Krönikor | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Maria Klaesson: ”Perfekt – vad är det?”

fredagskronika

Vi lever i en värld där mammor förväntas vara perfekta och detta kan resultera i en enorm press och stress. Så tycker Vimedbarns bloggare Maria Klassen som har skrivit en krönika där hon reflekterar kring kraven på dagens mammor, ett viktigt ämne att uppmärksamma. Håller du med? 

Allt ska vara perfekt idag. Vi ska vara perfekta mammor som kan amma, blir smala utan att röra på arslet efter graviditeten, har fixade naglar, fixat hår, fin hy, rena kläder, perfekta barn som lyder minsta vink, gärna en blogg med 10 000 unika läsare varje dag och gärna med perfekt porträtterade bilder på våra städade hem. På detta ska vi även prioritera barnen framför våra karriärer (har man en karriär får man faktiskt säga upp den när man skaffar barn) och absolut inte njuta av den tid vi lämnar syskonen på förskolan under mammaledigheten.

”Jag måste vara en fruktansvärd mamma!”

Denna ”fy skäms”-period som är idag på mammor verkar gå till det extrema. När ska kraven på mammorna släppas? När ska vi gå vidare? Är jag en dålig mamma som älskar mitt arbete, fixar mina naglar, klipper håret var tredje månad och inte ammar och ibland prioriterar träning? Jag måste vara en fruktansvärd mamma! Mina barn borde lida något enormt som har en sådan dålig mamma! Men pappan då? Vart kommer han in i bilden? Det man hör om pappor är inte uteslutande om hur duktiga de är som är ute med sina barn på lekplatsen en gång i halvåret. Om pappan sedan unnar sig skäggolja för 500 spänn och tränar 7 dagar i veckan gör väl ingenting? Ungarna är såklart glada om mamman skiter i sig själv totalt, eller?

LÄS OCKSÅ: 
”Sofie Myrdal: Idag är jag en stark, glad och drivande mamma”

Detta är mitt liv:

  • Jag flaskmatade båda barnen (flaskmatar en av dem idag) då amningen inte fungerade.
  • Mitt jobb är bland det bästa jag vet för jag får utmana mig själv och utvecklas. Jag kan knappt vänta tills jag är tillbaka i september!
  • Jag njuter för fullt när sonen är på dagis och jag är ensam med bebis.
  • Ibland skriker mina barn i affären och lägger sig ner och sparkas och slåss.
  • Jag fixar mina naglar en gång i månaden och klipper mitt hår var tredje månad.
  • Ibland när jag ska träna så sätter jag min fyramånaders i babysittern framför mig när jag tränar i vardagsrummet.
  • Jag hatar att laga mat, så jag köper alltid burkmat eller låter sambon sköta matlagningen.
  • Mitt hem är ibland superskitigt. Ibland har vi sju soppåsar på balkongen som luktar ren katastrof, disken är ÖVERALLT, sängarna är inte alltid bäddade, mina kläder är fulla med kräka och kaffefläckar finns på golv, bord, väggar osv. Mitt hem är absolut inte kliniskt rent, någonsin.

Allt detta uppfyller kriterier för dagens dåliga mamma. Trots detta har jag två glada barn som är friska och utvecklas som de ska. Mina barn har, tack vare ovanstående, fått en mamma som trivs med sin vardag och är lycklig över sitt liv. Är inte detta vad allt handlar om? På riktigt, varför ska vi mammor vara miserabla? Hur kan det vara bättre? Skärp er!

Följ Marias blogg:  marajjaah.vimedbarn.se ››

Vill du också skriva en fredagskrönika? Skriv till oss på vår Facebooksida eller i kommentarsfältet nedan. 

Sofie Myrdal: ”Idag är jag en stark, glad och drivande mamma”

sofiemyrdal

I veckans fredagskrönika berättar Vimedbarns bloggare Sofie Myrdal hur det var att växa upp i en fosterfamilj och hur det har påverkat henne som person. Läs Sofies gripande historia nedan. 

Jag minns dagen ganska så tydligt, jag var 6år, det var i juli -94 i Roma, Gotland.

Vi vaknade upp en morgon, jag och mina syskon, min bror var 8 år och min syster 11 år.

Vi undrade var mamma tagit vägen, pappa hade redan ”lämnat” oss för ganska länge sedan. Min syster hade en kompis sovande hos sig. Minns inte så mycket om hur det var när vi just vaknade mer än att vi märkte att mamma inte var där, sängen var orörd så hon hade alltså inte ens sovit där under natten, jag minns inte om hon var där när vi somnade eller om hon gått iväg efter.

Alla var rädda och hungriga, vet inte vad klockan var men det måste ha varit väldigt tidigt då det var ganska mörkt ännu och det var dimmigt och ingen trafik utanför. Vi upptäckte att dörren var låst och vi kunde inte ta oss ut, någon av oss kom på att vi kunde klättra ut genom källarfönstret. Vi gick ner i den mörka källaren som stank mögel! I bara pyjamasen gick vi över åkern till grannen där hon brukade hålla till.

Vi kom fram till det gröna, slitna, fula huset och gick försiktigt upp för stentrappan och knackade på dörren, ”gubben” öppnade och vi klev in, där satt hon.. Full som en kastrull, kunde knappt sitta rakt på stolen, minns att hon höll en cigarett i handen som hon inte kommit ihåg att aska så den ramlade ner på golvet. Jag var så rädd.. Ett av dom färskaste minnena jag har var när hon tittade upp på oss under sin långa blonda lugg utan att kunna fäste blicken på någon av oss, ögonen bara snurrade åt alla håll, hon fick upp ett stort flin och sa ”tripp, trapp, trull mammas lilla hjärte gull”.

Vad som hände eller sas efter den meningen minns jag inte. Nästa minne går vi längst stora vägen jag, min bror och syster och hennes kompis på väg hem till kompisens föräldrar.

Vi går där på vägen i pyjamas, det är ungefär 1km hem till henne. När vi kommer dit sover föräldrarna och blir såklart jätte rädda när vi allihop kommer in i deras sovrum. Vi får frukost och vad som hände sen vet jag inte mer än att vi fick bo hemma hos familjen Karlsson från denna dag till december -94, alltså ca 5 månader!

 

LÄS OCKSÅ: Natshas gripande krönika: ”Dagar och veckor gick förbi som i en dimma” ››

Sen fick vi komma hem till mamma igen. Varför vi fick komma hem som vanligt igen är ett frågetecken, var det bara enklast så eller varför fick vi bo där i 4år (!!) till innan vi fick komma till ett jourhem eller att någon ens tittade till eller hade nån kontakt med oss under hela den här perioden..

Under dessa 4 år hos mamma igen så fick vi bara besöka några avlastningsfamiljer där vi fick spendera helgerna, ett låg på en bondgård på landet, minns inte alls mycket därifrån förutom djuren. Det andra hemmet hade problem med alkoholen själva, där bodde vi nog ganska länge från och till, och det var inte direkt till någon större hjälp för oss barn att få komma från en alkoholiserad familj till en annan! Minns inte hur gammal jag var när vi kom dit men jag var 10 år när vi inte fick vara kvar längre som helgbarn. Det var då vi fick komma till ett jourhem för första gången!

Det här jourhemmet blev mitt fosterhem med tiden, de särade på oss syskon så vår syster fick bo i ett annat hem, idag är vi ändå bästa vänner!

Tiden i fosterhem var jobbig i perioder, när jag blev 15-16år skiljde sig mina fosterföräldrar och jag flyttade med mamman som lämnade mig mestadels ensam då hon träffade en ny man och bodde vid han! När jag fyllde 18 år fick jag förtur i Gotlandshem på en lägenhet som jag tackade ja till! Jag levde ett fattigt och hårt studentliv, jag lyckades få hyfsade betyg och tog studenten -08. Jag jobbade mycket på alla ställen jag blev erbjuden både under hela gymnasiet tiden och efter studenten.

2009 träffade jag min sambo Jonas som förändrade mitt liv totalt! Idag 6-7 år senare har vi bildat en familj ihop, två fantastiska ungar! Melwin 3 år och Willem 3 månader.

Att ingen runt om oss gjorde något på nästan 10 år kommer jag aldrig förstå, skola, släkt, andra vuxna, varför var det ingen som vågade ingripa? Jag hoppas att skolan har skyldighet till att göra det idag och våga stå på sig när dom misstänker att ett barn far illa!!

Idag är jag en stark, glad, positiv och drivande mamma! Att få egna barn har hjälpt mig så mycket och dom får mig varje dag att känna mig lycklig över mina val i livet, dom driver mig varje dag till att egentligen bara vara den jag är. Jag uppskattar allt jag har idag! Den känslan och lyckan kan ingen ta ifrån mig, idag står jag på mina egna ben, har ett arbete som jag älskar, har fina vänner, ett fint hus och en underbar familj! Idag har jag allt det jag aldrig vågade drömma om!

 

Läs Sofie Myrdals blogg här ››

 

Natashas gripande krönika: ”Dagar och veckor gick förbi som i en dimma”

milton

I Vimedbarns krönika berättar Natasha Green om hur det är att förlora ett barn och hur hon gått vidare trots den enorma sorgen och saknaden hon känner varje dag efter sonen Milton. Natasha har nu startat ”projekt änglabarn” där föräldrar kan dela med sig av sin historia om att förlora ett barn. Här berättar Natasha sin gripande historia. 

Det sägs att det värsta som kan hända är att förlora ett barn…

Välkommen till min vardag.

Här är jag, Natasha green 24 år gammal. Ursprungligen ifrån Stockholm, men flyttade för 3,5 år sedan när jag hittade kärleken i Skåne.

Vintern 2013… höggravid med första barnet, nyfiken på vad livet hade att ge, spänd inför att träffa den personen som redan fått mitt hjärta att slå dubbla volter av kärlek bara genom att visa ett plus på stickan … han, min son som skulle visa sig få bli en liten Milton, som skulle stjäla mitt hjärta för evigt.

4e Januari kom och jag födde min underbara, friska, levande och starka Milton Green Lundin. 13.55, 57 cm lång och 4485g. En kärlek olikt något jag känt. Villkorslös och för evigt. Ni som själva fått barn vet känslan …den där känslan av att ögonen aldrig blir mätta. På rena endorfiner och lyckohormoner i kroppen kan man va utan mat, vatten och sömn…så länge man har sitt älskade barn där vid sin sida.

Som en käftsmäll rakt i ansiktet vaknade jag upp, i vårt ”trygga” bo en tidig morgon den 9e januari. Första natten jag hade sovit och släppt ögonen från vår älskade Milton. Pappa Andreas erbjöd sig att va uppe och ta hand om honom medans jag sov. Killarna hade somnat tillsammans, Andreas med Milton på bröstet i soffan. Andreas för att vakna, och Milton för att aldrig igen öppna sina ögon.

Kaoset var igång. Förtvivlan, orättvisa, ingen förståelse…Vår friska son på 5 dagar hade bara slutat andas. SLUTAT ANDAS !? Det va ju det ända han behövde göra, resten skulle jag sköta. Jag kände mig värdelös. Som att jag inte kunnat skydda mitt barn. Var jag ens en mamma längre. Skulle jag överleva detta, och HUR ska jag överleva blev den stora frågan.

Dagar och veckor gick förbi som i en dimma.

Att bädda ner en kropp om en gång vart livlig, färgfull och levande men nu blå, stel och iskall … med ögon som aldrig igen skulle öppna sig, fötter som aldrig skulle springa i gräset. Att behöva bädda ner det man älskar mest i hela världen och säga hejdå när allt precis hade börjat …

Ord kommer aldrig räcka till för att beskriva min smärta och min saknad. Inget kan beskriva den hemska verkligheten i att förlora ett barn. Förhoppningsvis behöver du som läser det här aldrig närma dig känlan och upplevelsen mer än i mina ord du just nu läser.

När Milton dog så bestämde jag mig för en sak, han skulle aldrig få bli bortglömd. Hans död skulle få en betydelse och ett syfte till något bättre i framtiden.

milton

Jag fortsatte blogga, mer som en dagbok för att få utlopp för mina känslor där och då. Veta att jag kunde kolla tillbaka när saker och ting kändes tungt och hopplöst och veta att inget skulle bli värre än den dagen den 9e januari när han dog.

Kunna se mina egna framsteg med ord, men även av anledningen att jag fick sånt otroligt fint stöd av ni som följde mig som gav mig ork att kämpa vidare med att själv andas fast jag så många gånger bara ville dö och komma dit Milton är.

November 2014 startade jag facebookgruppen ”en gala för spädbarnsdöd” tillsammans med min vän Linn Molle. En grupp där vi uppmärksammade ämnet om att förlora barn, samtidigt som vi fokuserar stenhårt på att samla in pengar till forskningen inom detta. I denna grupp kom jag i kontakt med många olika historier, ingen den andra lik. Trots att jag kände mig ”världsvan” nu inom ämnet så slog det mig hur otroligt många som går runt ovetandes om vad som händer runt omkring oss.

1. På grund av att vi inte tillåter samhället prata om sorg och död. Speciellt inte om döden har inträffat ett barn … detta på grund av att det är för ”jobbigt” för den odrabbade att känna ens ett uns av den sorgen vi står i.

2. Rädslan att det ska hända en själv.

3. För vi är landet ”det händer inte mig” … vi förlitar oss helt på statistik.
Plötslig spädbarnsdöd utanför magen så som i Miltons fall har en statistik på 0,05%…
MEN (!!!) även om stastiken säger att det inte kommer hända, eller inte är troligt att hända så händer det. Det finns ingen som kan räkna ut en tabell på vem som står på tur. Läskigt va?

Nu har jag säkert skrämt iväg några av er som läser … Visst är det lätt att blunda? Eller som när man va liten och kollade på skräckfilm i smyg snabbspola förbi dom läskiga delarna. Det är verkligen jättelätt att blunda, men tyvärr löser det inga problem. Tyvärr så stoppar det inte heller risken för att det händer just dig.

Med ett informerat samhälle så vet vi idag att vi skulle rent av rädda 50% procent av alla barnen som dör med att ge rätt information till de blivande föräldrarna. Information såsom fosterrörelse… hur mycket ska egentligen en bebis sparka under graviditen… vet du det?

Information om hur man hanterar ett barn som satt i halsen, hjärt och lungräddning osv. LIVSVIKTIG information som kan hjälpa så otroligt många att slippa den känslan jag bär på. Känslan av att vara halv.

Med denna upptäckt tog jag tag i att starta ett projekt via min blogg vid namn ”projekt änglabarn” där jag en gång i veckan under en längre period delade en ny historia av mammor och pappor som förlorat barn. I denna serie av historier hittar vi det mesta.
Barn som dött i magen, satt i halsen, plöstlig spädbarnsdöd, kromosomfel, strypt av navelsträng mm …

Ni är väldigt välkomna att läsa mer om detta i min blogg www.natasha.vimedbarn.se under kategorin ”projekt änglabarn”. För frågor eller oro så får ni alltid kontakta mig på [email protected], jag försöker alltid svara så snabbt jag kan .

Med detta vill jag avsluta och säga tack att du tog dig tid att läsa, om mig, om Milton och alla andra barn som inte längre finns hos oss. Ta vara på era liv och era barn främst. Det finns ingen finare gåva i denna värld än att ha ett levande barn vid sin sida. Så självklart för många … men inte för mig

 

Vill du läsa mer? Klicka på länken för att läsa fler krönikor.

 

Jakten på lite egentid…

Hur får man tiden att räcka till och finns det någonsin möjlighet att få lite egentid? I Vimedbarns krönika berättar Linda hur det är att vara ensamstående mamma och hur man lyckas hitta en lucka här och där bland matlagning och nattningar.

Apropå egentid…

Egentid som ensamstående mamma är att duscha. Har man tur får man några minuter mellan schamponering och rakning till att bara vara. Eller till att duscha, helt enkelt. Det är mer en regel än ett undantag att Vincent kommer in i badrummet och tycker att det är en bra idé att titta (noggrant studera) på mig för att, som han säger, ”se hur man gör”. Jag minns de där långa duscharna, och framför allt de då man fick vara i fred, som man inte visste att njuta tillräckligt av innan man blev mamma.

linda

När han var bebis tokstressade jag igenom de sporadiska duschar som blev av, han kunde ju faktiskt vakna och i panik undra var Mamma var. Numera tar jag mig tid, men då gör han detsamma, och slår sig bekvämt ner på bästa parkett i badrummet. ”Mamma, vad gör du?”, undrar Vincent när det är dags för rakning. Respekt för privatliv har hos oss för längesedan passerats och oavsett om det handlar om rengöring, bajs eller tandborstning så kan man vara säker på sällskap. Men som sagt, ibland får man några minuters egentid när liten slår ett öga på tågbanan, kollar på Daniel Tiger eller bara njuter på någon av lägenhetens övriga tjugofem kvadratmeter. För, just det, vi bor ju lite trångbott också.

”Respekt för privatliv har hos oss för längesedan passerats”

Egentid som ensamstående mamma kan också vara att diska. Oftast tycker Vincent att det ser så otroligt tråkigt ut, eller för den delen låter alldeles för mycket när han sjunger ”Let it go” från Disneys senaste mästerverk Frozen, att han helt enkelt håller sig lite i skymundan. När dagen sedan lider mot sitt slut och det börjar bli dags för sängen då tycker det där lilla miraklet att jag minsann borde vila jag också. När vi tidigare hade varsitt sovrum, ja sovrum överhuvudtaget, då var det lättare att sätta gränser och Vincent visste att efter godnatt somnade han själv i sängen. Nu är jag alldeles för nära och frestelsen blir för stor. Ja, distraktionen också i ärlighetens namn.

linda

När proceduren väl genomförts och liten faktiskt sover är jag oftast så trött att den tid som faktiskt skulle kunna bli kvalificerad egentid inte blir mycket mer intressant än teve och soffhäng. Men å andra sidan har jag ju inget större val. Förutom jobb, läsning och andra hemma-sysslor går det ju inte variera sig så mycket inom ramen av fyra väggar. Men någon gång ibland, när jag har ork och känner mig lite sådär wild and crazy, det kanske är till och med är fredag- eller lördagskväll, då häller jag upp ett glas vin, sätter mig bekvämt (fortfarande i soffan, och fortfarande inom samma tjugofem kvadratmeter) och bara njuter.

”Inte i min vildaste fantasi tänkte jag att en och en halv minut i duschen, ytterligare någon vid disken och någon timma efter läggdags skulle vara min enda tid för mig själv”

Innan jag själv blev mamma och hörde andra prata om den ack så viktiga egentiden var det för mig, och dem, synonymt med träning, tjejkvällar eller bio. Inte i min vildaste fantasi tänkte jag att en och en halv minut i duschen, ytterligare någon vid disken och någon timma efter läggdags skulle vara min enda tid för mig själv. Nu vet jag bättre och om det någon gång, kanske sisådär en gång i kvartalet, faktiskt händer att jag har barnvakt, då försöker jag göra det mesta möjliga av kvällen. Och morgonen. Dagen spenderas alltid till planering och höga ambitioner, men av någon konstig anledning tar tröttheten gärna över och innan jag vet ordet av har jag sovit bort åtta timmars egentid för att sedan göra som vi föräldrar gör när vi kan; njuter av en lugn och lång frukost och dricker upp mitt kaffe innan det hinner bli kallt. Sedan skyndar jag iväg efter liten, som för övrigt varit det enda jag tänkt på under egentidens vakna timmar.

Här kan du läsa Lindas blogg ››

Vill du läsa mer? Klicka på länken för att läsa fler krönikor.

Så är livet med en brasse – Emma om kärleken till Jair

Livet med en brasse

I Vimedbarns krönika berättar Emma om hur det är att leva med en brasse. Hur allting började i en semesterflirt och hur deras liv ser ut idag med en son på 2,5 år och en bebis påväg. Här berättar Emma om sin egen kärlekshistoria. 

Jag och min blivande man Jair träffades på ett lite ovanligt sätt. Vi träffades på precis ett sådant sätt som man nästan bara ser på film. Jag var studenten och turisten som var nere i Brasilien och gjorde exjobb och sedan åkte på en sån där klassisk backpacking-resa längs kusten i Brasilien. Jair var surf instruktören från ghettot. Första stoppet på min resa var Salvador, jag stannade bara två nätter i Salvador och andra kvällen träffade jag Jair på en bar. Vi blev genast förtjusta i varandra och umgicks den kvällen och hela nästa dag. Jag hade bara känt honom i cirka 15 timmar när jag reste därifrån, men jag kunde ändå inte sluta tänka på honom.

”Vi blev superkära i varandra!”

4 dagar senare var det nyår och jag knöt ett önskeband runt handleden och önskade mig en sak om honom, surf killen jag bara hade känt i 15 timmar! Eftersom Jair kommer från en favela (ghetto) i Salvador, så var det inte helt lätt att hålla kontakten. Han hade varken dator eller internet hemma så vi kunde bara prata när han var på något internetcafé. Och språket var en annan femma. Han kunde prata hyfsad engelska, men han kunde inte skriva för han hade lärt sig engelska på stranden. Det började närma sig karnevalen och jag bestämde mig för att åka dit och tillbringa karnevalen med honom – hemma hos hans familj! Jag hade ingen aning om hur det skulle bli, det var en ren chansning, vi kände ju inte varandra! Vi hade knappt pratat med varandra! Jag åkte dit och stannade där hos honom i 3 veckor. Vi blev superkära i varandra! Det var precis som en sån där semesterkärlek som man bara ser på film. Vi hade 3 fantastiska veckor och sen gick mitt turistvisum ut och jag fick snällt återvända hem till Sverige.

Livet med en brasse

”Jag hade ju inget att förlora så jag kunde lika gärna chansa”

Väl hemma i Sverige kunde jag inte låta bli att fantisera om hur livet skulle kunna bli tillsammans med min semesterflirt. Så jag skaffade ett jobb och sparade för att Jair skulle kunna komma till Sverige. Jag tänkte hela tiden att magiken som vi hade i Brasilien kanske inte skulle finnas kvar när Jair kom till Sverige, men jag hade ju inget att förlora så jag kunde lika gärna chansa! Vi hade 6 fantastiska månader i Sverige och då visste vi att det skulle vara vi. Jair friade och sedan blev han tvungen att åka hem till Brasilien för att söka uppehållstillstånd för att bo i Sverige.

Nu har jag och Jair varit tillsammans i 5,5 år och vi har en son som är snart 2,5 år och en till bebis på väg! Tänk att semesterflirten faktiskt blev till en familj! Själv trodde jag aldrig det! Men nu är jag så lycklig över att jag tog beslutet och satsade på min semesterflirt där och då. Jag var ju trots allt bara 22 år när jag träffade Jair!

Livet med en brasse

Livet med en brasse

Nu älskar jag livet vi lever! Livet med en brasse är alltid stimulerande på något vis, det blir aldrig tråkigt! För att ni ska förstå lite hur det är att leva med en brasse så har jag satt ihop en liten lista:

1. Alla dagar är grilldagar, det finns inga årstider för grillning hihi! Vi grillar både julafton, nyårsafton och alla andra högtider eller också mitt i veckan som i tisdags till exempel.

2. Det behövs inga gardiner, mattor eller annat krimskrams utan funktion…Häng bara upp en glödlampa i taket så att vi ser nåt när det blir mörkt…(kan tillägga att min brasse kommer från ghettot, det enda man behöver är en fet TV så man kan kolla fotboll)

3. Glass och kall dricka är big no no när man har ont i halsen – det är ju det kalla som orsaker halsont från första början.

4. Minha casa é sua casa – mitt hus är ditt hus. Så otroligt generöst folk! Hemma hos oss är det bara att ta för sig!

5. Varför gå till läkaren när medicinen finns på Apoteket? (I Brasilien kan man köpa receptbelagd medicin utan recept på alla apotek).

6. Det är konkurrens om MITT body butter i badrumsskåpet! Brassar älskar att dofta gott.

7. Min brasse är expert på att ta det lugnt (undantag när vi ska ut och resa), perfekt för mig som stressar i onödan.

8. KOMPLIMANGER!! Jag har nog nästan börjat ta det för givet nu, men när jag tänker på det så känns det fantastiskt att jag fortfarande får så mycket komplimanger som jag får ❤️

9. Sist men inte minst, min favorit just nu! Om en gravid kvinna blir sugen på nåt måste man alltid ge henne det hon vill ha, annars får man nåt dåligt i ögat… Brasiliansk skrockfullhet kan vara otroligt fördelaktig ibland.

 

Det skulle vara superkul om ni vill följa mitt liv och min graviditet på min blogg På Smällen! ›› http://blogg.loppi.se/pasmallen/

Vill du läsa mer? Klicka på länken för att läsa fler krönikor.

Carolines fredagskrönika: ”Så hamnade jag på Gran Canaria”

Caroline - fredagskrönika

Redan som liten hade jag en dröm om att en dag flytta långt bort. Jag ville bo någonstans där solen lyste varje dag, där palmerna stod radade längs vägarna och de stora vita sandstränderna med frisk saltvattensluft fanns…

Nu lever jag min dröm och bor på Gran Canaria. Okej, vi kanske inte har de vitaste stränderna men två stycken importerade gör det nära nog…

Men hur kommer det sig att vi hamnade här?

Den 1 september 2012 gick min sambo på 6 månaders föräldraledighet och vi satt på ett flyg hit ner med barnen, Adam 4år, Alisha 2,5 år och Adrian då 6 månader gammal. Jag hade träffat någon med samma dröm som jag – och vi kände att det var läge att testa vingarna när vi hade chansen…

Jag hade några riktigt tuffa år i bagaget och hade tagit mig ur ett destruktivt förhållande med Adams pappa, vilket resulterade i många långa & jobbiga rättegångar åren som följde. Trots att jag hade lämnat det bakom mig och träffat någon som var raka motsatsen hade jag det fortfarande jobbigt på många sätt. Därför var den här resan en lång paus, förhoppningsvis ett avslut på allt det.

När de där 6 månaderna kom till sitt slut stod vi i valet och kvalet om hur vi skulle göra, vi hade fått en försmak av hur livet kunde vara. Allt var så enkelt här, livet flöt på och vi hade inga problem i världen så vi stannade.

Livet på Gran Canaria är ändå inte alltid så enkelt

Det var något vi snart fick lära oss, Spanien är ett otroligt byråkratiskt land och det är inte annorlunda på den här ön. När sommaren närmade sig sitt slut hade vi fått lära oss att skolplikten börjar redan vid tre års ålder här MEN att skriva in barnen var inte så lätt som vi önskade… Allt här nere är pappersarbete, datorer vet de knappt vad det är. Det resulterar i en massa åkande fram och tillbaka för att lämna och hämta papper som behövdes – och det är inte bara när det kommer till skolan. Man blir ständigt skickad fram och tillbaka utan konkreta svar på vad som egentligen behövs och det är bara att vara tyst och göra det som behövs, för säger man ifrån får man ingen hjälp alls.

Skolan är en av de största fördelarna med att bo här. Till en början var jag lite orolig för barnen – de kunde inte ett ord spanska och skulle kastas in i en skolverksamhet direkt, men det gick otroligt bra. Redan efter två veckor kunde båda barnen språket och sedan dess har de båda utvecklats något enormt. I år började även Adrian i skolan och jag är så glad över det! Adam blev 7 år i juni och räknar matematik på samma nivå som åk 3 i Sverige & Alisha som är 5 år nu kan både läsa och skriva.

Jag lever min dröm!

Jag är otroligt glad över att jag vågade ta det här steget, nu kan jag bocka av ett av mina livsmål. Under resans gång har jag även hunnit bli fyrabarnsmamma och det är något som verkligen gett mig en tankeställare. Man har många fördelar i Sverige som man tar för givet när man bor där, som till exempel föräldraledigheten. Här nere är mammaledigheten 16 veckor, efter det ska barnet in på förskola om man inte har råd att vara hemma obetalt.

Hur länge vi kommer bo kvar här har jag ingen aning om idag, vi lever i nuet och resten får framtiden utvisa, det enda jag kan säga är att jag är otroligt stolt över att jag vågade ta steget!

/Caroline Bergström

Läs om Carolines liv på Gran Canaria här!

Det hände mig – Josefins dotter föddes med autism

I Vimedbarns krönika berättar Josefin om hur det är att ha en dotter med autsim. Hur de först märkte att lilla Saga inte var som andra barn och den långa resan för att få rätt hjälp. Här är hennes egna historia.

Jag hade haft en helt full normal graviditet, varken drack alkohol eller använde tobak. Det fanns inget som jag kunde påverka att det blev som det blev. Förlossningen gick bra, för Sagas del. Jag sprack fullständigt och fick akutopereras. Första tiden som nyblivna föräldrar levde vi i en lyckobubbla, men det tog inte länge innan vi började ana oro att något inte stämde. Det var inte precis något med utvecklingen för i början följde hon kurvan som hon skulle göra, men det han reagerade främst på var skriket. Det var ett illskrik som inte går att beskriva. Mycket speciellt skrik som nästan kunde slå lock i öronen på oss båda. En gång skrek hon såpass mycket att hon inte fick luft, hon skrek med inandning om man säger så och där höll jag på att svimma av rädsla men snabbt fick vi upp henne så hon fick luft i sig.

”Jag hade en magkänsla av att något var helt fel”

Saga var faktiskt aldrig ett nöjt barn, aldrig varit på tal om kolik. Vårat dygn bestod av det speciella gråtet som var som en tickande bomb. Hon kunde aldrig ligga i barnvagnen eller i bilstolen, hon skrek och skrek. Ända gångerna hon inte skrek var antingen när hon ammades eller badade.
Jag skäms av att skriva detta, men redan när Saga var någon månad gammal påpekade O sin oro för mig men jag blånekade, fullständigt! Men även jag hade en magkänsla av att något var helt fel men valde att svälja bort magkänslan. Det var minsann inte något fel på mitt barn!

saga1

Såhär levde vi månad efter månad. Det var skrik från morgon till kväll. Saga utvecklades ändå än så länge som hon skulle göra, men dock började hon utveckla en sådan extrem mammighet. Det fullständigt eskalerade totalt! Tillslut blev det helt sjukt, hon kunde inte vara ifrån mig. Hela tiden skulle jag bära henne eller hon skulle sitta i mitt knä. När jag skulle gå på toaletten var det rena rama cirkusen. Hon gallskrek så hon var helt röd i ansiktet och hyperventilerade. Även i det stadiet började hon även dra sig undran från O. Han fick inte ens bära henne, knappt röra henne. Kan ni förstå den känslan? Ett barn som var livrädd för sin egen förälder utan någon som helst anledning? Samtidigt vilken belastning för mig själv. Jag var ofrivilligt ensamstående för Saga var bara hos mig, de gånger O verkligen försökte avlasta mig och binda band till Saga gick bara inte. Han försökte ta nätterna men hon bara gallskrek och tillsist gav jag upp, jag själv tog hand om henne om man säger så. Det var lugnast för alla.

 ”Allt gick som en jäkla berg och dalbana i vår vardag”

När Saga var runt 6 månader började hon halka efter i sin utveckling, men ingen stöttning i BVC inte. Även där började jag ta upp om Sagas speciella gråt och mammigheten, men ingen respons. Skriken berodde på att jag och O var högljudda enligt BVC och konstigt nog så trodde vi på det så vi dämpade oss ännu mer, men ingen skillnad. Snarare tvärtom. I denna tid började Saga få sina utbrott, alltså nu snackar vi om utbrott. Det går bara inte att beskriva, aldrig har jag varit med om likande! Var något slut t.ex. så hade vi utbrott och nej, absolut inte trots. Det känner man! Allt gick som en jäkla berg och dalbana i vår vardag. Ingen av oss tänkte på funktionssättning så O var mer inne på att Saga behövde regler och vi testade i en period, tydliga regler och rutiner och tro det eller ej, tillsist så började våran vardag gå ihop. Utbrotten gick att kontrollera och vårt familjeliv började likna en vanlig familj.

saga

Men nu började annat att krångla, Saga var sen nu med allt! Grov och finmotoriken och krypandet, men inte heller där reagerade någon. Istället fick jag och O i läxa att träna ännu mer… Saga började på dagis när hon var 1 år. Vi hoppades på att mammigheten skulle sluta och absolut minskade den men hennes så kallade starka vilja (som dagispersonalen kallade det) skrämde slag på de andra barnen. Hon höll sig för sig själv och utvecklades i sin egen takt. När Saga var över 1.5 år tog hon sina första steg och när hon var närmare 3 kunde hon slå ihop enstaka ord till små meningar. O tränade en hel sommar med att jobba på att Saga skulle ha ögonkontakt. Ingen reagerade, istället skulle jag och O hela tiden träna henne!

Såhär har vi var dag, tills vi flyttade upp till Dalarna. 2013. 3 år som utslitna föräldrar till ett barn som inte var som alla andras och nu var vi även tvåbarnsföräldrar. Det tog inte ens en månad innan det nya dagiset reagerade. Vi blev kallade till ett möte med förskoleförståndaren och specialpedagogen, nu var det stopp! De hade reagerat! Saga var inte som alla andra 3 åringar, gissa vad underbart rent ut sagt att höra det! Vi hade liksom slutat att kämpa nu och bara accepterat situationen, men de hade reagerat på att Saga var helt distanslös, helt avsaknad av sociala regler, kunde inte hantera att avbryta något, inte vänta på sin tur och tillsist, sina speciella utbrott! De hade reagerat och ville nu gå till botten med problemet och vi kom överens om att vänta till 4 årskontrollen och se vad den hade att visa innan vi fattade beslut. 4 årskontrollen kom och självklart klarade Saga inte det. Nye BVC-sköterskan gav klartecken för utredning och självklart så tackade vi ja!

I samma veva som BVC gav klartecken för utredning flyttade vi. Det var inte något som ställde till med problem, snarare tvärtom. Inskolningen började på ett nytt dagis utan problem. Efter en dag behövde Saga inte ha någon inskolning mer. Vi fick en helt underbar förskoleförståndare, och för första gången på över 4 år kunde jag prata ut med någon som faktiskt förstod. Hon hade själv en dotter med funktionssättning så hon förstod hur jag kände. Det blev ett möte med henne och den nye specialpedagogen och efter det mötet kan jag säga att jag var nog 30 kg lättare, det var som luft under mina fötter.
En remiss till barnpsykologen skickades och på vintern gjordes de första testerna och samtalen. Resultaten blev så knapphändiga att det överhuvudtaget inte gick att avläsa, men hon såg tydliga tecken på autism, det började även jag och O misstänka.
Ytterligare en kallelse kom till BVC, för att träffa en överläkare för intervju och läkarkoll för Saga och det fanns ingen som helst fundering, en remiss till barnteamet skulle skickas omgående! Nu gick allt fort, från att allt avstannat i flera månader till att ha möten kors och tvärs.

saga2

Tillslut efter några månaders väntetid så kom kallelsen, jag och Saga åkte in. En nervös bussresa kan jag lova. Många tankar snurrade i huvudet, men väl på plats så började det den tuffaste intervjun av alla! Jag var helt mentalt slut i skallen efter, över hundra frågor, en halv pärm plus ett tjockt häfte med frågor som skulle besvaras hemma.
Barnläkaren gjorde sina tester, även han var säker på sin sak -autism. Men han ville ha ytterligare ett möte cirka 2 veckor senare, jag kunde inte åka på det för inga barn fick närvara så O åkte in själv, med det häftet. O fick genomgå ännu mer frågor, tillslut hade barnläkaren det han behövde.

Med vårt godkännande fick han sätta en diagnos redan då, allt för att Saga skulle få den hjälp som hon behövde. Nästa väntetid kunde ta upp till 2 år, alltså 2 år för ett möte! Men av all information och dokumentation från dagis och specialpedagogerna och med intervjuerna så kunde han sätta en diagnos. Autism, med utvecklingsförsening samt en nivå som en 3 åring cirka. Efter alla år av slit och kämpande brast jag i gråt när O meddelande detta. Äntligen! Äntligen, vi hade rätt! O hade rätt från första början!

Men ibland är det inte roligt, det är verkligen kämpigt ibland och vi som föräldrar måste verkligen stötta varandra. Saga har sina svårigheter, samspel och kommunikation går inte utan att hon har en vuxen vid sidan och maten är ett stort problem. I kategorin Sagas del och Ovanliga dagar går det att läsa mycket mer om detta!

Läs mer om livet med lilla Saga på Josefine blogg ››http://ovanligadagar.vimedbarn.se

Vill du läsa mer? Klicka på länken för att läsa fler krönikor.

Det hände mig – Erika drabbades av Ehlers-Danlos syndrom

I Vimedbarns krönika berättar Erika öppet och ärligt om hur det är att vara svårt sjuk, den svåra tiden som har satt många spår och räddningen som blev hennes hästar. Här är hennes egna historia.

Det har nu gått lite drygt över 1 år sedan jag fick min EDS, Ehlers-Danlos syndrom, diagnos hos Reumatologen på Centralsjukhuset i Karlstad. Vägen dit var lång, vilket var tragiskt, det var tack vare min blogg, via läsare, som jag fick tips om att söka och fråga om just EDS. Själv hade jag inte en aning om vad det var, vet det knappt ännu heller mer än att EDS är och alltid har varit inneboende i min kropp, på livstid.

Jag har sedan tonåren varit ganska stor och kraftig, med några hemska trauman bakom mig som gjorde att jag började tröstäta. Sedan för några år sedan gick jag upp 30 kilo på en månad, då förstod jag att något var fel och uppsökte läkare som tog massvis med prover. Blev allvarligt sjuk och bodde mer eller mindre på akuten. Jag fick diagnoserna Hypotyreos och Hashimotos som är sköldkörtelsjukdomar.

 

hastliv1

 

Efter att ha jojobantat sedan tonåren med hjälp av div tabletter och dieter, läkare/dietist hjälp och även privatpersoners hjälp så var det inget som funkade i längre än nån månad – fick följd sjukdomar pga min fetma och åt 26 tabletter om dagen. Vågen stannade på 132 kilo en dag och då fick jag nog, nu jäklar måste något drastiskt göras. Jag hade funderat mycket länge innan jag kom fram till att vilja genomgå en Gastric Bypass. 17 September 2013 låg jag på operationsbordet, rädd som fan för att inte vakna upp något mer, men det gjorde jag och det gick å går väldigt bra! Ångrar mig inte en enda sekund men jag kommer aldrig råda någon till att göra operationen då det enbart är ”denne personens” val, helt och hållet. Jag kan bara tala utifrån min erfarenhet!

Åter till EDS, det var ju en sådan lättnad att få diagnosen för hela mitt liv sattes ihop, alla små pusselbitar föll på plats – till ett helt stort jäkla 1000 bitars pussel! MEN jag blev samtidigt vansinnigt rädd, -rädd för EDS. Efter att ha läst på internet om sjukdomen och om människor som har den, var det så skrämmande. Inte någonstans kunde jag läsa något positivt, allt var bara svart och dystert . Jag fick mig en rejäl käftsmäll! Vad då, är livet över nu?! Är det såhär det ska vara resten av mitt liv… Ska jag bara falla mer isär?

Jag grävde ner mig i sorg och enorm rädsla, så djupt att jag blev arg på mig själv ”Men för helvete Erika, varför ska du ligga där nere och tycka synd om dig själv?! GÖR något med ditt liv istället, här och nu!” Jag lever bara en endaste gång och tänker göra det bästa av situationen. Jag ville börja rida igen, islänningar då som är i perfekt storlek då jag själv inte är så stor och så klarar inte min kropp av stora hästar så bra, skötselmässigt sätt. Men jag vågade mig upp (inte ett dugg rädd så utan var mer att jag blev rädd ifall jag skulle ramla av eller att hästen ryckte i tyglarna och mina leder skulle åka ur led igen vilket dom gjorde hela tiden förr, vilket gör vansinnigt ont!!)

 ”Dom dagar jag rider är mycket bra, ridningen hjälper mig enormt mycket”

Jag har hållit på med hästar i 24 år, till och från med lite uppehåll vid barnafödande och mammaledighet. Men för 1 år sedan, sommaren 2014 köpte jag mig min egna islänning som är min största rehab och bästa vän! I början tyckte jag inte ridningen gjorde nån större skillnad, men jag blev rådd av landstinget att börja rida, det var bra för kroppen! Jo, visst är det de – det har jag svart på vitt för mig själv. I dagsläget rider jag ca 5 dagar i veckan, dom dagar jag inte rider så märks det väldigt tydligt i min kropp, mycket stelare, ömmare och ondare. Dom dagar jag rider är mycket bra, ridningen hjälper mig enormt mycket, enda träningen som jag kan hålla på med och göra utan att få ont efteråt. Gör även hemmaövningar som jag fått av min specialiserade EDS sjukgymnast, Toppenbra!

Dessa övningar som jag fått har stärkt mig enormt, samt allt runtomkring med hästarna, inte bara ridningen, har stärkt mig massvis. Knappt en enda led som hoppat ur sedan jag började rida! Är inte det magi? För mig är det rena miraklet, att ha hittat något som jag verkligen brinner för och kan hålla på med. Visst har jag mina begränsningar, jag har en häst som är lite egen och bångstyrig, en del kan tycka jag ska ha en lättare häst (jag själv har också varit inne på den banan) pga min svaga EDS kropp. För när jag får ta i med skänklarna då hon som sagt är bångstyrig så krampar mina ben. Men har en underbar tränare som hjälper mig och nu använder vi oss av röstkommandon istället och det har min häst fattat ganska så snabbt och reagerat bra på, så jag ser ljus. Vi har kämpat så otroligt och kommit en bra bit på väg – min dröm är att få tävla i tölt, i framtiden! Jag är nere en gång i veckan till Åmåls Ridskolan, där dom startade en ridgrupp för oss med egna islandshästar, fantastiskt engagemang å min kropp mår bara bättre å bättre efter att riktigt få träna. Vissa gånger av dom i början så skrek min kropp av smärta dagen efter, men nu verkar jag hittat en balans av vad jag klarar av och inte. Får bara göra mer skritt pauser i tränings passet, vilket min lilla dam behöver också.

Stalljobb osv då? Jodå det är tungt, men i vårt stall (står inackorderad hos vänner) så hjälps vi alla åt – även våra respektive och barn. Vi gör det så enkelt för oss som möjligt då jag inte är den enda med värk och framför allt lyssnar jag på kroppen, behöver jag en paus så tar jag en paus. Allt får ta den tid det tar helt enkelt, inget mer med det. Men det är också denna biten som är så extremt svår för mig, psykiskt, att förstå och inse att jag inte KAN göra allt jag vill, lika fort som innan i livet. Jag får sota för det dagen efter och kan bli liggande i flera dagar pga jag överansträngt mig någon sekund mer än jag borde. Nackdelen är att jag inte känner av det direkt, kroppen säger inte ”Nej Erika, nu räcker det – nu gör det ont!” Utan det kommer som en käftsmäll efteråt och det är dessa bakslag jag fått lära mig utav vad jag fixar och inte fixar, i längden. Klart jag kan göra det mesta, men då har jag en enorm chans att bli liggande pga det också – vilket det inte alls är värt!

 

islandshäst collage

 

”Jag har börjat lyssna på min kropp, jag har bara en, den är unik och det är den jag ska leva med resten av mitt liv”

Att leva med en osynlig sjukdom, en sjukdom som inte syns på utsidan är fruktansvärt. Inuti dig är det kaos, total kaos som man hela tiden måste hålla i schack. Jag vet och har hört själv hur folk snackar ”Men hur kan hon göra det där, hon som säger hon har så fruktansvärt ont?! Det syns ju inte!” Nej, det kanske inte syns.. men vet du vad lilla vän, har du någon som helst aning om hur ansträngande det är för MIG att samla ihop mig till att ex umgås med en vän, att vara social kan vara fruktansvärt jobbigt ibland. Jag upplevs som en glad och positiv tjej, det ÄR också så jag vill upplevas för jag vill se det positiva i allt, iallafall det mesta. Livet funkar inte för mig annars, därav jag valt att blogga om detta – MITT EDS LIV! För när jag fick min diagnos som sagt, allt jag läste på sociala medier och internet fick mig att bli så rädd, totalt livrädd för livet! Men med mitt jävlar anamma så fick jag en helt annan inställning, jag provade mig fram

Det är klart jag har piss dagar, å dom syns också här i bloggen, men dom har blivit färre den senaste tiden då jag ändrat inställning. Jag har börjat lyssna på min kropp, jag har bara en, den är unik och det är den jag ska leva med resten av mitt liv.

Min kropp har fått uppleva saker som INGEN KROPP ska behöva göra, ingen kropp! Men det är också dessa trauman som gjort mig till den förbaskat starka kvinna som jag är i dag, vägen hit har varit enormt svår, inte bara för mig, utan för min familj också som stått vid sidan om. När jag kollapsade en dag 2009 var det min make som sa åt mig att ringa Psyk och få hjälp, riktig hjälp – å det fick jag! Hade jag inte lyssnat och tagit den hjälpen, vet jag inte vad som hänt, trots att vi hade två underbara barn då så ville jag bara försvinna från jorden livet. Planerade in i minsta detalj hur allt skulle gå till, inget kunde gå fel – ingenting! Men det gick fel, åt helt fel håll mot vad jag tänkt mig – jag fick mig så många tankeställare hos den underbara Psykologen jag hade. Hon fick mig att inse, se saker från en helt annan sida, en helt ny värld! Livet började komma tillbaka allt mer och mer, men det tog tid – men jag är vansinnigt glad för detta IDAG, att jag lyssnade på andra, tog lärdom!

Det är därför min blogg heter som undertext; ”Från Botten Till Toppen”.  Jag har varit så långt ner till botten JAG kan komma, har nu tagit mig en bra bit till MIN TOPP – dit jag vill nå och få må ganska så okej, men alla jag tycker om, som gör mitt liv till det bättre. Människor som får mig att må dåligt på ett eller annat sätt har jag åsidosatt, varför ska man plåga sig själv och ha sådana människor i sitt liv? Nej bort!

Var nu rädd om dig själv, finns bara en DU ♥ DU är viktig för många, framför allt för dig själv. Lyssna på dig själv och fatta dina egna beslut, livet blir så mycket enklare och roligare då. Det är trots allt bara DU som lever DITT liv, även om du delar det med din stora kärlek och ev barn, DU måste sätta DIG SJÄLV i fokus också. För utan att sätta dig själv i det så kan Du omöjligt orkar vara en ex en bra Mamma för dina barn om du inte lyssnar på dig själv, gör saker du tycker om. Hårda ord, men det är faktiskt så. Sedan jag skaffade häst och allt som hör där till, jäklar sån bättre mamma, vän, dotter och fru jag blivit! Jag har hittat mitt sätt att leva ett ganska så okej Liv. Hoppas såklart det ska gå ännu mer åt det ”rätta” hållet, ännu högre upp till MIN TOPP! Men jag är garanterat säker på att jag kommer göra det, jag är inte den som ger upp, mitt andra namn är Kämpe ♥

Följ Erikas resa mot ett tillfrisknande i bloggen ›› http://erikas.vimedbarn.se

Vill du läsa mer? Klicka på länken för att läsa fler krönikor.

Carro berättar: ”Jag minns hur han tryckte ner en svart sladd runt min hals”

”Men innan jag hann ner för trappan hade han fått tag i mitt hår och drog mig tillbaka in i lägenheten, jag kämpade kravlandes medan han höll ett hårt grepp om mitt hår.” I ”Det hände mig” på Vimedbarn berättar Carro om hur det var att lämna en man som under en lång tid misshandlat henne både fysiskt och psykiskt – mitt framför sin ettåriga son.

Han hade precis kommit in från en promenad med hunden, dörren stod fortfarande öppen och jag såg min chans. Jag sprang ut i trapphuset barfota, tänkte att bara jag kom ut och fick tag på någon så skulle vi nog kunna komma därifrån… Men innan jag hann ner för trappan hade han fått tag i mitt hår och drog mig tillbaka in i lägenheten, jag kämpade kravlandes medan han höll ett hårt grepp om mitt hår. Han kastade mig ner i sängen och satte sig gränsle över mig och jag kände hur paniken steg.

Mitt i allt stod Adam i dörröppningen och skrek förtvivlat. Jag minns hur han tryckte ner en svart sladd runt min hals, andningen blev ansträngd… På något sätt lyckades jag bita honom på insidan av armen, hur minns jag inte.

”Allt, allt, allt var mitt fel”

När jag satt hos polisen någon vecka senare och de frågade mig om jag någonsin skadat honom minns jag hur paniken steg, jag mindes hur jag bet honom och på något sätt kom loss den där gången och när jag berättade det kände jag mig säker på att få höra att jag hade mig själv att skylla, där och då hade jag jättesvårt att se att ingenting var mitt fel. Jag var fortfarande så fast i det han matat mig med i alla våra år, jag kände mig ful, otillräcklig, dum och oduglig på alla sätt. Allt, allt, allt var mitt fel. Hade jag gjort allt rätt hade han aldrig behövt ge mig de där första örfilarna och hade jag bättrat mig då hade det aldrig blivit värre.

Att leva i ett destruktivt förhållande är jobbigt, det kommer smygande och man är oftast säker att felet ligger hos en själv till slut. Man försöker och försöker att vara ”perfekt”, ber om ursäkt när man inte har gjort fel, ursäktar beteenden som egentligen inte är okej någonstans och DÖLJER, skyddar och håller en fasad för att alla runt omkring ska tro att allt är bra.
Blåmärken som dyker upp är av ”olyckor”, elaka kommentarer framför vänner bortförklaras, allt lyckas man hitta på lögner för medan man lever i helvetet bakom stängda dörrar.

Han hade min mobil när det var som värst, när min mamma hade ringt allt för många gånger under två dagar som jag inte fått svara bad han mig ringa upp och berätta hur bra det var. Där satt han på sängen mitt emot mig och tvingade mig att bita ihop och ljuga medan jag egentligen satt där med en stor blåtira och sprucken underläpp efter dagens ”misstag”.

Att erkänna för mig att det var misshandel jag var med om var det svåraste för mig, när jag ”rymde” hem till min mammas pojkvän och han ringde dit polisen som tittade på mig och ojade sig så såg jag inte det som de såg. I mitt huvud var det fortfarande ”inte så farligt”.

Hade det inte varit för Adam, min lilla ettåring som skrek förtvivlat medan han såg mig bli slagen, hotad och spottad på hade jag nog inte stått här idag, det var när jag såg hans förtvivlan och panik som jag insåg att jag måste bort och det var NU. Ett barn ska ALDRIG behöva bevittna något sådant och det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på att det finns barn som växer upp i hem där våld förekommer.

Det är extremt svårt att ta steget ut ur ett destruktivt förhållande, många tror att det bara är att lämna, men när man är där är det helt annorlunda, man har intalat sig själv att det inte är så farligt, att det är ens eget fel, man förnekar och bortförklarar.

MEN med hjälp så går det. Kvinnojouren, kvinnostödjare och massa bearbetning. Det FINNS en väg ut – bara man vågar tro och ta det stora klivet och be om hjälp. För det är just det steget som är det svåraste.

Följ Carros nya liv i bloggen ”Carros ungar” här på Vimedbarn: carrosungar.vimedbarn.se ››

Camilla utnyttjades sexuellt som barn: ”Jag minns hur jag lärde mig knyta blöjsnibbarna efteråt”

Camilla, 34 år, från Dalarna fick barndomen vi alla ser som den värsta för ett barn. Hon blev sexuellt utnyttjad av en nära familjemedlem. ”Jag minns fortfarande de där snibbarna till blöjor man hade som barn som man knöt i sidorna, minns fortfarande hur jag lärde mig knyta dem igen, efteråt… Jag var runt 5-6 år vad jag kan minnas”.

I Vimedbarns tema ”Det hände mig” berättar Camilla för första gången om när hon som barn blev sexuellt utnyttjad av en nära familjemedlem under sin uppväxt och hur hon tog sig därifrån.

Sexuellt utnyttjad som barn

Camilla: ”Min hemlighet…”

Jag är en helt vanlig tjej, jag har en familj, man och barn, bor i hus med trädgård, lever mitt underbara liv och trivs jättebra. Jag är som alla andra på ”ytan”.
Men i själva verket är jag en av dem som kämpar varje dag med ångest, minnena från min barndom spökar och påminner mig nästan varje dag.
Jag är en av dem som blev sexuellt utnyttjad som barn.

Det är jättejobbigt för mig att skriva detta, jag får jobbigt att andas av att bara skriva detta, men samtidigt så vill jag få ur mig allt, jag vill berätta det hemska som hänt mig.

Jag vill berätta hur jag mår och har mått under alla år.
Jag är alltid glad, jag skrattar mycket och är väldigt social, allt för att inte visa hur det egentligen är. Jag är ju en glad person såklart men har så svårt att visa känslor. Så när jag mår dåligt visar jag mig glad inför andra – så att ingen ska se. Det går mycket bättre nu men vissa dagar är fortfarande jobbiga.

Jag har känt mig så äcklig och har tankar om att andra ska tycka illa om mig om jag nämner detta, att de ska tycka att det är jag som är äcklig. Det är ju äckligt men jag har insett att det inte är mitt fel, så långt har jag kommit…

Jag minns fortfarande de där snibbarna till blöjor man hade som barn som man knöt i sidorna, jag minns fortfarande hur jag lärde mig knyta dem igen, efteråt… Jag var runt 5-6 år vad jag kan minnas, kan fortfarande se mitt rum framför mig, se sängen, jag minns allt det, fast jag var så ung.

Jag minns hur jag hade svårt att sova på nätterna för jag visste att det kommer hända igen… Minns inte exakt hur länge det pågick då jag har försökt att förtränga allt, men jag minns att jag började utvecklas när jag var 10-11 år gammal och hatade det! Jag gjorde allt för att dölja mina bröst och allt som kom, för jag ville inte att det skulle synas, jag hatade min kropp.

Jag hade sängvätning fram tills att jag var 12-13 år, vi var till flera olika läkare som inte hittade felet. Jag visste felet hela tiden men kunde inte säga det. Jag fick ångestattacker, som mina föräldrar aldrig förstod varför.

Efter år av ångest, så bestämde jag mig att berätta för mina föräldrar, jag var då runt 15-16.

Det gick inte som jag ville – de trodde mig inte.

Det var nog det värsta just då, kände mig så sviken, rädd att jag måste träffa människan igen, vilket jag fick göra om och om igen. Det hände ju inget mer men bara rädslan under träffarna och ångesten som blev för att man visste att man skulle möta personen.

Det vart för mycket för mig, det gjorde att jag mådde ännu sämre.

När jag träffade min man så flyttade vi, jag ville bara bort, vi flyttade bara några mil först men det gick ju att komma på besök även där. Så vi bestämde oss för att flytta långt bort och där bor vi nu och det känns bra, här behöver jag inte oroa mig för att se människan.

Jag har istället blivit väldigt överbeskyddande när det gäller våra barn, jag vill inte att samma händer dem och är alltid orolig, det är också något jag kämpar med, bara en sån sak att de ska sova hos kompisar är jättejobbigt för då har jag ingen koll.

För några år sedan fick mina föräldrar reda på att jag talade sanning vilket var som en stor sten släppte för mig, äntligen tror alla på mig…

Jag är inte arg på dem som jag var förut, jag kan förstå att det var en svår situation att få höra en sån sak… Idag har vi bättre kontakt.

Tack för alla som orkade läsa…
Kram Camilla

Se hur Camilla lever idag tillsammans med sin man och deras tio barn här i hennes blogg: tiobarnsmamman.se ››

stats