Häng med oss #LOPPIVIMEDBARN

”Trodde att vi var för unga för att behöva IVF”

Hanna Nielsen och Annica Lövstad var båda under 30 när det insåg svårigheterna med att bli gravida. Idag har båda barn efter flera IVF-behandlingar, men vägen dit har inte varit lätt. Tillsammans har de startat podcasten ”Ruvarpodden” som behandlar just ofrivillig barnlöshet och den tuffa vägen till graviditet.

Annons

Det var under föräldraledigheten med sonen Jack som Hanna kom på idén till podcasten. Hon insåg att hon ville förvandla det jobbiga till något positivt som förhoppningsvis kunde hjälpa andra i samma situation.

– Jag kontaktade Annica och frågade om vi skulle starta en podcast tillsammans på ämnet. Hon tvekade inte en sekund utan sa ja direkt, säger Hanna.

– Bara för att vi idag har barn så är det viktigt för oss att inte glömma resan som lett hit. Jag känner att det är vår skyldighet att faktiskt tala öppet om det. Vi vill att våra samtal ska vara det vi själva saknade när vi var barnlösa. Man letar ju efter information och igenkänning och vi hoppas kunna förmedla det, säger Annica.

Läs också: ”Tobias om IVF-resan: Många tar för givet att det bara är att skaffa barn”

”Sök hjälp om det inte känns rätt”

Både Hanna och Annica kände efter en tids försök att något inte riktigt stämde. En utredning påbörjas vanligtvis efter ett års egna försök att uppnå graviditet. Orsaken finns ungefär lika ofta hos kvinnan som hos mannen. Ibland hittar man orsaker hos båda, och ibland kan utredningen inte ge någon förklaring till barnlösheten. Så var fallet för Annica.

– De hittade inget fel på oss. Men eftersom vi försökt att bli gravid i ett år så fick vi genomgå en IVF-behandling. Har man en dålig känsla och känner sig stressad så ring och fråga om ni får göra en gynekologundersökning, säger hon.

Hanna hade till följd av en blindtarmsoperation med komplikationer i yngre år, fått ärrvävnader kring äggledarna och livmodern. Detta innebar stopp i äggledarna vilket förhindrade möjligheten att bli gravid. Men det visste hon inte när hon bad om en undersökning.

– Är man under 35 ska man ju försöka skaffa barn i ett år innan man vet om man kan bli gravid. Men vi tog kontakt tidigare. Vi hade bara en känsla att vi inte kunde skaffa barn, så det fanns egentligen inga belägg för det. Sen visade det sig att jag hade en ärrbildning, säger hon.

Våga berätta

Men att berätta för närstående om svårigheten med att bli gravid var inte helt lätt. Båda berättar att vem som fick veta skedde sporadiskt. Ibland valde de att berätta för närstående först, ibland för bekanta över en spontan fika. Men de understryker hur viktigt det var att faktiskt våga säga som det var.

– Både jag och Fabian var ense om att vi ville berätta att vi försökte bli med barn, så jag kunde inte hålla det inom mig, säger Hanna.

– När mina närmsta tjejkompisar blev gravida så skulle de se det på mig att jag var ledsen att de var gravida. Jag ville försöka hålla uppe fasaden. Men jag berättade efter första IVF-försöket, då orkade jag inte låtsas längre. Det går inte att hålla det för sig själv. Man måste komma ihåg att människor är snälla, särskilt de som står en närmast. Så man ska våga berätta, säger Annica.

Båda håller däremot med om att det absolut jobbigaste var när någon berättade att de var gravida. Det kunde räcka med bekanta på Instagram. Så fort de gick utanför dörren såg de bara gravida och mammor med barnvagnar.

– Hjärnan funkade så. Jag längtade efter barn, men framförallt efter att bli gravid. Jag längtade så efter att bära ett barn, berättar Annica.

Läs också: ”9 tidiga gravidtecken”

”Man ska ju kunna få barn som 25-åring”

Efter en fertilitetsutredning, där mannens spermier och kvinnans äggstatus undersöks, stod det klart att både Annica och Hanna fick genomgå en IVF-behandling. En behandling de trodde att endast äldre kvinnor som fått slut på ägg genomgick.

– När vi kom till IVF-kliniken så trodde vi att vi var yngst. Vi hade ingen aning om att det också var vanligt bland unga, heterosexuella par. Det är lättare att ett ungt par som ses som fertila – man ska ju kunna få barn som 25-åring, säger Hanna.

IVF-behandlingarna resulterade i en lång process som var både fysiskt och psykiskt påfrestande. Något som också påverkade relationen. För Hanna och Fabian betydde det att de inte riktigt var i fas emotionellt under resans gång. Men att situationen har stärkt relationen.

– När jag var ledsen, var Fabian glad och hoppfull. När jag sedan fick upp hoppet, hade han fått en dipp. Men vi höll alltid ihop, säger Hanna.

– Jag och min partner Jesper var nog mer synkade, menar Annica. När jag var nere drog han upp mig och vice versa. Men det fanns ju alltid en inneboende sorg.

Trots att de försökte att hålla skenet uppe och tänka positivt gick det inte en dag utan att de kände att de bara ville ge upp. Hanna menar att det snarare handlade om en känsla av hopplöshet inför situationen.

– Det är ett helvete att gå igenom. Det gick nog inte en dag utan att man ville ge upp. Eller ge upp är nog fel ordval. Man kände snarare hopplöshet. Men å andra sidan, vi visste att vi var tvungna att fortsätta för att kunna bli gravida.

Läs också: ”Vilka symtom ska man vara uppmärksam på under graviditeten?”

”Tänk att vi äntligen är en familj”

Till slut hände det. De blev gravida. Idag har Hanna och Fabian sonen Jack tillsammans och Annica och Jesper dottern Ida. Men overklighetskänslorna kring att ha barn är fortfarande närvarande.

– Jag kan fortfarande rycka tag i Fabian och säga ”kan du fatta att det här är vårt barn?”. Ibland känner jag att jag bara MÅSTE väcka min bebis för jag måste gosa med honom NU. Jag älskar honom så mycket. När jag satte Jacks lilla tandborste bredvid våra tänkte jag ”nu är vi äntligen en familj”. Tänk att han kom till oss tillslut, säger Hanna.

Annica instämmer. Det är känslan av att vara en familj som är den starkaste.

– När jag kommer hem från en arbetsdag och ser Idas overall hänga i garderoben då slår det mig att vi är en familj… Jag börjar nästan gråta bara jag tänker på det. Här är vårt barn som vi längtat efter så länge.

Missa inte Ruvarpodden!

Missa inte Ruvarpodden där Hanna och Annica pratar med om IVF och barnlängtan. Du hittar den här!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det här helt gratis och du kan när som helst avsluta din prenumeration. Signa upp dig här!

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn
E-post

Lämna följande fält tomt

Annons

Sarah Hallgrens förlossningsberättelse: ”Jag fekjade en värk”

Inför BF den 29 mars 2017 hade Sarah inga som helst känningar.

– Jag såg ju fram emot att det bara skulle hända, men vi fick åka in för igångsättning istället.

08.15 hade paret tid, och väl på förlossningen fick de sitta och vänta en stund innan de togs in till ett lite mindre rum där de första kontrollerna skulle göras.

– De berättade att jag skulle bli igångsatt med ballong, vilket jag inte var beredd på. Jag var så inställd på alla de där cytotec-shottarna alla tar när de ska bli igångsatta. Så jag frågade om det, men de sa att de inte använde den metoden på Borås sjukhus där jag var. De menade att ballong var den mest naturliga igångsättningen.

Sarah gillade läget och fick vänta in en läkare som skulle sätta in ballongen.

– Det var rätt obehagligt när de gjorde det. Det började komma som en slags molande mensvärk, vilket inte var så skönt.

Läs också: ”Sammandragning eller förvärkar? Så vet du!”

”Jag ville verkligen bada under förlossningen”

Sarah och hennes sambo Christian tilldelades ett övernattningsrum och uppmuntrades att gå runt och röra på sig mycket, vilket de tog fasta på. Men efter några timmar började värkarna bli jobbigare och paret drog sig tillbaka till rummet igen.

– Efter en stund kom barnmorskan in och satte sig i lugn och ro med oss. Vi gick igenom mitt förlossningsbrev från punkt till punkt vilket var jätteskönt, det kändes verkligen som att de lyssnade.

Sarah tog upp att hon verkligen ville bada under förlossningen.

– De sa att om värkarna automatiskt kommer igång som de ska, så skulle jag få göra det.

Molvärken fortsatte hela kvällen, men ballongen satt kvar.

– Vår envisa lilla tjej ville inte komma ut och när barnmorskan skulle kolla läget dagen därpå hade fortfarande ingen ballong kommit ut. Jag hade inte heller fått mer känningar än den där molvärken.

Nästa steg blev att dra ut ballongen och kolla om den ändå gjort någon nytta under natten.

– Det var en superkonstig känsla, som att få ut en vattenballong mellan benen! Jag frågade barnmorskan om det skulle bli lika smärtfritt att få ut själva bebisen sen, men det visade sig ju inte vara så, haha.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Att föda i vatten var otroligt häftigt!”

Lustgas och epidural blev räddningen

Som tur var hade ballongen gjort nytta. Sarah var tillräckligt mogen för att de skulle kunna ta hål på hinnorna, vilket var själva målet med ballongen. Sarah och Christian fick packa ihop sina saker och flyttades till ett riktigt förlossningsrum. Nu var det äntligen på gång på riktigt!

– Ganska tätt därpå skulle barnmorskan sätta en elektrod på barnets huvud och ta hål på hinnorna. Men i vanlig ordning så var den här bebisen väldigt envis, så det tog kanske en halvtimme för henne att försöka sätta den där elektroden på hennes huvud. Hon rörde sig så himla mycket inne i magen!

Till slut var allt fixat. Barnmorskan förklarade att värkarna nu hade en timme på sig att komma igång av sig själv för att Sarah skulle tillåtas bada under fortsatta förlossningen.

– Den timmen var den snabbaste timmen någonsin. När barnmorskan kom tillbaka försökte jag till och med fejka en värk, men det gick inte så bra. Tydligen var jag världens sämsta skådespelare och barnmorskan sa att “när en riktig värk kommer, kommer du varken kunna prata, titta på mig, eller fokusera på något annat”. Så den idén sprack ju. Det fick bli värkstimulerande dropp, och tar man det får man inte bada.

Läs också: ”Bedövning och smärtlindring du kan få under din förlossning”

Sarah kände sig ändå positiv, allt såg trots allt bra ut och snart skulle hon äntligen bli mamma. Sarah hade bett om att få ett lavemang (och den roliga historien kring hur det gick till får ni ta del av i hennes förlossningsberättelse i videoform!) och efter att det var gjort började värkarna tillta i styrka allt mer.

– Jag fick nästan lite smått panik, men att ha lustgasmasken dämpade den känslan och gjorde att jag kände mig tryggare.

Genom hela värkarbetet satt hon på en pilatesboll med överkroppen hängades över sängkanten. Christian satt bakom och tryckte värmekuddar, och senare även en värmedyna med kokhett vatten, mot Sarahs ryggslut.

– Der var så skönt! Jag minns att han inte kunde hålla den direkt med händerna, för då skulle han få brännskador.

Tillsammans andades de sig igenom värkarna. Och även om Sarah, av en anledning hon inte minns, sa nej till epidural länge bestämde hon sig till slut för att ta det.

– När den väl var satt gick det väldigt bra, och den gjorde att jag kunde ställa mig upp, prata och le igen.

Epiduralen höll i sig i cirka två timmar innan Sarah började känna ett starkt tryck neråt.

– Då gjorde det inte längre ont på samma sätt, det var en helt annan smärta. En mer utdrivande smärta.

Sarah fick bäckenbottensbedövning men den hann de bara sätta på vänstra sidan. Nu gick det undan.

– Jag minns att jag tryckte på några gånger och att det började tänjas ut där nere, huvudet var på väg ut.

Läs också: ”Första tiden med bebis – 6 saker att tänka på”

”Ta ner din hand så ska du få känna huvudet”

Sarah hade berättat för sin barnmorska tidigare att hon hade en vision att hennes bebis hade mycket hår på huvudet, och nu bad barnmorskan henne att använda just den visionen som en målbild för att få den sista kraften som behövdes för att få ut bebisen.

– Efter ett par krystar sa barnmorskan “ta ner din hand så ska du få känna huvudet”. Väldigt konstig känsla! Då kände jag att hon hade lite hår och då blev jag mer peppad, för jag ville ju inte bara känna henne. Jag ville se henne! Nu var hon så nära!

Klockan 21.22 föddes Sarahs och Christians dotter.

– Hon skrek nästan omgående, och lades upp på mitt bröst. Jag var så skakig, öm, trött och groggy så jag minns nästan ingenting från just den stunden. Men sen började hon amma och det funkade bra från första stund, och vi fick den berömda fikabrickan och jag tror aldrig att jag har ätit något godare.

Sarah hade kämpat sig igenom förlossningen, allt hade gått bra och deras gemensamma dotter var äntligen född.

– Jag kunde inte bli mer nöjd med min förlossning. Det enda jag saknade var att det inte satte igång av sig själv, och att jag inte fick bada. Men det tänker jag att jag får ta igen på nästa förlossning.

Vill du fortsätta följa Sarah och hennes familj? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @wilmalivsmamma!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här!

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn


E-post

Lämna följande fält tomt


Annons

Louise Dannbergs förlossningsberättelse: Billy var ute på tre minuter

”Vill börja med att skriva att jag har genomgått två helt fantastiska förlossningar men dom har varit helt olika. Wow till alla kvinnor som väljer kejsarsnitt av olika skäl. Så otroligt starka och modiga ni är. Jag var livrädd inför mitt kejsarsnitt och trodde aldrig jag skulle klara det. Vilka kroppar vi kvinnor har och vad de äger. Att våra kroppar orkar gå igenom det som den får gå genom. Att föda barn vare sig det är vaginalförlossning eller kejsarsnitt spelar ingen roll. Jag är stolt över min kropp och är otroligt imponerad över vad den har klarat av.

På fredagen den 5 januari fick jag en blödning hemma vid 19-tiden och ringde förlossningen. De ville självklart att jag skulle komma in då den inte slutade. Emil körde upp mig till sjukhuset i väntan på barnvakt till Vincent. Denna gången åkte förlossningsväskan med i bilen för jag hade på känn att jag inte skulle lämna utan bebis. De tar in mig på kontroll och ser att jag har en pågående blödning och att bebis är aktiv. De mäter en CTG-kurva och ser att jag har sammandragningar, vilket kan ha orsakat blödningen.

Vid 20-tiden kommer Emil upp till förlossningen och de gör en noggrannare läkarundersökning. Jag hade fortfarande en pågående blödning men inga direkta tecken på att förlossningen skulle vara igång. Jag får bli fastande och får cyklokapron i hopp om att blödningen ska sluta. Läget är lugnt så jag skickar hem Emil. Vi är vid det här laget väldigt vana vid att jag blir inlagd och får åka hem dagen därpå, så ingen av oss kände oss speciellt stressade över situationen. Vi kände att ett scenario med planerat ”akut” snitt kanske skulle vara mest troligt. Så vi kände väl som så att Emil skulle hinna till förlossningen om det skulle bli snitt. Därför fick han åka hem för att vara med Vincent istället.”

Läs också: ”Sammandragningar eller förvärkar? – Så vet du”

”Är det okej om din bebis blir förlöst idag?”

”Under natten hade jag fortfarande en blödning så de gör nya kontroller. De vill avvakta under natten men läkare blir informerad. Jag lyckades sova några få timmar på natten och när jag var på toa vid klockan 6 på morgonen den 6 januari fick jag ytterligare en blödning. Läkaren informeras och de kopplar nytt CTG. Jag är i vecka 35 (34+5) idag och på CTG kan de se att jag har sammandragningar var 5:e minut. Vilket jag inte kände av. Tänker för mig själv att kanske är förlossningen på gång ändå.

Jag får Bricanyl för att se om det kan stoppa sammandragningarna och läkare informeras för ett eventuellt snitt. De tycker jag ska informera Emil om att det kan bli snitt under dagen. Så att han i så fall är på plats. De frågar även mig om det skulle kännas okej om bebis blir förlöst idag. Varpå jag svarar att det är okej om bebis skulle må bra av det. Jag ringer Emil och berättar för honom att vi troligtvis kan räkna med en förlossning. Varav Emil svarar: Okej men jag kommer om en stund. Det är väl inte akut?

Emil kommer runt 9 och 10 har de fattat beslutet enligt min journal att genomgå snitt. Sen började den eviga väntan. Snittet blev planerat vid 13 om inget oväntat skulle ske och tiden från 10 till 13 var så lång. Vi fick noggrann information om hur operationen skulle gå till och om alla förlopp på vägen. Jag förberedde mig med en dusch och skrubbade av hela kroppen. Sen kom det en narkosläkare och gav oss information om bedövningen. Usch, en av mina största fasor inför snittet skulle vara ryggmärgsbedövningen. Fick panik av bara tanken. Men den tanken försvann fort där på när jag senare skulle svälja ett medel som skulle neutralisera magen, det smakade skit och lite till. Haha, svor rakt ut.. Fy fan vad det smakade och både Emil och barnmorskan bara: Oj!”

Läs också: ”Vilka symtom ska man vara uppmärksam på under graviditeten?”

Rädslan inför snittet gick snabbt över

”13.00 rullades jag in på operation. Emil var med hela tiden och höll mig i handen.
Nu var det dags för bedövning och jag började både skaka och hacka tänder. Fick panik och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Just i detta skede kände jag: Nej, nu ångrar jag mig. Nu vill jag inte alls föda barn idag. Ni vet den där känslan när man har gett sig på något man tror man klarar av men inser i sista sekund att man inte göra det. Att åka fritt fall till exempel. Det enda sättet att ta sig ner är fallet, men när du väl står vid kanten så vill du inte. Du vill verkligen INTE.

Som tur var, var den känslan snabbt över, rädslan var över på bara några sekunder och jag slutade hacka tänder och blev alldeles varm i benen och rumpan. Började känna att nedre delen av kroppen blev lätt och i samma stund la de mig ner. Det kändes som om kroppen svävade en liten bit ovanför britsen. Därefter gick operationsteamet igenom massa information med varandra och under tiden kontrollerade de att bedövningen hade tagit på mig. Detta var en helt ny känsla. Sjukt konstigt! Jag kände att de vidrörde mig men jag kände ingen smärta. Konstigt!”

2018-01-06 03.19.36 1

”Jag ser honom – jag ser vår son!”

”13.23 har de noterat att operation börjar. 13.26 är Billy född. 13.57 är operationen slut. Jag kände när de väl tog ut honom och sekunderna senare hörde jag ett litet skrik. Jag är dessutom så sjukt imponerad av Emil som tjuvkikar in bakom den gröna duken och ser allt. Snittet och Billy. Så tittar han på mig och sager: Jag ser honom, jag ser vår son. Vi ser på varandra med tårar i ögonen och sen lägger de fram honom till oss, så jag får chansen att känna lite lätt och se honom innan de tar ut honom i barnsalen och syr ihop mig. Emil får vara med Billy hela tiden och jag åker till uppvak.
Alla patienter hamnar på uppvak efter operationen i väntan på att bedövningen ska släppa. Den där bedövningen som var behövlig att ha under operationen men sjukt seg att bli av med, när man bara ville få tillbaka känseln för att kunna träffa sin nyfödda son.

Timmarna på uppvaket kändes så långa. Jag var där i två timmar men det kändes som en evighet. Under tiden jag var där ringde jag min mamma och berättade att hon fått ett barnbarn till och att allt hade gått bra. Mer än så kunde jag inte säga, för mer än så visste jag inte. Jag bad personalen kolla om Emil kunde komma ner till mig för jag ville veta hur Billy mådde. Strax därpå kom Emil ner. Han hade med två kort på honom och Billy och allt såg så fint ut. Billy vägde 2380 gram och var 45 cm lång. Han hade full APGAR och var normal för sin födelsevecka.

Bedövningen släppte sakta men säkert och jag kommer ihåg att jag frågade personalen vad kravet för att lämna uppvaket var. Du ska kunna vicka på tårna fick jag som svar. Skoja inte vad jag försökte snabba på kroppen att komma till liv igen. Efter ett tag frågade jag om någon kunde nypa mig i tån. Yes, jag hade känsel!”

Läs också: ”Första tiden med bebis – 6 saker att tänka på”

”Äntligen fick jag hålla ordentligt i min son!”

”16.30 fick jag lämna uppvak. När jag väl kom till BB ville jag bara vidare till neonatalen för att träffa min lilla plutt. De skriv in mig och kollade att jag mådde bra. De körde upp mig till neonatalen och där satt Emil med lille Billy på bröstet.
Äntligen fick jag hålla ordentligt i min son. Lyckan var total och tårarna bara rann. Vår väldigt lilla men perfekta pojk fanns i mina armar och jag kunde äntligen pussa honom. Även om allt stod rätt till med Billy fick han vara i ett rum med ”dygnet runt-bevakning”. Där kunde de mäta hans puls och hans syresättning och hålla stenkoll på honom. Emil stannade nästan hela natten hos honom.

Jag fick endast stanna en liten stund för de från BB tyckte jag borde vila. De var förvånade över hur oberörd jag verkade vara från operationen. Att jag både kunde sätta mig upp själv och över hur pigg jag var, men jag kände mig pigg och inte alls i behov av någon vila just då. Mammainstinkten och envisheten hade nog slagit till. Efter ett tag lämnade vi iallafall neonatal.”

Ensam och stressad

”Enligt anteckningar kommer jag till BB vid 19.30 och då får jag in den där kända BB-brickan. De där mackorna är ju underbara efter ett dygns fasta. Under tiden jag äter mina mackor ringer jag min bästa kompis. Hon blev så glad att jag ringde och jag tycke det känns skönt att ha någon att prata med. För jag kände mig ganska ensam där på BB. Förra gången delade jag ju den där tiden tillsammans med Emil och nu skulle jag behöva vara själv.

Efter mackorna bad jag sköterskan skulle ta bort kateten. Kände mig så obekväm med den och kände att jag ville få bort den för att ha chansen att kunna kissa själv snabbare. Men tji fick jag för det, jag stressade på med att dricka mycket och ställe krav på mig själv att jag var tvungen att kissa. Snacka om att låsa sin blåsa. Då jag kände mig ensam och ledsen tjatade jag till mig att få åka upp och säga godnatt till Emil och Billy. En av sköterskorna följde med, eftersom de inte ville att jag skulle gå ensam. De var några av de bästa godnatt pussarna jag fått.

När jag kom tillbaka till rummet började tårarna spruta. Jag kände mig återigen så ensam. Tur att sköterskorna var så snälla och tröstade mig. Hamnade i någon slags stress med att jag ”måste” kissa och att jag ”inte” får träffa mitt barn. Just där och då kände jag att allt kändes som ett straff. En fruktansvärd känsla!

Jag ursäktar om jag är väldigt detaljerad och ärlig, men vill även dela med mig av de mindre fina delarna från förlossningen.”

”Jag kunde inte kissa själv”

”Vid 01 hade jag fortfarande inte kissat, vilket gjorde att jag blev mer ledsen och stressad. (Har man haft kateter ska man kissa inom 4 timmar efter att den är borttagen) Jag var uppe i 5 timmar så de fick tömma blåsan på mig. Hemskt enligt mig, eftersom jag kände mig dålig som inte kunde kissa själv.

Läst från min journal:
03.00 patient ringer om att hon är kissnödig, men kan inte kissa!

Usch säger jag bara, så jäkla frustrerande att en sån sak som att kissa inte gick. De fick tömma blåsan igen och tårarna bara rinner igen. För nu tänkte jag att något var fel på mig och att sålänge jag inte kan kissa skulle jag aldrig få komma upp på neonatalavdelningen och träffa Emil och Billy. Jag gick och la mig och somnade om.

När jag vaknade på morgonen så var jag inte speciellt kissnödig men provade ändå. Tre droppar kom så jag tillkallade sköterskan. Hon kunde läsa av med en så kallad bladderscan (ett instrument som mäter vätskan i blåsan) att jag inte hade speciellt mycket kiss i blåsan, så jag skulle vänta till efter frukost.

Emil kommer ner till mig och vi äter frukost. Jag berättar om min jobbiga natt och han försöker få mig på bättre humör genom att skoja om att hade du druckit öl så hade du garanterat kunnat kissa. Sköterskan är så gullig att hon går iväg för att hitta en lättöl, för att hjälpa mig på traven. Tyvärr hittat vi ingen öl, men det gör inget för 30 minuter senare kissar jag. Haha, denna gången när tårarna kommer är som av glädje! Sjukt egentligen att man kan bli så glad av ett toabesök.”

 

Vilken lycka!

”Kravet för att jag skulle få bli utskriven från BB och flyttad till neonatal var att kissa två gånger. Så snart så! Efter frukost går jag och Emil upp tillsammans till neonatal och hälsar på Billy. Redan vid lunch kissar jag igen och vid 14 skrivs jag ut från BB och vidare till neonatal. Vilken lycka!

Nu var nästan hela familjen samlad. Det var bara storebror som saknades. Vi valde att göra så att jag stannade kvar hos Billy och Emil åkte hem till Vincent. Så den natten sov vi ifrån varandra.

På morgonen sen kom både Vincent och Emil, och nu bor hela familjen på neonatal. Hela familjen mår toppen och jag och Emil är så sjukt tacksamma över det fina bemötandet och den hjälpen vi får här. Åter igen en lyckad förlossning med ett bra team!”

Vill du se mer av Louises liv som nybliven tvåbarnsmamma? Följ hennes blogg här och hennes Instagramkonto @louisedannberg här!

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på hej@loppi.se

stats