Förlossningsberättelser

Förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma i badrummet”

Förlossningsberättelse: Jag födde hemma i badrummet

Hanna Magnussons förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma i badrummet”

”Hjärtat bankar fort nu när jag ska skriva en återblick om när August kom till jorden och jag är alldeles skakig. Som de flesta vet kom han i raketfart och det blev en tuff start för oss alla tre, men mest för mig.

Tiden efter att A kommit trodde min hjärna att jag fortfarande var gravid. Min psykolog berättade att anledningen till att hjärnan trodde att kroppen fortfarande var gravid var för att hela förloppet gick så fort. Det tog knappt två timmar från första värk till att han kom ut, hjärnan hann inte bearbeta händelseförloppet så graviditeten fick inget riktigt ’slut’. Den avslutades inte på det där vanliga viset. Hjärnan missade helt enkelt att han föddes. Därav kunde jag känna tydliga fosterrörelser och tro att jag fortfarande var gravid, men så blev jag påmind att det låg ett litet knytt i babynestet och sov, då trodde jag att jag verkligen hade blivit knäpp. Jag både kände och såg att magen rörde sig, ibland var jag nära att berätta för Niklas att ’fort känn här’ men jag hejdade mig för verkligheten kom ikapp.

Men det var inte detta jag skulle skriva om. Kommer skriva mera om ’tiden efter’ på bloggen så fort jag får tillfälle att skriva.”

Läs också: ”Bearbeta förlossningen tillsammans”

”Trodde att jag skulle gå över tiden”

”Niklas hade gått av sitt helgpass på kvällen klockan halv sju, söndagen den 30 april. Och under hela april hade han sagt då och då att ”1 maj kommer August” varpå jag alltid svarade surt  ”sluta säga så, vi kommer få gå över tiden två veckor säkert”. Jag var så jäkla inställd på att få gå över tiden, och det hade jag intalat mig hela graviditeten. ”Sån jäkla otur kommer vi ha Niklas, begriper du inte det” snäste jag.

Jag minns inte riktigt vad jag gjorde den 30 april. Jag knäppte några bilder på magen och vilade i soffan, det är det jag minns. Både jag och Niklas gick och la oss kring niotiden på kvällen. Jag vaknade mitt i natten av att jag behövde kissa. Jag tittade på mobilen innan jag steg upp och klockan var 03.47. Efteråt gick jag och la mig i sängen igen och surfade runt med mobilen.

Efter att jag hade tittat på mobilen i cirka 20 minuter kom en lätt värk i magen. Jag hade lite svårt att lokalisera VAR det gjorde ont men någonstans där nere. Jag tänkte inte mer på det och sen så försvann den värken med så jag släppte det helt. Men så kommer det igen efter en liten stund, det gör absolut inte ont men det är lite irriterande. Börjar då googla runt och det är ju inte jättelätt att beskriva en smärta och sen googla upp.”

Läs också: ”Förvärkar eller sammandragningar? Så vet du!”

Tror fortfarande inte att det är dags

”När jag haft fem såna värkar stöter jag till Niklas som ligger och sover, ’Niklas… Jag tror det har startat’ och han förstår direkt vad jag menar och flyger upp ur sängen. Jag ligger kvar och laddar ner appen Värktimer, och börjar ta tid på detta som känns i magen. Värkarna är oregelbundna och jag tänker att detta är nog bara lite förvärkar.
Jag slänger iväg ett sms till Niklas (för lat för att ropa haha) att värma vetekudden i micron. Så kommer han in med vetekudden och jag ligger kvar i sängen och slötittar på mobilen. Jag ligger nog inte kvar länge utan hasar mig upp från sängen och tar på mig byxor och tröja. Vetekudden tar jag med mig och jag lägger mig i soffan. Jag fortsätter ta tiden på värkarna, och de gör fortfarande inte ont. Ligger och tittar ut genom fönstret. Det hade börjat ljusna lite, man såg det skulle bli en fin dag och fåglarna hade börjat kvittra där ute.

När jag ligger i soffan så tilltar värkarna i styrka, de är fullt hanterbara men jag börjar nu ge ifrån mig lite lätta ljud. Niklas kommer då och då och undrar hur det går och frågar mig om jag tror att det verkligen är dags. Dessvärre tror jag inte att det är det, eller jag förstår inte att det är på gång. Jag minns jag låg och frös, nästan som jag kallsvettades.”

Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det”

Står inte ut i duschen

”Jag kan inte längre ligga kvar i soffan tänker jag, så jag går upp och ställer mig i köket, hänger mot diskbänken och jämrar mig. Niklas småpackar och äter sen frukost. Han har sagt att han tänkte att detta lär ta tid.
Han frågar om vi inte ska ringa till sjukhuset men jag vägrar, jag vill vänta.

Jag har svårt att hålla koll på vad klockan är här men klockan närmar sig nog fem på morgonen. Värkarna har tilltagit lite mer i styrka och mitt i allt detta så känner jag att jag får världens ”magras”, haha… Så att sitta på toaletten med det och även ha hemska värkar samtidigt var FRUKTANSVÄRT! Efter att jag kände mig klar där så tänkte jag att jag kan ju gå in i duschen och duscha, fräscha till sig och även lindra det onda med det värma vattnet.

Jag klarade inte av att vara i duschen ens två minuter. Här hade värkarna börjat kännas ännu mer och nu gjorde jag ifrån mig ännu högre läten, kände att de blev okontrollerbara men hade ändå ingen panik över det. Jag kliver ut från duschen och ställer mig på alla fyra och gungar för nu gör det riktigt jäkla ont. Jag bryr mig inte att jag står i en konstig ställning komplett naken inför Niklas ens. Här tjatar han igen att jag måste ringa sjukhuset men jag vill fortfarande inte. Känner efter det att jag börjar rasa i magen igen (hehe) så sitter på toaletten lite och har jävulska värkar. Jag låter nu enda ner ifrån magen, som en älgko! Här känner jag nog också att det kanske är bra om jag ringer sjukhuset.”

Läs också: ”3 tecken på att förlossningen har startat”

”Får min första krystvärk på toaletten”

”Jag ringer till förlossningsavdelningen cirka klockan 05.15 och i andra änden svarar en vänlig kvinna. Precis när hon svarat så kommer en värk och jag brister ut ’nu kommer en värk, du hänger kvar väl?’. Jättekonstigt att jag sa så till henne, barnmorskan säger med len röst ’jag stannar kvar´ eller något i den stilen. Här brölar jag ordentligt och andas högt. När värken försvunnit frågar barnmorskan om vattnet har gått och hur täta värkarna är. Vattnet hade inte gått men värkarna var väldigt täta och här när jag satt på toaletten så kände jag också att det tryckte neråt, så det berättade jag för henne och hon sa vi var välkomna in, vi la på och jag sa till Niklas att vi är välkomna in när vi är redo.

Efter jag sagt detta så känner jag mig helt matt och svimfärdig. Jag ber Niklas komma och hålla i mig för jag berättar att jag kommer svimma. Jag är bara borta i korta sekunder. Niklas berättar för mig att jag är alldeles likblek. Jag sitter alltså fortfarande på toaletten och här får jag även min första krystvärk. Det är en underlig känsla och är inte lätt att förklara hur det känns. Men jag minns att det var som att alla hål där nere bara öppnar upp sig och att inälvor och ja hela systemet ska tryckas ut, och man kan inte annat än att hjälpa till. Det är omöjligt att INTE krysta enligt mig. När detta sker så är Niklas jämte och sprutar på sig parfym och jag skriker nerifrån magen med mörkaste rösten ”NNNIIKKLLAAAASS…!!” . Jag tror inte han förstår att det är krystvärkar och jag förstår nog inte heller att det är det utan tror det är normalt att man ska känna ett tryck.”

Läs också: ”Är ultraljud farligt för barnet i magen?”

”Det gör så ont att jag inte kan röra mig”

Jag ska nu försöka förflytta mig från toastolen och ta på mig kläder, var ju helnaken efter duschen. Det får bli enkelt, ett par mama-strumpbyxor och en svart stretchig klänning tänkte jag. Det var inte lätt att få på sig mama-strumpbyxorna med värkar och med en stor mage. Niklas han lastade ut till bilen medans jag tog på mig och han har berättat efteråt att man kunde höra mig bröla till parkeringen.

Jag stökar omkring i badrummet i den mån det går MED krystvärkar alltså, försöker slänga ner lite diverse sminkgrejer lite hafsigt och slafsigt i en neccesär. Duttar på lite mascara.

Plötsligt kan jag inte längre kontrollera min kropp när värkarna/krystvärkarna kommer. Jag bara dyker ner mot golvet och står på alla fyra. Värkarna är nu ännu kraftigare och gör mig orörlig och trycket blir ännu kraftfullare. Det gör nu så ont att jag inte kan röra mig. Jag får panik och vet inte vad jag ska ta mig till. Det trycker på neråt som bara den, det är så otroligt kraftfullt.”

Läs också: ”Slempropp och 8 andra ord du vill veta inför din förlossning”

Ringer SOS

”Niklas som nu kommit in igen blir lite stressad när han ser mig så paralyserad av smärta och skriker. Jag har sån panik, och mitt i allt detta så känner jag något ”där nere” som är på väg ut. Jag försöker dra ut det men det är supersegt och förstår då att det är slemproppen. Sekunderna efter går vattnet, och det verkligen exploderar ut på badrumsmattan, vilket kraft! Det rann inte sådär fint som man föreställer sig utan det var som att det exploderade ut. Jag hinner uppfatta att vattnet är klart och inte missfärgat, ropar till Niklas att ”slempropp och vatten gick på badrumsmattan nu, FÖRLÅT” (att man bad om ursäkt för det är lite roligt nu i efterhand haha) och han okeyar och kommer in till mig. Här ringer jag även in till förlossningsavdelningen igen för att få råd. Då är klockan 05.40 och det är samma vänliga barnmorska som svarar igen. ’Ja det är jag igen (som om att hon visste vem jag var haha)´ började jag nog samtalet. Jag berättar stressat för henne att slempropp och vatten gick precis och att jag måste krysta för varje gång värkarna kommer. Det är verkligen som att man kräker fast nerifrån, man kan inte hålla igen utan man bara följer med, trots man egentligen inte vill.

Barnmorskan i telefonen är lika lugn som innan och ber oss att ringa SOS så jag la på och Niklas ringer till larmcentralen (klockan 05.43 besvaras vårt samtal enligt SOS-journalen) och som tur väl är så är en ambulans stationerad vid räddningstjänsten där vi bor, men tar ändå en liten stund för de att komma till oss.”

Niklas får agera barnmorska

”Jag känner hur något är påväg ut hela tiden och det gör fruktansvärt ont, det är som att allt inom mig ska trycka sig ut ur min kropp. Mitt i allt så känner jag efter och kan känna något hårt och associerar att det är huvudet som inte allt är för långt in i mig.

Operatören i telefonen som Niklas pratar med frågar om jag är fullt frisk, graviditetsvecka med mera, sen hör han nog att det är ganska så nära så han ber mig att lägga mig ner på golvet och ber Niklas hämta handdukar. Men jag kan inte röra mig för jag är helt paralyserad av smärta och kan verkligen inte ändra ställning för det gör så himla ont. Men efter en massa svordomar och skrik från min sida så går det. Nu ligger jag nästan på rygg men stödjer upp med ena armbågen så jag är lite upprätt. Här får även Niklas agera barnmorska och befinner sig mellan mina ben och operatören undrar om Niklas kan se något huvud men det kan han inte än.

SOS-operatören kopplar in en kollega och de ringer även in till barnmorskan jag pratade med tidigare denna morgonen, så hon är med och kan guida. Larmsamtalet varar i 15 minuter, så det tar alltså 15 minuter för ambulans att komma.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag födde hemma på köksgolvet”

Ingen värkpaus

”Jag brölar av smärta och börjar panikgråta. Jag säger samtidigt som jag gråter ’snälla säg att de har bedövning när de kommer fram för jag klarar inte av detta’. Barnmorskan tröstar och säger att den bästa bedövningen just nu är andningen. Jag försöker andas men det går inte, värkarna är för intensiva. Här i slutet har jag i princip ingen värkpaus alls, utan de kommer hela tiden.

Jag ligger helt plant på rygg och har fått tag i min duschhandduk jag hade efter duschen, jag kramar den mot mitt ansikte och skriker ut smärtan i den för att dämpa ljudet.

Ambulansen kom lite efter klockan 06.00 (knappt 5 minuter innan August föds). Men när de väl ska in så fungerar inte portkoden så Niklas får springa ner och öppna till dem. Vad är oddsen egentligen att det INTE skulle fungera i hettans stund?

Först kom en ung trevlig ambulanskille in till mig och han hälsar och säger ’vi ska hjälpa dig..’. Han var i min ålder och jag tänkte att måtte inte den andra som kommer vara en man också hehe, men det var en kvinna  och de var båda helt underbara!!). Ambulanskillen sätter en infart i mitt högra armveck och känner på pulsen.”

Läs också: ”Dykteknik eller profylax under förlossningen – Så funkar det”

Vill ha bedövning

”Jag känner mig otroligt utlämnad som ligger helt naken undertill men det är bara att gilla läget. Kort efter att ambulanskillen kom in så kommer kvinnan med Niklas efter. Hon presenterar sig och om jag inte missminner mig så berättar hon att hon själv fött fyra barn och att detta löser sig. Jag frågar om hon kan se något huvud än och det kan hon inte än berättar hon, då svarar jag besviket ’Hur ska det då kännas SEN när han är på väg ut?’.

Nu är det en massa röster i badrummet, det är Niklas, två ambulanssjuksköterskor, två SOS-operatörer och barnmorskan. Det är ett enda virrvarr av röster som pratar. Jag gråter och ber de ge mig bedövning för jag klarar inte detta, men de kan inte ge mig något och då gråter jag ännu mer och samtidigt skriker av smärta. De alla försöker lugna mig och berömmer mig och säger att jag är jätteduktig och att detta fixar vi. Tror operatörerna från SOS lägger på tillslut då de är överflödiga i denna situation – ambulansen har ju kommit. Så då är det bara Niklas, de två från ambulansen och barnmorskan som är på telefon som är med nu.”

Krystvärkarna var fruktansvärda som sagt men jag upplever ändå inte att jag behövde ta i så mycket för kroppen tog i själv det mesta.”

Läs också: ”Skammen kring förlossningsskador MÅSTE bort!”

”Han flög ut!”

Jag upplevde värkarna var allra värst. Missförstå mig inte nu, det var fruktansvärt att trycka ut en bebis från ett så obefintligt hål också, men ni som inte fött, ni kan ju föreställa er hur värkar känns då jag tycker det är värre än att krysta ut en bebis. Givetvis är det individuellt men såhär tycker i alla fall jag.

Niklas är vid mitt huvud och peppar mig hela tiden och frågar sjuksköterskan hur han ska andas för att kunna hjälpa mig och andas med mig. Jag gråter förtvivlat och skriker Niklas flera gånger i hopp om att han kan trolla bort det onda. Jag kramar ambulanskillens hand riktigt hårt under krystskedet kommer jag ihåg.

Och som de flesta som fött vaginalt beskriver, det är precis som att ett stenhårt klot ska ut ur rumpis, det är tur man glömmer hur jäkla ont det gör. Jag som ändå förberedde mig hela graviditeten att det kommer vara en extrem smärta, tror jag intalade det flera gånger dagligen som ett mantra och försökte förbereda mig, men det var som ett slag i ansiktet. Det går inte förbereda sig på hur det känns, det är helt sjukt.

När huvudet inte kommit ut helt men står och tänjer ut vävnaden så kändes det som jag gick ut ur min egen kropp. Den smärtan… Det går inte beskriva. Ambulanssjuksköterskan frågade om jag ville känna men jag skrek ’nej…!’. Men så fort huvudet kommit ut så gled hela kroppen ut, han flög ut kan man väl säga.”

Läs också: ”Hantera smärtan under förlossningen – så gör du”

”Jag klarade det!”

Han var alltså ute. Vår son. Jag var så chockad och förstod inte att han var här nu. Det är över. Vi klarade det. JAG klarade det.

Det jag kommer ihåg att jag tänkte då han kom var ’Herregud vad liten han är’ och så var jag även snabb med att be Niklas att fotografera. Bilderna från denna morgon är så värdefulla och betydelsefulla för mig och jag är så glad och tacksam att jag var rätt klar i huvudet och kom på att vi skulle föreviga denna stund.

Han skrek inte direkt när han kom ut och han var lite blå i hudtonen har jag fått återberättat. Sjuksköterskan från ambulansen masserade honom på ryggen och tillslut kom han igång och skrek. Han låg på mitt bröst och såg väldigt medtagen ut tyckte jag men orkade inte lägga någon mer energi på att oroa mig då jag oroat mig hela denna morgonen, jag litade på sjukvårdarna. Efter att lille August kommit ut så väntade vi på att moderkakan skulle komma ut. Men den ville inte alls komma. Eftervärkarna blev kraftigare ju längre tiden gick då moderkakan inte ville släppa. Det var som att föda barn igen. Likaså här gjorde jag läten, kved och stönade och sa att jag aldrig mer ska göra om detta, aldrig!”

Läs också: ”Första tiden med bebis – 6 saker att tänka på”

Moderkakan ville inte lossna

”De beslutade väl efter ca 20 minuter att vi skulle åka in till sjukhuset, så Niklas fick klippa navelsträngen och sedan skulle vi packas in i ambulansen. Jag är glad att detta var tidigt på morgonen och inte mitt på dagen där massa människor hade rört sig på gatan, vi bor mitt i centrum och det är jämt rörelse under dagtid.

Jag och August åkte i ambulansen och Niklas körde sin bil efter ambulansen. Det gjordes försök att få ut moderkakan i ambulansen men den ville verkligen inte lossna. Gjorde så himla ont och ingen smärtlindring kunde jag få.

Sen äntligen kom vi in till sjukhuset! Det var så skönt att få träffa och se Niklas igen efter transporten som kändes som en evighet. Vi fick ett rum på förlossningsavdelningen, rum nummer sex. Vi fick en underbar barnmorska, dock inte samma goa som jag hade på telefon.

Läs också: ”Yoga girl tillagar sin moderkaka – så går det till”

Direkt när vi kom in i rummet la de August i Niklas famn medans de undersökte mig. Jag hade fått en liten liten bristning och fick sy 3stygn. Det var inte skönt alls (surprise?), man är ju ganska så uppsliten där nere och sen få bedövningsspray som SVED SOM ELD var allt annat än skönt. Tack och lov fick jag lustgas, men det fungerade inte på mig, jag tyckte inte alls det hjälpte. Ruset var väl helt okej men det tog inte bort den brännande smärtan.

Efter att barnmorskan suturerat mig drog de på mig en jätteblöja, nättrosor och slutligen den vita skjortan.
Efter detta så tog vi vikt och mätte August, han var 52 cm lång och vägde 3778 gram. Sedan fick jag försöka amma och vi fick den klassiska födelsebrickan. Just då hade vi inte tid till att äta, vi var inte jätte hungriga heller. Jag ringde familjen och berättade, Niklas ringde till sina redan i bilen till sjukhuset. Niklas familjemedlemmar har i efterhand berättat hur lustig Niklas var på telefon när han ringde, tänk så chockad han måste varit. Han irrade bort med på sjukhuset när han skulle ner och hämta våra väskor som var i bilen.

Slutligen fick vi komma upp till familje-BB. Jag sov inte en natt där, utan var vaken hela tiden. Förstår inte hur jag orkade hålla mig vaken men var klart hög på adrenalin. Niklas var också vaken i stort sett hela tiden. Allt var så himla nytt och så hade vi varit med om en väldigt omtumlande situation och tack och lov slutade väl.”

Vill du fortsätta följa Hanna och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @hanna.magnussons!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Profylaxen var till stor hjälp!”

Förlossningsberättelse: "Profylaxen var verkligen till hjälp!"

Denise Nordéns förlossningsberättelse: ”Profylaxen var till stor hjälp!”

”Jag vaknade upp på strålande humör och hade sovit som en stock hela natten. Jag kände mig inte alls stressad över att han inte kommit ännu (jag var en dag efter BF… Haha) och jag kände verkligen att han kommer att komma när han är redo. Jag hade lite känningar i magen, ungefär som mensvärk under dagen men tänkte inte mer på det för under lördagen och söndagen hade jag starka sammandragningar som kom med 10 minuters mellanrum under flera timmar men sedan stannade det av så jag trodde inte alls att det skulle sätta igång idag heller. Sammandragningarna som jag kände av under lördagen och söndagen kändes men gjorde inte alls ont.”

Läs också: ”Myter om vad som sätter igång förlossningen”

Sammandragningarna började komma regelbundet

”Jag minns faktiskt inte riktigt vad jag hade för mig under tisdagen men framåt eftermiddagen/kvällen så började sammandragningarna att komma igen och 16,24 började jag klocka sammandragningarna för då kände jag att de började komma mer regelbundet. Här är klockslagen som jag tajmade:

16,24
16,29
16,34
16,40
16,44
16,51
16,56
17,03
17,07
17,10
17,16
17,21

De kom alltså ganska så tätt direkt och efter en timme med värkar skrev jag till Victor och berättade att de börjat komma mer regelbundet och att dessa värkarna kändes mycket mer än de jag haft under lördagen och söndagen.”

Profylaxkursen var till hjälp

”Efter ytterligare några minuter ringde jag till Victor och sa att det tagit ännu mer fart och han fick köra hem från jobbet. Jag minns att jag sa att jag ville att han skulle köpa med sig hamburgare hem eftersom jag inte visste om värkarna skulle avta eller hur lång kvällen skulle bli. Efter 30 minuter kom han hem med mat och jag sitter i duschen och tar värkarna. Profylaxkursen hjälpte mig supermycket och jag satt och spolade varmt vatten på magen samtidigt som jag andades mig igenom varje värk som kom. Smärtan blev mer om mer påtaglig och jag var verkligen tvungen att koncentrera mig och andas för det gjorde så ont.

Vi jobbade på en timme till hemma och det blev ingen hamburgare för min del. Jag gick mest runt och fokuserade på andning och på att försök slappna av, vilket inte alls var så lätt som man får det att låta.”

Läs också: ”Dykteknik och profylax – så funkar det!”

Öppen fyra centimeter

”Någon gång under kvällen kommer jag ihåg att Victor ringde till förlossningen och berättade statusen. De sa att vi var välkomna upp när värkarna kom med cirka 3 minuters mellanrum och vid 19,15 satt vi i bilen påväg in till förlossningen. Det gick helt enkelt ganska snabbt!

Påväg in till vårt rum på förlossningen fick jag stanna på vägen flera gånger för att ta värkarna. Nu förstod jag att det verkligen var på G. Jag hann inte bli nervös eller rädd utan allt fokus låg verkligen på att ta värkarna och andas sig igenom dem.

Väl inne på rummet kopplade det på mig ett CTG. Det är ett band som sätts över magen för att mäta mina värkar och för att se bebisens hjärtljud. De bad mig ligga där i 20 minuter för att de skulle kunna läsa av resultatet och se om jag var ’kvalificerad’ för att stanna. Vad de behöver se då är att värkarna kommer regelbundet och att bebisen mår bra när värkarna kommer. Det resultatet i kombination med hur öppen man är avgör om de anser att man ska stanna eller åka hem. Efter 20 minuter kom de in och såg att mina värkar kom regelbundet och att Lorentz hjärtljud såg fina ut. De undersökte mig och jag var öppen 4 cm! UNDERBART tänkte jag och jag fick beskedet att jag fick stanna och att det var faktiskt var en bebis på gång. Wow!”

Läs också: ”Så kan ni samarbeta under förlossningen”

Ville inte ta mer bedövning

”Efter undersökningen fick vi stanna i samma rum och det var även där jag födde. En av mina två barnmorskor visade hur man använde lustgasen och den hjälpte mig mycket. Där kände jag att ’detta kan jag klara!’.

De berättade att de skulle komma in igen om två timmar och se hur jag hade öppnat mig och tiden gick faktiskt förvånansvärt snabbt. Värkarna blev mer och mer intensiva och när de kom in igen efter två timmar kände jag att lustgasen inte riktigt hjälpte längre och mina värkar avlöste i stort sett varandra. Jag hade inga pauser alls. Att duscha, bada eller studsa runt på en pilatesboll fanns inte på världskartan. Jag hann helt enkelt inte med det utan fick kämpa mig igenom värkarna men jag var fast besluten om att inte ta någon mer bedövning. Jag fick en vetekudde någon gång också men den blev jag bara jättesvettig av så den ville jag inte ha. De sa att mina värkar var väldigt långa men att det var bra ’nu händer det säkert massor’ och det gjorde det. Under min andra undersökning var jag öppen fem-sex centimeter. Det gick framåt! Men herre gud vad ont det gjorde. Jag var inställd på att det skulle göra ont men det här var något jag aldrig kunde föreställa mig. Jag kämpade på med lustgasen och min andning och de sa att de skulle komma in igen om två timmar.”

Helt perfekt!

”Jag minns inte riktigt om de kom in igen efter två timmar eller om det var Victor som ringde efter dom för värkarna gick från förlossningsvärkar till krystvärkar och min kropp ville verkligen krysta! De kom in i alla fall och undersökte mig och jag var fullt öppen! Heja kroppen! Och de sa att om jag villa krysta så var det bara att trycka. Krystvärkarna gjorde också ont men de var inte alls på samma sätt som värkarna. Krystvärkarna kan beskrivas som att spy fast nedåt och 1000 gånger starkare och värre och de gjorde ont på sitt sätt, det bränner till där nere om man säger så.

Efter 20 min krystvärkar var han ute. 01.19 kom han till världen och kom upp på mitt bröst. Helt plötsligt var ALL smärta borta och jag grät av lycka att han äntligen var här efter all denna längtan och väntan! Han var helt perfekt och allt jag någonsin drömt om. En frisk pojk som vägde 4075g och var 53 cm lång.”

Vill du fortsätta följa Denise och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!


 

Du har väl inte missat Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration.

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn


E-post

Lämna följande fält tomt


Förlossningsberättelse: ”Vattnet gick innan planerade snittet”

Förlossningsberättelse: "Vattnet gick innan mitt planerade snitt"

Rebeccas förlossningsberättelse: ”Vattnet gick innan planerade snittet”

”Jag var ute i Tyngen med Becca och Affe i hennes föräldrars stuga och myste under dagen. Sen mot eftermiddagen så åkte jag hem och lagade tortellini med brunsås (gravid-craving…).

Minns inte vad jag låg och kollade på men jag låg iallafall i soffan härhemma och kollade på tv, och helt plötsligt knäppte det till väldigt högt så jag trodde att katterna hade rivit ner någonting. Så kände jag att det blev helt blött i trosorna. Jag inser då på nån millisekund att det är vattnet som gått och jag börjar storgrina och hyperventilera och upprepar ”åhnej åhnej åhnej fan fan fan” och springer på toa. Klockan var cirka 18:45 när vattnet gick.

Läs också: ”Att välja kejsarsnitt”

Väl påväg in på toan rinner det ju vatten ÖVERALLT; soffa, golv, toa. Så sitter jag där i nattlinnet på toan och storbölar och vet inte vad jag ska ta mig till, jag var ensam hemma. Jag hade ju inte förberett mig alls för jag hade ju ett planerat snitt senare så jag hade inte läst på alls!”

Ambulansen fick komma

”Jag tog en bunt handdukar mellan benen och stapplade ut i vardagsrummet och hämtade min telefon för att få tag i nån så jag skulle veta vad jag skulle göra. Först ringde jag min pojkvän, som var på affären så han får ju panik han med eftersom att jag grinar, sen ringde jag min Becca och är helt i chock. Sen ringer jag pappa och förbereder dem på att vi kanske måste låna deras bil eftersom min inte funkade.

Så kommer min pojkvän hem till mig. Det måste ha varit typ fem minuter efter att jag ringde honom, och han talar med ambulansen. Så då får jag tala med ambulansen för han är helt i chock han med, så beskriver jag vattnet och om det gör ont och så vidare.

Läs också: ”Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt”

Några minuter efter så kommer ambulansen hem till mig, så där sitter jag på toan och skäms ögonen ur mig helt söndergråten och halvt naken.. Men vad skulle jag göra då när det bara forsade vatten!

Jag fick ta på mig en förlossningsbinda och ett par trosor och gå i nattlinnet med massa filtar, sen fick jag lägga mig på båren.

Min pojkvän tog med våra packade BB-väskor som jag hade förberett någon dag innan och åkte egen bil medans jag fick åka ambulans, väl i ambulansen var det massor med frågor och blodprov. Jag minns ärligt talat inte så mycket av vad de sa för jag var så fruktansvärt nervös.”

Nervös för ryggbedövning

”Blåljusen slogs på och full fart till Falun blev det. Väl i Falun så blev jag inrullad i ett rum, där blev det mer prover och jag blev påkopplad massor av slangar och plats för dropp och sånt. Tabletter fick jag. Kateter satte de i. Och spritt språngande naken blev jag också.

Sen var det bara att vänta på vår tur för snitt, minns inte när vi kom till Falun men det gick ganska fort dit så innan klockan 21.00 i alla fall!

Tankarna innan de kom in och hämtade oss för operation var så sjuka. Vilka känslor, alltså jag längtar tillbaka för man var så förväntansfull och spänd på att äntligen få träffa sitt barn!

Sen hämtade de oss, jag minns att korridorerna var så långa och att det tog sån tid att komma till operationssalen (vilket inte alls var långt egentligen). Operationssalen var så läskig tyckte jag, det var så mycket folk och så läskigt bara… Där inne gick det också superfort. De la över mig på andra britsen, kopplade i slangar, dropp och medicin. Sen var det dags för ryggbedövning, den var jag mest nervös för. Men det gick ändå bra, jag fick vända på mig och ligga ihopkurad, hålla pojkväns hand och andas lugnt. Sen stack det till och spände massor och sen var bedövningen klar. Sen upp med ett skynke och väl där var jag ju helt bedövad i halva kroppen.”

Läs också: ”Varför ska man teckna gravidförsäkring? Experten svarar”

Väntan var lång

”Jag blev att må så sjukt dåligt mitt under snittet, jag fick ett sånt sjukt tryck över bröstet och började spy jättemycket, och fick massor med syrgas. Där är det också lite luddigt för jag blev så sjukt trött och dåsig av någon konstig anledning…

Själva operationen gick så fort tyckte jag, helt plötsligt hör man ett bebisgråt. Den känslan, fyfan vad lycklig jag blev. Vilken kärlek, glädjetårarna kom.

Men efteråt när hon var ute tog sån tid. Att få ut henne gick superfort men inte att lappa ihop mig. Därefter minns jag ingenting faktist förutom när vi var i korridorerna igen och jag kollade på en klocka som vi åkte förbi som visade 23:30.

Jag fick åka tillbaka till rummet som vi fick när vi kom, helt ensam och vila. Det var jättejobbigt tyckte jag för jag visste ju ingenting hur det hade gått för varken mig eller bebis… Och den väntan innan jag fick komma ner till neonatalen var så lång… Plus att jag fortfarande mådde dåligt och inte ens hade smält att vår bebis låg och väntade därnere på mig.

Turen ner till NEO minns jag tyvärr inte heller… Men där fick jag äntligen se henne! Där är också allt väldigt luddigt och det är på grund av all medicin och morfinet som jag blev dålig av, men det var så fint alltihopa. Därefter myste vi bara och vi var inlagda ett tag. Från lördag till onsdag.”

Som nyfödd fick Hailey ligga på neonatalen

Vill du se hur Rebeccas ärr läkte efter kejsarsnittet? I bloggen delar hon med sig av bilder på sitt kejsarsnittsärr.

Vill du fortsätta följa Rebecca och hennes familj? Missa då inte Rebeccas blogg här och hennes instagramkonto @rebeccaoskarssn!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!


Du har väl inte missat Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här!

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn
E-post

Lämna följande fält tomt

Förlossningsberättelse: ”Igångsättningen slutade med urakut snitt”

Förlossningsberättelse: "Igångsättningen slutade med urakut snitt"

Johannas förlossningsberättelse: ”Igångsättningen slutade med urakut snitt”

”I vecka 38+4, en tisdag, hade vi (eller jag, sambon var bara med) en rutinkoll hos barnmorskan för blodtryck på grund av att jag hade havandeskapsförgiftning sedan i vecka 34+.

Så nu gick vi cirka två gånger i veckan till barnmorskan för att hålla koll så inte blodtrycket steg ytterligare, protein i urinen hade jag max utav och jag hade legat inne i två omgångar på grund av stigande blodtryck. De senaste rutinkollerna hade värdena stått still så besöken hade varit korta. Exakt detta trodde vi skulle ske även denna tisdag. Men nej, när vi kom dit hade blodtrycket stigit ytterligare. Så jag fick ligga ner i en halvtimme innan de tog trycket igen och det fortfarande var högt. Barnmorskan ringde förlossningen som ville att vi skulle komma in då jag ändå var så pass långt gången. Klockan var cirka 17 så vi fick åka hem, äta och packa lite innan vi skulle bege oss till förlossningen.”

Läs också: ”Havandeskapsförgiftning: 8 tecken”

Navelsträngen hade kommit i kläm

”Väl där fick vi komma in i ett undersökningsrum där det konstaterades att blodtrycket bara steg. De tog blodprov på mig för att skicka på analys. Visade blodproverna inget avvikande skulle vi få en natt på BB för att dagen därpå sätta igång förlossningen, skulle de visa något avvikande skulle de sätta igång förlossningen på en gång. I väntan på svaret fick vi sätta oss i väntrummet och jag hoppades på att få sova en natt innan det var dags. Vid 21-tiden konstaterades det dock att blodproverna kommit bort på vägen så de fick ta nya som en barnmorska själv gick iväg med till analys och strax innan 23 fick vi äntligen beskedet att proverna såg bra ut och en natt på BB väntade.

Läs också: ”Vilka krav kan man ställa på barnmorskan under förlossningen?”

Efter undersökningar dagen efter, onsdagen och vecka 38+5, kom en läkare fram till att jag skulle sättas igång med ballongkateter och vi fick komma ner till förlossningen. Läkare kom och satte denna ballong i mig, som skulle hjälpa mig att öppna mig till 4 centimeter då ballongen skulle trilla ut. Ingen visste hur lång tid detta skulle ta. Endast en timme senare ramlade ballongen ut och jag var alltså öppen 4 centimeter. Planen nu var att ta hål på hinnorna och sedan sätta värkstimulerande dropp. Hinnorna togs och vattnet forsade ut. Barnmorskan började nu förbereda droppet men under tiden tyckte hon att vi förlorade för mycket kontakt med sonens hjärtljud så hon bad undersköterskan gå och hämta en skalpelektrod att fästa på hans huvud för att få bättre kontakt. Under tiden satte hon sig mellan mina ben för att lokalisera vart elektroden skulle sättas. Här upptäckte hon att något låg i vägen. Navelsträngen. Hon bad sambon trycka på en grön knapp och helt plötsligt fylls rummet med läkare och annan sjukhuspersonal. En manlig läkare ställer sig vid mitt huvud där även sambon befinner sig. Han försöker förklara vad som sker. Tydligen, eftersom sonen ej var fixerad, hade navelsträngen lyckats slinka med vattnet och satt sig i kläm mellan öppningen och sonens huvud och då det knappt fanns något vatten kvar tyngdes huvudet ner på navelsträngen som gjorde att han riskerar att inte få tillräckligt med syre. Det beslutades om urakut snitt när de konstaterat att navelsträngen inte gick att flytta och ännu en knapp trycks på. Denna gång tjöt ett larm över hela förlossningen och upp till operation. Sambon försvann snabbt med den manliga läkaren och mig fick de över på en operationsbrits och jag fick en syrgasmask för mun och näsa. Snabbt kördes jag till hissarna och upp till operation. Jag minns inte mycket från denna färd i ilfart mer än några stackars personer som stod tryckta mot väggen utanför hissarna för att lämna plats åt mig och all den personal som körde mig. Sen minns jag hur vi kom in i en operationssal och flera läkare försökte presentera sig själva medans allt började förberedas. De satte kateter, hällde i mig något vätska och sen minns jag inget mer innan de sa godnatt och att de nu skulle söva mig. Jag kände hur mina ögon slöts.”

”Jag hade ju inte varit med och fött barn”

”Jag vaknade upp på uppvaket med två barnmorskor vid mig som meddelade att jag fått en fullt frisk son som skrikit det första han gjorde när de plockade ut honom. Han hade varit utom fara och inte alls påverkad på något sätt. Men för mig var det svårt att ta in, att jag hade fött ett barn. Jag hade ju inte varit med. Jag hade inte fått höra det där första, välmående skriket. Allt jag kunde fokusera på var att jag ville till min sambo. Dock skulle det få vänta ett par timmar då jag kördes till centraluppvaket. Uppvaket för samvård stängde denna tid och jag behövde bevakas på grund av att mitt blodtryck var lite ostabilt. När sonen var cirka fyra timmar gammal rullades jag in i vårt rum på BB där han låg på sin pappas bröst. Jag hade fortfarande svårt att ta in att han var MIN, men han var definitivt det finaste jag någonsin sett och sakta men säkert utvecklades den största kärleken jag någonsin upplevt.”

Läs också: ”Bearbeta förlossningen tillsammans”

Johannas ärr efter det urakuta snittet.

Johannas ärr efter det urakuta snittet.

Välkommen till världen!

Välkommen till världen!

Vill du fortsätta följa Johannas vardag som föräldraledig med sönerna Vilde och Valter? Missa då inte Johannas blogg här och hennes instagramkonto @johannawiker.

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!


 

Du har väl inte missat Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här!

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn


E-post

Lämna följande fält tomt


Förlossningsberättelse: ”Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt”

Förlossningsberättelse: "Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt"

Johanna Kajsons förlossningsberättelse: ”Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt”

”På mors dag, söndagen den 31 maj, upptäckte jag äntligen den berömda slemproppen som kom i omgångar under förmiddagen och jag blev otroligt glad men också lite rädd såklart – nu var vi så nära det planerade kejsarsnittet så det kändes nästan lite jobbigt om det skulle dra i gång av sig själv men samtidigt så ville jag ju köra vaginalt om kroppen bestämde sig för det innan 07:30 den 2 juni… Känslorna snurrade lite men vi bestämde oss för att bara hänga med så när förvärkarna jag känt några gånger per dag de senaste veckorna började bli lite mer intensiva och komma och gå ett par stycken per timme var vi nog lite exalterade ändå. Skulle det dra igång idag? Vi underhöll oss med att skruva upp en hållare till toalettpappret (man gör så konstiga saker i såna här situationer!) och jag tränade på att andas mig igenom värkarna och slappna av totalt trots att de inte gjorde SÅ ont än men under eftermiddagen och kvällen tilltog de och jag kände tydligt att de förändrades till värkar med start-toppar-och att det vände. Det var alltså såna värkar som man skulle ha fast upphöjt till en miljon tänkte jag för mig själv och fortsatte träna på andningen när de kom och när vi gick och la oss var det med lite pirr i magen men vi lyckades somna för natten…”

Läs också: ”19 saker att göra i väntan på bebis”

Pastauppladdning deluxe!

”Söndagsnatten vaknade jag några gånger som vanligt för att kissa eller vända på mig (hade ju inte sovit speciellt bra senaste veckorna) och när jag ändå var vaken så kände jag värkarna och tränade på att andas igenom dem. De gjorde fortfarande inte så ont så jag inte kunde somna om med hjälp av Alvedon och spikmatta så jag kände mig lugn och tänkte att detta är bara förvärkar och de kan stanna av när som helst. Framåt morgonkvisten den 1 juni (Vår BF-dag!) ökade smärtgraden och längden lite dock så när Rickard vaknade bestämde vi oss för att han fick jobba hemma denna dagen och skippa att gå till kontoret – värkarna var för tydliga och jag behövde oavsett hjälp att få klart det sista inför kejsarsnittet. Vi ringde också in till BB Sophia för en konsultation om hur vi skulle tänka och kom överens om att jag skulle se hur dagen fortlöpte och ringa in på kvällen igen om värkarna hade fortsatt. Så jag spenderade dagen i sängen med att vila och andas igenom värkar (som fortfarande inte gjorde mer ont än mina vanliga menssmärtor så jag förstod att det inte dragit igång riktigt än) och Rickard satt i vardagsrummet och jobbade med regnet öste ner. Jag behövde ju ta BAS-testet inför operationen också så vid ett tillfälle tog jag mig iväg till Odenplan och gjorde blodprov och därefter åt vi faktiskt lunch på Non Solo Bar tillsammans, pastauppladdning deluxe helt enkelt och jag tog ett gäng värkar där med men kunde andas mig igenom dem hyffsat diskret.(Överallt står det ju att man ska ignorera dem så länge som möjligt i denna fasen då den kan hålla på flera dygn så därför åt vi lunch ute, rätt speciell känsla att sitta på sitt stammishak och helt plötslit kommer en våg av smärta som man andas sig igenom, haha).”

Johanna och Rickard, redo att möta sin son med planerat snitt!

Värkarna registrerades inte på CTG-maskinen

”På eftermiddagen kom Millan och Alex förbi för att krama oss och önska oss lycka till och jag lyckades snicksnacka ganska bra genom de värkarna med och sa ”jag tycker ju inte de gör så ont än så det kan väl inte dragit igång?” men när jag smsade med mina vänner som Isabella och Anna som precis fött barn så var de helt pirriga och sa at det var så det började för dem – kunde det vara på G ändå? Vid 18 hade jag klockat värkarna till att vara mellan 5 och 15 minuter mellan 12h i sträck så fortfarande oregelbundna men aldrig utan en paus och vi bestämde oss för att ringa BB Sophia igen för en konsultation där de bad oss komma in för en undersökning för att se hur långt vi kommit för att underlätta ett beslut för oss om kejsarsnittet. Men vi fick käka middag först så jag och Rickard åt en sista middag själva vid matbordet själva och tog en taxi in vid 19.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag var livrädd för kejsarsnitt”

Väl inne lämnade jag urinprov, de tog blodtryck och sen kopplades vi upp på CTG-maskin för att lyssna på Charles hjärta som tickade på otroligt fint. När första värken kom såg vi att maskinen inte registrerade den men tänkte att vi väntar en till innan vi ringer på klocka så de får justera den – och av en slump var där en läkare inne i rummet för att hämta en grej under andra värken så han justerade maskinen och vi såg att värken gav utslag vilket var skönt – då var det på riktigt. Tredje värken under denna tiden registrerades också men fjärde hade maskinen hoppat snett igen så vi fick aldrig någon ordentlig mätning men när sköterskan kom in konstaterade hon att de var väldigt oregelbundna så antagligen var vi bara precis i starten av latensfasen men hon skulle skicka in en läkare för bedömning – och in kom läkare Anders och pratade med oss om möjligheterna och var enormt empatisk, inlyssnande och tydlig. Han sa att oavsett hur det ser ut när vi undersöker så får ni lov att behålla kejsarsnittstiden in i det sista, drar det igång på riktigt så kan ni avboka kejsarsnittet 5 minuter innan och drar det inte igång så ses vi imorgon bitti helt enkelt. Det var skönt att veta att vi kunde fortsätta låta kroppen bestämma hela vägen och när Anders undersökte så var livmodertappen mjuk men inte utplånad så vi bestämde att fortsätta planera för kejsarsnittet och åkte hem för att försöka vila oss i form inför operationen dagen efter. Undersökningen gjorde ont (nästan så jag undrar om han gjorde en hinnsvepning utan att säga något? Men det kan han väl inte gjort?) men gick fort och när vi satt i taxin hem kändes det lättare att fokusera på kejsarsnittet trots värkarna. Vi packade om BB-väskan till bara kejsarsnittsgrejor, proppade i mig mackor innan midnatt (sen skulle jag vara fastande) och jag gick och tog min förberedande dusch med parfymfritt tvål men vanliga schampo (skönt att lukta lite fräscht ändå). Sen fotade vi magen en sista gång i den blå klänningen och gick vi och la oss och pratade om att det äntligen var dags att få träffa vår son morgonen efter. Jösses vad vi grät av tacksamhet, känslan var helt obeskrivlig!”

Blev peppad av värkarna

”Måndagsnatten sov jag inte en blund då värkarna tilltog så jag nu var tvungen att andas igenom dem fokuserat och de gjorde verkligen ont trots Alvedon, värmekudde och spikmatta. Jag lät Rickard sova så mycket som möjligt och jobbade mig igenom värkarna som var exakt var tionde minut hela natten och passade på att smita på toa och dricka emellan värkarna fram till 05 (därefter fick jag inte dricka en droppe vatten heller på grund av operationen) och då bad jag Rickard hjälpa mig trycka hårt i ryggslutet när värkarna kom. Jag måste säga att jag var riktigt lugn hela natten trots att jag inte sov, Isabella hade peppat mig med att man får ett sånt jäkla pigghets-hormon när man föder barn och dygnen efter så man orkar oavsett hur lite sömn man ha i kroppen så jag lät inte natten utan sömn stressa mig utan låg och tänkte att oavsett hur detta slutar så är varje värk närmre min son, varje värk är dessutom bra för min son då han kommer må bättre vi kejsarsnittet om allt dragit igång lite och han fått ett adrenalinpåslag och sjunkit ner något. Vi teamade den natten jag och Charles. Även om det gjorde ont som fan i värkarna så njöt jag den natten på något märkligt sätt.

Läs också: ”Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?”

Vid 06 på morgonen den 2 juni gick jag upp och tog morgonens dusch i parfymfri tvål inför operationen (men lät håret vara, jag behövde inte heller duscha i sånt där speciellt operationstvål som ska lukta pyton tack och lov) och jag fortsatte ta värkarna i duschen. Under tiden åt Rickard frukost, jag ville inte se eller lukta frukosten för att undvika bli frestad – jag är ju riktig frukostmänniska och äta är det första jag alltid måste göra när jag vaknar på morgonen! (De senaste veckorna hade jag ju till och med ätit nattmål så hungrig jag var så det där med att fasta var inte helt optimalt för mig efter en natt med värkar men det gick okej) och sen kramades vi och pratade om att idag är vår sons födelsedag och grät hysteriskt av lycka om vartannat. Vi hann även fota magen en sista gång innan vi tog hissen ner för att ta taxi till BB Sophia 07:10. Solen strålade och det var en fantastisk sommardagsmorgon i luften, herregud vad vi grät till och från av lycka och tacksamhet. Jag tog två värkar i taxin in också och när vi väl var framme så smet jag in på toa medan Rickard mötte upp vår barnmorska Camilla nere i receptionen. Vi fick ett jättebra första intryck av Camilla och hon visade oss vägen till hissen och tog oss upp till vårt BB-rum där operationskläderna låg på sängarna och vi fick sätta oss till rätta i stolarna för lite genomgång, men först hämtade Camilla två Alvedon som jag skulle ta innan operationen. (Det är rätt kul att man får två Alvedon innan, det är ju liksom INGENTING när man ska in på en operation och jag hade ju gått på Alvedon senaste dygnet ändå, haha. De fick sväljas med en halv droppe vatten.)”

Bestämde sig för kejsarsnitt

”När vi satt själva där i rummet var vi rätt tysta och försökte ta in allt. Detta är rummet vi kommer tillbaka till sen med vår son, här ska vi lära känna honom… Inom två timmar har vi honom i vår famn… Jag gick över och satte mig lite i Rickards knä och vi kramades och grät om vartannat. Att ta in att det var dags efter allt kämpande gick inte men vi kände oss oändligt tacksamma. När Camilla kom tillbaka frågade hon lite om hur natten hade varit och vi berättade om värkarna som fortsatt komma exakt var tionde minut med samma intensitet och att de inte ökat, en tidig latensfas alltså och Camilla frågade en enda gång för att dubbelkolla med oss så vi verkligen var säkra ”Men ni har inga second thoughts? Ni är säkra på att det är kejsarsnitt ni vill och detta känns bra?” Vi tittade på varandra och sa JA, nu kunde vi liksom inte vänta längre på vår son. Vi ville träffa honom NU! ”Bra” sa Camilla med ett leende och frågade oss om andra tankar, eftervård osv och jag lämnade mitt förlossningsbrev till henen som hon läste igenom med största noggrannhet framför oss vilket kändes tryggt. Vi pratade lite om vad som kändes viktigt för att få oss att  trygga och kände tillit till att Camilla skulle hjälpa oss på bästa sätt, sen pratade vi lite om min endometrios och att jag hade önskemål om att de skulle kika och ”inventera” lite i magen när jag ändå var öppen och hon sa att förlossningsläkaren skulle komma in och att vi skulle prata med henne om det. Sen lämnade hon oss för att byta om, jag till sjukhusrock, nättrosor och vita knästrumpor och Rickard till en vit operationsdräkt över sina kläder och så gröna operationsmössor såklart.

Johanna och Rickard, klädda och redo för operation och kejsarsnitt.

Läs också: ”Tobias om IVF-resan: Många tar för givet att det bara är att skaffa barn”

När förlossningsläkaren (eller operatören som de kalla den som opererar) knackade på och kom in var hon strax efter 08 så vi hade bara varit på plats ca en halvtimme, allt gick fort. Läkaren hälsade och sa att hon läst om min endometrios och att hon var tvungen att fråga en sista gång om vi verkligen ville genomföra kejsarsnittet då det inte är något man rekommenderar när man ha endometrios. Hon sa det på ett rakt, tydligt sätt men ändå inte otrevligt utan vi förstod att detta är något hon måste fråga och att rent medicinskt så rekommenderar man mig att köra vaginalt i detta läge. Jag tittade på Rickard och sa JA, eller ja, eller?? Och blev för första gången lite osäker, Rickard instämde och sa jo vi vill träffa vår son nu! Vi kan inte vänta längre, och läkaren lyfte att eftersom jag har ärrvävnad i mig så ”skulle komplikationerna bli något värre/ ärrvävnaden större eftersom man inte riktigt vet hur det ser ut inne i mig och hon ville absolut inte vara oschysst och trycka på och fråga igen om vi var säkra?”och vi sa JA en sista gång. Då var det som att vända på ett mynt och hon började utgå från hur man bäst tog hand om mig och berättade att hon skulle ta in en extra operatör/läkare så det skulle vara två som opererade mig eftersom man inte visste hur det såg ut i magen och de ville vara beredda på att ta hand om mig på bästa sätt. WOW, tack så hemskt mycket!! Det kändes som jag skulle få både ett kejsarsnitt och en titthålsoperation vilket var guld värt eftersom min senaste var 2011 och sedan dess har jag gått mycket utan P-piller och därmed kunde det ha förändrats mycket i magen, vi tog i hand och när hon lämnade rummet frågade jag Rickard om vi gjorde rätt och han sa ja. Sen släppte vi den frågeställningen en gång för alla.”

Passade på att kolla upp endometriosen under kejsarsnittet

”Vid 08:15 knackade på dörren och Camilla sa att det var dags att åka ner till OP… Det är så smart på BB Sophia för de tar med sängen från rummet ner till operationssalen så man läggs i den direkt efter och rullas upp till sitt rum. Så Rickard och jag promenerade tillsammans med Camilla och sängen bort till hissen och åkte ner till operationssalen. Väl utanför sa Camilla att hon skulle kolla så det var ok att komma in och dra igång och vi fick stanna utanför och sätta på mig mina långa, vita knästrumpor som man har på operation. (Varför har man dem? Någon som vet? Jag glömde att fråga….) Camilla vinkade in oss direkt och sen gick det FORT kan jag säga. Vi hade ju läst på mycket och var beredda på allt ”kaos” och det är nog mitt bästa råd till alla som är oroliga inför ett kejsarsnitt – läs på och ställ frågor innan så slipper allt bli rörigt och läskigt när man väl kliver in i operationssalen.

Läs också: ”Bearbeta förlossningen tillsammans”

Jag fick sätta mig på operationsbordet direkt och massor av folk svängde förbi och presenterade sig men jag hann aldrig uppfatta vad någon hette direkt. Totalt var där 9 personer som jobbade med vårt kejsarsnitt och jag hade tre personer som direkt var på mig från tre olika håll för att sätta sladdar och infarter. (Två förlossningsläkare, en barnmorska, en narkosläkare och resten tror jag var sköterskor till all personal. En läkare var ansvarig för kejsarsnittet och att få ut Charles/ sy igen och en annan var ansvarig för mig och hur det såg ut i mig med min endometrios kan man säga. Barnmorskan är bara ansvarig för Charles i det läget och narkosläkaren är ansvarig för bedövning och smärtlindring och alla sköterskor assisterar och sätter sladdar osv…). De satte tre elektroder på min kropp, satte in en infart i ena armen, de satte en blodtrycksmätare som tog blodtrycket varje minut automatiskt och en grej på fingret. Och allt gjorde ungefär samtidigt och här kan jag förstå att man tycker det är obehagligt och rörigt om man är spruträdd/ operationsrädd. Rickard satt med mig och höll mig i handen varvat med att försöka få igång musiken i rummet som vi själva hade med oss. Det var faktiskt riktigt skönt att ha sin egen musiklista – det kändes lite töntigt innan att göra en lista men när man väl var där kändes tryggt att höra låtarna man valt själv och lyssnat på hemma i bakgrunden. (Först ut var Chariots Of Fire och jag småskrattade till och med när den startade… Den är så jäkla mäktig men i sammanhanget att jag fick sprutor hit och dit blev det rätt komiskt!) Därefter var det dags för ryggbedövningen – spinalbedövningen och då kom narkosläkaren och presenterade sig, samma som vi satt i möte angående postpunktionella huvudvärken några månader tidigare så det kändes tryggt, och sedan gick hon runt bakom min rygg för att börja. Jag satt på kanten av sängen och fick kuta som en katt allt vad jag kunde och samtidigt försökte jag andas likt jag hade andats igenom varje värk för att hålla mig lugn. Där var en sköterska som hjälpte mig sitta still och Rickard höll mig i handen och sa lugnande ord för narkosläkaren hade svårt att hitta rätt och fick sticka om flera gånger vilket gjorde lite ont (men mest var jag rädd för att det skulle bli fel så jag skulle drabbas av den där postpunktionella huvudvärken). Till slut kom de rätt och de la ner mig på bordet direkt samtidigt som det spreds en varm känsla från magen och neråt – bedövningen började verka!”

Johanna får bedövning innan det är dags för kejsarsnitt

Bedövningen tog bort smärtan – men inte känslan

”Då satte de upp ett litet skynke framför mig och började tvätta och sätta kateter där bakom (vilket inte kändes alls eftersom jag var bedövad, jag vet att de sätter den innan uppe på rummet på vissa sjukhus) samtidigt som jag fick läggas tillrätta med båda armarna ut på varje sida, likt ett kors. Det är en märklig position att ligga i och det kan kännas lite läskigt att ligga så som ett kors men jag hade faktiskt lagt mig så några gånger hemma innan för att träna tryggheten i att ligga så och andas djupt så det var inte jobbigt när vi väl låg där. (Det är också ett litet tips för er som vill förbereda er – prova ligga i sängen med benen raklånga, magen i vädret och armarna rakt ut med handflatan uppåt och föreställ er hur lugna, trygga och starka ni är i den positionen. Då känns det kanske inte lika utlämnande när man ligger där på operationsbordet…) Medan de byggde upp ett större skynke/ tält runt mig så varken jag eller Rickard skulle se vad som hände på andra sidan så började de testa om bedövningen hade tagit rätt och det gör man genom ett kylande medel som man först får känna på handen så man förstår hur kallt det är och sedan drar de samma medel på olika ställen på magen bakom skynket för att man ska säga till när det känns lika kallt och när det bara känns. Det får jag nog säga var lite svårt att våga säga ”nu känns det bara men inte sådär kallt” för då insåg man ju att de skulle bestämma sig för att bedövningen satt rätt och att de kunde skära i en så de fick göra testet två gånger på mig. Jag tittade hela tiden på Rickard som satt på en pall bredvid mig och kände mig rätt lugn fortsatt.

Bedövningen tar ju inte bort känseln helt utan bara själva smärtan och det trodde inte jag innan jag började läsa på – jag trodde att man inte kände något så jag var lite nervös över att man skulle känna att de ”bökade runt” bakom skynket men det var inte jobbigt alls måste jag säga. Så sa de helt plötsligt ”nu börjar vi” och jag och Rickard såg på varandra och insåg att nu är det bara minuter bort att vi får träffa vår son! Rickard viskade ”snart är han här” och vi tog ett djupt andetag innan de direkt sa ”Nu är huvudet ute – grattis!” varpå jag svarade ”ÄR DET SANT?!” och vi började fälla några tårar men höll andan eftersom vi inte hörde Charles… Jag vet inte om det var 3 sekunder eller 30 sekunder mellan att de sa att huvudet var ute och att vi äntligen fick höra det ljuvaste skriket någonsin men från några lyckotårar till att vi båda bröt ihop totalt i gråt och lättnad var det iaf när vi helt plötsligt hördes ett barnskrik starkt och klart bakom skynket. HAN VAR UTE! HAN VERKADE MÅ BRA!”

 Välkommen Charles - nyfödd med kejsarsnitt!

”Vi bara grät och pussades”

”Vi bara såg på varandra och grät och grät och pussades. Charles fortsatte skrika nästan hela tiden vilket var så otroligt skönt att höra och samtidigt så spelades Tomas Ledins ”När kärleken kom” (precis när de började spelades ”Vem tänder stjärnorna” med Ledin från Så mycket bättre och de tonerna för mig tillbaka till de mest fantastiska minuterna i mitt liv nu när jag hör dem.)Bakom skynket sa de att han mådde bra och alla 9 personer i rummet jublade grattis – otroligt mäktigt, sedan sa de direkt att de skulle försöka lyfta upp honom så vi fick se honom och strax där efter såg Rickard honom för första gången medan jag(som låg längre ner) inte såg så de fick ta ner honom och sa att han hade lite kort navelsträng men att de skulle försöka igen, Rickard sa att han var fantastisk och lyckades samtidigt trolla fram kameran så nästa gång de lyfte upp honom och jag fick se honom hann Rickard fota de första bilderna på honom bara några sekunder gammal, han är underbar och de håller honom som Simba i Lejonkungen över skynket på de bilderna – så otroligt mäktigt att få se sin son för första gången så! När jag såg honom genom lyckotårarana var jag helt till mig, jag trodde aldrig han kunde vara så vacker! Vår son. Vårt barn. Vår efterlängtade lilla kärleksgåva…

De sa grattis och förklarade att de skulle ha kvar honom några minuter för sen avnavling bakom skynket men att de kom runt med honom sen. De minuterna var rätt sköna att ha tillsammans med Rickard för att ta in allt, vi grät och viskade om hur fin han var och att han äntligen var här. Därefter kom de runt med honom och la honom hos mig och han grät, jag grät och vi bara stirrade på honom och pratade med honom. Efter en liten stund kände jag något varmt och skönt vid min nacke, vänstra öra och mitt hår och insåg att han kissade på mig och det gjorde mig märkligt nog bara så himla glad. Han mådde bra och kunde redan kissa – hos mig- en rolig och fin stund mitt i allt!”

Knuta på livmodern

”Därefter var det dags för barnmorskan Camilla att ta honom och gå in till barnbordet tillsammans med Rickard för att klippa navelsträngen. (De klipper den långt ner vid moderkakan bakom skynket och sedan får partnern klippa slutklippet nära naveln när de ska sätta gummibandet – fint att de behåller den delen under ett kejsarsnitt!) Under tiden som de var i det andra rummet pratade läkarna med mig och berättade att det såg okej ut i magen med endometriosen så de behövde inte ta till några extra åtgärder, den stunden var rätt skön att de fokuserade på att informera mig om hur det såg ut – som att jag helt plötsligt var på min egen endometriosoperation och fick en update liksom. Läkarna berättade också att jag hade en muskelknuta som satt på livmodern men att den var ofarlig och inget jag behövde oroa mig för, så de började sy ihop mig helt enkelt…

Då såg jag den finaste uppenbarelsen jag sett i hela mitt liv – en skjutdörr öppnades och ut därifrån kom min älskade man Rickard bärandes på vår son. Den bilden sitter på min näthinna och är så vacker så det inte är klokt. De var så fina! Rickard satte sig på stolen bredvid mig och vi kysstes och stirrade på vårt lilla underverk. Charles fick ligga lite hos mig medan jag syddes ihop och sedan tog Rickard honom när jag rullades ut mot uppvaket…”

Puss mamma!

Här kan du läsa Johannas blogginlägg om första tiden med Charles på BB, och det dramatiska första tiden hemma som slutade med ilfärd tillbaka till sjukhuset…

Vill du fortsätta följa Johanna och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @johannakajson

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst avsluta din prenumeration. Signa upp dig här!

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn

E-post

Lämna följande fält tomt

Petras dotter föddes i sin fostersäck

Förlossningsberättelse

Att föda barn är verkligen det coolaste jag har gjort och jag är så stolt över att jag har klarat av det. Tänk att vi kvinnor kan bära och föda helt nya små människor att berika världen med! Min första förlossning med Hugo var nog så ”genomsnittlig” som en förlossning kan bli. Den började med att vattnet gick (på en middag hos min svåger) och avslutades 12 timmar, lite epidural och lustgas senare med att världens finaste lilla pojke kom ut och visade mig hur starkt man kan älska en annan människa.

När jag sen blev gravid igen 4 år senare så var jag så kaxig inför förlossningen, jag hade ju gjort det där en gång tidigare och det hade gått så smidigt och bra. Då hade jag åkt in till förlossningen efter att vattnet gått, helt utan värkar och var då öppen 3 cm och blev inskriven. Allt gick utan problem och jag kände nu att ”jag vet hur det blir när jag föder barn, klart det kommer bli ungefär samma igen!”.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

Jag minns att min svärmor var på mig lite i slutet av den andra graviditeten och sa att vi måste planera ordentligt hur vi skulle göra med Hugo när allt satte igång, ”för när det är andra gången så kan det gå mycket snabbare”. Jag avfärdade det och tänkte att visst lite snabbare går det kanske men inte så att vi behöver stressa, vi löser det när det sätter igång. Eftersom Hugo var en punktlig liten kille och kom två dagar före BF så var jag så inställd på att Agnes skulle komma tidigare hon med. Men hon var beräknad till den 6 augusti och när det datumet både hann komma och gå så fattade jag inte riktigt vad det var som hände. Jag trodde verkligen att allt skulle bli lite av en copy/paste från min första förlossning, men redan nu blev det ju helt fel.

Dagarna gick och tillslut kände jag mig helt uppgiven. Flera nätter satt jag dessutom uppe med förvärkar och trodde att det skulle sätta igång, men så försvann de alltid och jag blev lika besviken varje gång. När jag gått över tiden en vecka så var jag hos min barnmorska på MVC och hon var minst sagt förvånad att jag kom dit, Agnes hade varit fixerad länge och enligt barnmorskan så låg hon så långt ner att hon praktiskt taget var ute snart. Men vi fick boka in ett besök några dagar senare också och då skulle vi även göra ett ultraljud som de vill att man gör när man gått så långt över tiden. Även dessa kom och gick och allt såg bra ut, men jag höll på att bli smått galen, nu ville jag ha ut den här ungen!

”Jag kunde knappt tro att det var sant, skulle jag sättas igång?!”

Det började bli tal om att vi skulle få tid för igångsättning och då skulle det bli av måndagen den 21 augusti och jag kunde knappt tro att det var sant, skulle jag sättas igång?! Jag som fått igång den första förlossningen helt utan problem två dagar före BF! Här började jag förstå hur naivt det var av mig att tro att allt skulle ske på samma sätt som tidigare och att det ju faktiskt inte är Hugo jag ska föda igen utan en helt annan person (man kan tycka att det borde gått upp för mig lite tidigare, men man tänker ju inte helt logisk alltid som gravid).

Läs också: ”Varför ska man teckna gravidförsäkring? Experten svarar!”

Gick över tiden 11 dagar

Kvällen mellan onsdag och torsdag när jag snart då gått över 11 dagar så går jag och lägger mig och jag minns att jag sa till min man Jonas att ”varje gång jag måste gå och lägga mig och fortfarande är gravid känns som ett hån”. Men jag hade ju inget annat val så jag gick och la mig sur som ett bi. Strax efter klockan 03 vaknar jag av att jag har lite ont, men det hade jag haft tidigare och det var inte alls värre än vad jag känt innan så jag ligger kvar och tänker att jag ska sova vidare. Jag slumrar till men vaknar sen igen och ska vända mig om och då hugger det till ordentligt i magen. Det gjorde ordentligt ont så jag går upp och tittar då på klockan som visar 03:45. Jag sätter mig på min vid det här laget välanvända pilatesboll och skumpar lite, men jag märker rätt snabbt att det här är något annat än vad jag känt förut. Jag går på toaletten och märker då att det kommer lite blod så jag väcker Jonas och säger att jag tror att det är igång nu.

Hans första instinkt är då att gå och duscha (männen är tydligen inte heller helt logiska i de här situationerna)… medan jag ringer förlossningen på Huddinge. Jag får prata med en barnmorska och under det korta samtalet så hinner jag få flera värkar och hon säger att vi ska fixa barnvakt och sen komma in dit på en gång.

Med tanke på hur det har pratats om bristerna på förlossningsplatser under sommaren så var jag så otroligt tacksam för att vi fick en plats där vi hade valt (vi bor även ca 3 minuter därifrån). Jonas ringde vår kompis som kom hem till oss där mitt i natten och tog med sig Hugo hem till dem. Jag märker att värkarna snabbt blir starkare men inget jag inte kan hantera och vi säger till Hugo att nu är lillasyster på väg ut till oss. Ungefär klockan 04:30 sätter vi oss i bilen och kör den korta vägen till Huddinge sjukhus och här någonstans förstår jag att det inte kommer bli en likadan förlossning som med Hugo. Nu gör det riktigt ont och när vi kommer fram hjälper Jonas mig in där jag blir mött av en undersköterska och så springer han iväg för att parkera bilen.

Värkarna kommer oavbrutet

Jag får hjälp av undersköterskan in i ett undersökningsrum och vid det här laget har jag i princip inga pauser mellan värkarna utan de kommer oavbrutet och är så starka att jag inte vet hur jag ska hantera dem. Hon skyndar sig att hämta en barnmorska (samma som jag pratat med i telefon strax innan) och efter en väldigt snabb och effektiv kontroll så konstaterar hon att jag är öppen 10 cm och vi måste skynda oss för nu kommer bebisen!

”Med en kraft så stark att den bara tar tag i hela min kropp så trycker jag ut Agnes på en värk”

Jonas kommer in i rummet efter att ha sprungit tillbaka från parkeringen och får bara höra att nu ska vi in i förlossningsrummet för din dotter är på väg ut. De rullar in mig i rummet och där får jag ÄNTLIGEN lustgasen, som jag krampaktigt trycker mot ansiktet och andas in som en smått galen människa. Sen känner jag bara att NU KOMMER HON! så de får dra av mig kläderna och med en kraft så stark att den bara tar tag i hela min kropp så trycker jag ut Agnes på en värk. Jag förstår inte ens att hon är ute för när barnmorskan säger något om att det var fostersäcken som kom så tror jag att jag fött ut något annat än barnet. Men Jonas säger att hon är här nu och det visar sig att hon föddes i hela sin fostersäck och låg som i en ballong som de fick öppna upp och plocka ut henne ur. Barnmorskan blev alldeles till sig och sa att hon aldrig varit med om det innan utan bara hört talas om det för det är så ovanligt. Det kallas tydligen att födas med segerhuva och innebär stor tur för barnet, så vi får se vad det blir av min lilla tjej!

agnes-petra

Eftersom allt gick så fort så mådde inte Agnes helt bra när hon kom ut utan var väldigt blek och skrek inte så de fick skynda iväg med henne till läkarteamet. Jag var också i chock och barnmorskan sa att de hade skrivit in mig kl. 04:37 och tiden för födseln var 04:57. Med tanke på hur snabbt det hade gått och framförallt eftersom krystandet bara pågick i ca 1 minut och hela bebisen kom ut på en gång så var jag livrädd att jag hade spruckit jättemycket, men det hade jag inte utan de fick sy lite grann men inte mer än vad det hade spruckit förra gången. Väldigt snabbt så kom läkaren in till mig och berättade att min dotter mådde bra och att jag inte behövde oroa mig, hon hade behövt lite hjälp att få igång andningen men nu var allt bra och hon var med sin pappa. Det var ord som var magiska att höra kan jag lova!

Så det var min långa berättelse om den korta förlossning som förde min flicka till världen och hur otroligt olika två förlossningar kan vara. Man kan ju undra om dessa olikheter även kommer följa med mina barn i hur de blir som personer… Oavsett vilket så är jag så tacksam för båda mina upplevelser och att jag har fått gå igenom två fantastiska förlossningar och i och med dem fått två underbara barn!

Läs Petras blogg här: Vackra vardag och spana in henne på Instagram @agnes_and_hugo

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Maila då till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Jag var livrädd för kejsarsnitt”

Förlossningsberättelse: "Jag var livrädd för kejsarsnitt"

Sandra Lundqvists förlossningsberättelse: 

Mellan vila och smärtsamma sammandragningar skrev jag ett blogginlägg från sjukhussängen dagen innan Alisia föddes (som ni kan läsa HÄR). Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle bli det sista i kategorin ”min tredje graviditet”, det var trots allt nästan sju veckor kvar till beräknat förlossningsdatum. Livmodertappen kollades två gånger den dagen och det gjordes ytterligare en undersökning tidigt morgonen därpå, utan förändring. Cervix var fortfarande 1 cm men mina sammandragningar tilltog och övergick till kraftigare värkar. Efter alla dessa dagar på sjukhus, vaginala ultraljud och uppkopplingar var jag rätt matt psykiskt och jag kunde inte riktigt ta till mig att det mest troligt var någonting på gång. Läkarna hade berättat för mig att om förlossningen startar innan vecka 34+0 måste det bli kejsarsnitt och jag tror att de orden påverkade mig väldigt mycket. Jag var livrädd för ett kejsarsnitt.

”Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna och när läkaren nästan omedelbart nämnde akut kejsarsnitt riktigt kände jag hur paniken spred sig i kroppen”

Enligt min förlossningsjournal kontaktades en förlossningsjourläkare den 2 november klockan 18.29 då mina sammandragningar var regelbundna, mer smärtsamma och inte svarade på Bricanyl (medicin för att stoppa värkar). Klockan 19.00 var läkaren på plats och kunde konstateras att cervix var utplånad och att jag var öppen fem centimeter. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna och när läkaren nästan omedelbart nämnde akut kejsarsnitt riktigt kände jag hur paniken spred sig i kroppen. Det var inte såhär det skulle gå till, Daniel var ju hemma med Theodor och Alva-Li. Jag ringde till Daniel samtidigt som barnmorskor och sköterskor stack mig i armarna och försökte sätta en infart, utan resultat. Jag hade svårt att få fram ord och jag minns hur jag bara grät, ”det blir kejsarsnitt, bebis kommer nu”. 15 minuter senare stod Daniel i dörröppningen och jag låg i sängen redo att rullas ned till operation. Under förloppet var alla otroligt tillmötesgående och omhändertagande.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

”Det första jag bad om var lustgas”

Stressen och oron över hur barnet i min mage mådde, speciellt efter det senaste resultatet på tillväxtultraljudet, var det värsta. Jag nästan förväntade mig ett sjukt barn i behov av mycket hjälp på utsidan. Operationspersonal, narkosläkare och neoläkare var på plats när vi kom in i det extremt upplysta och kritvita rummet. Det första jag bad om var lustgas. Jag ville samla mig och slappna av minuterna innan jag skulle få träffa mitt barn. En infart sattes på min sönderstuckna hand och jag fick ryggbedövning. Daniel satt hela tiden precis bakom mig, nypandes på mitt öra för att avleda obehaget och en sköterska på vardera sida. Vilket fantastiskt operationsteam.

Läs också: ”Varför ska man teckna gravidförsäkring? Experten svarar!”

Förlossningsberättelse: "Jag var livrädd för kejsarsnitt"

Förlossningen tog 4 minuter

20.04 är klockslaget jag aldrig kommer att glömma. Endast fyra minuter efter påbörjad operation föddes vår dotter i vecka 33+2. Hon skrek direkt och att få se henne för första gången var magiskt. Så liten, alldeles perfekt och fjunig. Hon fördes till ett rum bakom operationssalen där CPAP och sond sattes in och när hon var redo bar Daniel henne hud mot hud medan jag opererades klart och fördes till uppvaket. Läkarna hade uppskattat en vikt på ca 1700 gram baserat på tillväxtultraljudet men tji fick dem, hon vägde 2139 gram och var 44 centimeter lång. En riktig kämpe som har en självklar plats i vår familj!

”Utan Daniel vid min sida hade jag aldrig klarat av att vara så pass stark”

Hennes första dagar spenderades i ett akutrum på Neonatalen där hon var konstant övervakad. Det var tufft att jag inte kunde sova hos henne och att behöva pendla mellan mitt rum på BB avdelningen och neo. Jag ville vara hos henne jämt men någonstans behövde jag också vila och återhämta mig, även om det kom i sista hand. Jag kunde sitta där i fåtöljen i timmar bara jag fick vara henne nära.

Utan Daniel vid min sida hade jag aldrig klarat av att vara så pass stark som man ändå är tvungen att vara mitt i all tumult. Han har varit barnens trygga punkt hemma och jag beundrar honom för hans tapperhet. Även Daniel har gått igenom en stor omställning men ändå har han hela tiden behållit ett lugn som smittat av sig. Världens bästa är han.

Läs också: Sandras förlossningsberättelse ”På en och en halv timme var hon ute”

Här hittar du Sandra Lundqvists inlägg om förlossningen. Spana in Sandras fina Instagramkonto @sandralundqvist.

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Maila då till [email protected]!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det här helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här:

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn
E-post

Lämna följande fält tomt

Förlossningsberättelse: ”Jag fick spinalhuvudvärk!”

Förlossningsberättelse: "Jag fick spinalhuvudvärk"

Sara Gunnarssons förlossningsberättelse: ”Jag fick spinalhuvudvärk”

”Kvällen innan tvättade jag håret och duschade kroppen med Descutan, ett bakteriedödande medel. Vi myste med sushi innan läggdags. Natten var pirrig och nervös, men vi kunde somna och vaknade runt 07 när vi tog bilder på mig och magen. Jag duschade en gång till med Descutan. Allt packat och klart för ankomsten av våran lilla tjej som vi väntat på i 9 månader.

Sista bilden på gravidmagen innan kejsarsnittet!

Sista bilden på gravidmagen innan kejsarsnittet!

Klockan 09 klev vi in genom dörrarna på operationscentrum på Centralsjukhuset Kristianstad, väldigt nervösa och pirriga. Kvinnan i receptionen sa ”jag ser att ni är här för ett kejsarsnitt” med tanke på min stora mage. Vi fick gå in i varsitt omklädningsrum jag och Daniel, han fick gröna papperskläder och jag fick en sjukhusrock och fina knästrumpor. Jag satte på mig stödstrumpor under så att dom satt på plats till efter operationen. Vi fick packa ner all packning och våra kläder i en plastlåda som skulle transporteras till BB. Väl klara fick vi sätta oss i väntrummet på operation öst, där satt vi över en timme och var supernervösa och känslan över att snart få träffa vårt barn var helt galen.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

”Efter bara någon minut fick vi höra bebis skrika”

”En narkossköterka kom och hämtade oss 10.25, jag gillade honom direkt för att han var så extremt lik min farmors bror. Vi pratade så mycket att vi gick förbi operationssalen, vände och fick varsin operationmössa. Operationsal 7 öppnade sig och vi gick in till ett superfräscht rum med massor av folk, omöjligt att komma ihåg alla som var där men det var en barnmorska, två sjuksköterskor, en undersköterska och ganska snabbt kom narkosläkare och en praktikant för att lägga ryggbedövningen, jag satt på sängkanten och kutade rygg, den kändes inte så mycket. Däremot kändes infarten i handen så sjukt mycket att dem fick flytta den till armvecket. När bedövningen väl var lagd blev det varmt om rumpan och jag började domna bort i nedre delen av kroppen. De hjälpte mig att lägga mig ner och satt upp ett skynke mellan huvudet och kroppen vid brösten ungefär.

De började tvätta mig och satte kateter, sen kände de men en pincett och nöp hårt för att se om jag hade känsel. Bedövningen hade tagit bra och då kom två förlossningsläkare och en AT-läkare in och presenterade sig, sen började de operera direkt och efter bara någon minut fick vi höra bebis skrika, då kom tårarna på oss och klockan var 11.08.”

Läs också: ”Varför ska man teckna gravidförsäkring? Experten svarar!”

Amningen kom igång direkt

Sara fick spinalhuvudvärk efter sitt planerade kejsarsnitt

”Ganska snabbt la de henne kind emot kind med mig och den känslan var så underbar, äntligen var hon här.

De gick iväg till ett rum bredvid för att klippa navelsträngen, väga och mäta, dit följde Daniel med och jag låg kvar med tårarna och tittade på klockan och undrade hur lång tid de tar för dem i rummet bredvid och hur lång tid de ska ta att sy ihop mig. Efter några minuter kom Daniel tillbaka med vår tjej och de satt vid mitt huvud tills operationen var klar.

Läkarna lämnade rummet och sköterskorna tvättade mig och satte på förband. Efteråt de flyttade de över mig i en sjukhussäng och vi blev rullade till uppvaket, där kopplade de bort syrgasen i näsan och vi kunde börja amma vid 12.10, så härligt att hon sög direkt. Daniel fick en bricka med kaffe och mackor, självklart en flagga också för att fira födelsen. Själv fick jag nöja mig med vatten.

Runt 14.30 blev vi rullade till BB där vi fick ett eget rum och där våra väskor stod. Jag låg i sängen och ammade och vilade hela dagen, jag hade jätteont när jag rörde mig så att ligga still var att föredra. 17.08 var det dags för sextimmars kontroll av prinsessan, allt bra.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag födde hemma på köksgolvet”

Spinalhuvudvärk efter bedövningen

”På morgonen efter var det dags för mig att stiga upp ur sängen och de var en kamp, men jag tog mig upp och ända in i duschen, med hjälp såklart! Väl i duschen fick jag blodtrycksfall och undersköterskan fick bära tillbaka mig till sängen. Jag har aldrig varit med om det förut så känslan var att nu dör jag, men hon sa hela tiden att de är ofarligt, så jag litade på henne. Jag fick göra ett nytt försök på eftermiddagen och då kunde jag komma upp och duscha klart, sen åt jag middagen i matsalen istället för i sängen som de andra gångerna, även kvällsfikat i matsalen. Härligt att komma utanför rummet även om de gjorde svinont i magen.

Dagen efter mådde jag betydligt bättre och vi laddade för att åka hem, men jag fick hemsk huvudvärk. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv. Tydligen är det vanligt efter bedövningen, och kallas spinalhuvudvärk. Läkarna gav mig morfin och att jag skulle sova en stund, Daniel tog med vår lilla tjej på en promenad och käkade lunch. Det kändes bättre efter att jag sov men läkarna tyckte vi kunde stanna en natt till samtidigt som vi fick känna efter själva vad vi ville, så vi bestämde oss för att åka hem.”

Skillnad mellan vaginal förlossning och kejsarsnitt

Förlossningsberättelse: Lillasyster kom till världen med planerat kejsarsnitt

Välkommen hem, lillasyster!

”När vi kommit hem så åkte Daniel och hämtade våran stora kille som vi längtat efter. Han var supergo mot lilltjejen och skulle gärna testa alla hennes grejer som babynest och så vidare. Söndagen kändes det skapligt bra i kroppen och de kommande dagarna var bara bättre och bättre. Man ska vila en vecka men enbart för rekommendationerna var jag still hemma. Kroppsmässigt hade jag kunnat gå promenad redan på måndagen.

Skillnaden mot en vaginal förlossning är att man inte känner sig som en kokt spaghetti efteråt. Visst, jag kände mig dålig på grund av operationen men det var på ett helt annat sätt och jag tycker att återhämtningen till att känna mig fullt normal gått mycket snabbare efter kejsarsnittet. Två månader efter känns det verkligen inte som något har hänt. Svårt att säga men många faktorer spelar nog in och dels fick jag inte kämpa för att få barn och mina krafter tog inte slut och en annan faktor är nog att jag inte gick upp lika mycket i vikt denna gång. Fortfarande 5 kilo plus och inga byxor förutom gravidjeansen passar, men efter förra graviditeten tog det över ett år innan jag var nere på normalvikten igen. Så ingen stress!”

Vill du fortsätta följa Sara och hennes familj? Missa då inte Saras blogg här och hennes instagramkonto @saragunnarssons!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Maila då till [email protected]!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det här helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här:

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn


E-post

Lämna följande fält tomt


Förlossningsberättelse: ”Tvillingarna ville ut i vecka 32”

Förlossningsberättelse: "Tvillingarna ville ut i vecka 31+1"

Nathalie Sjölanders förlossningsberättelse:

”Fredagen den 8 juli vaknade jag som vanligt runt nio på morgonen. Sambon hade gått i väg på jobbet. Jag kliver upp och går på toa och märker då superlite blod på papperet. Jag tänkte egentligen inte mer på det än att de säkert var en liten del av slemproppen och att den kan ju gå även om det är flera veckor kvar till förlossning.

Vid lunch upptäcker jag att de kommer lite blod igen. Det ska tilläggas att det var verkligen superlite båda gångerna, men jag tänkte att de var lika bra att ringa förlossningen ändå för att vara på den säkra sidan.  Vid den här tiden har jag även börjat få en mensvärksliknande smärta, men inga sammandragningar. De tycker att jag borde komma in för en kontroll, skulle det inte vara något kan vi ju åka hem igen.

Nathalie var gravid med tvillingar i vecka 32 när förlossningen startade

Nathalie var gravid i vecka 32 när förlossningen startade.

Jag ringer min sambo som kommer halvspringandes hem. Jag tycker inte vid det här laget att det känns som att det är någon speciell panik, vi lär väl kolla och sen åka hem igen tänker jag, så vi struntar i att ta någon BB-väska.”

Läs också: ”3 tecken på att förlossningen har startat”

”Jag tänker – hur sjutton är det möjligt?”

”Efter vägen blir jag hungrig så jag ber min sambo stanna för en korv. Han undrar om vi hinner det men jag tycker att en korv borde jag väl ändå kunna hinna med? Jag tänker inte sitta och troligtvis vänta hur länge som helst där på förlossningen och dessutom vara hungrig!

Så med korv i magen stegar vi in på förlossningen för en kontroll. Barnmorskan kollar urinet och CTG och allt är precis som det ska. Jag får träffa en läkare kort därefter som ska kolla livmodertappen. Hon tycker inte riktigt att hon känner min livmodertapp alls, men ska ta dit ytterligare en läkare som får känna.

– Din livmodertapp är utplånad och du är öppen 2 cm, konstaterar hon.

Jag tänker för mig själv hur sjutton det är möjligt? Jag har ju inte haft några sammandragningar eller värkar på det sättet som man hört att det ska bli.”

Läs också: ”19 saker att göra i väntan på bebis”

Tvilling 1 har fixerat sig

”Läkaren skriver in mig på förlossningen och jag får värkhämmande dropp samt kortison som ska skynda på barnens lungmognad. De vill även att jag ska börja fasta från och med nu och till nästa dag, för att om de blir kejsarsnitt så ska det göras på fastande mage.  Vilken jäkla tur vi stannade för den där korven!

Under natten och hela dagen efter forsätter de ha mig under bevakning och kollar regelbundet både CTG och om jag är öppen mer. Allt ser bra ut och det mesta tyder på att värkhämmande droppet hjälpt. Jag får nu börja äta och dricka igen. Vilken dröm att få dricka vatten!

Vi börjar fundera på hur länge vi kommer behöva stanna. Men så på morgonen runt klockan 10:00 den 10:e juli börjar jag känna av mer av den där mensvärken. Läkaren kontrollerar mig igen och jag är nu öppen 4-5 cm. Jag får börja med fastan igen och vi blir informerade av läkare om vad som kommer ske vid kejsarsnitt och därefter på neonatalavdelningen.

Läs också: ”Jennie-Lie: Att få barn för tidigt önskar jag ingen”

Ungefär vid klockan 11 kopplar de upp mig på CTG igen för att kontrollera mina sammandragningar, men de ser inga alls på den. Barnmorskan får istället stå och känna på min mage hela tiden för att försöka tyda om jag har några och hur täta. Jag känner inga alls utan har bara den där mensvärken som blir kraftigare och kraftigare. De gör en ny kontroll och jag är oförändrat öppen men tvilling 1 har nu fixerat sig.”

Tvillingarna är för svaga för en förlossning

”Vid 11:45 beslutar man om att kejsarsnitt ska göras eftersom jag bara är i vecka 31+1 och tvillingarna troligtvis är för svaga för en vanlig förlossning.

12:09 startar de med att ge mig ryggmärgsbedövning i liggande läge, men den tar inte och det gör så vanvettigt ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. De vill att jag sätter mig upp istället så det kan ta en ny och jag får sitta och krama om en sköterska. Jag börjar frossa och kvider av att det gör så ont så stackars sambon blir helt kallsvettig av att se mig. Han blir tvungen att gå ut för att inte svimma. Jag märker knappt av det och är bara livrädd för att det ska kännas när de ska skära i mig. De får vända mig lite upp och ner för att bedövningen ska verka och för att jag upprepade gånger säger med bestämd röst att jag faktiskt känner när de tar på min mage och att jag kan vicka på tårna. Till slut säger läkaren med lite skratt i rösten:

– Nathalie, du kommer ha känsel där men själva smärtan är borta. Om någon skulle nypa mig lika hårt som jag nypit dig nu hade jag slagit den personen på käften.

De gjorde mig väldigt lugn och jag kunde till och med klämma fram ett litet leende.”

Hinner se ena tvillingen

”12:11 plockar de ut storebror Lucas men jag hinner inte se honom förens de gått ut med honom till kuvösen och sambon. Han väger 2230 gram och är 43,5 cm lång. 12:12 kommer lillebror Vincent. Honom hinner jag se när de går förbi i alla fall. Hans födelsevikt är 1930 gram och han är 43 cm lång.

En glad Nathalie efter kejsarsnittet

Jag rullas sedan in på BB och får där vänta till sambon kommer tillbaka från neonatalavdelningen med bilder på pojkarna. Jag kan inte besöka dem förrän jag kan sitta i rullstol. Vi får in fika under tiden vi väntar på att bedövningen ska släppa och några timmar senare är jag så pass bra att jag kan ställa mig upp och sedan sätta mig i rullstol.

Läs också: ”5 smarta hacks för dig med bebis hemma”

Nathalie hälsar på sin lille bebis i kuvösen efter förlossningen

Vilken spänning det var innan vi var framme på avdelningen! Och wow, vilken känsla att få se sina barn ligga där. Jag kunde bara röra vid dem och inte hålla eftersom de låg i kuvös och även hade hjälp med andningen via CPAP. Vi rullar sen tillbaka till BB och blir kvar där över natten.”

Nyfödd i kuvös

Här kan du läsa vidare om Nathalie och familjens tid på intensivvårdsavdelningen på neonatalavdelningen efter förlossningen.

Vill du fortsätta följa tvillingmamman Nathalie? Missa då inte hennes blogg här eller hennes instagramkonto @nathaliestvillingar!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!


 

Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration.
Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn


E-post

Lämna följande fält tomt


Förlossningsberättelse: ”Jag var inte beredd på så mycket blod”

Albin Johnséns förlossningsberättelse: Jag var inte beredd att se så mycket blod

Albin Johnséns förlossningsberättelse: ”Jag var inte beredd på att se så mycket blod”

”Efter förlossningen med vår nu 5-årige son Frank som var ett akut kejsarsnitt i vecka 30 under traumatiska omständigheter, så hade varken jag eller barnens mamma Alexandra någon jättehärlig upplevelse att referera till när Ralph, nu 4 månader, var på ingång. Även denna gång så blev det kejsarsnitt men nu ett planerat sådant. Vilket var en helt annan grej! Wow, vilken skillnad på dessa två upplevelser! Efter ett par obligatoriska möten med olika läkare så fick vi tillslut igenom ett beslut om kejsarsnitt då det var Alexandras önskan. Några veckor före födseln så fick vi ett brev hem med en dag och tid för operation.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag blev akut nedsövd”

”Det var fredag och det kändes som att personalen hade feeling”

Albin Johnsén är redo för planerat kejsarsnitt!

”Vi fick en tid på morgonen men åkte till SÖS dagen före och hälsade på samt fick en kortare genomgång hur allt skulle fungera. Sen på kvällen lämnade vi Frank hos sin farmor och tidigt på morgonen tog vi en taxi in till SÖS. Vi kändes oss mer förväntansfulla än nervösa. Det var en skön känsla, inte alls stressigt eller läskigt. Mer fjärilar i magen! Väl på SÖS satt vi och väntade tillsammans med ett annat par på en väldigt lugn och avskild avdelning där man hänger timmarna innan operationen. Vi var där 07.00 och själva förlossningen var planerad till klockan 10.00. Vi fick byta om till operationskläder och sen satt vi och kollade på Nyhetsmorgon tills de sa att det var vår tur. Hissen ner ett par våningar och sen in i en operationssal där vi möttes upp av ett jättetrevligt team! Alla var sjukt avslappnade och vänliga. Det var fredag och det kändes typ som personalen hade feeling. De frågade om vi ville ha radion på eller inte innan Alexandra fick lägga sig på en sjukhussäng. Jag fick sätta mig vid hennes huvud typ, sen skärmade de av från huvudet och neråt så vi inte såg resten av kroppen.”

Läs också: ”Att välja kejsarsnitt”

Fick trycka ut honom

”Det kom in fler läkare som presenterade sig innan de körde igång själva operationen. Allt verkade gå väldigt bra tills det plötsligt blev lite dramatiskt då dom inte fick ut Ralph. Ena läkaren hopppade nästan jämfota upp i luften och tog sats för att försöka trycka ut honom. Tillslut fick dom ta hjälp av en sugklocka. Det kanske var 30 sekunder av lite semi-panik men sen var han ute!

Albin Johnséns förlossningsberättelse

En av sköterskorna sa att jag kunde ställa mig upp och kolla nu när han var ute. Om man inte gillar att se blod eller se rakt in i en uppskuren mage så skulle jag rekommendera att man sitter kvar så ger dom en bebisen istället. Jag var inte alls beredd på att se så mycket blod!”

Läs också: ”Förlossningen – här är pappans roll”

”Frågade om vi kan lämna tillbaka honom”

”Vi blev kvar en stund och Ralph fick ligga på Alexandras bröst innan dom rullade oss vidare till uppvaket där vi stannade ett par timmar. Efter det fick vi komma till vårt egna rum och då kom Frank och farmor på besök ganska snabbt. Frank var otroligt ivrig att få se Ralph men blev väldigt besviken. Han tyckte inte alls att han var gullig och frågade ifall vi kunde lämna tillbaka honom, men det gick över snabbt!

Frank och Ralph träffas första gången!

Jag skulle säga att hela upplevelsen kändes odramatisk och positiv för oss båda. Mycket på grund av att personalen var så skön. Men sen såklart var det lyxigt att ha lite erfarenhet från förra gången.”

Vill du fortsätta följa artisten och pappan Albin Johnsén med familj? Missa då inte bloggen här och hans instagramkonto @albinjohnsen!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det kostar ingenting och du kan när som helst säga upp din prenumeration.

 

stats