Förlossningsberättelser

Förlossningsberättelse: ”Jag födde på finska pallen”

Förlossningsberättelse: Jag födde på finska pallen

Amanda Panahis förlossningsberättelse: ”Jag födde på finska pallen”

”Att föda barn har varit en skräck för mig så länge jag kan minnas, och jag kände mig väldigt rädd under graviditeten. Jag försökte förbereda mig så gott det gick med kurser och andningsövningar. Men när graviditeten gick mot sitt slut fanns det inget jag hellre ville än att föda. Jag var så oerhört trött på att vara gravid och vi längtade ihjäl oss.”

Osäker på om förlossningen startat

”Natten mellan 24 och 25 augusti vaknade jag med en känsla av molande mensvärk. Jag hade haft mycket sammandragningar och förvärkar men det här var en ny känsla. Jag låg och googlade hela natten… Jag blev mer och mer övertygad om att det inte var något då jag var beräknad om nio dagar och det kändes mer som ett önsketänkande för en förstföderska.

Men värkarna fortsatte hela dagen den 25:e, jag hade inte alls ont men låg i sängen och myste (läs googlade och tajmade värkar). När vi skulle lägga oss blev värkarna lite intensivare, jag ringde förlossningen och de tyckte jag skulle komma in eftersom jag haft värkar i 22 timmar. Klockan var nu runt halv ett och jag satte mig i en taxi till BB Stockholm Danderyd. Min man försökte febrilt få tag i någon som kunde ta vår hund ifall det var dags men kan konstatera att ingen av våra vänner är några nattmänniskor, haha. Jag fick vänta länge inne på mödravården, efter en timme började de mäta CTG. När barnmorskan skulle undersöka mig var hon nästan helt säker på att förlossningen inte var igång för jag var enligt henne helt opåverkad. Men då var jag öppen 3 centimeter och cervix var utplånad. Wow, nu var det igång! Det fanns plats på BB Stockholm och lagom tills vi fick vårt rum kom min man som lyckats få hundvakt.”

Läs också: ”Är det okej att köpa begagnat babyskydd?”

Ville ha epirdural direkt

”Uppe på förlossningen hade jag öppnat mig 1 centimeter till. Klockan var nu halv fyra på natten den 26:e. Jag hade redan från början bestämt mig för att ta epidural så de ringde på narkosläkaren och han kom nästan direkt. Lycka! För nu gjorde det rätt ont. Epiduralen sattes fyra på morgonen och all smärta försvann på en sekund, bästa beslutet ever. När det var klart tog vi beslutet att jag skulle få sova lite eftersom jag varit uppe natten innan och hade ett maraton framför mig. Jag “sov” i drygt två timmar. Vi visste att förlossningen kunde stanna av lite, det föds liksom inga barn sovandes med epidural, haha. Men det var det värt.

Sju på morgonen kom min nya barnmorska och undersköterska som var med mig under resterande tid. Är så oerhört tacksam över deras fantastiska support. De fanns vid vår sida i princip hela tiden.”

Läs också: ”Bedövning och smärtlindring du kan få under din förlossning”

”Glad att jag gått profylaxkurs!”

”Halv åtta var jag öppen 5 centimeter och de tog hål på mina hinnor så att vattnet gick. Nu satte det igång ordentligt!!! Epiduralen gav fortfarande bra resultat och jag kände inte värkarna. Jag åt en massa och gick mest omkring i rummet och försökte greppa vad som hände.

Det gick väldigt fort nu, jag öppnade mig hela tiden. När jag var öppen 10 centimeter och det var dags för bebis att ta sig igenom bäckenet började jag kräkas och ana värkar som jag inte visste skulle komma. Jag trodde inte jag skulle ha ont förrän det var dags att krysta. Wow det här gjorde ont!!! Jag tog nu lustgas för första gången, vet inte om det hjälpte så mycket men det var skönt att ha något annat att tänka på. Det tog bara en timma för bebisen att ta sig fram igenom bäckenet till krystposition och det är jag väldigt glad för. Puh dessa värkar gjorde riktigt jäkla ont och jag var helt omedveten om att de skulle komma!! Så nöjd över att vi gick profylaxkurserna, andningen hjälpte mig verkligen och min man såg till så jag inte glömde bort det.”

Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det”

Fastnade för finska pallen

Klockan 12.10 var det dags att krysta, jag testade några olika positioner, fastnade för finska pallen. Sjukt namn! Min man satt bakom mig med en kudde som stöd för min rygg. Under krystvärkarna tog jag kraft genom att dra honom i håret, haha. Jag krystade i 35 minuter och ja det gör sjukt ont och man låter som ett djur men när man hör det där splashiga fiskljudet (vet inte hur jag ska förklara det bättre) så försvinner all smärta på en gång och en liten skrikande bebis tittar ut. Jag skrek grät i förtjusning över att smärtan var borta och att vi äntligen fått vår lilla bebis!

Chloé föddes kl 12.45 den 26:e augusti, 47 cm lång och vägde 3180 g, åtta dagar innan beräknad BF.

Min förlossning blev ganska enkel. Häftigaste (och mest smärtsamma) upplevelsen, vi kvinnor är grymma som kan gå igenom en förlossning. Från att jag var öppen fem centimeter och dem tog hål på mina hinnor så tog det bara fem timmar innan hon tittade ut varav jag hade ont i en och en halv. Jag är så oerhört tacksam över att allt gick så snabbt och smidigt och känner ingen rädsla inför att föda igen. Kommer garanterat föda på BB Stockholm igen om jag får chansen.”

Hör Amanda berätta om förlossningen med egna ord i klippet nedanför:

Vill du fortsätta följa Amanda och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @amandapanahi1!

Förlossningsberättelse: ”Trodde jag skulle dö av smärta”

förlossningsberättelse jag trodde jag skulle dö av smärta

Marielle Winklers förlossningsberättelse: ”Trodde jag skulle dö av smärta”

”Det häftigaste och mest fruktansvärda jag varit med om i mitt liv.

Onsdagen den 6 juli kände jag flera gånger under dagen kraftiga stötar neråt mot ljumskarna och jag minns att jag smsade min syster på kvällen och skrev lite skämtsamt att det känns minsann som att han är på väg ut nu. Jag trodde dock absolut inte att så var fallet eftersom det var drygt två veckor kvar till BF och jag var dessutom helt inställd på att gå över tiden minst en vecka, det var jag så säker på.

Vi gick och la oss runt 23.00 den kvällen och jag hade lite svårt att somna. Strax innan klockan slog 00.00 så började jag slumra till men vaknade snabbt till liv igen när jag kände att jag blev helt blöt och flög upp ur sängen och trodde typ att jag hade kissat på mig. Med andan i halsen sprang jag in på toaletten och insåg då att det måste ha varit vattnet som hade gått. Samtidigt som jag tänkte att det kan ju inte vara sant?! Nu redan… det är ju två veckor kvar.”

Läs också: ”Petras dotter föddes i sin fostersäck”

”Jag ringde in till förlossningen och de rådde mig att gå och lägga mig igen och försöka sova då det inte var någon stress än så länge att åka in då jag inte hade fått några värkar än. Jag skulle se hur natten gick och om inget hände tidigare så skulle jag ringa in igen morgonen efter för att få en tid för undersökning. Gick och la mig gjorde jag men sova fanns ju inte på världskartan. Chocken över att det kanske snart var dags var både lite skrämmande men mest kände jag mig förväntansfull och nervös. Jag bestämde mig för att inte väcka David. Än så länge var ju allt hur lugnt som helst och det var lika bra att han var utvilad om det kanske inte skulle bli så mycket sömn de kommande dygnen och oj så rätt jag hade. Jag var uppe flera gånger den natten, vattnet sipprade sakta men säkert ut så flertalet toalettbesök blev det, lite nattmat och tusen tankar.

Jag började känna av väldigt svaga värkar runt 3-4 på natten men de var väldigt överkomliga och inte så täta. David vaknade tidigt morgonen efter och insåg snabbt att jag låg vaken. Jag minns att jag sa med världens lugnaste tonläge “Älskling, bli inte nervös nu men jag tror att vattnet har gått inatt”. Han flög upp ur sängen och sa att vi måste ringa förlossningen. Det har jag redan gjort förklarade jag och vi ska ringa dit igen vid åtta för att få en tid för undersökning. Varför i hela friden har du inte väckt mig undrade han ju såklart och jag förklarade att jag ville att han skulle vara utvilad (vilket han var väldigt tacksam för dygnen senare).”

Vattnade växter mellan värkarna

”När klockan slog åtta ringde jag till förlossningen och de ville vi skulle komma in för undersökning eftersom vattnet hade gått. Vi åkte in ganska direkt efter lite frukost och en dusch och möttes där av en barnmorska som undersökte mig och gjorde CTG. En läkare fick även göra ett ultraljud och de kunde inte med säkerhet konstatera att det var vattnet som hade gått men dem trodde det och bestämde sig för att “behandla mig” som att det var så iallafall, det vill säga skicka hem mig och sedan boka in en ny tid dagen efter för ny undersökning och sedan skulle det isåfall bli igångsättning om det inte hade kommit igång av sig själv. 48 timmar från att vattnet har gått har man på sig att det kommer igång av sig själv annars vill dem sätta igång en. Vi åkte ifrån sjukhuset några timmar senare och jag kände mig lite uppgiven. Kunde det vara så att jag bara hade blivit “lurad”, var det inte vattnet som hade gått? Men innerst inne visste jag att det var så och jag försökte förbereda mig mentalt för vad som skulle komma. Vi åkte inom Burger King på vägen hem och slängde i oss lite lunch. Väl hemma så la jag mig på soffan och vilade någon timme efter en sömnlös natt.

Vid 13-14 tiden på eftermidddagen så tyckte jag att jag började få lite värkar. Jag klockade dem med min värkapp och de var rätt så milda i början och kändes endast bak i ländryggen (jag som trodde att det alltid var i magen det gjorde ont när man hade värkar). Vid 17-tiden började det göra riktigt ont och vi förstod att det var dags på riktigt. Jag var sååå varm och bad David öppna fönstren i vardagsrummet där jag satt i soffan. Värkarna blev bara mer och mer intensiva och vi ringde in till förlossningen och dem tyckte vi skulle stanna hemma ett tag till och ringa in igen lite senare. Jag skrek allt värre och värkarna blev bara tätare och tätare. Jag undrar vad grannarna tänkte (mitt i sommaren med vidöppna fönster). David fick massera mitt ryggslut när värkarna kom och den klänningen jag hade på mig fick vi slänga sen för den var helt söndergnuggad, haha! Och i stunden tyckte jag att han var världens svagaste som inte tog i mer. Jag fick i mig lite mat och vi ringde in igen vid halv 20-tiden. De sa då att vi var välkomna in när vi kände oss redo. Jag ville stanna hemma så länge som möjligt men David kände att det började bli dags, han var livrädd att jag skulle föda i hallen och tvingade till slut iväg mig. Jag var såå rädd för att sätta mig i bilen, jag kände att det skulle bli fruktansvärt att få en värk där. Jag drog ut på det och mitt i detta fick jag för mig att vattna basilikan som stod i köksfönstret. Jag tänkte att några dagar på BB så kommer den ha hunnit dö tills vi kommer hem så jag öste på med vatten och skrek samtidigt av smärta. David trodde jag hade tappat förståndet, haha.

Ut i bilen och grannarna som stod ute på uppfarten intill log lite försiktigt när jag drumlade förbi med förskräckelse i blicken. Bilfärden minns jag inte så mycket av. Det enda jag minns är när vi svängde ut från vår gata, då fylldes mina ögon med tårar när jag insåg att nästa gång vi kommer hem, då har vi en liten bebis med oss. Det var lyckotårar.”

Läs också: ”Sveriges 100 mest populära barnnamn 2017 (senaste listan!)”

”Jag kräktes av smärta”

”Cirka 20.30 kom vi in till sjukhuset och vi fick gå via akuten då vanliga ingången var stängd. Väl inne möttes vi av en barnmorska som jag upplevde väldigt barsk. Hon undersökte mig och konstaterade att jag var öppen 3 centimeter. CTG gjordes också igen och jag fick besked om att jag fick stanna (tack för det, jag var så rädd att bli hemskickad eller vidareskickad till annat sjukhus på grund av platsbrist). Jag minns att hon sa “Ja, ikväll eller senast imorgon förmiddag gissar jag på att ni blir föräldrar”. De orden glömmer jag aldrig. Det kändes så overkligt men såå underbart. Jag kräktes av smärta i undersökningsrummet och var verkligen chockad över hur ont det gjorde. Det hade jag aldrig kunnat förbereda mig på. Vi fick vårt förlossningsrum och jag kände mig både trygg och förväntansfull. Det var skönt att vara på plats.

Den barska barnmorskan hade förklarat för mig hur jag skulle andas (typ hyperventilera). När det kort därefter var skiftbyte och jag fick träffa den barnmorskan som sedan hade hand om mig hela förlossningen (en underbar ängel var hon) så kommer hon in i förlossningsrummet precis när jag får en värk och jag sätter igång att andas så som jag hade blivit tillsagd av den första barnmorskan. Då undrade den underbara barnmorskan vad i hela friden jag höll på med och förklarade att jag aldrig skulle klara av detta om jag fortsatte att andas på det viset och visade mig istället hur jag skulle göra. Det gick ju såklart direkt mycket bättre och jag undrar vad den första damen sysslade med. Den nya gulliga barnmorskan frågade mig hur jag ville att förlossningen skulle gå till och om jag hade några önskemål. Jag sa att jag ville ha epidural (ryggmärgsbedövning) men hon rådde mig att vänta med det och jobba vidare utan ett tag till först. Jag följde hennes råd och tog ett bad då hon trodde jag skulle må gott av det.

Jag som är både blyg och pryd och hatar att klä av mig inför folk, stod där spritt språngandes naken inför David, barnmorskan och undersköterskan och klättrade i badkaret. I stunden brydde jag mig verkligen inte om någonting. Jag minns att jag kände mig så trygg med dessa underbara människor och jag bara följde vad dem sa till mig och kämpade på mitt bästa. Jag blev väldigt lugn av det där badet och det kändes som att värkarna lugnade sig lite, de kom inte lika ofta. Harmonisk belysning och lugn musik gjorde mig avslappnad och jag och David fick en stund för oss själva därinne. Dock så blev det tio gånger värre när värkarna väl kom tyckte jag. Jag visste liksom inte vart jag skulle bli av där i badkaret och stod inte ut speciellt länge innan jag gav upp och tog mig upp därifrån. Jag frågade igen efter epidural men dem rådde mig återigen att vänta och ville att jag skulle testa syrgasen först. Det gjorde jag men fy för den jäkla syrgasen, jag tyckte den var hemsk och fick bara panik och jag tyckte det kändes som att jag inte fick någon luft alls. Efter jag hade testat det så kändes det som att värkarna eskalerade, smärtan var outhärdlig och jag trodde på riktigt att jag skulle dö.”

Läs också: ”Har din bebis problem med magen? 10 tips som kan hjälpa!”

”De tömde mig på urin”

”Jag minns att jag stod och lutade mig mot sängen, som dem hade höjt upp, inne i förlossningsrummet. Smärtan gjorde mig alldeles snurrig och jag skrek att jag klarar inte mer, jag klarar inte mer. Barnmorskan hörde nog på mig att jag höll på att tappa det så då sa hon “NU är det nog dags för en spruta, vi förbereder oss så ringer vi narkosläkaren”. Det var en sådan lättnad att höra att jag äntligen skulle få bedövning men blev nervös då en nära vän bara några månader tidigare fick vänta flera timmar på narkosläkaren men så var inte fallet för mig tack och lov. Barnmorskan förberedde och satte in någon nål i handen på mig (vet inte vad detta var) och det gick inte, hon fick sticka tre gånger innan det blev rätt och det gjorde så jävla ont rent ut sagt, som om smärtan kunde bli värre liksom. Jag var verkligen nära på att tappa det och då precis kom läkaren in i rummet som en räddande ängel och gav mig epiduralen. Vid detta laget var det mitt i natten och barnmorskan sa till både mig och David att vi borde vila oss lite. VILA?! Vad menade hon, hur i hela friden skulle det gå till. Jag förstod ju att bedövningen skulle dämpa smärtan men jag var inte beredd på att den skulle få den att försvinna helt. Vilken räddning, jag kände plötsligt ingenting och vi kunde lägga oss ner och vila en stund. Det dröjde dock inte länge förrän en ny smärta gjorde entré, ett jäkla tryck neråt där bak.

Jag fick påfyllning av epiduralen och trycket minskade då. Jag var nu öppen nio centimeter och det kändes att det började närma sig. Men nu försvann all smärta helt och det stannade nog av lite. Barnmorskan föreslog att jag skulle sätta mig på en pilatesboll för att hjälpa bebisen att sjunka ner bättre. Det gjorde jag och där satt jag nog några timmar (tror jag, har dålig tidsuppfattning). Vi satt och pratade jag och David och jag mådde hur bra som helst. Jag började dock bli lite nervös över krystvärkarna men jag var samtidigt så övertygad om att de omöjligt kunde göra mer ont än vad öppningsvärkarna hade gjort (ack så fel jag hade visade det sig senare). Runt femsnåret minns jag att barnmorskan sa “Vid 06.45 slutar vårt pass och vi vill ju gääärna hinna träffa lille Benjamin”. Då blev jag nervös, det var verkligen snart dags. En stund på pilatesbollen och sen kom det där trycket där bak tillbaka. Fy fan! Lille bebisen hade dock inte sjunkit ner tillräckligt för att sätta igång att krysta.

Jag promenerade runt inne i rummet och försökte gå på toaletten men epiduralen gjorde troligen att jag inte riktigt kunde kissa för efter en stund bestämde de sig för att tömma mig på urin eftersom det kunde vara en fylld blåsa som hindrade bebisen från att kunna sjunka ner och yes, så rätt dem hade. Efter de hade gjort det så var jag öppen tio centimeter och lille bebisen var helt nersjunken och redo. Nu var det alltså dags och vid detta laget hade jag fruktansvärt ont igen. Lika förvånad som jag hade varit över att öppningsvärkarna endast kändes i ryggen och inte i magen, lika förvånad blev jag nu att krystvärkarna endast kändes “där bak” och inte fram. Cirka 05.30 började jag krysta. Det var dock lite långa mellanrum mellan värkarna och jag fick inte in rätt teknik. Vid 06.00 kom någon in i rummet (väldigt suddiga minnen härifrån) och gav mig lite värkstimulerande så att värkarna skulle bli tätare och det blev dem ganska snabbt. Jag fattade också plötsligt hur jag skulle göra och nu började det hända saker. Smärtan var fullständigt fruktansvärd och jag drog och slet i Davids arm tills jag plötsligt kände hur smärtan försvann och ut kom min älskade lille bebis 06.29. Jag hörde honom skrika och strax därefter fick jag upp honom på mitt bröst.

Mitt underbara lilla barn. Min son. Min Benjamin. Jag har aldrig varit lyckligare i mitt liv.”

förlossning marielle3

Vill du fortsätta följa Marielle? Besök då hennes blogg här och hennes Instagramkonto @mariellewinkler här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Moderkakan höll på att lossna”

Förlossningsberättelse: "Moderkakan höll på att lossna"

Hannah Kühnels förlossningsberättelse: ”Moderkakan höll på att lossna”

”När jag var i vecka 28 så började jag få lite värkar, vi var tvungna att åka in till Östra sjukhuset för att stanna av mina värkar med en kortisonspruta. Det här gick jättebra, men jag hade väldigt mycket sammandragningar. När man har sex som gravid så kan man känna starka sammandragningar, och det gjorde jag den här gången, men det gick jättebra och graviditeten fortsatte som vanligt efter detta.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag födde i bilen utanför BB”

”Trodde jag kissade på mig”

”Veckorna gick på och i vecka 37 var vi hemma hos min bästa kompis Melinda. Hon och jag våra familjer var hemma hos dem och jag kände att jag hade lite molande värk i magen. Så säger hennes sambo ’men gå ut och gå lite, så kanske förlossningen sätter igång’. Och jag var så jäkla trött på att vara gravid. Alltså fy satan! Så jag bara, okej! Jag och Melinda går ut och går för att få igång den här jäkla förlossningen så att bebis kommer ut.”

Melinda gick på toaletten, jag gick ut i hallen och satte på mig mina skor. Och då känner jag hur det är som att en propp dras ur min fiffi och hur det forsar vatten. Jag sa till Melinda att ’antingen kissade jag på mig just nu, eller så gick mitt vatten’. Vår kompis kommer ut i hallen och säger ’Hannah, det är ju för fan blod!’. Då har det alltså runnit blod längs med hela mina ben, som om jag kissat på mig, fast det är blod. Jag tittar ner och ser blod på golvet, på mina skor, men håller mig ändå lugn. Rickard säger ’Vi måste ringa mamma!’ men jag säger ’Nej, Rickard, vi måste ringa AMBULANS, för det är nåt som inte stämmer här’.

Läs också:TEST: Vilken bärsele är bäst? Se resultatet här!”

Jag går in på toaletten och vi ringer 112. Jag drar ner mina byxor och sätter mig på toaletten. Då är det stora, stora klumpar av blod i mina trosor. Jag frågade Melinda om hon trodde att det var slemproppen som gått, men hon förklarade att det verkligen inte skulle vara så mycket blod då. Vi fick reda på efteråt att det var koagulerat blod.”

Blev en pöl av blod på britsen

”Ambulansen kommer och jag och Rickard åker iväg. Jag känner hela tiden hur det sipprar blod men när jag låg på britsen kände jag hela tiden att bebisen rörde på sig vilket fick mig att känna mig lugn. Men jag sa till ambulanspersonalen att jag känner att det sipprar ut blod hela tiden. Men han säger att han inte ser någonting, och att det måste vara vatten.

Vi kommer till akuten och när de flyttar mig från britsen till sjukhussängen så hör jag honom säga ’oj då!’. Då är det alltså en stor jävla pöl med blod på den där ambulansbritsen. Jag sa ju det! Sen togs EKG och vaginalt ultraljud som visade att både jag och bebis mådde bra. Men efter tio minuter säger de att de måste köra ett kejsarsnitt. Då kom mina nerver igång. Jag kände att jag inte var redo för det! Adrenalinet sattes igång och jag kommer inte ihåg så mycket från det här.”

Läs också: ”Därför gör sen avnavling skillnad för ditt barn”

Fick veta att modekakan höll på att lossna

”De sätter upp en skynke vid mitt ansikte. Jag kände inte när de öppnade mig, men när de drog i mig. Jag tror att det kanske tog en timme, sen var han ute. Han mådde jättebra. I efterhand fick vi veta att det var moderkakan som höll på att lossna, och det var det som orsakat allt blod. Det kan vara otroligt farligt om moderkakan lossnar, barnet kan dö, jag hade kunnat dö för att man blöder så otroligt mycket. Men som tur är fick vi stopp på det i tid.”

Hör Hannah berätta själv om sin förlossning och se bilder i klippet nedan!

Vill du fortsätta följa Hannah och hennes familj? Missa då inte hennes Youtubekanal ”Familjen Johansson/Kühnel”, hennes blogg här och hennes instagramkonto @hannahmeh!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Jag åkte ambulans till förlossningen”

Förlossningsberättelse: "Jag fodde innan det planerade snittet"

Ellinor Petterssons förlossningsberättelse:

”Den 14/11 hade jag tid för planerat kejsarsnitt på grund av förlossningsrädsla, men morgonen den 8/11 runt 05 på morgonen vaknade jag av att vattnet gick, inte på smått vis heller. Det verkligen forsade! Jag blev så sjukt taggad direkt och skrek åt Fredrik att ”Vattnet går!!!” innan jag sprang in på toaletten och undrade om jag bara hade kissat på mig? Men så var det ju som tur inte, haha. Hade även värkar som kom ganska tätt men kändes mest som jobbig mensvärk än så länge. Jag gick in i duschen och Fredrik ringde förlossningen.”

Läs också: ”Är det okej att köpa ett begagnat babyskydd?”

”Jag fick panik eftersom jag inte kände bebisen i magen”

”Efter att ha spolat av mig och virat en handduk runt mig fick jag prata med förlossningen. Jag upptäcker samtidigt att det kommer en massa blod. Hon på förlossningen frågar då om jag ”känner att bebisen rör sig i magen” vilket jag inte gjorde just då och fick panik, men lyckades ändå lugna mig själv då jag på något sätt kände att allt var som det skulle.

Så Fredrik fick ringa efter en ambulans och jag ringer min mamma samtidigt som jag slänger ner de sista grejerna i BB-väskan (tidsoptimist, ja). Här börjar värkarna bli riktigt jobbiga och jag måste andas mig igenom dom.”

Läs också: ”Förlossningen: Jag sov mig igenom förlossningen”

”Var rädd att det var för sent för kejsarsnitt”

”Ambulansen kom och vi åkte med blåljusen mot Falun, nu gjorde värkarna så ont att jag tappade andan och de kom så tätt att jag inte hade en chans att hämta mig mellan dom. Men nu kände jag äntligen att Sigrid rörde sig i magen! Ambulanssköterskan ringde till Fredrik som åkte bakom i bil och jag hörde hur hon sa att ”vi får se om vi hinner fram till Falun”. Ungefär där kom min panik på riktigt och jag bara stängde av.

Men efter den längsta färden i hela mitt liv kom vi till slut fram till Falun och förlossningen, här var jag så rädd att det skulle vara försent för snitt att jag skrek rätt ut till första sköterska vi träffade att ”Jag ska ha kejsarsnitt!!”

Jag fick komma över till en säng, de undersökte mig och så fick jag kateter. Efter det fick jag (äntligen) lustgas och tabletter som skulle bromsa värkarna (hjälpte dock inte). Sen kom det in en läkare som för sista gången skulle dubbelkolla om jag verkligen ville göra kejsarsnitt eller kunde tänka mig en vaginal förlossning, men jag stod fast vid att jag ville ha snitt.”

Läs också: ”Vi var helt säkra på att vi aldrig skulle få ta med honom hem”

En drömförlossning

”Jag fick i alla fall ligga kvar på rummet ett tag innan det var dags, värkarna kom ännu tätare och jag drog i mig så mycket lustgas att jag knappt såg nånting.

Men tillslut var det äntligen dags. Fredrik hade redan fått på sig operationskläder och jag började gråta när de kom in med ”sängen” som Sigrid skulle ligga i. Nu rullades jag rullades in på operationssalen, bedövningen kom på plats och sen följde de längsta (men häftigaste!) minuterna i hela mitt liv.

Plötsligt säger läkaren att ”här kommer en liten Sigrid!”

Jag åkte ambulans till förlossningen

 

”Kl 09.36 hördes ett bebisskrik för första gången och de var de absolut vackraste och underbaraste jag hört i hela mitt. Fredrik fick följa med när de skulle fixa med henne och sen kom han tillbaka med henne till mig. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet.

I slutändan fick jag min drömförlossning då jag faktiskt ville att den skulle starta spontant trots att jag skulle göra kejsarsnitt. 10/10 får den!”

Intresserad av att se mer av Ellinor och Sigrid? Besök då hennes blogg här och hennes Instagramkonto @elliepettersson här!

Förlossningsberättelse: ”Vi var bara en timme på förlossningen!”

Ida-Maries förlossningsberättelse: ”Vi var bara en timme på förlossningen!”

”Klockan 07.30, söndagen 21/12, vaknar jag av en sammandragning. Jag är i vecka 37+4 och hade inte haft några speciella förkänningar. Micke och jag hade varit på bio dagen innan, något som var väldigt påfrestande då jag hade svårt att sitta stilla länge på grund av svår foglossning. Jag hade haft sammandragningar mer eller mindre så fort jag ansträngde mig sedan vecka 19 men dessa kändes annorlunda än sammandraningarna jag haft tidigare. Det gör lite ont och smärtan är lokaliserad nertill under naveln. Jag somnar om till och från men vaknar vid varje sammandragning och kan tillslut inte somna om.”

Sammandragningarna känns annorlunda

”Klockan 09.00 laddar jag hem en värktimer-app och börjar klocka sammandragningarna som kommer oregelbundet, med 2-7 minuters mellanrum, och varar 1-2 minuter. Strax efter 09.00 vaknar M och jag berättar för honom att jag har sammandragningar som känns annorlunda. Han blir klarvaken på en sekund, haha! Jag kliver upp och tar en lång dusch, tvättar håret och fixar mig som vanligt.Duschen gjorde att sammandragningarna minskade i intensitet och blev mer oregelbundna, vissa kändes knappt alls. Vi tänkte att det bara var förvärkar.

Läs också: ”Vad behövs i BB-väskan? Packlista för både vaginal förlossning och kejsarsnitt!”

Vid 11 får jag en stark sammandragning. Micke åker och handlar utfall det skulle vara dags och under tiden han är borta sitter jag och svarar på mejl och sökar undan lite jobb. Sammandragningarna blir under tiden mer regelbundna med cirka sju minuters mellanrum, de varar i cirka en minut. Vi är fortfarande helt övertygade om att det är förvärkar och vi fotar magbilder, städar hemma och väntar på att det ska avta. Så fortsätter det under dagen. Fem till su minuters mellanrum och helt hanterbara smärtmässigt. Mellan värkarna har jag inte ont alls. Jag sitter på pilatesbollen och guppar framför tv:n.

Vid klockan 16.00 börjar jag bli trött och lägger mig för att vila. Men att ligga ner går inte alls, det gör alldeles för ont när sammandragningarna kommer. Jag lägger mig på soffan men måste ställa mig upp vid varje värk. Smärtan är fortfarande hanterbar och sitter bara fram under naveln och i ljumskarna. Jag trampar liksom och det lindrar. Klockan 17.00 äter vi middag. En rejäl portion kycklinggryta och ris går ner. Nu är det 5-6 minuter mellan värkarna.”

Ringer förlossningen

”Klockan 19.15 börjar sammandragningarna kännas lite mer och när vi plockat undan middagen ringer jag till förlossningen för att höra vad jag ska göra. Jag är mest bekymrad över hur jag ska kunna sova på natten om det fortsätter såhär. Förlossningspersonalen tycker att mina värkar är ganska korta och i och med att ingen slempropp här gått så tror hon inte värkarna har någon effekt. Hon säger att jag får komma in på kontroll om jag vill men att jag lika gärna kan stanna hemma ett tag till om jag tycker att det går bra.

Min enda målsättning och vision med förlossningen är att jag skulle stanna hemma så länge som möjligt och göra förarbetet i min trygga miljö för att slippa känna att det blir en lång förlossning. Så jag kände absolut ingen stress att åka in. Smärtan var helt kontrollerbar. Inte värre än migrän eller mina axelsmärtor. Dessutom kunde jag ju räkna ner när man visste att det skulle avta. Det kan jag inte ens med mina reumatiska skov! Jag testade TENS lite men hade inte mycket nytta av den eftersom min smärta satt fram. Bäst var att hålla om M’s hals eller luta mig över bänken och trampa med benen. Jag tog en till disch och tog mig igenom värkarna med duschstrålen cirkulerande mot magen. Jätteskönt! Här blev jag helt plötsligt sugen på kaffe, så jag drack två koppar kaffe medan jag stod i duschen. Så typiskt mig, jag älskar kaffe! Tillslut fick jag avbryta duschen då jag blev alldeles för varm.”

Läs också: ”Därför gör sen avnavling skillnad för ditt barn”

Slemproppen och vattnet går

”Klockan 20.00 är jag ute ur duschen och vi whatsappade lite med bror och hans tjej. Vi trodde fortfarande inte att det var allvar. ’Du känner när det är på riktigt, sa svägerskan. Det gör dock rätt ont nu och när jag känner efter lite där nere kändes det konstigt. Så vi bestämmer oss för att göra oss i ordning och åka in på kontroll för att se om detta var ’the real deal’ eller inte.

Klockan 20.30 gick vattnet och slemproppen medan jag står i bara underkläder och sminkar mig. Vattnet var blodblandat och jag fick lite panik (placentaavlossning tänkte jag men M lugnade mig för han hade hört på föräldrautbildningen att det kunde vara lite blodblandat vatten). Jag skriker till M att ringa förlossningen NU. Han far runt lite som en yr höna innan han hittar telefonen och ringer in. Han anger fel personnummer och är lite stressad, jag ropar ’ÅTTIOFEM INTE ÅTTIOSEEEX!!!’, haha. Under tiden har jag en enda jättelång värk som gör ONT. Nu är det på riktigt, nu måste vi in! M skulle hämta ett par trosor åt mig och kommer med hela troslådan och häller ut på badrumsgolvet där mitt vatten har gått. Småstressad, stackarn! M packade in grejerna i bilen, vi tog en selfie i hallspegeln (jo, det hann vi med, 20.52), och sen åkte vi!”

Ida-Marie och Micke hann ta en selfie innan det var dags att åka till förlossningen.

Ida-Marie och Micke hann ta en selfie innan det var dags att åka till förlossningen.

Tuff bilresa in till förlossningen

”Bilresan in var HEMSK. Att sitta var inte kul och jag hade lite panik där. Men så fort jag kom ur bilen så var det lugnt igen. Korta värkar som jag pinade mig igenom och sedan fit for fight på någon minut. Hade en värk i hissen upp till förlossningen som avtog precis när dörrarna öppnades så när vi kom in var vi hur glada och pigga som helst. Klockan 21.000 var vi uppe på förlossningen och fick ett rum. Jag bytte om till den snygga landstingsskjortan och nättrosor. De satte på en CTG och försvann sedan snabbt då det var skiftbyte. CTG’n hade dålig kontakt och V’s hjärtljud var svåra att få upp på monitorn, det gjorde mig nervös där jag satt på sängkanten. Vi plockade fram kameran och tog några bilder, fortfarande inte jättejätteonda värkar. Micke var fortfarande yr som en hönda och hade packat upp all vår packning i förlossningsrummets skåp, haha.

Läs också: ”Sveriges 100 mest populära barnnamn, här är senaste listan!”

Klockan 21.30 kommer nattens personal in. De beordrar mig att lägga mig på rygg för undersökning. Jag ville absolut inte ligga ner då jag tyckte värkarna gjorde så ont då. Men då plockade de fram lustgasen och det tog toppen av smärtan. CTG’n satt fortfarande jättedåligt och V’s hjärtljud verkade vara låga de stunder de syntes. De undersökte mig och satte en hjärtljudselektrod på V’s huvud istället, för att ha bättre koll. Nästan direkt hörde jag att han hade lite låga hjärtljud, och jag fick lägga mig på sidan. Åh, vad rädd jag blev. Detta var min fasa! Jag har jobbat på Neonatalen så jag har stenkoll, allt jag hörde var deras viskande prat om hjärtljuden. Jag höll på att få panik. Personalen som just gått på nattpasset skulle egentligen bara titta till mig så de hade inte hunnit med att läsa min önskemål där det enda var att prata MED mig om något är fel. Men Micke såg min panik och sade till dem bestämt. Då kunde vi samarbeta istället. ”

Inlagd på förlossningen, och vid gott mot mellan värkarna!

Inlagd på förlossningen, och vid gott mot mellan värkarna!

Hjärtljuden svajar…

”Jag var förresten öppen sex centimeter och hade ’mjuka kanter’. Lustgasmasken var grym som andningsprofylax, jag fokuserade bara på andningen och det hade någ lika gärna kunnat vara syrgas i den där masken.

Klockan 21.45 svajar V’s hjärtljud och läkare och barnläkare tillkallas. De började sätta PVK och värkstimulerande dropp och ID-band. Jag hade ju inte ens hunnit få det! Jag bad om epidural och sköterskan måste ha fått hålla sig för skratt. Jag fattade inte att det var så nära. Plötsligt känner jag ett tryck neråt och det gick bara inte att andas genom värkarna längre. Jag ville krysta, måste krysta! Hjärtljuden är inte bra, men läkaren förklarar att det är okej i nuläget. Det beror på att han kommer så snabbt. Jag blir frånplockad lustgasen, nu måste jag fokusera på att krysta, han måste ut! Jag hade lite dålig teknik i början men efter några gånger fattade jag galoppen. Klockan 22.00 är hjärtljuden fortsätt lite svajiga och de beslutar att sätta en sugklocka för att hjälpa honom ut. I samma stund som de sätter klockan så går hjärtljuden upp. Underbar musik! Två eller tre krystvärkar senare var han ute, de behövde inte använda sugklockan.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag får höra att det blir sugklocka…”

”OJ vilken liten plutt!”

”Klockan 22.07 såg vår lille prins dagens ljus. Vi höll på att missa hela spektaklet, förstod inte att han skulle komma så snabbt utan fokuserade mest på att krysta rätt. Micke var en klippa henom allt. Ut kom en liten skrikande kille och det första jag såg var att han hade bra tonus (muskelspänning) så han var inte påverkade av den låga hjärtfrekvensen! Apgar 9, 10, 10 och barnläkaren var inte kvar i rummet. Men OJ vilken liten plutt! Och pappas långa fingrar! Han mådde alldeles utmärkt och fick ligga på min mage direkt. LYCKA! Pappan fick klippa navelsträngen och sedan hjälpa till att tvätta, sätta på blöja, mäta och väga. 2660 gran liten och 48 centimeter lång. Född i vecka 37+4, alltså två och en halv vecka för tidigt.

Förutom det här med hjärtljuden och att sista delen fick så snabbt var min förlossning helt fantastisk! Bättre än jag hade kunnat föreställa mig. Jag hanterade smärta mycket bättre än vad jag trodde. När vattnet väl fick så fick det så sjukt fort (en timme på förlossningen!) och det var lite skrämmande, men det fick ju bra med både mig och Vincent. Det var tur att han var så liten. Jag var knappt trött efteråt och inte speciellt hungrig heller eftersom jag ätit middag bara någon timme tidigare. Micke fick ta ansvaret för att äta förlossningsfikat. Nästa gång åker vi nog in lite tidigare. Men eftersom min slempropp inte gick och jag hade så korta värkar var det inte så lätt att veta!

M var fantastisk. En klippa och trots att det gick snabbt hann v skratta lite mellan värkarna. Vinnie fattade snabbt det där med att äta och bajsa och vi var ganska självgående på BB. Eftersom han var så liten ville jag vara säker på att amningen fungerande innan vi åkte hem och han vände i vikt redan dag två. Så på julafton tog vi hem vår skatt. Han är idag en 100 centimeter lång kille på tre år!”

Ida-Marie var inte så sugen på förlossningsbrickan efter förlossningen.

Vill du fortsätta följa Ida-Marie och hennes familj i vardagen? Missa inte hennes blogg här och hennes Instagramkonto @idamarieisaksson!

Förlossningsberättelse: ”Jag födde i bilen utanför BB”

Förlossningsberättelse: "Jag födde i bilen utanför BB"

”Jag väntade mitt andra barn den 25 augusti 2017. Graviditeten hade vart helt komplikationsfri. Den 22 augusti satt jag och min sambo ute på vår altan och småpratade. Vi kom fram till att jag nu var som en tickande bomb och att det när som helst skulle kunna dra igång, och att vi snart skulle få träffa våran nya familjemedlem.

På kvällen gick jag och la mig sent. Min sambo valde att sova på soffan då vår 4-åring var inne i en period med oroliga nätter. Jag somnade snabbt som vanligt men vaknade kl:00.19 av att jag hade en lite lätt molande känsla i magen. Det var som en mesig mensvärk som aldrig ville bryta ut. Tanken slog mig väldigt snabbt att det kanske var någonting på gång? Men jag ändrade fort tänket och gjorde allt jag kunde för att få somna om igen. Det var som sagt en löjligt lätt molande känsla, långt i från alvedon-läge. Och jag jämförde och visste ju precis hur de skulle kännas när de hade satt igång då man hade gjort detta tidigare. Minutrarna gick och blev till timmar. Jag vred mig fram o tillbaka och kunde inte somna om. Jag började känna mig frustrerad över att jag inte fick somna om då jag visste att jag skulle upp i hyfsad tid för att ta hand om min 4-åring som nu var hemma med mig innan syskonet skulle komma. Jag höll ut fram till 02.02 då jag skickar ett meddelande till min sovande sambo där jag skriver: ”Vill inte väcka dig i onödan så därför skriver jag här. Jag har haft en molande värk sedan 00.19 och det är omöjligt att somna om. Kom gärna upp innan du åker till jobbet om jag nu inte hunnit ner till dig innan… Kan nog vara så att nånting är på gång här”. Då kunde jag inte i min vildaste fantasi ana vad som snart skulle ske…”

förlossningsberättelse louise3

”Värkarna kom tätt vilket var en varningsklocka”

”Jag höll ut med mitt molande som nu möjligtvis hade ökat något, men de var fortfarande inte alvedon-läge. Alltså inte ont, eller på nått annat sätt smärtsamt. 02.45 känner jag behov av att gå på toaletten, vilket jag då gör. Då börjar jag precis som med min förstfödda, ana ugglor i mossen. När det drog igång där så ville min kropp tömma sig – ordentligt! Denna gången slapp jag kräkningarna men resten av tömingsreflexerna sattes då igång. Och då började jag ana att det verkligen var nånting på gång. Så efter toalettbesöket på övervåningen så går jag ner för trappan till min sambo för att säga att jag kanske tycker att han ska hålla sig hemma ifrån jobbet denna dag. Jag går ner med ångest och skam över att behöva väcka han (varför man nu upplever en sån känsla så tätt inpå BF?) Jag tänkte ju att det borde ju dröja minst 10 timmar innan de är dags på riktigt? Väl? Jag hade ju inte ont alls?”

Läs också: ”BB-väska – packlista för vaginal förlossning och kejsarsnitt”

”Jag sätter mig på soffkanten och talar med låg ton att jag tror att det kanske är nånting på gång. Jag har lite ont. Men bara lite. Han vaknar till och svarar att: ”Okej, men hur känns det då? Gör det mycket ont eller?” Och då börja det. Då kom första ordentliga värken. Från att det inte alls gjorde ont till att det VERKLIGEN gjorde ont. Så jag svarar han att: ”Ja, de gör faktiskt lite mer ont nu”. De höll i sig i ca 5-8 sek. Så när det lugnat sig går jag ut i köket för att få ladda med energi i form av macka och oboy. Mitt i smörandet kommer nästa plötsliga värk. Det gör så pass ont att kroppen gör som den ska göra vid värkar att man börjar andas metodiskt och omgivningen stannar upp. Min sambo hör hur jag får ont ute i köket och ropar om det går bra, och att jag borde ringa förlossningen. Jag svarar efter några sekunder att det går bra men att smärtan helt klart har ändrat mönster och karaktär.

Jag tar med min mat in till vardagsrummet och hinner inte mer än sätta mig i soffan då nästa värk kommer. Även den är kortvarig. Ca 5-10 sekunder. Jag slår upp telefonnumret till förlossningen och ringer för att rådfråga. Jag vet ju att man ska ha täta och långa värkar för att det ska va aktuellt att åka in. Jag hade ju inte, vad jag visste, ens kommit in i latensfasen. Barnmorskan som svarar är lugn och trevlig och hon hör på mig att jag har koll på läget och inte känner mig alls orolig för nånting. Jag får under vår korta samtal två värkar. De är täta, inte ens två minuter emellan. Men kortvariga, nu ca 10-12 sek  långa. Hon tycker att  jag kan avvakta tills mina värkar håller i sig lite längre men säger samtidigt att de faktiskt kommer ganska tätt, vilket är en varningsklocka. Hon ber mig ta en dusch och  en alvedon och ringa direkt om det sker en förändring. Jag lägger på.”

Krystvärkarna började hemma

”Tar ett bett i mackan. Och sen är det igång. PÅ RIKTIGT. Värkarna, som då pågått i kanske 15 min gick totalt om till krystvärkar. I samma veva som jag får krystvärk känner jag hur jag akut måste på toaletten. Jag grips av fullständig panik då jag inte förstod själv vad det var som höll på att hända. På toaletten  märker jag att det börjat blöda ordentligt och nästa krystvärk trädde fram. I paniken som var så var jag inte kapabel till att kunna prata, vilket nog var det jobbigaste av allt. Att jag inte med en bestämd ton kunde tala om för min sambo vad som exakt höll på att hända. Men min sambo förstod ändå att det var allvar och bråttom så han ringde till förlossningen igen och dem hörde mitt krystarbete som inte gick att tysta ner alls, och bad oss åka in direkt. Jag fick ytterligare en krystvärk i soffan. Jag greps ytterligare av panik när jag förstod att jag skulle ta mig ut till bilen och sen åka till sjukhuset som ligger 14 min bort. Jag förstod att det inte kommer att gå. Men jag var inte kapabel till att tala om för min sambo hur illa det var. Värkarna kom nu med bara några sekunders mellanrum och höll i sig i 20-40 sekunder. Han ber mig att ta mig upp och ut i bilen och jag försöker få ur mig att han måste ringa min mamma som ska komma och passa våran 4-åring . Min mamma bor 30 min bort. Klockan var nu nånstans runt 03.40. Jag hade vart igång i 40 minuter. Från inget till krystvärkar.

Läs också: ”7 saker om tiden efter förlossningen som ingen pratar om”

Efter ytterligare en panikartad krystvärk i soffan lyckas jag på något sätt att ta mig upp o små sprang ut i hallen där jag får tag på en handduk som ligger i trappan, hoppar i ett par ballerinaskor och springer för livet ut till bilen i bara linne och trosor i en 4-gradig kall augustinatt och jag hinner precis öppna  bildörren till baksätet där nästa krystvärk träder fram. Jag lägger mig så gott jag kan i baksätet och krystar på. Mot min vilja. Jag kämpar mig igenom värken och min rädsla och panik gör att mitt svettpåslag nu är fullständigt maxat. Det bara rinner ifrån ansiktet ner på mina underarmar som jag har som stöd i baksätet. Sambon kommer på samma sekunder och sätter sig och kör ut ifrån vår grusväg där jag kämpar med krystvärken och att samtidigt säga  att vi inte kan åka, vi kan inte lämna våran 4-åring ensam hemma. Det går bara inte. Så jag ber han vända tillbaka för att be våra grannar om hjälp. Samtidigt som han vänder kommer nästa värk och jag skriker: ”Det går inte! Du måste åka. Barnet är påväg, det kommer ut när som helst!”. Jag känner så tydligt hur ett helt huvud är påväg ut ur mig. Jag kan inte stoppa det. Kroppen vill bara få ut den. Nån av oss kommer att dö. Jag är helt övertygad. Barnet kommer inte ut när jag inte får av mig mina trosor. Jag lyckas inte få av dem själv och det enda jag tänker är att snart, snart är vi framme. Vi bor så pass nära.”

Vattnet gick i baksätet

”Så vi åker mot sjukhuset. Min mamma hade 10 min resväg kvar innnan hon va hemma hos oss. Kl 03.55 går vattnet vid ytterligare en krystvärk i baksätet. Kl:03.56 ringer min sambo förlossningen och meddelar att vi är framme om 1 min och att de måste komma ner till entrén för att möta upp oss. Sista minuten i bilen minns jag knappt. Jag andas och skriker, kämpar för att hålla kvar barnet så att en barnmorska kan ta emot den. Sambon gör en tvärnit utanför entrén, där nu 3-4 barnmorskor/vårdpersonal kommer ned springandes för att möta upp oss. Passagerardörrarna öppnas och de kontrollerar läget på barnet. Nu står alltså en barnmorska och har koll på barnet, en annan håller i mitt huvud och min sambo håller i mitt ben över mitt huvud för att jag ska kunna få kraft att föda fram barnet. Jag är 180 cm lång och ett baksäte är inte 180 cm kan jag intyga. Jag hör att barnmorskan säger: ”Det går inte att ta upp henne till sal, barnet ligger i bäckenet och hon har max 2 krystvärkar kvar”. Jag minns hur jag titta på henne i ren panik. SKA JAG FÖDA I BILEN? UTAN NÅN SMÄRTLINDRING?”

 

förlossningsberättelse louise2

”Sen hörde jag det vackraste man kan få höra…”

”Tanken hann precis bara passera innan den första av de två värkarna kom. Hon ber mig hålla emot en stund vilket jag gör, innan nästa värk kom inom nån sekund. Den sista, obeskrivliga smärtsamma värken är som tur är kortvarig. Sen hörde jag det vackraste man kan få höra, sitt nyfödda barns skrik. Då var klockan exakt 04.00. Fyra minuter tog det efter att vi anlänt vid förlossnings entrén. Den lättnaden, att hon lever, att jag lever, att allt gick bra. Helt obeskrivligt. Lyckan var total. Chocken var total. Allt kändes så overkligt. Vad hade vi precis gått igenom? De tog min lilla dotter och linda in henne i massor med filtar och la henne hos mig några sekunder innan de fort fick in med henne i värmen. Jag själv fick efteråt kravla mig ur min förlossningsbil och lägga mig på en brits för att bli upprullad till förlossningen där moderkakan skulle ut. Jag hade ett sånt adrenalinpåslag att hela min kropp bara skaka. Jag kunde varken prata klart eller vara stilla. Helt omöjligt. Så lustgasen de bjöd på gjorde gott att få för att varva ner ett slag…

Läs också: ”SÅ blir du vän med humörsvängningarna under graviditeten”

Väl inne på BB så kunde man börja landa i vad som hade hänt, men det tog tid att förstå. Hur kunde en förlossning gå så fort? Från INGET till rena krystvärkar nästan direkt. Lilla Hilma, som flickan fick heta hade minsann väldigt brått ut. Helt oskadd var hon och även jag. Det var huvudsaken.

Storasyster hade inte märkt av turbulensen som hade vart under natten hemma och heller inte vaknat efter att vi åkt, som tur var. Man kan säga att man är en erfarenhet rikare, och att ibland har man verkligen inget val. Kvinnokroppen är grym.”

 

Vill du se mer av Louise och hennes fina familj? Besök då hennes Instagramkonto @louiselenacaroline!

Förlossningsberättelse: ”Jag sov mig igenom förlossningen”

Förlossningsberättelse: "Jag sov igenom förlossningen"

Johanna Forslunds förlossningsberättelse: ”Jag sov mig igenom förlossningen”

”En förlossning är bland det häftigaste en människa kan gå igenom. Jag hade läst alldeles för många skräckhistorier. Jag vill så gärna dela med mig av min berättelse då jag är otroligt nöjd med min förlossning trotts att jag blev igångsatt. Att bli igångsatt var min största rädsla när jag var gravid, men i efterhand är jag väldigt glad för det. Jag hade full kontroll på vad som hände i min kropp från att vattnet gick till att Isabella var ute. Nu sitter jag med mina förlossningsdokument bredvid för att inte glömma något! Jag har fått skriva väldigt punktligt, då jag inte har alls mycket minne från vissa saker. Jag har i princip skrivit av allt från min förlossningsjournal. För att läsa om varför jag blev igångsatt kan du läsa om min graviditet HÄR.

Den 9 februari 2017 åkte vi in till förlossningen på kontroll ännu en gång på grund av mina kraftiga förvärkar. Vi blev inlagda för att få en såkallad ‘tung sovdos’ så jag skulle kunna få sova.

Den 10 februari sov jag till och från under natten, jag kände inte någon särskild hjälp av sovdosen mer än att det var skönt att vara ’sederad’, det fick mig att slappna av. Väl under dagen fick vi profylaxhjälp för att kunna hantera smärtan under förlossningen. Filip fick även en kurs av bm hur han skulle massera mig för att lindra värkarna.”

Läs också: ”Hantera smärtan under förlossningen – så gör du”

Får induktion med cytotec

”Klockan 16:15 börjar jag känna av mer flytningar och vatten i sängen. Då görs en kontroll och då var jag öppen två centimeter! Klockan 20:55 börjar jag tröttna. Sammandragningarna gör bara ondare och ondare, men inget mer händer. Jag ville bara att allt skulle sätta igång, vilket jag även säger till barnmorskorna. Fick ännu en tung sovdos för att samla kraft för morgondagen.

Den 11 februari har jag fortfarande väldigt regelbundna och kraftiga sammandragningar. Läkare skriver i papperna att det då beslutas för en induktion med cytotec på grund av avstannat värkarbete från och med vecka 37. Efter några doser cytotec måste man ta en paus från det då mina sammandragningar blir kraftigare och kraftigare utan någon som helst påverkan på förlossningsarbetet. Klockan 22:00 har jag fem sammandragningar på 10 minuter. Där beslutas det att jag även får vila från cytotec under natten.”

Läs också: ”5 smarta hacks för dig med bebis hemma”

”De fick väcka mig när det var dags”

”Den 12 februari börjar med att fortsätta med cytotecdoser. Jag mår faktiskt bra under hela dagen med endast tre, fyra sammandragningar under 10 minuter, jag kunde helt klart leva med dem. Där och då började jag bli frustrerad över att jag började få lugnare sammandragningar, jag ville inget hellre än att allt skulle dra igång just här.

Den 13 februari väljer de att ta hål på hinnorna så vattnet går. Vattnet var grönt, vilket betyder att bebisen bajsat i vattnet, dem misstänker att det är för att hon är stressad. När vattnet gått kommer mer och mer värkar. Jag börjar känna att de blir ohanterliga, då fick jag prova lustgasen. Den var fantastisk. Tills att jag börjar kräkas och mår fruktansvärt illa av den. Klockan 11:43 ber jag om epidural och 11:51 får jag den satt. Det gick sååå fort! Jag är väldigt tacksam för det. Då var jag öppen fem centimeter. Kort därefter somnar jag. Jag minns knappt att den nya barnmorskan och undersköterskan kom in och presenterade sig.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3”

Klockan 15:25 får jag en ny barnmorska, jag var så ledsen då jag verkligen gillade den barnmorska jag hade under dagen. Men den nya barnmorskan jag fick var också helt underbar! De ber mig sätta mig på bollen och gunga en stund för att se om bebisen kan ta och komma ner lite längre ner. Jag orkade inte sitta på bollen alls länge, så jag gick och la mig och sov igen. Väl öppen 10 centimeter kommer de in och väcker mig för att säga att det faktiskt är dags! Jag kände alltså ingenting av det här. Jag kände att det var ett väldigt kraftigt tryck nedåt, men ingen smärta alls.”

”Vilken kraft kroppen har!”

”Klockan 17:47 börjar mina krystvärkar. Jag hade väldigt svårt att känna av mina krystvärkar så jag fick lite värkstimulerande dropp. Där och då kände man verkligen vilken kraft kroppen har. Den bara tryckte av sig självt nästan och barnmorskan sa åt mig att trycka på och bli riktigt riktigt arg. Klockan 18:09 föds Isabella! Jag kunde krysta ut moderkakan helt normalt. Jag fick en andra gradens bristning som syddes i 1,5 timme. Men det kunde jag inte koncentrera mig en enda sekund på när jag hade ett mirakel i min famn.

Folk tror att jag skämtar när jag säger att jag inte tyckte att det gjorde så ont. Det gjorde inte så ont som jag trodde det skulle göra. Den smärtan som var, tyckte jag bara var helt fantastisk. Jag var mest fascinerad över allt som hände i min kropp. Jag sov mig ju i princip igenom hela dagen. Jag skulle aldrig någonsin tveka igen på att ta epidural! Det var min räddning. Att smärtan inte var så brutal som alla sagt kanske var för att min kropp tränat och tränat sen vecka 25. Att bli igångsatt var bland det bästa som kunnat hända mig tror jag såhär i efterhand, trotts att jag var rädd där och då. Jag hade ju som sagt full kontroll på allt som hände och kanske var det därför jag kunde slappna av så pass när vattnet hade gått och jag visste att allt var igång. Jag lät min kropp ta hand om allt och Filip var helt fantastisk igenom hela förloppet, vilket stöd han var och hjälpte mig hela tiden med att vara positiv.”

Vill du fortsätta följa Johanna och hennes familj? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @johannaacecilia!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här!
Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn


E-post

Lämna följande fält tomt


Förlossningsberättelse: ”Jag fejkade en värk”

Förlossningsberättelse: "Jag fejkade en värk"

Sarah Hallgrens förlossningsberättelse: ”Jag fekjade en värk”

Inför BF den 29 mars 2017 hade Sarah inga som helst känningar.

– Jag såg ju fram emot att det bara skulle hända, men vi fick åka in för igångsättning istället.

08.15 hade paret tid, och väl på förlossningen fick de sitta och vänta en stund innan de togs in till ett lite mindre rum där de första kontrollerna skulle göras.

– De berättade att jag skulle bli igångsatt med ballong, vilket jag inte var beredd på. Jag var så inställd på alla de där cytotec-shottarna alla tar när de ska bli igångsatta. Så jag frågade om det, men de sa att de inte använde den metoden på Borås sjukhus där jag var. De menade att ballong var den mest naturliga igångsättningen.

Sarah gillade läget och fick vänta in en läkare som skulle sätta in ballongen.

– Det var rätt obehagligt när de gjorde det. Det började komma som en slags molande mensvärk, vilket inte var så skönt.

Läs också: ”Sammandragning eller förvärkar? Så vet du!”

”Jag ville verkligen bada under förlossningen”

Sarah och hennes sambo Christian tilldelades ett övernattningsrum och uppmuntrades att gå runt och röra på sig mycket, vilket de tog fasta på. Men efter några timmar började värkarna bli jobbigare och paret drog sig tillbaka till rummet igen.

– Efter en stund kom barnmorskan in och satte sig i lugn och ro med oss. Vi gick igenom mitt förlossningsbrev från punkt till punkt vilket var jätteskönt, det kändes verkligen som att de lyssnade.

Sarah tog upp att hon verkligen ville bada under förlossningen.

– De sa att om värkarna automatiskt kommer igång som de ska, så skulle jag få göra det.

Molvärken fortsatte hela kvällen, men ballongen satt kvar.

– Vår envisa lilla tjej ville inte komma ut och när barnmorskan skulle kolla läget dagen därpå hade fortfarande ingen ballong kommit ut. Jag hade inte heller fått mer känningar än den där molvärken.

Nästa steg blev att dra ut ballongen och kolla om den ändå gjort någon nytta under natten.

– Det var en superkonstig känsla, som att få ut en vattenballong mellan benen! Jag frågade barnmorskan om det skulle bli lika smärtfritt att få ut själva bebisen sen, men det visade sig ju inte vara så, haha.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Att föda i vatten var otroligt häftigt!”

Lustgas och epidural blev räddningen

Som tur var hade ballongen gjort nytta. Sarah var tillräckligt mogen för att de skulle kunna ta hål på hinnorna, vilket var själva målet med ballongen. Sarah och Christian fick packa ihop sina saker och flyttades till ett riktigt förlossningsrum. Nu var det äntligen på gång på riktigt!

– Ganska tätt därpå skulle barnmorskan sätta en elektrod på barnets huvud och ta hål på hinnorna. Men i vanlig ordning så var den här bebisen väldigt envis, så det tog kanske en halvtimme för henne att försöka sätta den där elektroden på hennes huvud. Hon rörde sig så himla mycket inne i magen!

Till slut var allt fixat. Barnmorskan förklarade att värkarna nu hade en timme på sig att komma igång av sig själv för att Sarah skulle tillåtas bada under fortsatta förlossningen.

– Den timmen var den snabbaste timmen någonsin. När barnmorskan kom tillbaka försökte jag till och med fejka en värk, men det gick inte så bra. Tydligen var jag världens sämsta skådespelare och barnmorskan sa att “när en riktig värk kommer, kommer du varken kunna prata, titta på mig, eller fokusera på något annat”. Så den idén sprack ju. Det fick bli värkstimulerande dropp, och tar man det får man inte bada.

Läs också: ”Bedövning och smärtlindring du kan få under din förlossning”

Sarah kände sig ändå positiv, allt såg trots allt bra ut och snart skulle hon äntligen bli mamma. Sarah hade bett om att få ett lavemang (och den roliga historien kring hur det gick till får ni ta del av i hennes förlossningsberättelse i videoform!) och efter att det var gjort började värkarna tillta i styrka allt mer.

– Jag fick nästan lite smått panik, men att ha lustgasmasken dämpade den känslan och gjorde att jag kände mig tryggare.

Genom hela värkarbetet satt hon på en pilatesboll med överkroppen hängades över sängkanten. Christian satt bakom och tryckte värmekuddar, och senare även en värmedyna med kokhett vatten, mot Sarahs ryggslut.

– Der var så skönt! Jag minns att han inte kunde hålla den direkt med händerna, för då skulle han få brännskador.

Tillsammans andades de sig igenom värkarna. Och även om Sarah, av en anledning hon inte minns, sa nej till epidural länge bestämde hon sig till slut för att ta det.

– När den väl var satt gick det väldigt bra, och den gjorde att jag kunde ställa mig upp, prata och le igen.

Epiduralen höll i sig i cirka två timmar innan Sarah började känna ett starkt tryck neråt.

– Då gjorde det inte längre ont på samma sätt, det var en helt annan smärta. En mer utdrivande smärta.

Sarah fick bäckenbottensbedövning men den hann de bara sätta på vänstra sidan. Nu gick det undan.

– Jag minns att jag tryckte på några gånger och att det började tänjas ut där nere, huvudet var på väg ut.

Läs också: ”Första tiden med bebis – 6 saker att tänka på”

”Ta ner din hand så ska du få känna huvudet”

Sarah hade berättat för sin barnmorska tidigare att hon hade en vision att hennes bebis hade mycket hår på huvudet, och nu bad barnmorskan henne att använda just den visionen som en målbild för att få den sista kraften som behövdes för att få ut bebisen.

– Efter ett par krystar sa barnmorskan “ta ner din hand så ska du få känna huvudet”. Väldigt konstig känsla! Då kände jag att hon hade lite hår och då blev jag mer peppad, för jag ville ju inte bara känna henne. Jag ville se henne! Nu var hon så nära!

Klockan 21.22 föddes Sarahs och Christians dotter.

– Hon skrek nästan omgående, och lades upp på mitt bröst. Jag var så skakig, öm, trött och groggy så jag minns nästan ingenting från just den stunden. Men sen började hon amma och det funkade bra från första stund, och vi fick den berömda fikabrickan och jag tror aldrig att jag har ätit något godare.

Sarah hade kämpat sig igenom förlossningen, allt hade gått bra och deras gemensamma dotter var äntligen född.

– Jag kunde inte bli mer nöjd med min förlossning. Det enda jag saknade var att det inte satte igång av sig själv, och att jag inte fick bada. Men det tänker jag att jag får ta igen på nästa förlossning.

Vill du fortsätta följa Sarah och hennes familj? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @wilmalivsmamma!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här!

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn


E-post

Lämna följande fält tomt


Förlossningsberättelse: Billy var ute på tre minuter

Förlossningsberättelse: Billy var ute på tre minuter

Louise Dannbergs förlossningsberättelse: Billy var ute på tre minuter

”Vill börja med att skriva att jag har genomgått två helt fantastiska förlossningar men dom har varit helt olika. Wow till alla kvinnor som väljer kejsarsnitt av olika skäl. Så otroligt starka och modiga ni är. Jag var livrädd inför mitt kejsarsnitt och trodde aldrig jag skulle klara det. Vilka kroppar vi kvinnor har och vad de äger. Att våra kroppar orkar gå igenom det som den får gå genom. Att föda barn vare sig det är vaginalförlossning eller kejsarsnitt spelar ingen roll. Jag är stolt över min kropp och är otroligt imponerad över vad den har klarat av.

På fredagen den 5 januari fick jag en blödning hemma vid 19-tiden och ringde förlossningen. De ville självklart att jag skulle komma in då den inte slutade. Emil körde upp mig till sjukhuset i väntan på barnvakt till Vincent. Denna gången åkte förlossningsväskan med i bilen för jag hade på känn att jag inte skulle lämna utan bebis. De tar in mig på kontroll och ser att jag har en pågående blödning och att bebis är aktiv. De mäter en CTG-kurva och ser att jag har sammandragningar, vilket kan ha orsakat blödningen.

Vid 20-tiden kommer Emil upp till förlossningen och de gör en noggrannare läkarundersökning. Jag hade fortfarande en pågående blödning men inga direkta tecken på att förlossningen skulle vara igång. Jag får bli fastande och får cyklokapron i hopp om att blödningen ska sluta. Läget är lugnt så jag skickar hem Emil. Vi är vid det här laget väldigt vana vid att jag blir inlagd och får åka hem dagen därpå, så ingen av oss kände oss speciellt stressade över situationen. Vi kände att ett scenario med planerat ”akut” snitt kanske skulle vara mest troligt. Så vi kände väl som så att Emil skulle hinna till förlossningen om det skulle bli snitt. Därför fick han åka hem för att vara med Vincent istället.”

Läs också: ”Sammandragningar eller förvärkar? – Så vet du”

”Är det okej om din bebis blir förlöst idag?”

”Under natten hade jag fortfarande en blödning så de gör nya kontroller. De vill avvakta under natten men läkare blir informerad. Jag lyckades sova några få timmar på natten och när jag var på toa vid klockan 6 på morgonen den 6 januari fick jag ytterligare en blödning. Läkaren informeras och de kopplar nytt CTG. Jag är i vecka 35 (34+5) idag och på CTG kan de se att jag har sammandragningar var 5:e minut. Vilket jag inte kände av. Tänker för mig själv att kanske är förlossningen på gång ändå.

Jag får Bricanyl för att se om det kan stoppa sammandragningarna och läkare informeras för ett eventuellt snitt. De tycker jag ska informera Emil om att det kan bli snitt under dagen. Så att han i så fall är på plats. De frågar även mig om det skulle kännas okej om bebis blir förlöst idag. Varpå jag svarar att det är okej om bebis skulle må bra av det. Jag ringer Emil och berättar för honom att vi troligtvis kan räkna med en förlossning. Varav Emil svarar: Okej men jag kommer om en stund. Det är väl inte akut?

Emil kommer runt 9 och 10 har de fattat beslutet enligt min journal att genomgå snitt. Sen började den eviga väntan. Snittet blev planerat vid 13 om inget oväntat skulle ske och tiden från 10 till 13 var så lång. Vi fick noggrann information om hur operationen skulle gå till och om alla förlopp på vägen. Jag förberedde mig med en dusch och skrubbade av hela kroppen. Sen kom det en narkosläkare och gav oss information om bedövningen. Usch, en av mina största fasor inför snittet skulle vara ryggmärgsbedövningen. Fick panik av bara tanken. Men den tanken försvann fort där på när jag senare skulle svälja ett medel som skulle neutralisera magen, det smakade skit och lite till. Haha, svor rakt ut.. Fy fan vad det smakade och både Emil och barnmorskan bara: Oj!”

Läs också: ”Vilka symtom ska man vara uppmärksam på under graviditeten?”

Rädslan inför snittet gick snabbt över

”13.00 rullades jag in på operation. Emil var med hela tiden och höll mig i handen.
Nu var det dags för bedövning och jag började både skaka och hacka tänder. Fick panik och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Just i detta skede kände jag: Nej, nu ångrar jag mig. Nu vill jag inte alls föda barn idag. Ni vet den där känslan när man har gett sig på något man tror man klarar av men inser i sista sekund att man inte göra det. Att åka fritt fall till exempel. Det enda sättet att ta sig ner är fallet, men när du väl står vid kanten så vill du inte. Du vill verkligen INTE.

Som tur var, var den känslan snabbt över, rädslan var över på bara några sekunder och jag slutade hacka tänder och blev alldeles varm i benen och rumpan. Började känna att nedre delen av kroppen blev lätt och i samma stund la de mig ner. Det kändes som om kroppen svävade en liten bit ovanför britsen. Därefter gick operationsteamet igenom massa information med varandra och under tiden kontrollerade de att bedövningen hade tagit på mig. Detta var en helt ny känsla. Sjukt konstigt! Jag kände att de vidrörde mig men jag kände ingen smärta. Konstigt!”

2018-01-06 03.19.36 1

”Jag ser honom – jag ser vår son!”

”13.23 har de noterat att operation börjar. 13.26 är Billy född. 13.57 är operationen slut. Jag kände när de väl tog ut honom och sekunderna senare hörde jag ett litet skrik. Jag är dessutom så sjukt imponerad av Emil som tjuvkikar in bakom den gröna duken och ser allt. Snittet och Billy. Så tittar han på mig och sager: Jag ser honom, jag ser vår son. Vi ser på varandra med tårar i ögonen och sen lägger de fram honom till oss, så jag får chansen att känna lite lätt och se honom innan de tar ut honom i barnsalen och syr ihop mig. Emil får vara med Billy hela tiden och jag åker till uppvak.
Alla patienter hamnar på uppvak efter operationen i väntan på att bedövningen ska släppa. Den där bedövningen som var behövlig att ha under operationen men sjukt seg att bli av med, när man bara ville få tillbaka känseln för att kunna träffa sin nyfödda son.

Timmarna på uppvaket kändes så långa. Jag var där i två timmar men det kändes som en evighet. Under tiden jag var där ringde jag min mamma och berättade att hon fått ett barnbarn till och att allt hade gått bra. Mer än så kunde jag inte säga, för mer än så visste jag inte. Jag bad personalen kolla om Emil kunde komma ner till mig för jag ville veta hur Billy mådde. Strax därpå kom Emil ner. Han hade med två kort på honom och Billy och allt såg så fint ut. Billy vägde 2380 gram och var 45 cm lång. Han hade full APGAR och var normal för sin födelsevecka.

Bedövningen släppte sakta men säkert och jag kommer ihåg att jag frågade personalen vad kravet för att lämna uppvaket var. Du ska kunna vicka på tårna fick jag som svar. Skoja inte vad jag försökte snabba på kroppen att komma till liv igen. Efter ett tag frågade jag om någon kunde nypa mig i tån. Yes, jag hade känsel!”

Läs också: ”Första tiden med bebis – 6 saker att tänka på”

”Äntligen fick jag hålla ordentligt i min son!”

”16.30 fick jag lämna uppvak. När jag väl kom till BB ville jag bara vidare till neonatalen för att träffa min lilla plutt. De skriv in mig och kollade att jag mådde bra. De körde upp mig till neonatalen och där satt Emil med lille Billy på bröstet.
Äntligen fick jag hålla ordentligt i min son. Lyckan var total och tårarna bara rann. Vår väldigt lilla men perfekta pojk fanns i mina armar och jag kunde äntligen pussa honom. Även om allt stod rätt till med Billy fick han vara i ett rum med ”dygnet runt-bevakning”. Där kunde de mäta hans puls och hans syresättning och hålla stenkoll på honom. Emil stannade nästan hela natten hos honom.

Jag fick endast stanna en liten stund för de från BB tyckte jag borde vila. De var förvånade över hur oberörd jag verkade vara från operationen. Att jag både kunde sätta mig upp själv och över hur pigg jag var, men jag kände mig pigg och inte alls i behov av någon vila just då. Mammainstinkten och envisheten hade nog slagit till. Efter ett tag lämnade vi iallafall neonatal.”

Ensam och stressad

”Enligt anteckningar kommer jag till BB vid 19.30 och då får jag in den där kända BB-brickan. De där mackorna är ju underbara efter ett dygns fasta. Under tiden jag äter mina mackor ringer jag min bästa kompis. Hon blev så glad att jag ringde och jag tycke det känns skönt att ha någon att prata med. För jag kände mig ganska ensam där på BB. Förra gången delade jag ju den där tiden tillsammans med Emil och nu skulle jag behöva vara själv.

Efter mackorna bad jag sköterskan skulle ta bort kateten. Kände mig så obekväm med den och kände att jag ville få bort den för att ha chansen att kunna kissa själv snabbare. Men tji fick jag för det, jag stressade på med att dricka mycket och ställe krav på mig själv att jag var tvungen att kissa. Snacka om att låsa sin blåsa. Då jag kände mig ensam och ledsen tjatade jag till mig att få åka upp och säga godnatt till Emil och Billy. En av sköterskorna följde med, eftersom de inte ville att jag skulle gå ensam. De var några av de bästa godnatt pussarna jag fått.

När jag kom tillbaka till rummet började tårarna spruta. Jag kände mig återigen så ensam. Tur att sköterskorna var så snälla och tröstade mig. Hamnade i någon slags stress med att jag ”måste” kissa och att jag ”inte” får träffa mitt barn. Just där och då kände jag att allt kändes som ett straff. En fruktansvärd känsla!

Jag ursäktar om jag är väldigt detaljerad och ärlig, men vill även dela med mig av de mindre fina delarna från förlossningen.”

”Jag kunde inte kissa själv”

”Vid 01 hade jag fortfarande inte kissat, vilket gjorde att jag blev mer ledsen och stressad. (Har man haft kateter ska man kissa inom 4 timmar efter att den är borttagen) Jag var uppe i 5 timmar så de fick tömma blåsan på mig. Hemskt enligt mig, eftersom jag kände mig dålig som inte kunde kissa själv.

Läst från min journal:
03.00 patient ringer om att hon är kissnödig, men kan inte kissa!

Usch säger jag bara, så jäkla frustrerande att en sån sak som att kissa inte gick. De fick tömma blåsan igen och tårarna bara rinner igen. För nu tänkte jag att något var fel på mig och att sålänge jag inte kan kissa skulle jag aldrig få komma upp på neonatalavdelningen och träffa Emil och Billy. Jag gick och la mig och somnade om.

När jag vaknade på morgonen så var jag inte speciellt kissnödig men provade ändå. Tre droppar kom så jag tillkallade sköterskan. Hon kunde läsa av med en så kallad bladderscan (ett instrument som mäter vätskan i blåsan) att jag inte hade speciellt mycket kiss i blåsan, så jag skulle vänta till efter frukost.

Emil kommer ner till mig och vi äter frukost. Jag berättar om min jobbiga natt och han försöker få mig på bättre humör genom att skoja om att hade du druckit öl så hade du garanterat kunnat kissa. Sköterskan är så gullig att hon går iväg för att hitta en lättöl, för att hjälpa mig på traven. Tyvärr hittat vi ingen öl, men det gör inget för 30 minuter senare kissar jag. Haha, denna gången när tårarna kommer är som av glädje! Sjukt egentligen att man kan bli så glad av ett toabesök.”

 

Vilken lycka!

”Kravet för att jag skulle få bli utskriven från BB och flyttad till neonatal var att kissa två gånger. Så snart så! Efter frukost går jag och Emil upp tillsammans till neonatal och hälsar på Billy. Redan vid lunch kissar jag igen och vid 14 skrivs jag ut från BB och vidare till neonatal. Vilken lycka!

Nu var nästan hela familjen samlad. Det var bara storebror som saknades. Vi valde att göra så att jag stannade kvar hos Billy och Emil åkte hem till Vincent. Så den natten sov vi ifrån varandra.

På morgonen sen kom både Vincent och Emil, och nu bor hela familjen på neonatal. Hela familjen mår toppen och jag och Emil är så sjukt tacksamma över det fina bemötandet och den hjälpen vi får här. Åter igen en lyckad förlossning med ett bra team!”

Vill du se mer av Louises liv som nybliven tvåbarnsmamma? Följ hennes blogg här och hennes Instagramkonto @louisedannberg här!

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]

Therese Wickman: ”Alla gråter inte av glädje när barnet föds”

Therese Wickman delar med sig av sin förlossningsberättelse på LOPPIs Youtubekanal

När influencern Therese Wickman, mamma till Ellah och Kidh och gravid med ett litet syskon, skulle föda sin son Kidh var värkarbetet effektivt. Ganska kort efter att hon märkt en molande känsla i magen hade kroppen dragit igång ett regelbundet värkarbete, och bara två timmar efter första känning kunde man konstatera att hon var sex centimeter öppen.

– Jag tyckte att det gick väldigt smidigt. Jag klarade mig utan smärtlindring första timmen, men sen blev det värre och värre så jag tog lustgas vilket jag kände gav effekt. Nu hade jag lärt mig från första förlossningen när jag skulle använda den där masken. Första förlossningen tog jag den alltid alldeles försent, när jag själva värken var över, men nu hade jag lärt mig hur jag skulle andas i den och det var MAGISKT, berättar hon i sin förlossningsberättelse på LOPPIs Youtubekanal.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag födde hemma på köksgolvet”

Krystvärkarna försvann

Men när krystvärkarna drog igång blev det desto krångligare. Med facit i hand och vetskapen om att lille Kidh inte var så liten, utan skulle komma med en födelsevikt på fem kilo och ett huvudomfång på 39 centimeter, är det lätt att förstå att själva utdrivningsskedet skulle bli minst sagt bökigt.

– Jag fick aldrig den där krystkänslan neråt, för min son hade inte kommit ner i själva förlossningskanalen när krystvärkarna började. Så istället för tryck neråt trycktes magen utåt, så det kändes som att hela magen skulle spricka, berättar hon.

När Kidh väl kommit på rätt väg gick det snabbt, och huvudet var ute på en eller två värkar. Men sen tog det stopp. I och med det stora huvudomfånget och ett par breda axlar hade han fastnat, nästan halvvägs ute.

– Det var faktiskt nästan exakt likadant under förlossningen med min dotter, att när huvudet väl kom ut försvann alla värkar. Jag tog i och tog i så mycket, fast utan krystvärkar går det ju inte, berättar Therese.

Läs också: ”Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?”

”Trodde jag skulle gå sönder”

Det värkstimulerande droppet sattes på max och två sköterskor hjälpte till genom att trycka på Thereses mage, samtidigt som en barnmorska försökte lirka med bebisens axlar.

– Där och då trodde jag helt ärligt att jag skulle gå sönder, inifrån och ut, berättar Therese.

Men efter en hård kamp kom han äntligen ut, och den stora lilla klimpen lades på Thereses bröst.

– Det var så befriande! Mest för att jag slapp föda mer. Och för att jag slapp smärtan. Men min moderkaka ville inte komma ut, och det ville den inte efter min första förlossning heller så det var jag lite förberedd på, så jag fick åka ner på akut operation. Så jag tyckte faktiskt att det var lite skönt att få åka iväg, och att jag skulle få bli nedsövd, sova i flera timmar och få vila ikapp lite efter allt det som hade hänt. Jag visste ju att min son var i säkra händer där uppe på förlossningen, minns hon.

Läs också: ”5 mysiga barnrum att inspireras av”

Känslorna kommer inte direkt för alla

Något Therese vill lyfta är att man inte ska ställa för hårda krav och förväntningar på sina egna känslor efter förlossningen.

– Det finns ju inget bättre än att få barn, men den där stora känslorna många pratar om, framför allt innan man får barn som ”åh, du kommer känna sån enorm glädje och kärlek så att du bryter ihop”… Den känslan kände inte jag, varken med min dotter eller min son, och jag kände mig så akward, som ett freak. Varför kände inte jag den kärleken? Men den kärleken kom efter tre dagar ungefär. Jag behövde landa i allt som hänt, bara få se på mitt barn och vara nära. Och den där stora kärleken kom ju! Men den kommer inte direkt när barnet föds för alla. Så känn dig inte dum om du inte bryter ihop och gråter av kärlek när ditt barn precis fötts, kärleken kommer komma.

Vill du fortsätta följa Therese och hennes familj i väntan på Ellah och Kidhs lillasyskon? Missa inte hennes blogg här, hennes Instagramkonto @theresewickman och hennes Youtubekanal ThereseWickman.

Vill du också dela din förlossningsberättelse? Mejla till [email protected]!

stats