akut kejsarsnitt | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Jennie-Lie: ”Att få barn för tidigt önskar jag ingen”

Prematurbarn: Jennie-Lies tvillingar föddes prematurt i vecka 30+3

För Vimedbarn-bloggaren Jennie-Lie Wickström startade förlossningen mitt i natten med vattenavgång. En förhållandevis vanlig start på en förlossning –  om det inte vore för att hon bara var i vecka 30+3. I magen låg tvillingar, och de ville ut. Eftersom vattnet hade gått fanns det inget annat att göra än att plocka ut dem med akut kejsarsnitt.

Läs också: Jennie-Lies förlossningsberättelse från förlossningen med tvillingarna hittar du här!

– Trots att jag visste att det var ganska stor risk att tvillingar föds för tidigt så hade jag ändå tanken att ”det kommer inte hända oss”. Så tyvärr visste jag inte så mycket alls om vad det betydde att barnen föds prematurt och när det hände oss så slängdes vi in i en helt ny värld.

Jennie-Lie rullades in i en operationssal och kort därpå plockades en liten, liten Leia ut som mådde bra trots omständigheterna. Tätt därpå plockades Mattis ut som hade det lite kämpigare.

– Han skrek inte på en gång, men tillslut kom andningen igång och vi fick ett litet skrik innan de snabbt sprang ut med honom till läkarteamet.

Där och då kände Jennie-Lie mest lyckokänslor. Båda barnen hade skrikit, de levde, operationen hade gått bra och hon var äntligen mamma.

– Det var först när jag kom upp på BB och var själv, utan man och barn, som jag fick känslan av oro. Allt jag ville vara att träffa mina barn för att få hålla dem och se att de mådde bra.

För tidigt född, men ändå så stark!

”När jag höll Leia i famnen kom tårarna”

Men på grund av att barnen var så små fick det sistnämnda vänta. Bara några timmar efter förlossningen var man tvungen att söva Mattis för att spruta ner ett medel i lungorna för att påskynda mognaden. Sen fick tvillingarna ligga i ett eget rum, och Jennie-Lie och hennes man Hampus fick sova i ett annat. De fick bara sticka in händerna i deras kuvöser det första dygnet, och först dagen efter fick de hålla i sina barn för första gången.

Läs också: ”Dykteknik eller profylax? Så funkar de olika förlossningsteknikerna”

– Det var så ofattbart när sjuksköterskorna lyfte ut dem till oss, med alla slangar, masker och pipande saker. När jag väl hade Leia, som var den första jag höll i, i famnen kom tårarna. Så liten och oskyldig men samtidigt så stark och fin. Och på andra sidan rummet satt Hampus med ett litet Mattis-knyte på bröstet. Det var bästa fredagsmyset jag någonsin haft.

Prematurbarn i kuvös. Lille kämpe!

En nyfödd Leia

Första veckorna efter förlossningen beskriver Jennie-Lie som en riktig berg-och-dal-bana. Varje dag gjordes flera olika undersökningar. Mattis hade tungt att andas första dygnet och även svårt att behålla maten. Hos Leia upptäcktes en liten hjärnblödning vid förlossningen som det skulle hållas extra koll på. Båda barnen fick ha cpap-mask första veckan för att underlätta andningen, och ibland även syrgas. Leia fick blodtransfusion vid ett par tillfällen för att få igång hennes egen tillverkning av blodkroppar som inte riktigt kom igång som den skulle.

– Vi fick lära oss många läkartermer, att hålla koll på prover och dessutom skulle vi lära oss vara föräldrar. Rent praktiskt första veckan fick vi vara delaktiga i skötandet av barnen, lära oss föra anteckningar om de kissade och bajsade, väga kissblöjor, kartlägga matning, om de kräktes så att läkarna kunde ta del av infon för att ge tvillingarna bästa förutsättningar att växa. Förutom det satt vi från morgon till natt i varsin fåtölj med en tvilling i famnen, de enda pauserna vi tog var för att få i oss själva mat.

Slutade andas under dipparna

Tvillingar och prematur

Hej tvilling!

Hela första veckan låg tvillingarna i kuvös. Efter en vecka kunde de bytas ut mot en värmesäng där de kunde ligga tillsammans. Båda drabbades dessutom av gulsot och behövde sola under en UV-lampa och hela tiden var de uppkopplade med mätare. Eftersom de små kropparna hade fullt upp med mognad och att växa var en så viktig sak som andningen nedprioriterad av deras kroppar. Jennie-Lie beskriver hur de drabbades av ”dippar”, något som är vanligt bland nyfödda prematurbarn. Under dipparna glömmer kroppen bort att den behöver andas och alla värden sjunker som följd.

Läs också: ”Barnmorskorna: Skammen kring förlossningsskador måste bort!”

– Flera gånger höll jag i både Mattis och Leia när de dippade utan att jag kände att de slutade andas. Men sjukhuspersonalen har koll på alla värden från deras rum så när det hände kom det inte sköterskor och sa att vi behövde ruska lite på barnen för att få dem att komma ihåg att andas. Ibland vågade man inte skaka om dem så rejält som kunde behövas, så då tog dem barnen och skakade dem så att de började andas igen. Sen stod de kvar i rummet och höll koll ett tag innan de gick vidare.

”Att få barn för tidigt önskar jag ingen”

Familjen bodde på sjukhuset i totalt sex veckor innan de fick komma hem och få hemvård ytterligare två veckor.

– Det var helt fantastiskt att få komma hem. Det var lite läskigt att lämna tryggheten på sjukhuset, men samtidigt hade vi fått den bästa utbildningarna i att vara förälder på neonatalavdelningen. Vi hade fått stenkoll på saker som amning, flaskmatning och magmassage så vi var lite less på att vara i vår ”bubbla” och satte direkt igång med andra projekt för att leva livet. Som till exempel att planera namngivning och bröllop på tre veckor.

Idag är Leia och Mattis två spralliga 2,5-åringar som ser fram emot att bli storasyster och storebror i januari. Jennie-Lie har passerat tvillingarnas förlossningsvecka med lillasyskonet ”Sprallis” i magen och är nu i vecka 33. Även om allt tyder på att den här bebisen kommer komma ut fullgången har hennes tidigare prematurförlossning satt spår. Jennie-Lie beskriver hur hon är överlycklig för varje dag bebisen är kvar i magen, och att hon och Hampus inte bara redan köpt alla saker som behövs inför bebisens ankomst utan också säkrat upp med en plan för hur de ska lösa vardagen om de skulle behöva bo på neonatalen igen.

– Att få barn för tidigt önskar jag att ingen skulle behöva gå igenom. Det är mycket oro, ovisshet och ingen som vågar säga bu eller bä. Det enda du kan göra är att vänta. Samtidigt är den första tiden med barnen det absolut bästa som hänt oss och vi kände oss alltid trygga i sjukhusets lokaler, och är väldigt tacksamma för sjukvården i Sverige. Som förälder till prematurbarn har jag fått många starka ”första gången-minnen”. Första gången vi fick hålla i tvillingarna, första gången vi fick se dem tillsammans, första natten vi fick sova i samma rum, första dagen utan bevakning och dagen vi kunde börja vårt liv på riktigt. Kanske betyder dessa minnen så mycket för mig just för att det aldrig var säkert att vi skulle få uppleva ”första gången” med något av våra barn.

Idag är Världsprematurdagen!

Vill du följa Jennie-Lie, Hampus, tvillingarna och Sprallis i magen? Missa då inte Jennie-Lies blogg här och hennes Instagramkonto @jennielie!


 

Missa inte Vimedbarn.se’s nyhesbrev!
Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!


Anmäl dig här (det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration):

Namn
E-post

Lämna följande fält tomt

Förlossningsberättelse: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3

Välkommen till världen, Leia!

Förlossningsberättelse: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3

”Den 28e maj 03.40 vaknar jag av att det känns som att någon smäller en vattenballong i magen och det bara rinner ut vatten i sängen. Jag väcker min man Hampus försiktigt med ett ’Älskling kan du vakna?’, han vrider huvudet åt mitt håll långsamt och kollar trött på mig. ’Älskling, vattnet har gått’ får jag fram. Hampus flyger ur sängen ’Är du seriös? Ska jag ringa en taxi?’. Jag svarar att jag vet inte vad vi ska göra, vi var ju bara i vecka 31.”

Hade inte hunnit packa någon BB-väska

”Jag sprang upp på toaletten och ringde förlossningen, skrattade och grät samtidigt så det är ett under att barnmorskan hörde vad jag sa. Vi pratade i några minuter sen sa hon att eftersom det förmodligen var vattnet som hade gått så skulle vi åka in. Vi hade inte hunnit packa någon BB-väska, som tur var hade vi fått en packlista på vår första föräldragruppsträff kvällen innan så Hampus grabbade tag i den och for runt i lägenheten och slängde ner allt vad vi kunde behöva. 04:20 stod vi utanför dörren på förlossningen med väskorna i handen och ringde på klockan.

Läs också: ”6 saker du måste veta inför din förlossning”

Vi fick direkt komma in på ett förlossningsrum, det kollades CTG och ultraljud. Snabbt konstaterades det att båda barnen mådde bra och var lugna i magen. Barnmorskan berättar att om det är så att vattnet har gått så kommer de få födas med kejsarsnitt eftersom de är så små. ’Okej’ svarar vi lugnt. När vi efter ett bra tag får vara ensamma i rummet och jag kollar på Hampus och vi sitter bara och ler. Det ända jag får fram är ’Hur hamnade vi här egentligen?’.”

Jennie-Lie i förlossningsrummet.

Jennie-Lie i förlossningsrummet.

Skulle tvillingarna födas vaginalt eller med kejsarsnitt?

”Ultraljudet visade att tvillingarna låg med huvudet neråt, och läkaren sa att då får det bli vaginal förlossning och som förstagångsföderska kan det ta ett tag. Jag och Hampus han inte riktigt med, utan när läkaren gått ut ur rummet så blev jag nervös, hur skulle tvillingarna födas egentligen? Vi pratade med barnmorskan igen, hon hämtade läkaren och det visade det sig att han inte läst vår journal ordentligt och missat att vi bara var i vecka 30 + 3, alltså var det akut kejsarsnitt som gällde.

Läs också: ”Andning som smärtlindring – så funkar det”

Efter det här så fick jag en kortisonspruta i låret, för att påskynda mognaden av lungorna på bebisarna, och vi fick höra att inom två dygn så kommer tvillingarna vara födda. På CTGn kunde barnmorskan se att jag började få starkare värkar, så en spruta med bricanyl beställdes in för att få värkarna att avta.”

Hade vattnet verkligen gått?

”Från ca 05.30 – 07.00 så hände det inte så mycket, värkarna var borta. Fick höra att jag skulle försöka sova men det var helt omöjligt. Efter 07 vi fick en ny barnmorska som hette Malin. Min första barnmorska var okej men Malin var helt fantastisk! Från att hennes skift började tills att tvillingarna var födda så var hon med oss och förklarade varje steg. För ett kontrollfreak som jag så var det väldigt skönt.

Vid 07.30 började värkarna komma tillbaka, Malin sa att de gärna ville hinna ge mig en spruta kortison till för barnens lungor, och den fick de ge tidigast ett dygn efter den första. Så de skulle göra allt de kunde för att stanna av värkarna. En ny förlossningsläkare kom in med ultraljud för att se om det verkligen var vattnet som hade gått, för om det inte var det så kunde jag få ett dropp för att stanna av värkarna. Ultraljudet visade sig vara otydligt och därför ville hon avvakta tills en överläkare kunde kika med ultraljud. Jag fick en till spruta med bricanyl så länge.”

Läs också: ”Skrik och panik? Så kan du lugna en ledsen bebis”

En tvilling hade mindre fostervatten

”Vid klockan 9.00 skulle vi få åka upp på neonatalavdelningen för att göra ett ’studiebesök’ och träffa barnläkarna. Men det blev ingen studiebesök för mig, den här gången hjälpte nämligen bricanylen endast i 20 minuter innan värkarna var tillbaka. Vi fick istället börja klocka värkarna, de var mellan 60-90 sekunder långa och kom regelbundet var fjärde minut. Överläkaren kommer äntligen in och kollar fostervattnet med ultraljudet, och konstaterade snabbt att tvilling ett (Leia) hade mycket mindre fostervatten. Alltså fick de inte sätta dropp på grund av infektionsrisken. Efter lite diskussion så kommer de fram till att jag inte skulle hinna få en andra spruta kortison och därför var det lika bra att boka operation.

10.45 kommer barnmorskan, förlossningsläkaren och sjuksköterskan in i salen igen och säger ’Nu är det dags, operationen hade tid direkt så packa med er kameran så åker vi ner’. Jag kollar på Hampus och ser att han är minst lika nervös och förväntansfull som mig, han går bredvid mig och håller i min hand. Men vi säger inte ett ord, tysta och fokuserade tar vi oss till operationsavdelningen, sen sätter det igång.”

Hampus håller mig lugn

”I ett rum möts vi av tre narkosläkare som frågar mig om mediciner och sjukdomar, samtidigt får Hampus får hjälp av en sköterska att ta på sig operationskläder och han får även sätta på mig en vacker mössa innan vi rullas in i operationssalen.

I en operationssal förbereds det för akut kejsarsnitt.

I en operationssal förbereds det för akut kejsarsnitt.

Nu vet jag vad som väntar, nämligen bedövningen. Jag får ligga ner på sidan narkosläkarna står omkring mig. Precis när nålen ska till att nudda min rygg så tappar narkosläkaren den på golvet, jag hör han ber om en ny men innan den hinner fram så får jag en värk som gör att det är omöjligt för mig att kupa ryggen. Vi får vänta ut värken innan de kan pröva igen. De lyckas till min glädje sätta sprutorna rätt på en gång.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ’Jag valde ett planerat snitt'”

Totalt är det minst 15 olika läkare och sköterskor i salen, och precis utanför väntar två barnteam med ca 10 personer i varje team. De spänner upp ett skynke framför mitt ansikte och lägger armarna ut åt sidan. Trots alla människor i rummet så är mitt fokus helt på Hampus, han ler hela tiden och ger mig ett lugn. Bredvid Hampus så står en sköterska som tar hand om honom.”

Tårarna sprutar

När allt är klart för att sätta igång så stannar rummet upp, en snabb genomgång och sen känner jag hur de börjar böka i magen. Det gör inte ont utan mer att det stramar och drar lite när de håller på. Sköterskan säger åt Hampus att ställa sig upp och ta kort, och någon sekund senare så hör jag ett skrik och narkosläkaren bredvid mig säger ’Grattis mamma!’ och Leia var född, 11:30 40 cm lång och 1529 g. Tårarna bara sprutar på mig, jag trodde inte jag skulle reagera så starkt som jag gjorde, men skriket för mig betydde att Leia levde. De väntar en minut med att klippa navelsträngen, när den är klippt så kommer en sköterska snabbt förbi oss med henne i famnen och visar upp henne. Sen springer hon vidare med henne ut till ett av barnteamen med henne.

Välkommen till världen, Leia!

Välkommen till världen, Leia!

Hampus väljer att stanna kvar till nästa tvilling är ute. Efter bara någon sekund så säger narkosläkaren ’Grattis igen!’ 11:32 föddes Mattis, 41 cm lång och 1600 gram. Mattis hade problem med att andas och skrek inte lika mycket som Leia, de fick klippa navelsträngen direkt och sköterskan stannade bara upp en liten sekund hos oss, men jag såg hans små fötter sparka och då brast det för mig igen. Sen följer Hampus följer med ut till tvillingarna och jag får ligga kvar.”

Välkommen till världen, Mattis!

Välkommen till världen, Mattis!

Det finaste jag sett!

Ensam ligger jag kvar i salen med läkarna, tårarna rinner försiktigt ner för mina kinder, självklart är det tårar av oro, men faktiskt mest av lycka. De syr ihop mig, och sen får jag åka direkt upp på BB eftersom jag mådde så pass bra. Påvägen upp så frågar de om jag vill åka förbi neonatalavdelningen för att kolla på tvillingarna, självklart vill jag det.

När vi närmar oss rummet så känner jag mig samlad, vi möter massa sköterskor på vägen och alla säger grattis. Hampus sitter i en fåtölj, han kommer upp och ger mig en kyss innan han visar mig Mattis som ligger i en kuvös inlindad i massa mysiga filtar, och då kommer tårarna igen. Han är så otroligt fin och lugn, allt man läser om hur prematurbarn kan se ut som små luddiga Aliens, jag kunde inte se det. Det var en liten människa som låg där, min lilla bebis och han var det finaste jag sett. Han har det jobbigt att andas men de förklarar att det är normalt och under kontroll. Leia får jag inte träffa utan hon är inne i ett rum med flera läkare och sköterskor omkring sig, Hampus säger att hon mår bra och att de sätter katetrar i naveln för att kunna ge mediciner.”

Läs också: ”Så utvecklas ditt barn de första veckorna”

Tvillingarna är födda och mår bra

”Sen behöver jag åka ner till BB för observation. Några timmar ligger jag där själv, i chock, och ringer alla våra närmsta för att berätta att tvillingarna är födda och just nu mår bra.

Nyfödda tvillingarna Mattis och Leia!

Nyfödda tvillingarna Mattis och Leia!

När jag äntligen, på kvällen, åker upp till tvillingarna igen så får vi sitta där bredvid kuvöserna och genom små luckor hålla händerna på deras magar, röra deras små fingrar och klappa dem på det lilla av pannan som syns bakom masken. Tysta sitter vi där, gråter lite, fnissar lite och är helt betagna av att våra barn redan var här hos oss och ovetande om de sex veckorna på neonatalavdelningen som väntade.”

Vill du följa Jennie-Lie’s vardag med tvillingarna Mattis och Leia? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla den till [email protected]!

Fridas förlossning blev dramatisk: ”De försökte få ut henne med tång”

Förlossningberättelse

Flera dagars misslyckade försök att sätta igång förlossningen, chockerande värkar och förlossningstång. Vimedbarn.se’s bloggare Frida Nordfeldts förlossning blev dramatisk – men belöningen blev en helt fantastisk liten flicka. Läs Fridas förlossningsberättelse här!

FRIDAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Måndagen den 16/11 hade vi en tid för ultraljud för att säkerställa vikten och även se hur hon rör sig då jag under de senaste 3 veckorna knappt känt några rörelser alls. På ultraljudet räknade dom att hon redan då vägde 3,9kg (2 veckor innan BF) och de kunde även se att hon var väldigt lugn där inne. Förmodligen för att det inte finns någon direkt yta för henne att röra sig på.

Vi fick komma tillbaka dagen efter (tisdag 17/11) för att göra nytt CTG och även träffa en läkare. Där och då fick vi order om att igångsättning skall påbörjas på en gång. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag ville verkligen inte bli igångsatt men ville inte gå över tiden och få en för stor bebis. Så både jag och K vart väldigt chockade och jag fick tillslut panik och började gråta. Helt plötsligt var jag absolut inte redo att föda barn.

Vi hade inte förberett oss än, jag hade inte tvättat bebiskläderna, kokat nappar eller packat BB väskan.. Och min syster Maria skulle ju vara här när det var dags att åka in. Vi hade ingen hundvakt. Allt blev totalt kaos i mitt huvud där och då. Jag bad om att få vänta några eller någon dag med att starta igångsättningen. Men läkaren ska strikt nej. Jag bad om att få åka hem och packa väskan åtminstone och komma tillbaka några timmar senare, men jag fick en timme på mig.

Väl på plats så fick vi vårt rum direkt. Där blev jag inskriven och det diskuteras olika metoder av igångsättning. Jag blev uppkopplad på CTG och helt plötsligt hade jag sjukt regelbundna förvärkar och som var väldigt starka. Förmodligen blev det så av all min stress. Men det betydde att de inte kunde starta igångsättningen på en gång utan jag fick en sovdos så jag kunde sova och försöka slappna av lite och se om det sätter igång av sig själv eller om det klingar av. K åkte hem och sov för att ladda upp inför morgondagen!

Nästa dag (onsdag 18/11) klev K in i rummet vid 8.00 på morgonen, och en stund efter var det dags för att träffa läkaren. Vid 11.00 startade vi igångsättningen med att sätta in en s.k.a Tea Bag i livmodertappen som skall göra att jag öppnar mig och även mjuka upp tappen.”

Värkarna hade ingen effekt

”Efter 1 timme började värkarna med 3 minuters mellanrum. Jag kunde andas igenom dom men det gjorde för jävla ont. Efter ca 8 timmar av värkarbete med både hjälp av smärtstillande och pilatesboll så fick de ta ut Tea bagen. Min livmoder blev överstimulerad av denna metod vilket gjorde att jag inte öppnade mig alls utan fick bara riktiga värkar som då inte gjorde någon nytta.

Så för att kunna gå vidare med ny metod så behövde min kropp återhämta sig och värkarna behövde avta eller åtminstone inte vara regelbundna. Så det blev en ny sovdos och ladda inför nya tag dagen efter. Men natten bestod av värkar hela hela tiden och ingen smärtstillande hjälpte.

Torsdag 19/11 var jag äntligen redo för ny metod. Jag var helt plötsligt taggad till tusen för att föda barn, men ångrade mig ganska fort sen när väl nya värkar sattes igång. Nu fick jag en tablett uppkörd i tappen och samma sak hände denna gång. Värkarna blev ännu starkare denna gång, jag skrek, svettades och grät mig igenom varenda värk i ytterligare 8 timmar. Denna gång hade jag en brutal värk där nere så jag kunde nästan känna hur jag öppnade mig och att saker började hända där nere.

När väl läkaren kom för att undersöka mig så ville jag bara smälla till honom. Hade inte hänt NÅGONTING där nere. Nada. Så ytterligare ett dygn med värkar som då inte gjort någon som helst jävla nytta. Hade varit lättare att ta sig igenom värkarna när man känner att man kommer ett steg närmare målet. Men nu var jag alltså inne på nästan 3 dygn utav ren jävla smärta.”

Öppen en cm – efter fyra dagar

”Så nu var vi inne på dag 4 (fredag 20/11) och det var dags för en ny tablett. Blev undersökt innan och hade öppnat mig 1 cm. Hade svårt att bli glad för det kändes förjävla lite med tanke på att jag återigen haft en natt med riktiga förlossningsvärkar som då knappt gjort nytta igen. Jag kan ju erkänna att jag bröt ihop var och varann minut under denna tid. Att föda barn kändes så himla långt borta trots all smärta och pina.

Läkaren ville att jag skulle öppna mig till minst 2 cm för att de sedan skulle kunna ta mitt vatten.

Nu hade jag läget skapligt under kontroll, satt på pilates bollen nästan hela tiden. Försökte titta på serier på datorn för att koppla bort alla värkar.

Mina värkar hade eskalerat vid 14.30-tiden och jag smsade K vid 15.15 att jag går in i duschen nu, ifall du undrar om jag inte svarar.

Att duscha var helt magiskt mot värkarna och smärtan där nere. Jag spolade väldigt varmt vatten på magen i ca 30 minuter. Sen så small det till i magen. Kändes som att någon stack hål på en stor fet ballong i magen på mig. Jag ser hur det börjar sippra ljusrött vatten på golvet i duschen. Och smärtan efter blir olidlig.

Väl ute ur duschen så sätter jag på mig min morgonrock och tofflor, ringer på klockan. Smsar K 15.50 att kom hit nu. Mitt vatten har gått!”

”Det enda jag svarade var: epidural”

”Han ringer i panik, och blev nog rätt stressad där. Och körde till sjukhuset på typ 3 minuter.
Jag skriker och slår sängen av ren och skär smärta. Jag ville ha lustgas NU. Men det fick jag inte förens det var dags att åka upp till en förlossningssal.

Jag fick en spruta i låret med någon smärtstillande. Hjälpte inte ett skit! Blev undersökt av min favoritbarnmorska och som gladeligen sken upp som en sol samtidigt som hon fingrade där nere. ÄNTLIGEN hade det hänt ngt!! Öppen 4cm!
Vattnet fortsatte forsa ur mig på golvet och nu var det äntligen dags att bli förflyttad till förlossningssalen!

Värkarna var just nu DET VÄRSTA JAG NÅGONSIN KÄNT, och kom med 1 minut emellan. Jag trodde jag skulle gå av. Bokstavligen GÅ AV. Min kropp var så trött och sliten här att jag hade från och med nu tappat kontrollen.
Rullstolen kom rullandes med en portabel lustgas. Försökte med lustgasen men det funkade tyvärr inte på mig. Jag blev bara lite snurrig av det men kunde inte kontrollera värkarna.. Jag hade ingen koll längre och smärtan trodde jag skulle döda mig.

Klockan är nu runt 17.00 och jag försökte hantera värkarna med hjälp av lustgasen men jag tappade bara kontrollen ännu mer. Det enda jag ville ha just då var epidural. Jag minns hur jag tjatar om det och oavsett vad barnmorskan frågar mig så svarar jag bara epidral på alla hennes frågor. Tillslut insåg hon nog att det inte gick att kommunicera med mig så narkosläkaren kom och det var äntligen dags för epidural! Men först skulle jag bli undersökt. ÖPPEN 9 CM!

Det svåra var att hinna sätta epiduralen då jag hade värkar i princip varje 30e sekund nästan. Så han fick avbryta flera gånger för jag behövde röra på mig, skrika och kvida. Men tillslut lyckades han och det var HIMMELRIKET! Värkarna började avta lite, eller jag kände dom inte lika mkt iallafall så jag fick en möjlighet att vila en stund. Jag var vid det här laget så himla trött. Jag minns hur jag emellan värkarna somnade till, kunde verkligen inte hålla ögonen öppna.
Nu var det bara att vänta på att jag skulle öppna mig den sista centimetern.”

Bebisen låg med ansiktet uppåt

”När klockan började närma sig 22.00 så var jag äntligen fullt öppen och det var dags att börja krystarbetet.
Däremot så märker dom att bebis ligger med ansiktet uppåt (ska ligga neråt med ansiktet) så vi behövde vänta lite till för att se om hon ville snurra runt själv.

Efter ett tag (minns inte tider här och nu) så hade hon vridit sig ett halvt varv så vi satte igång med att krysta. Helvete vad obehagligt detta var och smärtsamt. Kändes som att jag skulle gå sönder totalt! Krystarbetet blev väldigt långdraget då det inte hände så mkt. Hon sjönk inte ner i bäckenet och hon ville inte vända på sig. Jag fick kämpa i ungefär 4 timmar utan resultat. Hennes hjärtljud svajade rejält och jag började bli riktigt riktigt trött. Jag orkade inte en krystvärk till efter ett så långt krystarbete. Jag ser hur min barnmorska börjar bli rejält orolig för bebis hjärtljud och läkare efter läkare kommer in i rummet och analyserar min CTG och hjärtljuden.

Snabbt där och då bestäms det att de måste hjälpa mig att få ut henne NU. Beslutet blev att det skulle bli med sugklocka och tång.

Och för att vara på den säkra sidan så ville som göra det nere i en operationssal ifall det inte skulle lyckas. I vanliga fall görs det i förlossningssalen direkt.

Klockan är nu 01.00 natten till lördag 21/11 och jag rullades ner snabbt till operation. Känslorna jag hade just då går inte att beskriva. Jag var livrädd. Jag hade nu under flera dagar tappat kontrollen helt. De lyfter mig till operationssängen och får lägga upp benen i en gyn position. Kristoffer får sätta på sig skyddskläder och jag ser tårar i hans ögon. Jag ser igenom hans fasad. Han försökte verkligen vara stark inför mig för att hålla mig ovanför ytan, men jag såg igenom det. Han var så rädd. Allt gick så fort nu så har lite svårt att skriva ner det rätt.

Epidralen kontrollerades och jag hade fått tillbaka känsel på flera ställen på benen, så mer epidural sattes.

Nu ligger jag bakom skynket och det var nu dags för tången. Jag låg och tittade upp i taket, försökte slappna av men lyckas då titta på operationslampan som är ovanför min mage. Där speglar det sig så jag ser EXAKT vad dom gör där nere.”

”Barnmorskan drog för kung och fosterland”

”En barnmorska står med foten upp mot sängen och drar för kung och fosterland med tången. En tång som ser exakt ut som en bultsax man knipsar lås med.
Detta var en mardröm att se. Hade aldrig förstått att det var såhär dom skulle behöva göra. Jag minns hur jag börjar gråta ännu mer och rädslan nu var obeskrivlig. Jag var rädd för att bebis inte skulle klara det eftersom hennes hjärtljud varit väldigt låga under en längre tid nu.. Jag var rädd för att jag inte skulle överleva. Jag låg och planerade livet efter att jag gått bort..

Efter att de har kämpat med tången ett tag så inser dom att hon har navelsträngen två varv runt halsen och varken bebis eller jag orkade mer nu. Så spinalbedövning sattes och det blev dags för ett akut kejsarsnitt.

Innan de ska påbörja snittet så får jag ingen luft. Paniken uppstår för jag kan verkligen inte andas. Syrgas ges men ger ingen effekt. Spinalbedövningen har alltså tagit för högt upp. Jag var bedövad ända upp i halsen. Narkosläkaren ville söva mig eftersom det nu var bråttom, men min läkare kämpade för att jag skulle få vara vaken efter allt jag gått igenom nu så var det viktigt att jag fick vara vaken under själva snittet.

De gav därför något slags motmedel som sänkte bedövningen och nu kunde de äntligen sätta igång med snittet!

Kristoffer sitter bakom mig och klappar mig på pannan Samtidigt som låten Vart du än går med Lisa Nilsson spelas från min mobil. Det var min önskan att få lyssna på egen musik under tiden de plockade ut henne. Låten påminner mig mycket om min mamma och det blev otroligt mycket tankar där och då om hur ledsen jag är att hon inte är här nu.. Att min dotter inte kommer ha sin mormor här. En mormor som är den stoltaste i himlen! Mitt under låten så hör vi ett skarpt bebisskrik!

02.25 föddes vår älskade Kimberly! 54cm!
02.37 lades hon på mitt bröst medan jag blev ihopsydd!

Det går inte ens att beskriva den lycka vi kände där och då. Allt som hänt och all smärta som jag hade innan bara försvann. Att se lyckan i Kristoffers ögon var det absolut största ögonblicket. Jag såg redan då en stor förändring hos honom. Han tog ett sånt kliv in i vuxenvärlden och helt plötsligt såg jag honom med andra ögon. Kärleken är obeskrivlig!

Min rehabilitering efter blev väldigt tuff eftersom min kropp fick gå igenom både en vaginal förlossning och ett kejsarsnitt. Jag gick på mycket morfin och andra smärtstillande medel under tiden på sjukhuset efter men det tog aldrig bort min smärta. Jag grät var och varannan minut pga av smärtan och för att jag kunde inte ens sätta mig upp eller resa mig upp. Kände mig som världens sämsta mamma som inte kunde ta hand om min egen dotter då. Var tvungen att ringa på en barnmorska om hon behövde äta, byta blöja eller bara bli buren..

Kristoffer var hos oss på sjukhuset så mycket han bara kunde! Jag minns att jag vaknade mitt i natten ur min morfindimma och ser Kristoffer sitta i stolen intill mig gråta. Jag trodde aldrig någonsin att denna förlossning skulle ta så hårt på honom som det gjorde. Jag har förstått nu hur rädd han faktiskt var att förlora mig och hur jobbigt det var för honom att se mig sådär.. Och att se mig rädd och svag som annars alltid är den starka och den som håller allt uppe, och nu helt plötsligt så var det jag som var den svaga. Det gjorde honom ännu mer orolig och rädd..

Jag har verkligen fått det bekräftat att jag gift mig och skaffat barn med den rätta iallafall! Denna man har varit ett fantastiskt stöd genom både graviditet, förlossning och efteråt. Efter förlossningen fick han hjälpa mig att gå på toa, torka mig, byta bindor, torka alla mina tårar, byta kläder på mig när jag kissade på mig samtidigt som han fick ta hand om Kimberly första tiden hemma.

Det har verkligen inte varit lätt, vi kämpar än idag med att rehabilitera oss från all trauma. Det är otroligt jobbigt psykiskt och jag försöker bearbeta allt varje dag men får såklart mina bakslag där jag kan gråta i timmar. Fick även ett bakslag fysiskt för någon vecka sen då jag fick åka ambulans in till sjukhuset pga av att jag inte kunde andas. En ny rädsla kom för oss båda. Fick lämna Kimberly hemma med min syster som i sin tur också blev otroligt rädd och orolig. Det var infektion på båda lungorna och öven för mycket vätska runt hjärtat. Detta var alltså en bieffekt av den tuffa förlossningen..

Nu ska jag försöka avsluta detta kapitel och ber om ursäkt för om denna del skrivs lite kall och okänslig men det var otroligt jobbigt för mig att gå igenom allt. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv! Men nu ska vi njuta av vår kärleksbubbla och tillsammans ta oss vidare! Vi har fått den vackraste gåvan i världen, vår lilla prinsessa!”

Missa inte att följa Frida och hennes familj i hennes blogg, som du hittar här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

stats