Förlossning Förlossningsberättelser | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: “Ring en ambulans, bebisen kommer nu!”

“Tog värkar i bilen”

“Innan jag går in på min senaste förlossning vill jag berätta lite om mina två första. Min första förlossning var en typiskt första förlossning. Med 7 dagar över tiden och en latensfas på några timmar så kom han ut utan några problem efter 16 timmar. När det var dags för min andra förlossning kände jag sammandragningar, men utan smärta i 3 dagar. Jag hade varit öppen 3 centimeter sen en vecka innan bf. Jag vaknade vid 04 på morgonen av att vattnet gick. Vi begav oss in till bb, och jag hade värkar som startade i bilen. Min dotter är född 07:20 med klipp och lite panik då hjärtljuden gick ner, men allt gick bra trots en jobbig läkningsperiod.

“Luriga trean”

När jag väntande mitt tredje barn var jag säker på att förlossningen skulle gå fort men att jag säkert skulle gå över tiden säkert 14 dagar. Alla hade sagt till mig att tredje barnet kan vara lurigt och att det inte alls behövde gå särskilt fort. Torsdagen innan hon föddes var jag hos barnmorskan. Hon var inte fixerad och jag hade sammandragningar så fort jag satte mig ner för att vila, och det hade jag haft i flera dagar. Inte ens det såg jag som ett tecken då jag var så säker att jag inte skulle få innan bf som var 17e september. Men på lördagsmorgonen den 8 september vaknade jag vid kl 03:45. Jag tycker det känns lite blött och tänker att slemproppen gått. Går på toa och torkar mig och ska gå och lägga mig igen. Men då kommer små värkar.

Läs också: Elina Casells förlossningsberättelse – “Jag hade dödstankar”

“Kan det vara något på gång?”

Kan det va något på gång hinner jag tänka så jag sätter mig på toa igen och då rinner det till lite. Ingen fors så jag tänker att det kan vara lite fostervatten som läcker. Jag ringer förlossningen 04:10 och när jag till slut kommer fram inser jag att jag ska få barn för värkarna har startat. Jag talar om det för personalen i telefonen och de säger att jag är välkommen in. Jag sätter mig i sängen bredvid min sambo och klockar värkarna och tittar på tv. Den luriga trean kan ta lång tid tänker jag och vill inte väcka min man för tidigt. När jag inser att det bara är två minuter mellan värkarna börjar jag putta på honom för att han ska gå upp.

“Skojar du med mig?”

Svaret jag får från min man när han äntligen vaknar är “skojar du med mig?”, men nej, det här är ingenting man skojar om. Nu är klockan 04:35 och det är dags att ringa mina svärföräldrar som bor en bit bort. Min svärmor kommer hit på 10 minuter och jag förklarar var det finns medicin till dottern med mera (hon fick feber dagen innan) sen känner jag att “oj va fort värkarna kommer måste ut till bilen”, jag säger snabbt hej då och går ut sätter mig i bilen. Jag undrar var min man är och tycker att han är långsam, det tog tydligen bara 3 minuter, men det kändes som att tiden sprang iväg. Jag hinner ringa min mamma och säga att nu kommer bebisen.

“Krystvärkarna kom i bilen”

Vi har ungefär 30 minuter till sjukhuset och vi kör ganska fort tills vi hamnar bakom en långsam bil. Efter några mil börjar jag känna att det går fort och att det gör väldigt ont. När vi har kommit ungefär halvvägs kommer första krystvärken och jag inser att vi inte kommer hinna in till sjukhuset i tid. Jag skriker att min man ska ringa en ambulans för nu kommer bebisen. Min man ringer och de frågar om jag känner huvudet, vilket jag gör. Min sambo stannar bilen på en kontrollplats och där har vi fått instruktioner på att vi ska invänta ambulans som var 20 minuter därifrån.

“Min man såg huvudet”

Så fort min man stannade bilen öppnar jag dörren och försöker ta mig till baksätet. Jag drar ner mina byxor och min man kommer bak och ska hjälpa till, han pratade fortfarande med larmcentralen då. Min man såg huvudet och inser att han kommer behöva förlösa barnet. Med hjälp från larmcentralen så föds vår dotter Gabriella av min man Dennis klockan 05:19. Allt gick bra och när ambulansen kom vid 05:30 så gratulerade de oss och körde in oss till sjukhuset. Jag fick inga bristningar och allt gick väldigt bra. Men det var väldigt speciellt att inse att man inte ska föda på sjukhus. Det gjorde mig rädd när man tänker på hur mycket som kunde gått fel. Men nu efteråt känner jag att det är den bästa förlossningen jag haft.”

Läs också: Nadja Mayrs förlossningsberättelse – “De pratade om både sugklocka och sax”

Förlossningsbrev – det ska du skriva

Ett förlossningsbrev skriver du för att vara säker på att inte missa att framföra sina önskemål till barnmorskan och personalen du möter under din förlossning. Detta lämnar du oftast över när du precis blivit inskriven på förlossningen, förutsatt att tid finns att sitta ner en stund med barnmorskan. Det är dock inte nödvändigt att ha ett förlossningsbrev eftersom personalen har tillgång till din journal där din barnmorska antagligen redan skrivit ner vad ni pratat om på era möten rörande förlossningen.

Läs också: “BB-väska – packlista för vaginal förlossning och kejsarsnitt”

Varför ska man skriva förlossningsbrev?

Vissa kan känna sig osäkra på om de kan framföra sina önskemål när de är smärtpåverkade, eller att de inte ska våga under den stress som en förlossning kan innebära. Då kan det vara skönt att ha ett färdigskrivet brev att lämna fram. Det kan också vara till hjälp för en eventuell partner som kanske känner att hen ska föra den födandes talan under förlossningen att ha något att luta sig tillbaka på. Dessutom kanske du inte känner att du fått fram alla dina tankar och åsikter under dina möten med barnmorskan.

Om du bestämmer dig för att skriva ett förlossningsbrev är det att en bra idé att skriva det i slutet av graviditeten, men gärna några veckor innan BF. Att skriva ett förlossningsbrev under aktivt värkarbete kan vara jobbigt. När du är klar med ditt förlossningsbrev kan du skriva ut det och lägga det i en mapp eller plastficka som du packar ner i din BB-väska, så vet ni att det ligger där redo när det väl är dags att åka in till förlossningen. Använd gärna vår mall nedan när du ska skriva ditt förlossningsbrev!

Läs också: “Är det okej att köpa ett begagnat babyskydd? Vi reder ut frågan här!”

Mall förlossningsbrev

Namn:

Personnummer:

Såhär fungerar jag under press och smärta:

Såhär vill jag bli bemött när jag känner mig trött och uppgiven:

Smärtlindring jag är öppen för under förlossningen:

Förlossningsställningar jag vill/absolut inte vill pröva:

Det här är min målbild under förlossningen:

Fler saker som kan vara bra att ha med i förlossningsbrevet:

  • Om du har tidigare erfarenheter som du tror kan påverka dig under förlossningen.
  • Om du är rädd eller orolig för något som du tänker kan ske under förlossningen eller tiden på BB.
  • Om du fött barn tidigare och önskar något likadant eller annorlunda från den gången.
  • Om du har några specifika tankar kring matning/skötsel av barnet när hen fötts, som personalen bör veta när de ska hjälpa er.

Läs också: “Första tiden med bebis – 6 saker att tänka på”

Nadja Mayrs förlossning: “De pratade om sugklocka och sax”

“Kärlek, stolthet och smärta”

“Okej då var det äntligen dags att skriva min andra förlossningsberättelse, den andra dagen i mitt liv som är så speciell att jag aldrig kommer att glömma den. Denna förlossning blev något helt annat än den första, ändå är det samma känslor inblandade, stolthet, kärlek, smärta och tacksamhet.

Läs också: Nadjas första förlossning med dottern Hollie blev en igångsättning

“Misstänkte att slemproppen gått”

“Så allt började onsdagen tre dagar före BF, jag hade lite molande värk på kvällen, som en ganska mild mensvärk. Jag gick och la mig och sov hela natten, inga förvärkar eller känningar under natten. Jag vaknade med samma molande värk och en del förvärkar. Jag tror någonstans att jag förstod att det var pågång nu men vågade inte riktigt hoppas. Jag satt och jobbade hela förmiddagen och en vän kom förbi vid lunch, jag kände då att förvärkarna gjorde så pass ont att jag fick anstränga mig för att det inte skulle synas. Jag visste inte ens om det var förvärkar eller om det var de riktiga värkarna (vilket det var). När hon gått gick jag på toaletten och upptäckte att slemproppen gått, eller jag misstänkte det. Fick en del av den på pappret.

“Jag målade naglarna”

Värkarna började göra lite ondare så jag ringde Filip och sa att jag skulle tycka det var skönt om han kom hem så att vi kunde lösa allt med Hollie och så om det nu skulle sätta igång nu. (Gud känner redan att jag blir så känslosam av att skriva detta haha) Hur som helst han åkte hem och jag hoppade in i duschen. När han kom hem var kl 14 ungefär. Han satte sig och jobbade hemifrån, jag målade naglarna, jobbade och andades när värkarna kom. Nu gjorde dom ont men visste ändå inte om det var nära nu, min förra förlossning var ju en igångsättning så det var ju helt annorlunda. Jag hade en värmedyna på magen det hjälpte.

“Tog värkarna i bilen”

När Fille såg hur ont jag hade sa han åt mig att ringa förlossningen. Och de sa åt mig att direkt fixa barnvakt till Hollie. Så vi packade ihop oss och åkte båda till förskolan. Jag väntade i bilen. Klockan var då ca 16.00. En glad tjej kom ut som skulle få åka till farmor och farfar. Jag satt fram och fick två värkar i bilen, men kunde fortfarande andas mig igenom dom så att hon inte märkte något, När vi hade lämnat Hollie så släppte allt lite, jag hade oroat mig så mycket över de momentet, att hon skulle se mig ha ont, bli orolig eller att allt bara skulle bli stressigt. Nu blev det så bra det kunde bli. Jag ville åka hem och vänta på att värkarna skulle bli tätare, de kom ca var 10 min men var nu väldigt intensiva och höll på i ca 1 min. Det gjord sjukt ont när det guppade i bilen så vi stannade och ringde förlossningen som bad oss att komma in direkt.

Läs också: Elina Casells förlossningsberättelse  “Jag hade dödstankar”

“Jag var öppen 6 cm”

Vi åkte in och kom upp på förlossningen ca 17.00. Då hade jag precis börjat få riktigt ont och det var kämpigt att gå i korridoren bort till rummet. De satte på puckar och kom tillbaka efter tio minuter och undersökte mig. Fille frågade precis innan om jag trodde att de skulle skicka hem oss igen, jag svarade att jag inte visste. När de undersökte mig så sa de att jag var öppen 6 cm och att vi skulle ha en bebis snart. Lite chockad sa jag: så vi behöver inte åka hem igen? Då skrattade dom bara. Sen gick allt väldigt fort, vattnet gick och jag öppnades till 10 cm på 50 min. Jag bad direkt om epidural när jag kom in, eller Fille gjorde det åt mig. Men när de undersökte mig nästa gång, var hon som sagt redan påväg ut. Den paniken och rädslan jag kände när jag fick veta att de inte skulle hinna bedöva mig.. Jag blev livrädd, så ont jag hade sist och nu skulle jag göra det obedövad. Jag fick verkligen panik och ville bara ställa in allt. Men det gick ju såklart inte.

“Hon hamnade lite i kläm”

Krystningsvärkarna var igång och mini ville ut. Jag hade fortfarande ganska glesa värkar och även denna gång svårt med krystningarna, när och hur jag skulle göra.. Det gjorde bara såå ont. Då hon legat med sätet nedåt, tror de, så tittade hon som uppåt när hon skulle ut så den största delen av huvudet var den som kom utåt, så hon hamnade lite i kläm och det blev lite kritiskt för henne. Så i slutet var det 7 st i rummet, en hjälpte till att trycka på uppe på magen. Värkarna var för glesa nu och de blev lite stressade, började prata om sugklocka och sax. Då fick jag någon känsla bara att nu går det, jag krystade utan värk och äntligen kom hon ut. Helt tyst först. Men efter några sekunder som kändes långa så kom det där ljuvliga barnskriket och jag fick upp en helt perfekt liten tjej på bröstet. Så lycklig att hon mådde bra och såå glad att det var över och att jag överlevt, för det tror man ju knappt mitt uppe i allt. Vid 18.50 var hon ute, mindre än 2 timmar efter att vi kommit in. Krystningsfasen tog ca 50 min, vilket ändå är ganska långt. Nora mådde hur bra som helst så fort hon kommit ut och trots det snabba förloppet så gjorde även jag det, någon liten bristning bara men inget som behövdes sys och inga komplikationer alls.

“Jag var så närvarande”

Denna förlossning kan jag på något sätt se tillbaka på som en häftig upplevelse, det gjorde såå ont, intensivare smärta än med Hollie men jag var så närvarande denna gång. Förstod vad jag skulle få, att det skulle vara värt det, kände min kropp mer och när hon väl kom ut så kunde jag verkligen njuta denna gång, det var en magisk stund och kärleken var så omedelbar på ett annat sätt nu när man vet vad den här lilla mini människan kommer att betyda för än. Vi åkte hem dagen efter, jag återhämtade mig snabbt och kunde inte vänta på att få visa Hollie sin lillasyster. Personalen var helt fantastisk och Filip också, min trygghet som varit ett helt fantastiskt stöd under båda förlossningarna, funnits där till hundra procent och som gråtit två gånger sen vi träffades för 8 år sen, när han sett våra döttrar för första gången.

“Nu har jag allt”

Jag är så glad att jag fick uppleva detta igen.. Känner inte alls som vissa gör att jag skulle kunna gå igenom hur många förlossnings som helst, men känner mig så stolt och tacksam över att ha fått uppleva två, att jag klarat det och att de har gett mig det största och finaste i livet. Jag kände det då, när jag fick upp henne på bröstet och jag känner det varje dag sen Nora kom till oss, att nu har jag allt.

Följ Nadjas liv som tvåbarnsmamma i bloggen här

stats