Natashas gripande krönika: ”Dagar och veckor gick förbi som i en dimma”

I Vimedbarns krönika berättar Natasha Green om hur det är att förlora ett barn och hur hon gått vidare trots den enorma sorgen och saknaden hon känner varje dag efter sonen Milton. Natasha har nu startat ”projekt änglabarn” där föräldrar kan dela med sig av sin historia om att förlora ett barn. Här berättar Natasha sin gripande historia. 

Det sägs att det värsta som kan hända är att förlora ett barn…

Välkommen till min vardag.

Här är jag, Natasha green 24 år gammal. Ursprungligen ifrån Stockholm, men flyttade för 3,5 år sedan när jag hittade kärleken i Skåne.

Vintern 2013… höggravid med första barnet, nyfiken på vad livet hade att ge, spänd inför att träffa den personen som redan fått mitt hjärta att slå dubbla volter av kärlek bara genom att visa ett plus på stickan … han, min son som skulle visa sig få bli en liten Milton, som skulle stjäla mitt hjärta för evigt.

4e Januari kom och jag födde min underbara, friska, levande och starka Milton Green Lundin. 13.55, 57 cm lång och 4485g. En kärlek olikt något jag känt. Villkorslös och för evigt. Ni som själva fått barn vet känslan …den där känslan av att ögonen aldrig blir mätta. På rena endorfiner och lyckohormoner i kroppen kan man va utan mat, vatten och sömn…så länge man har sitt älskade barn där vid sin sida.

Som en käftsmäll rakt i ansiktet vaknade jag upp, i vårt ”trygga” bo en tidig morgon den 9e januari. Första natten jag hade sovit och släppt ögonen från vår älskade Milton. Pappa Andreas erbjöd sig att va uppe och ta hand om honom medans jag sov. Killarna hade somnat tillsammans, Andreas med Milton på bröstet i soffan. Andreas för att vakna, och Milton för att aldrig igen öppna sina ögon.

Kaoset var igång. Förtvivlan, orättvisa, ingen förståelse…Vår friska son på 5 dagar hade bara slutat andas. SLUTAT ANDAS !? Det va ju det ända han behövde göra, resten skulle jag sköta. Jag kände mig värdelös. Som att jag inte kunnat skydda mitt barn. Var jag ens en mamma längre. Skulle jag överleva detta, och HUR ska jag överleva blev den stora frågan.

Dagar och veckor gick förbi som i en dimma.

Att bädda ner en kropp om en gång vart livlig, färgfull och levande men nu blå, stel och iskall … med ögon som aldrig igen skulle öppna sig, fötter som aldrig skulle springa i gräset. Att behöva bädda ner det man älskar mest i hela världen och säga hejdå när allt precis hade börjat …

Ord kommer aldrig räcka till för att beskriva min smärta och min saknad. Inget kan beskriva den hemska verkligheten i att förlora ett barn. Förhoppningsvis behöver du som läser det här aldrig närma dig känlan och upplevelsen mer än i mina ord du just nu läser.

När Milton dog så bestämde jag mig för en sak, han skulle aldrig få bli bortglömd. Hans död skulle få en betydelse och ett syfte till något bättre i framtiden.

Jag fortsatte blogga, mer som en dagbok för att få utlopp för mina känslor där och då. Veta att jag kunde kolla tillbaka när saker och ting kändes tungt och hopplöst och veta att inget skulle bli värre än den dagen den 9e januari när han dog.

Kunna se mina egna framsteg med ord, men även av anledningen att jag fick sånt otroligt fint stöd av ni som följde mig som gav mig ork att kämpa vidare med att själv andas fast jag så många gånger bara ville dö och komma dit Milton är.

November 2014 startade jag facebookgruppen ”en gala för spädbarnsdöd” tillsammans med min vän Linn Molle. En grupp där vi uppmärksammade ämnet om att förlora barn, samtidigt som vi fokuserar stenhårt på att samla in pengar till forskningen inom detta. I denna grupp kom jag i kontakt med många olika historier, ingen den andra lik. Trots att jag kände mig ”världsvan” nu inom ämnet så slog det mig hur otroligt många som går runt ovetandes om vad som händer runt omkring oss.

1. På grund av att vi inte tillåter samhället prata om sorg och död. Speciellt inte om döden har inträffat ett barn … detta på grund av att det är för ”jobbigt” för den odrabbade att känna ens ett uns av den sorgen vi står i.

2. Rädslan att det ska hända en själv.

3. För vi är landet ”det händer inte mig” … vi förlitar oss helt på statistik.
Plötslig spädbarnsdöd utanför magen så som i Miltons fall har en statistik på 0,05%…
MEN (!!!) även om stastiken säger att det inte kommer hända, eller inte är troligt att hända så händer det. Det finns ingen som kan räkna ut en tabell på vem som står på tur. Läskigt va?

Nu har jag säkert skrämt iväg några av er som läser … Visst är det lätt att blunda? Eller som när man va liten och kollade på skräckfilm i smyg snabbspola förbi dom läskiga delarna. Det är verkligen jättelätt att blunda, men tyvärr löser det inga problem. Tyvärr så stoppar det inte heller risken för att det händer just dig.

Med ett informerat samhälle så vet vi idag att vi skulle rent av rädda 50% procent av alla barnen som dör med att ge rätt information till de blivande föräldrarna. Information såsom fosterrörelse… hur mycket ska egentligen en bebis sparka under graviditen… vet du det?

Information om hur man hanterar ett barn som satt i halsen, hjärt och lungräddning osv. LIVSVIKTIG information som kan hjälpa så otroligt många att slippa den känslan jag bär på. Känslan av att vara halv.

Med denna upptäckt tog jag tag i att starta ett projekt via min blogg vid namn ”projekt änglabarn” där jag en gång i veckan under en längre period delade en ny historia av mammor och pappor som förlorat barn. I denna serie av historier hittar vi det mesta.
Barn som dött i magen, satt i halsen, plöstlig spädbarnsdöd, kromosomfel, strypt av navelsträng mm …

Ni är väldigt välkomna att läsa mer om detta i min blogg www.natasha.vimedbarn.se under kategorin ”projekt änglabarn”. För frågor eller oro så får ni alltid kontakta mig på [email protected], jag försöker alltid svara så snabbt jag kan .

Med detta vill jag avsluta och säga tack att du tog dig tid att läsa, om mig, om Milton och alla andra barn som inte längre finns hos oss. Ta vara på era liv och era barn främst. Det finns ingen finare gåva i denna värld än att ha ett levande barn vid sin sida. Så självklart för många … men inte för mig

Vill du läsa mer? Klicka på länken för att läsa fler krönikor.