Hanna Magnussons förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma i badrummet”
”Hjärtat bankar fort nu när jag ska skriva en återblick om när August kom till jorden och jag är alldeles skakig. Som de flesta vet kom han i raketfart och det blev en tuff start för oss alla tre, men mest för mig.
Tiden efter att A kommit trodde min hjärna att jag fortfarande var gravid. Min psykolog berättade att anledningen till att hjärnan trodde att kroppen fortfarande var gravid var för att hela förloppet gick så fort. Det tog knappt två timmar från första värk till att han kom ut, hjärnan hann inte bearbeta händelseförloppet så graviditeten fick inget riktigt ’slut’. Den avslutades inte på det där vanliga viset. Hjärnan missade helt enkelt att han föddes. Därav kunde jag känna tydliga fosterrörelser och tro att jag fortfarande var gravid, men så blev jag påmind att det låg ett litet knytt i babynestet och sov, då trodde jag att jag verkligen hade blivit knäpp. Jag både kände och såg att magen rörde sig, ibland var jag nära att berätta för Niklas att ’fort känn här’ men jag hejdade mig för verkligheten kom ikapp.
Men det var inte detta jag skulle skriva om. Kommer skriva mera om ’tiden efter’ på bloggen så fort jag får tillfälle att skriva.”
Läs också: ”Bearbeta förlossningen tillsammans”
”Trodde att jag skulle gå över tiden”
”Niklas hade gått av sitt helgpass på kvällen klockan halv sju, söndagen den 30 april. Och under hela april hade han sagt då och då att ”1 maj kommer August” varpå jag alltid svarade surt ”sluta säga så, vi kommer få gå över tiden två veckor säkert”. Jag var så jäkla inställd på att få gå över tiden, och det hade jag intalat mig hela graviditeten. ”Sån jäkla otur kommer vi ha Niklas, begriper du inte det” snäste jag.
Jag minns inte riktigt vad jag gjorde den 30 april. Jag knäppte några bilder på magen och vilade i soffan, det är det jag minns. Både jag och Niklas gick och la oss kring niotiden på kvällen. Jag vaknade mitt i natten av att jag behövde kissa. Jag tittade på mobilen innan jag steg upp och klockan var 03.47. Efteråt gick jag och la mig i sängen igen och surfade runt med mobilen.
Efter att jag hade tittat på mobilen i cirka 20 minuter kom en lätt värk i magen. Jag hade lite svårt att lokalisera VAR det gjorde ont men någonstans där nere. Jag tänkte inte mer på det och sen så försvann den värken med så jag släppte det helt. Men så kommer det igen efter en liten stund, det gör absolut inte ont men det är lite irriterande. Börjar då googla runt och det är ju inte jättelätt att beskriva en smärta och sen googla upp.”
Läs också: ”Förvärkar eller sammandragningar? Så vet du!”
Tror fortfarande inte att det är dags
”När jag haft fem såna värkar stöter jag till Niklas som ligger och sover, ’Niklas… Jag tror det har startat’ och han förstår direkt vad jag menar och flyger upp ur sängen. Jag ligger kvar och laddar ner appen Värktimer, och börjar ta tid på detta som känns i magen. Värkarna är oregelbundna och jag tänker att detta är nog bara lite förvärkar.
Jag slänger iväg ett sms till Niklas (för lat för att ropa haha) att värma vetekudden i micron. Så kommer han in med vetekudden och jag ligger kvar i sängen och slötittar på mobilen. Jag ligger nog inte kvar länge utan hasar mig upp från sängen och tar på mig byxor och tröja. Vetekudden tar jag med mig och jag lägger mig i soffan. Jag fortsätter ta tiden på värkarna, och de gör fortfarande inte ont. Ligger och tittar ut genom fönstret. Det hade börjat ljusna lite, man såg det skulle bli en fin dag och fåglarna hade börjat kvittra där ute.
När jag ligger i soffan så tilltar värkarna i styrka, de är fullt hanterbara men jag börjar nu ge ifrån mig lite lätta ljud. Niklas kommer då och då och undrar hur det går och frågar mig om jag tror att det verkligen är dags. Dessvärre tror jag inte att det är det, eller jag förstår inte att det är på gång. Jag minns jag låg och frös, nästan som jag kallsvettades.”
Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det”
Står inte ut i duschen
”Jag kan inte längre ligga kvar i soffan tänker jag, så jag går upp och ställer mig i köket, hänger mot diskbänken och jämrar mig. Niklas småpackar och äter sen frukost. Han har sagt att han tänkte att detta lär ta tid.
Han frågar om vi inte ska ringa till sjukhuset men jag vägrar, jag vill vänta.
Jag har svårt att hålla koll på vad klockan är här men klockan närmar sig nog fem på morgonen. Värkarna har tilltagit lite mer i styrka och mitt i allt detta så känner jag att jag får världens ”magras”, haha… Så att sitta på toaletten med det och även ha hemska värkar samtidigt var FRUKTANSVÄRT! Efter att jag kände mig klar där så tänkte jag att jag kan ju gå in i duschen och duscha, fräscha till sig och även lindra det onda med det värma vattnet.
Jag klarade inte av att vara i duschen ens två minuter. Här hade värkarna börjat kännas ännu mer och nu gjorde jag ifrån mig ännu högre läten, kände att de blev okontrollerbara men hade ändå ingen panik över det. Jag kliver ut från duschen och ställer mig på alla fyra och gungar för nu gör det riktigt jäkla ont. Jag bryr mig inte att jag står i en konstig ställning komplett naken inför Niklas ens. Här tjatar han igen att jag måste ringa sjukhuset men jag vill fortfarande inte. Känner efter det att jag börjar rasa i magen igen (hehe) så sitter på toaletten lite och har jävulska värkar. Jag låter nu enda ner ifrån magen, som en älgko! Här känner jag nog också att det kanske är bra om jag ringer sjukhuset.”
Läs också: ”3 tecken på att förlossningen har startat”
”Får min första krystvärk på toaletten”
”Jag ringer till förlossningsavdelningen cirka klockan 05.15 och i andra änden svarar en vänlig kvinna. Precis när hon svarat så kommer en värk och jag brister ut ’nu kommer en värk, du hänger kvar väl?’. Jättekonstigt att jag sa så till henne, barnmorskan säger med len röst ’jag stannar kvar´ eller något i den stilen. Här brölar jag ordentligt och andas högt. När värken försvunnit frågar barnmorskan om vattnet har gått och hur täta värkarna är. Vattnet hade inte gått men värkarna var väldigt täta och här när jag satt på toaletten så kände jag också att det tryckte neråt, så det berättade jag för henne och hon sa vi var välkomna in, vi la på och jag sa till Niklas att vi är välkomna in när vi är redo.
Efter jag sagt detta så känner jag mig helt matt och svimfärdig. Jag ber Niklas komma och hålla i mig för jag berättar att jag kommer svimma. Jag är bara borta i korta sekunder. Niklas berättar för mig att jag är alldeles likblek. Jag sitter alltså fortfarande på toaletten och här får jag även min första krystvärk. Det är en underlig känsla och är inte lätt att förklara hur det känns. Men jag minns att det var som att alla hål där nere bara öppnar upp sig och att inälvor och ja hela systemet ska tryckas ut, och man kan inte annat än att hjälpa till. Det är omöjligt att INTE krysta enligt mig. När detta sker så är Niklas jämte och sprutar på sig parfym och jag skriker nerifrån magen med mörkaste rösten ”NNNIIKKLLAAAASS…!!” . Jag tror inte han förstår att det är krystvärkar och jag förstår nog inte heller att det är det utan tror det är normalt att man ska känna ett tryck.”
Läs också: ”Är ultraljud farligt för barnet i magen?”
”Det gör så ont att jag inte kan röra mig”
Jag ska nu försöka förflytta mig från toastolen och ta på mig kläder, var ju helnaken efter duschen. Det får bli enkelt, ett par mama-strumpbyxor och en svart stretchig klänning tänkte jag. Det var inte lätt att få på sig mama-strumpbyxorna med värkar och med en stor mage. Niklas han lastade ut till bilen medans jag tog på mig och han har berättat efteråt att man kunde höra mig bröla till parkeringen.
Jag stökar omkring i badrummet i den mån det går MED krystvärkar alltså, försöker slänga ner lite diverse sminkgrejer lite hafsigt och slafsigt i en neccesär. Duttar på lite mascara.
Plötsligt kan jag inte längre kontrollera min kropp när värkarna/krystvärkarna kommer. Jag bara dyker ner mot golvet och står på alla fyra. Värkarna är nu ännu kraftigare och gör mig orörlig och trycket blir ännu kraftfullare. Det gör nu så ont att jag inte kan röra mig. Jag får panik och vet inte vad jag ska ta mig till. Det trycker på neråt som bara den, det är så otroligt kraftfullt.”
Läs också: ”Slempropp och 8 andra ord du vill veta inför din förlossning”
Ringer SOS
”Niklas som nu kommit in igen blir lite stressad när han ser mig så paralyserad av smärta och skriker. Jag har sån panik, och mitt i allt detta så känner jag något ”där nere” som är på väg ut. Jag försöker dra ut det men det är supersegt och förstår då att det är slemproppen. Sekunderna efter går vattnet, och det verkligen exploderar ut på badrumsmattan, vilket kraft! Det rann inte sådär fint som man föreställer sig utan det var som att det exploderade ut. Jag hinner uppfatta att vattnet är klart och inte missfärgat, ropar till Niklas att ”slempropp och vatten gick på badrumsmattan nu, FÖRLÅT” (att man bad om ursäkt för det är lite roligt nu i efterhand haha) och han okeyar och kommer in till mig. Här ringer jag även in till förlossningsavdelningen igen för att få råd. Då är klockan 05.40 och det är samma vänliga barnmorska som svarar igen. ’Ja det är jag igen (som om att hon visste vem jag var haha)´ började jag nog samtalet. Jag berättar stressat för henne att slempropp och vatten gick precis och att jag måste krysta för varje gång värkarna kommer. Det är verkligen som att man kräker fast nerifrån, man kan inte hålla igen utan man bara följer med, trots man egentligen inte vill.
Barnmorskan i telefonen är lika lugn som innan och ber oss att ringa SOS så jag la på och Niklas ringer till larmcentralen (klockan 05.43 besvaras vårt samtal enligt SOS-journalen) och som tur väl är så är en ambulans stationerad vid räddningstjänsten där vi bor, men tar ändå en liten stund för de att komma till oss.”
Niklas får agera barnmorska
”Jag känner hur något är påväg ut hela tiden och det gör fruktansvärt ont, det är som att allt inom mig ska trycka sig ut ur min kropp. Mitt i allt så känner jag efter och kan känna något hårt och associerar att det är huvudet som inte allt är för långt in i mig.
Operatören i telefonen som Niklas pratar med frågar om jag är fullt frisk, graviditetsvecka med mera, sen hör han nog att det är ganska så nära så han ber mig att lägga mig ner på golvet och ber Niklas hämta handdukar. Men jag kan inte röra mig för jag är helt paralyserad av smärta och kan verkligen inte ändra ställning för det gör så himla ont. Men efter en massa svordomar och skrik från min sida så går det. Nu ligger jag nästan på rygg men stödjer upp med ena armbågen så jag är lite upprätt. Här får även Niklas agera barnmorska och befinner sig mellan mina ben och operatören undrar om Niklas kan se något huvud men det kan han inte än.
SOS-operatören kopplar in en kollega och de ringer även in till barnmorskan jag pratade med tidigare denna morgonen, så hon är med och kan guida. Larmsamtalet varar i 15 minuter, så det tar alltså 15 minuter för ambulans att komma.”
Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag födde hemma på köksgolvet”
Ingen värkpaus
”Jag brölar av smärta och börjar panikgråta. Jag säger samtidigt som jag gråter ’snälla säg att de har bedövning när de kommer fram för jag klarar inte av detta’. Barnmorskan tröstar och säger att den bästa bedövningen just nu är andningen. Jag försöker andas men det går inte, värkarna är för intensiva. Här i slutet har jag i princip ingen värkpaus alls, utan de kommer hela tiden.
Jag ligger helt plant på rygg och har fått tag i min duschhandduk jag hade efter duschen, jag kramar den mot mitt ansikte och skriker ut smärtan i den för att dämpa ljudet.
Ambulansen kom lite efter klockan 06.00 (knappt 5 minuter innan August föds). Men när de väl ska in så fungerar inte portkoden så Niklas får springa ner och öppna till dem. Vad är oddsen egentligen att det INTE skulle fungera i hettans stund?
Först kom en ung trevlig ambulanskille in till mig och han hälsar och säger ’vi ska hjälpa dig..’. Han var i min ålder och jag tänkte att måtte inte den andra som kommer vara en man också hehe, men det var en kvinna och de var båda helt underbara!!). Ambulanskillen sätter en infart i mitt högra armveck och känner på pulsen.”
Läs också: ”Dykteknik eller profylax under förlossningen – Så funkar det”
Vill ha bedövning
”Jag känner mig otroligt utlämnad som ligger helt naken undertill men det är bara att gilla läget. Kort efter att ambulanskillen kom in så kommer kvinnan med Niklas efter. Hon presenterar sig och om jag inte missminner mig så berättar hon att hon själv fött fyra barn och att detta löser sig. Jag frågar om hon kan se något huvud än och det kan hon inte än berättar hon, då svarar jag besviket ’Hur ska det då kännas SEN när han är på väg ut?’.
Nu är det en massa röster i badrummet, det är Niklas, två ambulanssjuksköterskor, två SOS-operatörer och barnmorskan. Det är ett enda virrvarr av röster som pratar. Jag gråter och ber de ge mig bedövning för jag klarar inte detta, men de kan inte ge mig något och då gråter jag ännu mer och samtidigt skriker av smärta. De alla försöker lugna mig och berömmer mig och säger att jag är jätteduktig och att detta fixar vi. Tror operatörerna från SOS lägger på tillslut då de är överflödiga i denna situation – ambulansen har ju kommit. Så då är det bara Niklas, de två från ambulansen och barnmorskan som är på telefon som är med nu.”
Krystvärkarna var fruktansvärda som sagt men jag upplever ändå inte att jag behövde ta i så mycket för kroppen tog i själv det mesta.”
Läs också: ”Skammen kring förlossningsskador MÅSTE bort!”
”Han flög ut!”
”Jag upplevde värkarna var allra värst. Missförstå mig inte nu, det var fruktansvärt att trycka ut en bebis från ett så obefintligt hål också, men ni som inte fött, ni kan ju föreställa er hur värkar känns då jag tycker det är värre än att krysta ut en bebis. Givetvis är det individuellt men såhär tycker i alla fall jag.
Niklas är vid mitt huvud och peppar mig hela tiden och frågar sjuksköterskan hur han ska andas för att kunna hjälpa mig och andas med mig. Jag gråter förtvivlat och skriker Niklas flera gånger i hopp om att han kan trolla bort det onda. Jag kramar ambulanskillens hand riktigt hårt under krystskedet kommer jag ihåg.
Och som de flesta som fött vaginalt beskriver, det är precis som att ett stenhårt klot ska ut ur rumpis, det är tur man glömmer hur jäkla ont det gör. Jag som ändå förberedde mig hela graviditeten att det kommer vara en extrem smärta, tror jag intalade det flera gånger dagligen som ett mantra och försökte förbereda mig, men det var som ett slag i ansiktet. Det går inte förbereda sig på hur det känns, det är helt sjukt.
När huvudet inte kommit ut helt men står och tänjer ut vävnaden så kändes det som jag gick ut ur min egen kropp. Den smärtan… Det går inte beskriva. Ambulanssjuksköterskan frågade om jag ville känna men jag skrek ’nej…!’. Men så fort huvudet kommit ut så gled hela kroppen ut, han flög ut kan man väl säga.”
Läs också: ”Hantera smärtan under förlossningen – så gör du”
”Jag klarade det!”
Han var alltså ute. Vår son. Jag var så chockad och förstod inte att han var här nu. Det är över. Vi klarade det. JAG klarade det.
Det jag kommer ihåg att jag tänkte då han kom var ’Herregud vad liten han är’ och så var jag även snabb med att be Niklas att fotografera. Bilderna från denna morgon är så värdefulla och betydelsefulla för mig och jag är så glad och tacksam att jag var rätt klar i huvudet och kom på att vi skulle föreviga denna stund.
Han skrek inte direkt när han kom ut och han var lite blå i hudtonen har jag fått återberättat. Sjuksköterskan från ambulansen masserade honom på ryggen och tillslut kom han igång och skrek. Han låg på mitt bröst och såg väldigt medtagen ut tyckte jag men orkade inte lägga någon mer energi på att oroa mig då jag oroat mig hela denna morgonen, jag litade på sjukvårdarna. Efter att lille August kommit ut så väntade vi på att moderkakan skulle komma ut. Men den ville inte alls komma. Eftervärkarna blev kraftigare ju längre tiden gick då moderkakan inte ville släppa. Det var som att föda barn igen. Likaså här gjorde jag läten, kved och stönade och sa att jag aldrig mer ska göra om detta, aldrig!”
Läs också: ”Första tiden med bebis – 6 saker att tänka på”
Moderkakan ville inte lossna
”De beslutade väl efter ca 20 minuter att vi skulle åka in till sjukhuset, så Niklas fick klippa navelsträngen och sedan skulle vi packas in i ambulansen. Jag är glad att detta var tidigt på morgonen och inte mitt på dagen där massa människor hade rört sig på gatan, vi bor mitt i centrum och det är jämt rörelse under dagtid.
Jag och August åkte i ambulansen och Niklas körde sin bil efter ambulansen. Det gjordes försök att få ut moderkakan i ambulansen men den ville verkligen inte lossna. Gjorde så himla ont och ingen smärtlindring kunde jag få.
Sen äntligen kom vi in till sjukhuset! Det var så skönt att få träffa och se Niklas igen efter transporten som kändes som en evighet. Vi fick ett rum på förlossningsavdelningen, rum nummer sex. Vi fick en underbar barnmorska, dock inte samma goa som jag hade på telefon.
Läs också: ”Yoga girl tillagar sin moderkaka – så går det till”
Direkt när vi kom in i rummet la de August i Niklas famn medans de undersökte mig. Jag hade fått en liten liten bristning och fick sy 3stygn. Det var inte skönt alls (surprise?), man är ju ganska så uppsliten där nere och sen få bedövningsspray som SVED SOM ELD var allt annat än skönt. Tack och lov fick jag lustgas, men det fungerade inte på mig, jag tyckte inte alls det hjälpte. Ruset var väl helt okej men det tog inte bort den brännande smärtan.
Efter att barnmorskan suturerat mig drog de på mig en jätteblöja, nättrosor och slutligen den vita skjortan.
Efter detta så tog vi vikt och mätte August, han var 52 cm lång och vägde 3778 gram. Sedan fick jag försöka amma och vi fick den klassiska födelsebrickan. Just då hade vi inte tid till att äta, vi var inte jätte hungriga heller. Jag ringde familjen och berättade, Niklas ringde till sina redan i bilen till sjukhuset. Niklas familjemedlemmar har i efterhand berättat hur lustig Niklas var på telefon när han ringde, tänk så chockad han måste varit. Han irrade bort med på sjukhuset när han skulle ner och hämta våra väskor som var i bilen.
Slutligen fick vi komma upp till familje-BB. Jag sov inte en natt där, utan var vaken hela tiden. Förstår inte hur jag orkade hålla mig vaken men var klart hög på adrenalin. Niklas var också vaken i stort sett hela tiden. Allt var så himla nytt och så hade vi varit med om en väldigt omtumlande situation och tack och lov slutade väl.”
Vill du fortsätta följa Hanna och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @hanna.magnussons!
Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!
