, självklart förstår jag att han har låg självkänsla. Men inte om han menar det han säger och om man borde söka hjälp… När han har haft dessa utbrott vill han absolut inte prata om vad som har hänt, vad som har hänt, vad han känt och vad han sagt… Svårt

    1. Hej Kalle! För att få din fråga besvarad måste du skicka in den via formuläret här ovanför. Allt gott! /Redaktionen

  14. Hejsan.
    Jag har en dotter som är 9 år. I våras förlorade vi en mkt närstående ung man (23 år gammal) i en hemsk bilolycka. Han va son en bror för henne då hennes storasyster va tlsm med honom i 5 års tid. Hon tog detta mkt hårt och sörjer som i ränder. Ca 1 gång i månaden bryter hon ihop o pratar jätte mkt om honom o saknaden. Jag tycker det är bra för hon sätter ord på sin sorg. Men nu till mitt dilemma. Hon tror att det va en olycka och jag har tyvärr inte berättat för henne att olyckan va självförvållad för jag trodde att det va bäst så. Idag könner jag att hon skulle behöva få veta vad som hände o varför. Frågan är bara om jag hör rätt och isf hur ska jag berätta?

Lämna ett svar till Annica Hellberg Avbryt svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

stats