Förlossningsberättelser

Förlossningsberättelse – ”Mitt psyke började ta stryk”

Publicerad 29 januari, 2019

”Min graviditet såg utifrån sätt väldigt enkel ut. Fick ofta höra att jag hade sån tur att jag inte haft några problem med illamående och att jag inte blev stor som ett hus. Jag hade en väldigt bra graviditet fram till vecka 25. I vecka 25 började jag få mycket sammandragningar vid ansträngning åkte in till förlossningen flera gånger då jag trodde att nu kommer han.
Jag jobbade som undersköterska på ett demensboende, det yrket är nog inte direkt lämpligt under graviditeten så jag blev sjukskriven ifrån vecka 26. för att minska risken att lillen skulle komma för tidigt.

”Magen var hård som ett bowlingklot”

Även fast jag tog det lugnt och inte lyfte tunga grejer så kom sammandragningarna ändå, inte speciellt kraftiga men dom var där och magen va hård som ett bowlingklot 75% av dagen. Jag fick kontakta min barnmorska som fick kolla varför jag får så mycket sammandragningar. När jag var där konstaterade dem att sammandragningarna som jag fick var på grund av att jag var väldigt liten och det finns inte så mycket fett på kroppen och det gör så att man känner varenda liten rörelse eller spänning i magen. Livmodertappen hade inte blivit påverkad utav alla sammandragningar, läkarna sa att jag till och med kan gå hela graviditeten utan att lillen kommer. Det fick mig att känna mig otroligt lugn.

Läs också: ”Jag födde trillingar”

Fick komma in på kontroll

Jag fick komma in på Fredag den 6 Juli. klockan 13:45, 3 veckor innan det beräknade förlossningsdatumet gick jag lunkande här hemma medans min kille Elias va på jobbet. Såhär ont hade inte sammandragningarna gjort tidigare och dem kom väldigt tätt hade 4 värkar på 10 minuter, tänkte att det kanske blir bättre med ett bad. När jag satt i badet ringde jag till Elias, han tyckte att jag skulle ringa till förlossningen och fråga. Ringde till förlossningen och dem tyckte att jag skulle komma in på en kontroll. 5 mil senare är vi framme på förlossningen som konstaterade att värkarna inte gjort någon påverkan på tappen, Blev hemskickad efter att barnmorskan gav mig en sovdos som gör så att värkarna stannar av och jag får chans att vila innan dem riktiga värkarna drar igång.

Blev hemskickad med sovdos

Måndag den 9 Juli Klockan 08:13 vaknar jag utav att det gör så fruktansvärt ont i magen började klocka värkarna och hade 3 st på 10 minuter, ringde Elias för att be honom komma hem om det skulle dra igång. ringde till förlossning och dom ville att jag skulle avvakta, om värkarna inte avtog eller blev starkare skulle jag komma in på kvällen för att få en till sovdos. Det blev varken bättre eller sämre så åkte in dem kollade hur tappen såg ut, nu hade den öppnat sig 1cm. Blev hemskickad med en sovdos. Kunde sova hela natten på den och det var så välbehövligt.

Läs också: Isabel Adrian om förlossningen

”Mitt psyke började ta stryk”

Onsdag den 11 Juli fick vi åka in till specialistmödravården för en bedömning om hur vi skulle gå tillväga, hade ont hela tiden och mitt psyke började ta stryk. Tankar som att jag kommer aldrig kunna föda mitt barn, jag är värdelös osv osv. När dom kollade hur öppen jag var konstaterade dom att jag var öppen 3cm. Dom tog beslutet att jag skulle bli igångsatt. Läkaren ringde till förlossningen för att berätta att vi kommer upp. Jag blev väldigt glad och lättad samtidigt kändes det så overkligt att om några timmar kommer jag ha mitt barn i famnen.Jag och Elias satt inne på rummet och bara väntade på att läkaren skulle komma in och be oss gå upp till förlossningen. Men så blev inte fallet det va alldeles för mycket folk på förlossningen så jag skulle vänta till dagen där på.

”Jag bröt ihop”

12 Juli Klockan 12:00 skulle vi vara på specialistmödravården för en igångsättning. Vi kom dit och dom började undersöka mig då var jag öppen 4cm. Läkaren som undersökte mig tyckte att vi än en gång skulle åka hem och vänta tills värkarna startar av sig själv. Men då bröt jag ihop eftersom jag nu har gått med värkar i en vecka och idag skulle jag äntligen få hjälp hon hade inte förstått att det var det psykiska i mig som gjorde att vi skulle sätta igång förlossningen. Jag visste också att det fanns risker med att sätta igång en förlossning. Klockan 13:45 kom vi upp på förlossningen jag passade på att äta lite innan dom satte gång mig.

Läs också: 7 tankar under förlossningen du inte trodde du skulle ha

”Det här kan ta tid”

Klockan 15:00 tog dom hål på hinnorna och vattnet gick, sedan satte dem ett värkstimulerande dropp. Från och med nu så är det väldigt oklart det jag vet är att lustgasen va min bästa vän och att Elias hand håller på att gå av . Efter två timmar med värkar som gick i ett hade jag en värkvila på 10 sekunder och då frågade jag hur lång tid det var kvar och en bitter undersköterska svarar att det är långt kvar du har bara hållit på i 2 timmar och sånt här tar dit. Jag började tänka att om det ska vara såhär i flera timmar till så måste jag ta EDA. Jag beslutade mig att ta EDA och läkaren kom in direkt.

”Jag sitter på hans huvud”

När dom ber mig att sätta mig upp så känner jag att något är på väg ut, så jag sa till dem att nu kommer han, fick till svar att det inte kan vara möjligt eftersom jag inte var öppen 10 cm än och sist dom kollade var jag öppen bara 6cm. Undersköterskan bad mig sitta still så dom kunde sätta EDA. Jag sa flera gånger att jag sitter på hans huvud jag måste lägga mig ner. Undersköterska hämtade barnmorskan som skulle kolla om det verkligen var så. När barnmorskan kom in såg hon att jag hade rätt han var på väg ut.

”Mäktigaste känslan”

Jag tänkte att nu är det inte långt kvar snart får jag träffa våran lilla bebis. När krystvärkarna börjar så känner jag ingenting man såg bara på maskinen som mäter värkar att jag hade en värk. Det blev jättesvårt att veta hur jag skulle göra, jag hade ingen kraft alls. Barnmorskan fick sätta dropp igen för att få igång värkarna igen. Det tog 30 minuter med intensiva krystvärkar och han var ute 18:00. 3timmar med intensiva värkar sen var vår lilla skatt på 2930g och 47cm ute så älskad från första stund. Det var den mäktigaste känslan och upplevelsen jag någonsin varit med om. Hade aldrig klarat det utan min käraste kille och en jättebra barnmorska.”

Läs också: Förlossningsberättelse – ”Krystvärkarna var sköna”

Isabel Adrian om vägen till graviditeten – och förlossningen

Publicerad 26 december, 2018

”Vi var ganska tidigt i vårt förhållande överens om att vi ville ha en familj tillsammans jag och Steve. Men med tanke på livet vi levde så var det inte så lätt med planering runt alltihopa. Så det tog tid och inget hände. Efter två år började jag bli stressad och efter fyra år bestämde vi oss för att ta hjälp och kolla upp om allt stod rätt till”

Inget visade sig vara fel på varken Isabel eller hennes man Steve men paret bestämde sig ändå för att ta hjälp av en IVF klinik i Stockholm. Utan att vilja skrämma någon berättar Isabel att det var en ganska jobbig tid. Hon blev ostabil av alla hormoner och undrade hur lång tid det egentligen skulle ta? Processen att plocka ut ägg osv var väldigt jobbig och inte helt smärtfri. Men tre ägg plockades ur Isabel och även om de två första insättningarna lyckades så fick hon missfall båda gångerna. Detta upplevde hon var mycket jobbigt då man inför varje ny insättning måste förbereda kroppen med hormonsprutor. Därför var stressen inför den sista insättningen stor. ”Det kändes som jag hade fått en dålig trisslott och jag hoppades på vinst, det händer liksom inte. Jag var väldigt orolig just där och då och befann mig inte ens i Sverige”.

”Till slut satt ägget där”

Men tillslut satt ägget där och Isabel var gravid. Men starten av graviditeten var jobbig. De bestämde dock att livet skulle få ha sin gång och de stannade i USA där de befann sig för att jobba. Steve var ute på turne och Isabel beställde en tid hos en gynekolog för att kolla hur allt såg ut. Hon började blöda och trodde det var kört igen. Hennes gynekolog rådde henne att ta det lugnt och vila. Men hon fortsatte att blöda och gick tillbaka efter tre veckor på en ny kontroll. Det såg inte så bra ut så rekommendationen blev fortsatt vila. Risken fanns annars att både jag och barnet kunde förblöda berättar Isabel.

Problemet var dock att samtidigt som detta hände höll hennes visum på att gå ut och enda chansen att förnya det var att lämna landet. Flyga var inte att tänka på så det fick bli en tågresa till Canada där närmaste ambassaden fanns för att lösa det problemet. Tågresan var dramatisk och tog otroligt lång tid men tillslut hade hon sitt visum.

Läs också: 7 tankar under förlossningen du inte trodde du skulle ha

Graviditetsdiabetes och andra komplikationer

Isabel fick graviditetsdiabetes under sin första graviditet. Vilket var en stor oro under hela graviditeten. Isabel som alltid varit rädd för att föda barn ville absolut inte föda vaginalt så hon bokade en tid med en läkare som lovade att vara med henne på förlossningen och lovade att det inte skulle göra så ont som hon trodde. De träffades flera gånger under graviditeten vilket Isabel menar inte är så vanligt i Sverige där man träffar sin barnmorska och endast träffar läkare vid speciella behov. Isabel litade verkligen på sin läkare och kände sig trygg med henne och tänkte ge en vaginal förlossning en chans. Hon fick en tid när det var dags att komma in till sjukhuset för att bli igångsatt. Efter en ballong som startade igång värkarna fick hon epidural som smärtlindring. Sedan låg hon i sängen och åt glass och följde värkarna på en skärm. Isabel hade krystvärkar i 20 minuter innan bebisen var ute.

Läs också: Nadja Mayrs förlossningsberättelse – Det var prat om både sax och sugklocka

Läkaren det största stödet under förlossningen

Isabel gick ingen profylaxkurs under graviditeten så hon försökte koncentrera sig så mycket som möjligt på allt hennes läkare sa under själva förlossningen för att få till andningen. Läkaren som hette Doctor Lily-Lee var Isabels största stöd under förlossningen men sammanlagt var de sju personer i rummet. Att få barn var en chock för Isabel som aldrig ens hade hållit i ett barn innan. Bebisen hade kolik och massa problem så hon fick hem en barnmorska som kom och hjälpte till några timmar om dagen. ”Hon visade hur jag skulle göra och swaddlade bebisen och gjorde mig kamomillte. Det var kaos. Men tack vare henne fick jag sova några timmar medan hon tog hand om Monday-Lily”. Det var en period då hon var glad och ledsen samtidigt och längtade efter hjälp.

Parets andra barnet kom till snabbt och spontant efter första barnets födsel. Det var en graviditet fylld med ännu mer komplikationer. Isabel var sängliggande halva graviditeten och öppnade sig tidigt. Hon fick ta kortisonsprutor så att barnets lungor skulle utvecklas fortare och fick även bromsmedicin så hon skulle stanna kvar i magen så länge som möjligt. Det lyckades och Winter-Rose är född i v37.

Har du frågor som rör graviditet och förlossning kan du ställa dem till barnmorska Carina Rylander och förlossningsläkare Karin Ehn här

Karins trillingförlossning

Publicerad 12 december, 2018

Håll i er

Vårt första ultraljud vi skulle göra under andra graviditeten blev inbokat efter nyår så det gjordes inte förrän i vecka 21. Jag hade inga tankar om att det skulle vara mer än ett barn där inne. Men undersökningen påbörjades och efter en stund stannade barnmorskan upp. Hon log lite granna och tittade på mig och Micke och sa ”håll i er”. Jag minns det här stunden så väl. Jag tittade på Micke och sedan sa jag är det 2? Då svarade barnmorskan ”Nej jag kan se 3…”.

Vi behövde inte betala för några ultraljudsbilder. Det här är så fascinerande sa hon så jag bjuder på dom. Vi fick med oss en hel radda med bilder och det hela var så orealistiskt!

Det blev sedan uppföljning varje vecka med besök på specialistmottagningen och barnmorskan. Jag ville att de skulle börja varje kontroll med att först att kontrollera att de kunde höra 3 hjärtljud. Jag ville få bekräftat att alla 3 levde där inne. När jag var gravid med Mollie kommer jag ihåg att jag blev lugn när hon sparkade. Nu visste jag ju inte vem eller vilka det var som sparkade där inne. Vid första besöket på specialistmödravården fick vi veta att det var 3 tjejer som låg i magen.

Läs också: Emmelies tvillingförlossning

Det var en helt bekymmersfri graviditet precis som min första. Illamåendet avstannade efter halva graviditeten. Jag var otroligt rörlig trots min enorma mage. Dock hade jag svårt för att sova. Micke kunde hitta mig i duschen mitt i natten. Är du uppe nu igen? Kan du inte sova?

Vårt första barn föddes på naturlig väg. Med trillingarna blev det planerat kejsarsnitt i v.35. Jag träffade olika läkare vid varje kontroll. Vid ett tillfälle var det en läkare som frågade mig om jag inte funderat på att föda dem på naturlig väg. Jag trodde jag skulle trilla av stolen! Det var inte direkt smärtfritt för mig att föda Mollie och bara tanken på den smärtan gånger tre fick mig svettig. Det visade sig sedan att läkaren inte riktigt visste vad hon pratade om. Trillingförlossningar görs endast med kejsarsnitt då det är nästan omöjligt att hålla koll på de andra barnen under själva förlossningen. Så jag kunde andas ut!

I vecka 34+4 gick vattnet. Jag ringde till förlossningen och de sa att jag måste åka in direkt. Micke var på andra sidan stan. Jag beslutade mig för att köra in själv. Skulle jag nog kanske inte gjort idag… men det gick bra som tur var.

När vi kom fram var det precis som att hela förlossningsavdelningen väntade på oss. Ett helt team stod redo för att köra igång. Det var totalt 15 personer inne i rummet förutom mig och Micke. Varje barn hade ett eget litet crew. Jag fick bedövning och den gjorde mig illamående.

Vi hittar inte tredje barnet

Sedan var det dags för själva snittet. Först föddes Tilda. 1 minut senare kom Maja. Micke fick gå in i ett annat rum för att titta till tjejerna. När han sedan skulle komma tillbaka till mig gick han fel och hamnade på fel sida om det där skynket som var uppspänt. Han tittade alltså rakt in i min öppnade mage. Hörde någon sköterska säga ”oj då här ska du inte vara”.

Vi kan inte hitta det 3:e barnet hörde jag någon säga. Alltså på riktigt hur svårt kan det vara att hitta en bebis där inne tänkte jag. Men efter några minuter föddes Tea som behövde lite andningshjälp medan de andra 2 klarade sig helt utan.

På några minuter hade vi gått från 1 barns föräldrar till 4! Galen känsla!

Jag blev så frusen efter själva ingreppet så jag blev liggandes med en folievärmefilt några timmar. Sedan blev jag iväg rullad för att för första gången få se våra små mirakel. Tårarna bara trillade på mig när jag såg dem ligga där. Så små och fina.

Läs också: Så funkar igångsättning

Fick åka hem på pappas 30 års dag

Efter några dagar på Neonatalen fick vi flytta över till en annan avdelning där vi fick klara oss mer själva. På Mickes 30 års dag blev vi utskrivna och fick åka hem. Tjejerna både åt och växte precis som de skulle. Sweetie massage chick getting fucked Horny Alexis Ford is into hardcore buggering Stepteen Anya Olsen licks stepmom Reagan Darling is tempting fellow with her tits Roxy Raye stretches her anus with a metal speculum and receives an anal reaming Kinky whore Melany loves big stuff in her pussy Cute and Tiny Blonde Halle nugget porn Whore wife Jodi West getting fucked by next door guy Ralph Long Chick receives both of her lusty fuck holes fucked Frisky blonde Kayla Green felt hard cock in her tight ass hole Independence fuck with freedom babe Phoenix Marie Playful bitches Rowan and Lorna try their new toys

Första tiden var tuff. Tre bebisar på två armar. De skulle matas var 3e timma. Alla tre sondmatades. Det blev inte många timmars sömn. Vi hade ju Mollie också som då var 1 år och 8 månader. Det var otroligt mycket tankar och känslor som kom över mig den här tiden. Hur skulle jag kunna räcka till för 4 tjejer?

Micke var hemma med mig i två veckor. Sedan hade vi förmånen att få hjälp av kommunen. Min syster flyttade hem till oss och fick betalt för 6 timmar om dagen tills tjejerna blev lite drygt 15 månader.

Tiden går så fort

Nu har det gått några år sedan den där dagen i april när hela livet förändrades! Tjejerna är idag 10 och 12 år. Jag fick höra så många gånger när tjejerna var små att jag skulle njuta av tiden för den skulle gå så otroligt fort. Om jag fick möjlighet att spola tillbaka tiden och berätta för mig själv att ”du kommer fixa den här utmaningen du är ställd inför, det kommer att bli jättebra. En dag får du sova igen och du kommer att räcka till!” Ja, då kanske jag kunde ha njutit ännu mer. För tiden bara springer iväg, den gör verkligen det.

Karins blogg hittar du här