Familj | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Laura Heikkilä: ”Att blir förälder är fruktansvärt vemodigt”

laura

Visst blir tiden mer värdefull när man får barn? Då blir det extra viktigt att stanna upp och verkligen leva i nuet. Bloggerskan Laura Heikkilä har skrivit en krönika om detta.  

Det vackra vemodet

Att bli förälder är inte bara härligt, spännande, skrämmande och roligt. Det är även fruktansvärt vemodigt. Aldrig har tid varit så värdefullt som nu och tidens gång så påtagligt. Tanken på att en tidpunkt, händelse eller period aldrig mer kommer att återkomma kan få hjärtat att stelna till en sekund.
När min Molly föddes kunde jag inte tro att det var samma lilla parvel som bökat runt i min mage i nio månader. Att hon nu fanns hos oss var så självklart och jag kommer ihåg att jag önskade att jag vetat att det var just hon som låg och petade på mina revben om kvällarna. En härlig känsla, men ändå så vemodigt. Tänk att man aldrig mer kommer att få vara med om känslan när hon puttar till mig under ett lunchmöte eller rör sig efter en dag av oro. Jag önskade jag hade kunnat gå tillbaka och klappa den stora magen. Bara en gång till.

”Tänk att jag aldrig mer skulle få vara med den lilla bebisen”

När hon sedan blev större blev det samma sak. Tänk att den här bebisen som har börjat jollra, greppa efter grejer och leta efter ögonkontakt var samma lilla bebis som på BB mest låg och sov i min famn. Omedveten om sin egen existens men ändå så viktig. Tänk att jag aldrig mer skulle få vara med den lilla bebisen. Nykläckt, varm och så fruktansvärt skör.
Och nu. När hon far fram med sin gåstol, försöker forma sina första ord och testar på att försöka krypa framåt. Tänk att det var den här lilla individen med den stora personligheten som förut bara låg och jollrade. Nästan oförmögen att lyfta sitt lilla huvud. Tänk om man fick gå tillbaka och bara snusa lite på det lilla huvudet. Att lyfta upp och krama den lilla kroppen. Hur liten var hon egentligen?

”Man bör leva i nuet. Alltid.”

Samma sak kommer kanske att ske om några år när jag får vara med om hennes stolthet när hon lär sig att springa fort, knyta sina skor eller läsa sin första bok. Man kommer att älska all utveckling och den stund man lever i, men aldrig utan att i vemod tänka tillbaka på den tid som pågår just nu. När små, sömniga armar fortfarande sträcks upp mot en eller det lilla slickandet på min hals när hon somnar mot min axel. Alla känslor och alla faser man går igenom. Det kommer att bli försvunnen tid. Så värdefull tid. Och det går så fort.
Så man filmar. Fotar. Skriver. Suger i sig som en liten svamp. Gör allt för att bevara små snuttar av det fina man lever i just nu. Och man vet med all säkerhet att om en tid eller två så kommer man att öppna dessa små tidskapslar och för varje färd bakåt i tiden känna en sorg över omöjligheten att få uppleva stunden igen.
Man bör leva i nuet. Alltid. Men hur starka känslor man än kan känna för stunden så går det inte att jämföra med ögonblicket när man senare famlar efter den i ett minne – som något som för alltid har passerat.

Vill du läsa fler krönikor? Klicka här ››

Carola Wetterholm: ”Vafan, det är ju lite mysigt att baka ändå”

carola_wetterholm

LOPPI:s toppbloggare Carola Wetterholm har skrivit en krönika om hur vägen till hembakat inte går som på räls. Känner du igen dig? Läs Carolas krönika nedan.

 

Bullmamman in action

Dags igen, ett av barnen ska stå och sälja hembakat utanför ICA. Det är bra och lättförtjänta pengar. My ass att det är. Eller jo, det är aldrig några problem att bli av med allt fikabröd, men vägen dit är ibland aningens krokig.

Jag ska baka kladdkakemuffins, det är strykande åtgång på dem, det vet jag sen tidigare. Säkra kort är perfekt. Snabbt går det också.
Öppnar kylskåpet och plockar fram smöret, öppnar skafferiet och plockar fram… Men vad nu? Inget socker?

Jag gillar inte att baka, och att då behöva baka och ge bort är ännu mindre kul. Börjar det då strula så ryker det ur öronen av ilska direkt.
Jag ställer suckande paketet med ett kilo smör på spisen och slår på ugnen, tänker att det här blir bra, det kommer vara perfekt rumsvarmt när jag är tillbaka om tio minuter.
Sur som ättika lämnar jag över tillsynen över barnen på ett äldre syskon, klär på mig och går ut till bilen, som är igenisad. Inte hade jag planerat en tripp till affären klockan 21.14 en fredagskväll direkt, så motorvärmaren var inte igång.. Ska man rangordna saker som får mig på dåligt humör så kommer skrapa rutor väldigt högt upp, snäppet under baka och ge bort.

LÄS OCKSÅ: Julia Adler:”Amning engagerar många och det är så laddat att hälften vore nog” ››

Framme vid affären köper jag mitt socker och åker hem igen, redo att kavla upp ärmarna och svänga ihop de där muffinsarna. Det börjar en film klockan 22 som jag kommer hinna se, och jag är nästan lite glad när jag hänger upp jackan i hallen. Huset är tyst, alla småbarn sover. Vafan, det är ju lite mysigt att baka ändå.
Ställer sockerpaketet på köksön och kastar ett öga mot spisen för att se hur smöret ligger till. Det tar en sekund innan jag fattar varför det bara ligger ett tomt, kladdigt guldfärgat smörpaket där på hällen. Resten ligger… Nån annanstans.
Ett kilo smör har smält och runnit ner på golvet, givetvis mellan spis och skåp dessutom, allt annat hade ju varit för enkelt.

Utesluter man svordomarna så ekade tystnaden i köket.
Jag funderar en sekund på om man kanske kan skrapa upp smöret och låtsas som ingenting, jag ska ju inte äta det, och vad gör lite katt och hundhår egentligen, men sansar mig och torkar upp det värsta och åker till affären igen. Behövde inte svära över att skrapa rutorna i alla fall. Köper ett nytt enkilospaket, åker hem, bakar de där förbannade muffinsen och förpackar supersnyggt. De kommer sälja som smör i solsken. Eller som smält smör på spisen…

Filmen börjar, men jag ägnar resten av kvällen åt att sanera golvet, spisen och väggen från smält, och sen stelnat smör. Det är inte gjort på en grisblink direkt, hur jag än gnuggar och gnider med Yes diskmedel (ett mirakel mot fett? Nix) så är det en fet hinna kvar. Efter ett tag inser jag även att det runnit in under spisens små fötter, och försök själva att vicka upp en spis medan du torkar rent från smör-klet under, det är ett mission impossibe.
Fyra timmar senare är jag klar med mitt muffinsbak, inklusive städ av kök.
Lättförtjänta pengar vete sjutton.

Vill du läsa fler krönikor? Klicka här ›› 

Caroline Bergström: ”Spanien är ett otroligt byråkratiskt land”

carrosungar

Hur är det att bosätta sig utomlands med sin familj? Detta reflekterar vår bloggare Caroline Bergström över och delar med sig av både fördelar och nackdelar med att bo utomlands. Läs Carolines krönika nedan. 

För närmare 4 år sedan packade vi in allt vi ägde i ett förråd innan vi satte oss på flyget mot Gran Canaria utan någon aning om vart livet skulle ta oss!

Planen var att stanna 6 månader, men när dom månaderna passerade hade vi fått försmak av vad ön hade att erbjuda, underbart klimat, ingen stress och en massa trevliga människor.

Semesterlivet fortsatte i nästan 6 månader till, enkelt och bekymmersfritt. Sedan kom chocken, Spanien är ett otroligt byråkratiskt land och det är inte annorlunda på den här ön, vilket vi snart fick lära oss!

”Allt i Spanien betyder pappersarbete”

När sommaren närmade sig sitt slut hade vi fått lära oss att skolplikten här börjar redan vid tre års ålder, att få in barnen i skolan var dock inte så lätt. Allt i Spanien betyder pappersarbete, och inget man behöver finns på samma plats därför får man åka fram och tillbaka, hit och dit så fort det är någonting.
Efter att spenderat ett år hemma med mig skulle min 5-åring och 3-åring kastas in i den spanska skolan trots att dom hittills inte kunde ett ord på spanska, då var jag osäker men nu vet jag att det var det bästa valet jag kunde gjort!

LÄS OCKSÅ: Julia Adler: ”Amning engagerar många och det är så laddat att hälften vore nog” ›› 

carrosungar

Idag har jag 3 trespråkiga barn på 4, 6 och 7,5 år. Skolsystemet är en stor fördel med att bo här, små barn har jättelätt för att lära och det tar man till vara på. Redan från 3 års ålder har dom introducerats till engelskan i form av sånger och lekar och som 5 åringar har dom lärt sig att läsa och skriva! Jag är jättenöjd med skolgången och ser mycket positivt på den men jag ser även skillnader som jag innan tagit förgivet i Sverige, skolgången är gratis MEN böcker, material och utflykter ska betalas av föräldrarna, inte bara det barnen ska även ha matsäck & vatten med sig varje.

”När jag kom till förlossningen fick jag en chock”

Under åren vi bott här har jag även hunnit med en till graviditet och fött vår yngsta dotter, 5 veckor för tidigt. Vården under graviditeten var jag jättenöjd med men när vi kom till förlossningen fick jag en chock, inga män i väntrummet, väntrum med sängar där kvinnor skulle ligga uppradade i väntan på att förlossningarna skulle dra igång ordentligt och INGEN lustgas. Där gick min förlossning åt skogen, det enda som erbjöds var epidural och allt jag ville ha var lustgasen. Den 45 minuter långa förlossningen var katastrof för mig även om allt gick bra, jag var inte närvarande och förstod knappt vad som hänt när jag fick upp min lilla bebis på bröstet.

LÄS OCKSÅ: Maria Klaesson: ”Perfekt – vad är det?” ››

carrosungar

Efter det rullades vi ut i ett nytt väntrum och Audora flyttades upp till neonatalen, där tyckte dom att vi kunde lämna henne och åka hem. För någon som inte är härifrån och som tidigare fött barn i Sverige var allt jättekonstigt och det enda som var säkert var att jag inte tänkte lämna min bebis och åka över en timmes resväg tillbaka hem.

Dom här åren har varit väldigt lärorika för mig, att flytta ifrån allt och alla man känner var inte lätt, mycket saknad blir det men samtidigt har jag växt som person och fått upp ögonen för hur mycket man tar förgivet.. Det finns nackdelar med alla platser men även lika många fördelar!

Vill du läsa fler krönikor? Klicka här ››

Julia Adler: ”Amning engagerar många och det är så laddat att hälften vore nog”

amningkronika

Amning är ett laddat ämne och det finns alltid många och olika åsikter kring detta. Vimedbarns bloggare Julia Adler har skrivit en krönika där hon reflekterar om amning och hur man ska hantera alla åsikter och kommentarer. Läs Julias krönika nedan.

 

Att amma för sin egen skull.

Det spelar ingen roll hur en gör med amning, för vad en än gör så är det fel. Ja alltid är det någon som tar illa vid sig eller har andra åsikter. Och så är det.

Först ska en göra prick allt för att få igång amningen för fan om en inte ammar. Bröstvårtorna blöder, en sitter fastklistrad i soffan de första veckorna, tårarna sprutar av alla hormoner och tankarna snurrar i huvudet ”gör jag rätt?”. Kompletterar du med ersättning har folk åsikter om det, för WHO rekommenderar ju 6 månader HELamning vilket menas med att ingen annan föda får intas första 6mån. Jaha ammar du inte alls? Stackars flaskätande barn. Mjölkstockning, svampinfektioner eller snudd på utbränd? Strunt i de, amning är viktigast. Minsta lilla ersättningsdroppe eller smakis på fingret räknas om en vill helamma, annars heter det delamma och vill en verkligen det?

Hallå du kan inte bara amma, pappan måste få bli delaktig i matningen också. BVC stressar om gröt redan vid 4 månader. Vill inte barnet ha gröt vid 4 månader? Jodå, sleva i bara. Magen vänjer sig. Skit i WHO. Efter 6mån ska en helst börja med mat flera gånger om dagen och fasa ut amningen. Om barnet inte äter mat så låt inte barnet amma heller för då kommer hen aldrig lära sig äta. Och att nattamma efter 6mån är fullständigt onödigt minsann. Barnet behöver inte det! Har du slutat amma? En ska fortsätta minst 1år. Amma efter 1år? Nja nu börjar det bli äckligt va? Ett BARN som suger på din tutte? EWKKK…

LÄS OCKSÅ: Sofie Myrdal: ”Idag är jag en stark, glad och drivande mamma” ››

”Nu är det väl ändå dags att sluta, du blir ju som en mänsklig napp!”

Osv osv i all oändlighet. Alltid är det någon som tycker annat än en själv. Eller de klassiska kommentarerna nedan.

”Hur ofta ammar du egentligen?”
”Ammar du nu igen?”
”Ska du inte sluta snart?”
”Äter barnet inte mat än? Om du slutar amma så ska du se att hen äter bättre.”
”Ammar du inte på båda brösten vid varje matning? Hur vet du att hon blir mätt?”
”Nu är det väl ändå dags att sluta, du blir ju som en mänsklig napp!”
”Du kan ju inte ge barnet bröstet varje gång hen är ledsen, då vänjer hen sig vid det.”
”Mjölken är som vatten efter 6mån, hen får inte i sig någon näring av den nu.”
”Du kommer aldrig kunna vänja av barnet om du inte slutar nu.”
”Att amma i 1år är okej men sen blir det äckligt.”
”Hur länge har du tänkt amma egentligen?”

Ja som sagt.. Amning engagerar många och det är så laddat att hälften vore nog. Det ligger mig varmt om hjärtat (bokstavligen) och engagerar mig eftersom jag trivts så bra redan från start med det trots alla idiotiska kommentarer (de ovan är ett utdrag..) jag fått under tiden. Och jag vet att långt ifrån alla ammande mammor kan stå emot kommentarer likt ovan vilket kanske gör att de börjar tvivla på sig själva angående amning – och slutar. Fast de egentligen trivts bra och vill fortsätta. Men normen och samhället säger annat. JUST DÄRFÖR är jag så tydlig med att en borde läsa på för att få kött på benen, diskutera och lita på magkänslan. Många bara kör för att de ärligt talat inte vet bättre, och hur ska en kunna göra det som förstagångsförälder? Läs mer på Amningshjälpen.se ››

Känns det bra – ja men köööör. Men om inte – varva med ersättning, pumpa, eller sluta. Men sluta då för att du vill, inte för att någon säger att du borde. Där är det viktiga. En själv bestämmer.

Så för OSS är amning så mycket mer än bara mat och jag VILL fortsätta, likaså mitt barn. Och för oss är det de bästa som finns eftersom det funkar så bra, men om inte så får en utgå från det. Jag utgår bara från mig själv.

Vill du läsa fler krönikor? Klicka här ››

Hjälp till och gör skillnad! Starta egen marsch!

Varje dag dör 800 kvinnor av komplikationer av en graviditet eller förlossning. Orsakerna är bland annat bland annat bristande tillgång till sexualupplysning, preventivmedel, säkra aborter och mödrahälsovård. Hög mödradödlighet är ett tecken på att kvinnors liv inte respekteras.

De som drabbas hårdast är unga, fattiga och de som befinner sig på flykt undan krig eller naturkatastrof. Det här måste stoppas. 9 av 10 dödsfall kan förhindras om världens ledare prioriterar kvinnor rättigheter. Barnvagnsmarschen äger rum lördagen den 5 mars!

Vill du vara med och göra skillnad? Starta en egen marsch! Det är enkelt och RFSU ger dig allt du behöver för att komma igång. Du får marknadsföringsmaterial, några regnskydd och lathundar för hur du fixar en marsch. Sen bestämmer du själv hur mycket tid du lägger, det viktiga är att du gör det möjligt för människor att samlas och stå upp mot mödradödligheten!

Surfa in på barnvagnsmarschen.se och läs mer!

Mamagängetvimedbarn

Maria Klaesson: ”Perfekt – vad är det?”

fredagskronika

Vi lever i en värld där mammor förväntas vara perfekta och detta kan resultera i en enorm press och stress. Så tycker Vimedbarns bloggare Maria Klassen som har skrivit en krönika där hon reflekterar kring kraven på dagens mammor, ett viktigt ämne att uppmärksamma. Håller du med? 

Allt ska vara perfekt idag. Vi ska vara perfekta mammor som kan amma, blir smala utan att röra på arslet efter graviditeten, har fixade naglar, fixat hår, fin hy, rena kläder, perfekta barn som lyder minsta vink, gärna en blogg med 10 000 unika läsare varje dag och gärna med perfekt porträtterade bilder på våra städade hem. På detta ska vi även prioritera barnen framför våra karriärer (har man en karriär får man faktiskt säga upp den när man skaffar barn) och absolut inte njuta av den tid vi lämnar syskonen på förskolan under mammaledigheten.

”Jag måste vara en fruktansvärd mamma!”

Denna ”fy skäms”-period som är idag på mammor verkar gå till det extrema. När ska kraven på mammorna släppas? När ska vi gå vidare? Är jag en dålig mamma som älskar mitt arbete, fixar mina naglar, klipper håret var tredje månad och inte ammar och ibland prioriterar träning? Jag måste vara en fruktansvärd mamma! Mina barn borde lida något enormt som har en sådan dålig mamma! Men pappan då? Vart kommer han in i bilden? Det man hör om pappor är inte uteslutande om hur duktiga de är som är ute med sina barn på lekplatsen en gång i halvåret. Om pappan sedan unnar sig skäggolja för 500 spänn och tränar 7 dagar i veckan gör väl ingenting? Ungarna är såklart glada om mamman skiter i sig själv totalt, eller?

LÄS OCKSÅ: 
”Sofie Myrdal: Idag är jag en stark, glad och drivande mamma”

Detta är mitt liv:

  • Jag flaskmatade båda barnen (flaskmatar en av dem idag) då amningen inte fungerade.
  • Mitt jobb är bland det bästa jag vet för jag får utmana mig själv och utvecklas. Jag kan knappt vänta tills jag är tillbaka i september!
  • Jag njuter för fullt när sonen är på dagis och jag är ensam med bebis.
  • Ibland skriker mina barn i affären och lägger sig ner och sparkas och slåss.
  • Jag fixar mina naglar en gång i månaden och klipper mitt hår var tredje månad.
  • Ibland när jag ska träna så sätter jag min fyramånaders i babysittern framför mig när jag tränar i vardagsrummet.
  • Jag hatar att laga mat, så jag köper alltid burkmat eller låter sambon sköta matlagningen.
  • Mitt hem är ibland superskitigt. Ibland har vi sju soppåsar på balkongen som luktar ren katastrof, disken är ÖVERALLT, sängarna är inte alltid bäddade, mina kläder är fulla med kräka och kaffefläckar finns på golv, bord, väggar osv. Mitt hem är absolut inte kliniskt rent, någonsin.

Allt detta uppfyller kriterier för dagens dåliga mamma. Trots detta har jag två glada barn som är friska och utvecklas som de ska. Mina barn har, tack vare ovanstående, fått en mamma som trivs med sin vardag och är lycklig över sitt liv. Är inte detta vad allt handlar om? På riktigt, varför ska vi mammor vara miserabla? Hur kan det vara bättre? Skärp er!

Följ Marias blogg:  marajjaah.vimedbarn.se ››

Vill du också skriva en fredagskrönika? Skriv till oss på vår Facebooksida eller i kommentarsfältet nedan. 

Sofie Myrdal: ”Idag är jag en stark, glad och drivande mamma”

sofiemyrdal

I veckans fredagskrönika berättar Vimedbarns bloggare Sofie Myrdal hur det var att växa upp i en fosterfamilj och hur det har påverkat henne som person. Läs Sofies gripande historia nedan. 

Jag minns dagen ganska så tydligt, jag var 6år, det var i juli -94 i Roma, Gotland.

Vi vaknade upp en morgon, jag och mina syskon, min bror var 8 år och min syster 11 år.

Vi undrade var mamma tagit vägen, pappa hade redan ”lämnat” oss för ganska länge sedan. Min syster hade en kompis sovande hos sig. Minns inte så mycket om hur det var när vi just vaknade mer än att vi märkte att mamma inte var där, sängen var orörd så hon hade alltså inte ens sovit där under natten, jag minns inte om hon var där när vi somnade eller om hon gått iväg efter.

Alla var rädda och hungriga, vet inte vad klockan var men det måste ha varit väldigt tidigt då det var ganska mörkt ännu och det var dimmigt och ingen trafik utanför. Vi upptäckte att dörren var låst och vi kunde inte ta oss ut, någon av oss kom på att vi kunde klättra ut genom källarfönstret. Vi gick ner i den mörka källaren som stank mögel! I bara pyjamasen gick vi över åkern till grannen där hon brukade hålla till.

Vi kom fram till det gröna, slitna, fula huset och gick försiktigt upp för stentrappan och knackade på dörren, ”gubben” öppnade och vi klev in, där satt hon.. Full som en kastrull, kunde knappt sitta rakt på stolen, minns att hon höll en cigarett i handen som hon inte kommit ihåg att aska så den ramlade ner på golvet. Jag var så rädd.. Ett av dom färskaste minnena jag har var när hon tittade upp på oss under sin långa blonda lugg utan att kunna fäste blicken på någon av oss, ögonen bara snurrade åt alla håll, hon fick upp ett stort flin och sa ”tripp, trapp, trull mammas lilla hjärte gull”.

Vad som hände eller sas efter den meningen minns jag inte. Nästa minne går vi längst stora vägen jag, min bror och syster och hennes kompis på väg hem till kompisens föräldrar.

Vi går där på vägen i pyjamas, det är ungefär 1km hem till henne. När vi kommer dit sover föräldrarna och blir såklart jätte rädda när vi allihop kommer in i deras sovrum. Vi får frukost och vad som hände sen vet jag inte mer än att vi fick bo hemma hos familjen Karlsson från denna dag till december -94, alltså ca 5 månader!

 

LÄS OCKSÅ: Natshas gripande krönika: ”Dagar och veckor gick förbi som i en dimma” ››

Sen fick vi komma hem till mamma igen. Varför vi fick komma hem som vanligt igen är ett frågetecken, var det bara enklast så eller varför fick vi bo där i 4år (!!) till innan vi fick komma till ett jourhem eller att någon ens tittade till eller hade nån kontakt med oss under hela den här perioden..

Under dessa 4 år hos mamma igen så fick vi bara besöka några avlastningsfamiljer där vi fick spendera helgerna, ett låg på en bondgård på landet, minns inte alls mycket därifrån förutom djuren. Det andra hemmet hade problem med alkoholen själva, där bodde vi nog ganska länge från och till, och det var inte direkt till någon större hjälp för oss barn att få komma från en alkoholiserad familj till en annan! Minns inte hur gammal jag var när vi kom dit men jag var 10 år när vi inte fick vara kvar längre som helgbarn. Det var då vi fick komma till ett jourhem för första gången!

Det här jourhemmet blev mitt fosterhem med tiden, de särade på oss syskon så vår syster fick bo i ett annat hem, idag är vi ändå bästa vänner!

Tiden i fosterhem var jobbig i perioder, när jag blev 15-16år skiljde sig mina fosterföräldrar och jag flyttade med mamman som lämnade mig mestadels ensam då hon träffade en ny man och bodde vid han! När jag fyllde 18 år fick jag förtur i Gotlandshem på en lägenhet som jag tackade ja till! Jag levde ett fattigt och hårt studentliv, jag lyckades få hyfsade betyg och tog studenten -08. Jag jobbade mycket på alla ställen jag blev erbjuden både under hela gymnasiet tiden och efter studenten.

2009 träffade jag min sambo Jonas som förändrade mitt liv totalt! Idag 6-7 år senare har vi bildat en familj ihop, två fantastiska ungar! Melwin 3 år och Willem 3 månader.

Att ingen runt om oss gjorde något på nästan 10 år kommer jag aldrig förstå, skola, släkt, andra vuxna, varför var det ingen som vågade ingripa? Jag hoppas att skolan har skyldighet till att göra det idag och våga stå på sig när dom misstänker att ett barn far illa!!

Idag är jag en stark, glad, positiv och drivande mamma! Att få egna barn har hjälpt mig så mycket och dom får mig varje dag att känna mig lycklig över mina val i livet, dom driver mig varje dag till att egentligen bara vara den jag är. Jag uppskattar allt jag har idag! Den känslan och lyckan kan ingen ta ifrån mig, idag står jag på mina egna ben, har ett arbete som jag älskar, har fina vänner, ett fint hus och en underbar familj! Idag har jag allt det jag aldrig vågade drömma om!

 

Läs Sofie Myrdals blogg här ››

 

Natashas gripande krönika: ”Dagar och veckor gick förbi som i en dimma”

milton

I Vimedbarns krönika berättar Natasha Green om hur det är att förlora ett barn och hur hon gått vidare trots den enorma sorgen och saknaden hon känner varje dag efter sonen Milton. Natasha har nu startat ”projekt änglabarn” där föräldrar kan dela med sig av sin historia om att förlora ett barn. Här berättar Natasha sin gripande historia. 

Det sägs att det värsta som kan hända är att förlora ett barn…

Välkommen till min vardag.

Här är jag, Natasha green 24 år gammal. Ursprungligen ifrån Stockholm, men flyttade för 3,5 år sedan när jag hittade kärleken i Skåne.

Vintern 2013… höggravid med första barnet, nyfiken på vad livet hade att ge, spänd inför att träffa den personen som redan fått mitt hjärta att slå dubbla volter av kärlek bara genom att visa ett plus på stickan … han, min son som skulle visa sig få bli en liten Milton, som skulle stjäla mitt hjärta för evigt.

4e Januari kom och jag födde min underbara, friska, levande och starka Milton Green Lundin. 13.55, 57 cm lång och 4485g. En kärlek olikt något jag känt. Villkorslös och för evigt. Ni som själva fått barn vet känslan …den där känslan av att ögonen aldrig blir mätta. På rena endorfiner och lyckohormoner i kroppen kan man va utan mat, vatten och sömn…så länge man har sitt älskade barn där vid sin sida.

Som en käftsmäll rakt i ansiktet vaknade jag upp, i vårt ”trygga” bo en tidig morgon den 9e januari. Första natten jag hade sovit och släppt ögonen från vår älskade Milton. Pappa Andreas erbjöd sig att va uppe och ta hand om honom medans jag sov. Killarna hade somnat tillsammans, Andreas med Milton på bröstet i soffan. Andreas för att vakna, och Milton för att aldrig igen öppna sina ögon.

Kaoset var igång. Förtvivlan, orättvisa, ingen förståelse…Vår friska son på 5 dagar hade bara slutat andas. SLUTAT ANDAS !? Det va ju det ända han behövde göra, resten skulle jag sköta. Jag kände mig värdelös. Som att jag inte kunnat skydda mitt barn. Var jag ens en mamma längre. Skulle jag överleva detta, och HUR ska jag överleva blev den stora frågan.

Dagar och veckor gick förbi som i en dimma.

Att bädda ner en kropp om en gång vart livlig, färgfull och levande men nu blå, stel och iskall … med ögon som aldrig igen skulle öppna sig, fötter som aldrig skulle springa i gräset. Att behöva bädda ner det man älskar mest i hela världen och säga hejdå när allt precis hade börjat …

Ord kommer aldrig räcka till för att beskriva min smärta och min saknad. Inget kan beskriva den hemska verkligheten i att förlora ett barn. Förhoppningsvis behöver du som läser det här aldrig närma dig känlan och upplevelsen mer än i mina ord du just nu läser.

När Milton dog så bestämde jag mig för en sak, han skulle aldrig få bli bortglömd. Hans död skulle få en betydelse och ett syfte till något bättre i framtiden.

milton

Jag fortsatte blogga, mer som en dagbok för att få utlopp för mina känslor där och då. Veta att jag kunde kolla tillbaka när saker och ting kändes tungt och hopplöst och veta att inget skulle bli värre än den dagen den 9e januari när han dog.

Kunna se mina egna framsteg med ord, men även av anledningen att jag fick sånt otroligt fint stöd av ni som följde mig som gav mig ork att kämpa vidare med att själv andas fast jag så många gånger bara ville dö och komma dit Milton är.

November 2014 startade jag facebookgruppen ”en gala för spädbarnsdöd” tillsammans med min vän Linn Molle. En grupp där vi uppmärksammade ämnet om att förlora barn, samtidigt som vi fokuserar stenhårt på att samla in pengar till forskningen inom detta. I denna grupp kom jag i kontakt med många olika historier, ingen den andra lik. Trots att jag kände mig ”världsvan” nu inom ämnet så slog det mig hur otroligt många som går runt ovetandes om vad som händer runt omkring oss.

1. På grund av att vi inte tillåter samhället prata om sorg och död. Speciellt inte om döden har inträffat ett barn … detta på grund av att det är för ”jobbigt” för den odrabbade att känna ens ett uns av den sorgen vi står i.

2. Rädslan att det ska hända en själv.

3. För vi är landet ”det händer inte mig” … vi förlitar oss helt på statistik.
Plötslig spädbarnsdöd utanför magen så som i Miltons fall har en statistik på 0,05%…
MEN (!!!) även om stastiken säger att det inte kommer hända, eller inte är troligt att hända så händer det. Det finns ingen som kan räkna ut en tabell på vem som står på tur. Läskigt va?

Nu har jag säkert skrämt iväg några av er som läser … Visst är det lätt att blunda? Eller som när man va liten och kollade på skräckfilm i smyg snabbspola förbi dom läskiga delarna. Det är verkligen jättelätt att blunda, men tyvärr löser det inga problem. Tyvärr så stoppar det inte heller risken för att det händer just dig.

Med ett informerat samhälle så vet vi idag att vi skulle rent av rädda 50% procent av alla barnen som dör med att ge rätt information till de blivande föräldrarna. Information såsom fosterrörelse… hur mycket ska egentligen en bebis sparka under graviditen… vet du det?

Information om hur man hanterar ett barn som satt i halsen, hjärt och lungräddning osv. LIVSVIKTIG information som kan hjälpa så otroligt många att slippa den känslan jag bär på. Känslan av att vara halv.

Med denna upptäckt tog jag tag i att starta ett projekt via min blogg vid namn ”projekt änglabarn” där jag en gång i veckan under en längre period delade en ny historia av mammor och pappor som förlorat barn. I denna serie av historier hittar vi det mesta.
Barn som dött i magen, satt i halsen, plöstlig spädbarnsdöd, kromosomfel, strypt av navelsträng mm …

Ni är väldigt välkomna att läsa mer om detta i min blogg www.natasha.vimedbarn.se under kategorin ”projekt änglabarn”. För frågor eller oro så får ni alltid kontakta mig på [email protected], jag försöker alltid svara så snabbt jag kan .

Med detta vill jag avsluta och säga tack att du tog dig tid att läsa, om mig, om Milton och alla andra barn som inte längre finns hos oss. Ta vara på era liv och era barn främst. Det finns ingen finare gåva i denna värld än att ha ett levande barn vid sin sida. Så självklart för många … men inte för mig

 

Vill du läsa mer? Klicka på länken för att läsa fler krönikor.

 

Jakten på lite egentid…

Hur får man tiden att räcka till och finns det någonsin möjlighet att få lite egentid? I Vimedbarns krönika berättar Linda hur det är att vara ensamstående mamma och hur man lyckas hitta en lucka här och där bland matlagning och nattningar.

Apropå egentid…

Egentid som ensamstående mamma är att duscha. Har man tur får man några minuter mellan schamponering och rakning till att bara vara. Eller till att duscha, helt enkelt. Det är mer en regel än ett undantag att Vincent kommer in i badrummet och tycker att det är en bra idé att titta (noggrant studera) på mig för att, som han säger, ”se hur man gör”. Jag minns de där långa duscharna, och framför allt de då man fick vara i fred, som man inte visste att njuta tillräckligt av innan man blev mamma.

linda

När han var bebis tokstressade jag igenom de sporadiska duschar som blev av, han kunde ju faktiskt vakna och i panik undra var Mamma var. Numera tar jag mig tid, men då gör han detsamma, och slår sig bekvämt ner på bästa parkett i badrummet. ”Mamma, vad gör du?”, undrar Vincent när det är dags för rakning. Respekt för privatliv har hos oss för längesedan passerats och oavsett om det handlar om rengöring, bajs eller tandborstning så kan man vara säker på sällskap. Men som sagt, ibland får man några minuters egentid när liten slår ett öga på tågbanan, kollar på Daniel Tiger eller bara njuter på någon av lägenhetens övriga tjugofem kvadratmeter. För, just det, vi bor ju lite trångbott också.

”Respekt för privatliv har hos oss för längesedan passerats”

Egentid som ensamstående mamma kan också vara att diska. Oftast tycker Vincent att det ser så otroligt tråkigt ut, eller för den delen låter alldeles för mycket när han sjunger ”Let it go” från Disneys senaste mästerverk Frozen, att han helt enkelt håller sig lite i skymundan. När dagen sedan lider mot sitt slut och det börjar bli dags för sängen då tycker det där lilla miraklet att jag minsann borde vila jag också. När vi tidigare hade varsitt sovrum, ja sovrum överhuvudtaget, då var det lättare att sätta gränser och Vincent visste att efter godnatt somnade han själv i sängen. Nu är jag alldeles för nära och frestelsen blir för stor. Ja, distraktionen också i ärlighetens namn.

linda

När proceduren väl genomförts och liten faktiskt sover är jag oftast så trött att den tid som faktiskt skulle kunna bli kvalificerad egentid inte blir mycket mer intressant än teve och soffhäng. Men å andra sidan har jag ju inget större val. Förutom jobb, läsning och andra hemma-sysslor går det ju inte variera sig så mycket inom ramen av fyra väggar. Men någon gång ibland, när jag har ork och känner mig lite sådär wild and crazy, det kanske är till och med är fredag- eller lördagskväll, då häller jag upp ett glas vin, sätter mig bekvämt (fortfarande i soffan, och fortfarande inom samma tjugofem kvadratmeter) och bara njuter.

”Inte i min vildaste fantasi tänkte jag att en och en halv minut i duschen, ytterligare någon vid disken och någon timma efter läggdags skulle vara min enda tid för mig själv”

Innan jag själv blev mamma och hörde andra prata om den ack så viktiga egentiden var det för mig, och dem, synonymt med träning, tjejkvällar eller bio. Inte i min vildaste fantasi tänkte jag att en och en halv minut i duschen, ytterligare någon vid disken och någon timma efter läggdags skulle vara min enda tid för mig själv. Nu vet jag bättre och om det någon gång, kanske sisådär en gång i kvartalet, faktiskt händer att jag har barnvakt, då försöker jag göra det mesta möjliga av kvällen. Och morgonen. Dagen spenderas alltid till planering och höga ambitioner, men av någon konstig anledning tar tröttheten gärna över och innan jag vet ordet av har jag sovit bort åtta timmars egentid för att sedan göra som vi föräldrar gör när vi kan; njuter av en lugn och lång frukost och dricker upp mitt kaffe innan det hinner bli kallt. Sedan skyndar jag iväg efter liten, som för övrigt varit det enda jag tänkt på under egentidens vakna timmar.

Här kan du läsa Lindas blogg ››

Vill du läsa mer? Klicka på länken för att läsa fler krönikor.

Så är livet med en brasse – Emma om kärleken till Jair

Livet med en brasse

I Vimedbarns krönika berättar Emma om hur det är att leva med en brasse. Hur allting började i en semesterflirt och hur deras liv ser ut idag med en son på 2,5 år och en bebis påväg. Här berättar Emma om sin egen kärlekshistoria. 

Jag och min blivande man Jair träffades på ett lite ovanligt sätt. Vi träffades på precis ett sådant sätt som man nästan bara ser på film. Jag var studenten och turisten som var nere i Brasilien och gjorde exjobb och sedan åkte på en sån där klassisk backpacking-resa längs kusten i Brasilien. Jair var surf instruktören från ghettot. Första stoppet på min resa var Salvador, jag stannade bara två nätter i Salvador och andra kvällen träffade jag Jair på en bar. Vi blev genast förtjusta i varandra och umgicks den kvällen och hela nästa dag. Jag hade bara känt honom i cirka 15 timmar när jag reste därifrån, men jag kunde ändå inte sluta tänka på honom.

”Vi blev superkära i varandra!”

4 dagar senare var det nyår och jag knöt ett önskeband runt handleden och önskade mig en sak om honom, surf killen jag bara hade känt i 15 timmar! Eftersom Jair kommer från en favela (ghetto) i Salvador, så var det inte helt lätt att hålla kontakten. Han hade varken dator eller internet hemma så vi kunde bara prata när han var på något internetcafé. Och språket var en annan femma. Han kunde prata hyfsad engelska, men han kunde inte skriva för han hade lärt sig engelska på stranden. Det började närma sig karnevalen och jag bestämde mig för att åka dit och tillbringa karnevalen med honom – hemma hos hans familj! Jag hade ingen aning om hur det skulle bli, det var en ren chansning, vi kände ju inte varandra! Vi hade knappt pratat med varandra! Jag åkte dit och stannade där hos honom i 3 veckor. Vi blev superkära i varandra! Det var precis som en sån där semesterkärlek som man bara ser på film. Vi hade 3 fantastiska veckor och sen gick mitt turistvisum ut och jag fick snällt återvända hem till Sverige.

Livet med en brasse

”Jag hade ju inget att förlora så jag kunde lika gärna chansa”

Väl hemma i Sverige kunde jag inte låta bli att fantisera om hur livet skulle kunna bli tillsammans med min semesterflirt. Så jag skaffade ett jobb och sparade för att Jair skulle kunna komma till Sverige. Jag tänkte hela tiden att magiken som vi hade i Brasilien kanske inte skulle finnas kvar när Jair kom till Sverige, men jag hade ju inget att förlora så jag kunde lika gärna chansa! Vi hade 6 fantastiska månader i Sverige och då visste vi att det skulle vara vi. Jair friade och sedan blev han tvungen att åka hem till Brasilien för att söka uppehållstillstånd för att bo i Sverige.

Nu har jag och Jair varit tillsammans i 5,5 år och vi har en son som är snart 2,5 år och en till bebis på väg! Tänk att semesterflirten faktiskt blev till en familj! Själv trodde jag aldrig det! Men nu är jag så lycklig över att jag tog beslutet och satsade på min semesterflirt där och då. Jag var ju trots allt bara 22 år när jag träffade Jair!

Livet med en brasse

Livet med en brasse

Nu älskar jag livet vi lever! Livet med en brasse är alltid stimulerande på något vis, det blir aldrig tråkigt! För att ni ska förstå lite hur det är att leva med en brasse så har jag satt ihop en liten lista:

1. Alla dagar är grilldagar, det finns inga årstider för grillning hihi! Vi grillar både julafton, nyårsafton och alla andra högtider eller också mitt i veckan som i tisdags till exempel.

2. Det behövs inga gardiner, mattor eller annat krimskrams utan funktion…Häng bara upp en glödlampa i taket så att vi ser nåt när det blir mörkt…(kan tillägga att min brasse kommer från ghettot, det enda man behöver är en fet TV så man kan kolla fotboll)

3. Glass och kall dricka är big no no när man har ont i halsen – det är ju det kalla som orsaker halsont från första början.

4. Minha casa é sua casa – mitt hus är ditt hus. Så otroligt generöst folk! Hemma hos oss är det bara att ta för sig!

5. Varför gå till läkaren när medicinen finns på Apoteket? (I Brasilien kan man köpa receptbelagd medicin utan recept på alla apotek).

6. Det är konkurrens om MITT body butter i badrumsskåpet! Brassar älskar att dofta gott.

7. Min brasse är expert på att ta det lugnt (undantag när vi ska ut och resa), perfekt för mig som stressar i onödan.

8. KOMPLIMANGER!! Jag har nog nästan börjat ta det för givet nu, men när jag tänker på det så känns det fantastiskt att jag fortfarande får så mycket komplimanger som jag får ❤️

9. Sist men inte minst, min favorit just nu! Om en gravid kvinna blir sugen på nåt måste man alltid ge henne det hon vill ha, annars får man nåt dåligt i ögat… Brasiliansk skrockfullhet kan vara otroligt fördelaktig ibland.

 

Det skulle vara superkul om ni vill följa mitt liv och min graviditet på min blogg På Smällen! ›› http://blogg.loppi.se/pasmallen/

Vill du läsa mer? Klicka på länken för att läsa fler krönikor.

stats