andra barnet | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: ”Epidural är underbart tycker jag!”

Claudia Galli Concha är tvåbarnsmamma och födde sin dotter Celeste för lite mer än åtta veckor sen. Claudia dansade under värkarna och mådde bra, men plötsligt fylldes rummet av läkare och sjuksköterskor.

CLAUDIAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Efter att ha varit gravid i nio månader var jag väldigt sugen på att föda barn, jag kände mig tung och svullen och det var väldigt flåsigt att springa efter Chloe som då var exakt 1 år och 7 månader och inte hade någon respekt alls för att hennes mamma vägde 23 kilo mer än vanligt, haha. Celeste eller baby C som hon var mer känd som då var beräknade den 18:e november, en fredag, så när jag på söndagen satt och fick pedikyr för att jag ville piffa till mig lite inför förlossningen hade jag inte en tanke på att jag eventuellt skulle föda barn dagen efter. Däremot kände jag mig extremt trött och även om jag var stor och tröttare än vanligt var det något särskilt med den här dagen. När jag hade suttit ner och fått fina fötter under en timmes tid hade jag svårt att ens resa mig upp ur stolen.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag får höra att det blir sugklocka” 

gravid_claudia_galli_concha

Jag skulle ju inte föda förrän på fredagen

”Vi kom hem sen eftermiddag och vi lagade mat och åt och sen var det dom vanliga rutinerna med Chloe, bada, äta gröt, se på Alfons och sova. När hon hade somnat satte jag mig med min kvittoredovisning. Av någon anledning kändes det väldigt viktigt att jag skulle göra mina kvitton den kvällen. Jag tror helt klart att det var min intuition som sa till mig att fick jag inte dom klara den kvällen så skulle det dröja tills jag kunde sätta mig med dom igen. Så jag gjorde kvittona och när jag satt och klistrade så kände jag en sammandragning. Jag tänkte inte så mycket på det för det hade jag känt en del under sista tiden. Jag gjorde klart kvittona och vid tolv började vi göra oss iordning för att gå och lägga oss. Jag kände några sammandragningar till innan jag låg i sängen men jag tänkte inte på det. Jag skulle ju inte föda förrän på fredagen.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt!”

Efter en timme av vankande väckte jag Manuel

”Strax efter ett vaknade jag till av en stark sammandragning. Hmm…nu började jag fundera. Kunde det vara dags? Nej… Efter en kvart kände jag en till och efter ytterligare en kvart en till. Då gick jag upp för jag ville inte väcka Manuel och Chloe. Jag vankade runt och sammandragningarna kom ca varje kvart. Men dom var inte så kraftiga och jag var ju helt inställd på att föda på fredagen så jag tog det inte riktigt på allvar. Men efter en timme av vankande väckte jag Manuel. I och med att vi skulle ringa hit farmor så kände jag att jag inte vågade dra ut på det. Farmor kom vid fyra på morgonen.”

gravid_claudiagalli

Jag ville stanna hemma så länge som möjligt

”Farmor gick in och la sig med Chloe och jag och Manuel satte oss i soffan och tittade på en dokumentär. Nu hade sammandragningarna blivit tydligare och kändes mer och vi började ta tid. Det var ca 12 minuter mellan varje. Jag lyckades vila och somna till då och då och jag ville fortfarande inte tro att jag snart skulle föda barn. Det var ju först på fredag!? Vid sju vaknade Chloe och nu hade jag riktiga värkar men det var fortfarande ca 10 minuter emellan, men jag ringde förlossningen i Malmö och kollade om dom hade ledigt och det hade dom. Men jag ville stanna hemma så länge som möjligt så jag och Manuel fortsatte med värkarbetet, jag stönade och stånkade och han tog tid. När jag behövde skrika lite högre gick jag in i min walk in closet för att inte skrämma Chloe. Men hon var med farmor och märkte ingenting.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Himlen öppnade sig mellan benen på mig”  

claudia_galli_gravid

Nu kände jag att jag hade sån kontroll

”Klockan halv elva kände jag att jag inte orkade längre, nu ville jag åka in, jag hade 7 minuter mellan värkarna men jag ljög och sa att jag hade 5 när jag ringde för det hade dom sagt att det minst skulle vara första gången jag ringde. Vi pussade på Chloe tusen gånger, visade farmor all mat och annat till Chloe och sen tog vi en taxi till KK.
Taxichauffören var så trevlig och sa att han skulle skynda sig, jag hann få två värkar i bilen och försökte att inte låta för mycket, haha. Fortfarande när vi ringde på dörren till förlossningsavdelningen var jag inte säker på att vi skulle föda barn…det var ju först på fredag? Vi blev mottagna av en jättetrevlig kvinna som vi var på föräldrakurs hos när vi väntade Chloe, vi pratade en stund tills jag fick en värk. Då kom min barnmorska och hennes assistent och visade oss till ett rum. Jag var så samlad och lugn. Med Chloe ramlade jag typ in på förlossningen och trodde att jag höll på att dö, haha. Nu kände jag att jag hade sån kontroll. Jag tog mina värkar med 5 minuters mellanrum, Manuel klockade och sen var det lugnt i fem minuter. Kontrollerat och skönt. Jag blev undersökt av barnmorskan och jag var halvvägs i öppnandet, Celeste hade jobbat på bra i samspel med min kropp.”

ctg_claudia

Epidural är underbart tycker jag

”Vi lämnade över förlossningsbrevet och barnmorskan sa att hon genast skulle kalla på läkare som skulle sätta epidural, men eftersom jag kände att jag hade så bra koll så kollade jag på Manuel och sa:  – Jag kanske inte behöver epidural? Manuel fick nog flashbacks från Chloes förlossning för han sa snabbt – Jo, gör det, det kan väl vara bra? Han är klok min man, jag hade ångrat mig så annars, epidural är ju underbart tycker jag.
Men eftersom själva epiduralsättningen var kaos med Chloe, en läkare som pratade i telefonen samtidigt som han gjorde tre försök att få in nålen i ryggen innan han lyckades (aj!) så var jag väldigt nervös för det men den danske läkaren Max som kom in i vårt rum var otroligt samlad och cool och hela proceduren var hur enkel som helst, det känns ju att sätta epiduralen men det var ingen fara. Sen tog det 10 minuter innan den började verka och då var ju livet rosaskimrande igen. Som sagt. Jag älskar epidural!”

fl_brev_claudia

Plötsligt började rummet fyllas med läkare

”Nu började några väldigt härliga timmar av förlossningen. Jag och Manuel pratade om livet, drack kaffe, jag dansade, haha, har filmer från båda mina förlossningar där jag dansar med epidural maskinen bredvid mig. Jag blev undersökt då och då och öppningsskedet gick bra framåt och hade inte stannats av på grund av epiduralen. Däremot slog Celestes hjärta lite för hastigt och plötsligt började rummet fyllas med läkare och sköterskor… Baby C’s hjärta slog fort och barnmorskan kallade på läkare, sen var det plötsligt dubbelt så många i rummet och det var lite frågande stämning i luften. Varför slog hennes hjärta fort?
Celestes hjärta har alltid slagit fort, redan i magen var det alltid mellan 150-170, jag åkte in på observation en gång men allt var normalt, bara lite snabbare. Jag blev inte alls nervös av dom som kom in. Jag kände att allt stod rätt till…jag tror att man som kvinna och mamma känner sånt. Jag hade vetat om något var fel. Jag hade alltså fått min epidural vid 12, en timme efter vi kom in, den verkade ju direkt och jag kunde njuta av den pågående förlossningen. Jag hade inte ens hunnit ta någon lustgas än, vilket jag var glad för, jag funkar inte så bra på lustgas…”

gravid_claudia

Jag orkade inte ta värkarna på rätt sätt längre

”Vid 15-tiden började jag känna värkarna igen, det var ju förmodligen i slutfasen av själva öppnandet. Jag bad att få in en gåstol och en pilatesboll, det var dom två sakerna jag använde med Chloe mot slutet så det kändes bekant. Jag började hänga på gåstolen och jag kände att värkarna tilltog. Dom kom in och undersökte mig. Nu var klocka 16 och jag var helt öppen. Skönt tänkte jag! Då är hon snart här! Underbart! Nu väntar vi in krystvärkarna…som aldrig kom. Istället kom det vanliga värkar…upphöjt till 10. Jag hade redan kört lustgas under senaste halvtimmen då eftersom smärtan var mer intensiv och ju mer intensiv den blev desto mer lustgas drog jag i mig. Jag hängde på min gåstol och tog mig en rejäl lustgasfylla. Jag var helt borta och Manuel tog hand om mig. Men jag kände att det var mitt enda alternativ, jag orkade inte ta värkarna på rätt sätt längre. Jag började bli trött. Men mina underbara kvinnor som stod vid min sida hela sista 5 timmarna, Anita och Emma, dom såg att min smärta var jobbig och att jag inte hade så mycket kraft kvar så dom fyllde på epiduralen vilket jag inte ens uppfattade i min ”tonårsfylla” haha.”

Om hon inte ville titta ut väldigt snart så måste dom göra kejsarsnitt

”Det enda jag uppfattade var att jag plötsligt var med igen. Jag var tillbaka. Två timmar hade jag varit helt öppen och ingen Baby C ville komma…Anita sa att om hon inte ville titta ut väldigt snart så måste dom göra kejsarsnitt. -Va!? Jag skrek ut mitt va, jag hade väl inte kämpat i en massa timmar för att sluta med ett snitt!? Men det är tydligen inte alls bra att vara öppen utan att bebisen kommer… Krystvärkarna hade fortfarande inte dykt upp och jag började bli frustrerad, jag ville verkligen inte snittas. Jag släppte taget om min gåstol och la mig i sängen, jag frågade Anita om jag kunde testa att krysta? Absolut sa hon, men hon sa också att hon fortfarande satt högt upp. Ok. Jag låg på rygg och tog tag i handtagen som fanns på båda sidorna av sängen och så krystade jag, eller snarare tog i utav bara h—-te ;). Jag ville inte snittas! Nu skulle Baby C ut.

claudia_galli_bebis

Jag tog emot henne och tittade på henne

”Och vi gjorde det! Tillsammans! Med Manuels underbara support och Anita och Emmas hejarop krystade jag ut Celeste på 11 minuter. Och jag var så galet nyfiken på hur hon såg ut, jag tog emot henne och tittade på henne. Min Baby C! Min mörka långhåriga lilla Celeste. Eller lilla och lilla 3945… Dom hade gissat att hon skulle bli 3,4 kg när vi var på sista ultraljudet men dom hade visst lite fel. Men en sån underbar tjej. Nästan hela 4 kilo kärlek. Och visst är det häftigt att jag hela graviditeten hade känt på mig att hon skulle vara väldigt mörk och långhårig? Tänk att man kan känna sånt på sig. Så häftigt.”

bebis_claudia

Det gör galet ont men det är ju en ljuvlig smärta

”Den här förlossningen var helt underbar. Redan dagen efter ville jag göra om det. Jag kände mig så lugn och samlad (ja, utom lustgasfyllan, haha) och jag älskade att uppleva allt och veta vad det innebar. Det gör ju galet ont men det är ju en ljuvlig smärta för att man vet att för varje värk så kommer man närmre mötet med sitt barn. Åh! Det är verkligen underbart! Jag är så glad att jag fick så fina kvinnor som tog hand om mig och Manuel…vilken super duper man han är. Han var ett sånt fantastiskt stöd under hela förlossningen. Bara att klocka ca 200 värkar bara för att jag ville ha det så… jag älskar honom.
Jag och Celeste fick stanna kvar på BB och Manuel åkte hem till Chloe. Vi båda kände att det var viktigt att han åkte till Chloe och fanns där när hon vaknade. Och jag fick tid att spana in vår nya lilla familjemedlem, vilken lyx.”

Claudia Galli Concha bloggar på LOPPI och skriver om föräldraskap, vardagslivet och karriären. Spana in hennes blogg här. 

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]

Förlossningsberättelse: ”Min mamma fick vara barnmorska”

Förlossningsberättelse: "Min mamma fick vara barnmorska"

LAILA HÖGFELDTS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Jag hade tid på måndagen, den 30 november, för en igångsättning eftersom att jag då skulle ha gått två veckor över tiden. Varje dag efter datum för beräknad födsel känns ju som ett ÅR och eftersom att jag blev igångsatt med William så visste jag att jag även skulle bli igångsatt med Philip. Så jag längtade bara tills att måndagen skulle komma och jag vågade inte hoppas på att jag skulle få en förlossning där värkarbetet skulle starta naturligt.”

”Min mamma gjorde hinnsvepning på mig”

”Natten till söndagen den 29 november hade jag sammandragningar, men tyvärr så avstannade dem på morgonen. Så jag gav upp hoppet och tänkte att jag ändå skulle åka in till förlossningen nästa dag. Hela förmiddagen gick, vi åkte och handlade mat, Niclas mamma som skulle ta William när vi åkte in till förlossningen frågade om hon fick gå på bio. ’Ja det är klart’, sa jag. ’Ingen bebis i sikte’. Efter att vi handlat mat åkte vi förbi min mamma, som är leg. barnmorska. Hon skulle göra en hinnsvepning på mig eftersom det kan göra så att förlossningen startar. Min sista chans! På väg dit och väl hemma hos henne hade jag lite sammandragningar igen, men de kändes knappt och jag vågade absolut inte hoppas på något. Det värsta jag vet är att hoppas och sedan bli besviken. Efter hinnsvepningen skjutsade vi in mamma till stan eftersom att hon skulle jobba kväll på förlossningen i Borås.

Läs också: ”Vaginal förlossning eller planerat kejsarsnitt? Nathalie jämför!”

Sedan åkte vi hem och städade. Medan jag städade fick jag en värk som gjorde så ont att jag fick tårar i ögonen. Den högg verkligen till om magen. Niclas frågade hur det var med mig, men jag sa att det bara gjorde lite ont och att det inte var någon fara. Jag ville ju inte ge honom falska förhoppningar. Sedan kom ingen mer värk. Klockan blev fyra och vi satt och tittade på en film. Jag tittade i 20 minuter sedan kände jag att det började göra mer ont. Värkarna kom dock bara var 15:e till var 20:e minut. Men när de väl kom så gjorde det ont. Så jag sa till Niclas att jag var trött och gick och la mig i sängen för att sova. Men då började det att göra ondare och ondare. Till slut gjorde det så ont att jag tårarna pressades bakom mina ögon och rann hejdlöst. Jag minns att jag gick runt i sovrummet fram och tillbaka och höll mig för magen. Niclas kom då och frågade hur det var med mig och jag sa att jag hade ont. ’Ring din mamma och kolla’, sa Niclas. Så jag ringde henne och hon sa att jag skulle ta två alvedon och lägga mig i badkaret med varmt vatten och klocka värkarna.”

Värkarbetet var igång!

”Så jag la mig i badkaret. Värkarna kom tätare och tätare och jag började inse att det kanske var dags. Niclas blev hur glad som helst och ringde hans mamma (som så klart hade gått på bio som vi sa att hon skulle). Så vi ringde Niclas syster för att hon skulle passa William. Under tiden som Niclas var iväg för att lämna William så ringde mamma ett antal gånger och frågade hur det gick. Hon sa att jag skulle andas långa djupa andetag och var med mig i telefonen genom några värkar. Sedan återgick hon till jobbet och så fort hon fick en lucka ringde hon igen.  Hon sa att när värkarna var cirka 3 minuter täta så skulle vi åka in.

Läs också: ”Så vet du när förlossningen startar”

När Niclas var tillbaka efter att ha lämnat av William så gjorde värkarna riktigt ont och hade blivit tätare och tätare. Så han ringde in till förlossningen eftersom att värkarna nu var 3-4 minuter täta. ’Har hon ont?’, frågade kvinnan i luren. ’Ja’, sa Niclas. ’Just nu ligger hon i badkaret’. ’Det är bra’, sa kvinnan. ’Har hon det bra där?’, frågade hon. ’Ja hon har det bra’, sa Niclas. ’NEJ jag har det inte BRA’, sa jag som hörde vad kvinnan sa genom högtalaren. ’Det gör sviiiiiiinont’. ’Okej, kom in då’, sa kvinnan.”

”Niklas fick panik!”

”Niclas la på luren och började springa runt och packa ner sina saker han skulle ha med. Han sprang runt som en yr höna kändes det som. Jag låg kvar i badet under tiden och ’andades djupa andetag’ som jag lärt mig på profylaxkursen under gravidyogan. Nu var värkarna med 2-3 minuters mellanrum. Niclas fick panik! ’DU måste upp NUU, du kan ju inte föda hemma’, sa han och drog upp mig ur badkaret. Jag kände hur stressad och uppe i varv han var. Då kom en till värk och jag kunde ju inte klä på mig under värken, så Niclas torkade av mig och satte på mig kläder. Haha, jag kände mig som en liten bebis som inte kunde klä på mig själv. När väl en värk har börjat så går det inte att klä på sig kläder! Och så höll det på. Värkarna kom tätare och tätare och när jag väl hade en värk som gjorde  s v i n o n t  så kunde jag inte klä på mig, så Niclas fick slita på mig kläderna medan jag andades, gungade från höft till höft som jag lärt mig på profylaxkursen och hade såå fruktansvärt ont!”

”Vi har inte tid för förundersökning här”

”Sedan släpade han ut mig i bilen. Där klockade han värkarna som nu var mellan 1-2 minuters mellanrum. Han blev jätterädd att jag skulle föda när som eftersom att han hade hört att det går snabbt för omföderskor. När vi kom in till förlossningen var klockan runt sju. Jag minns att jag grät av smärta för att det gjorde så ont. Det var vi och ett till par som stod utanför förlossningsdörrarna som var låsta. Jag störtgrät och när väl en barnmorska kom ut och öppnade så sa det andra paret ’GÅ NI FÖRST, jag tror att ni har mer bråttom’.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Tredje barnet innebar ingen lätt förlossning”

Barnmorska sa att jag skulle skynda mig direkt in i ett förlossningsrum. ’Vi har inte tid med en förundersökning här’, sa hon. ’Jag ser att det är dags’. Samtidigt kom mamma ut ur ett annat förlossningsrum. ’MEN Laila gumman, har du så ont?’, sa hon när hon såg att jag störtgrät av smärta. Jag minns att hon kom fram och torkade mina tårar, kramade om mig och masserade mig på ryggen samtidigt som vi gick in i förlossningsrummet.”

Bad, lustgas och akupunktur

”En barnmorska mätte och sa att jag var öppen 8 cm. Hon sa att hon kunde ta hål på vattnet så att bebisen kunde komma ’direkt’. Men sa också att det kan gå för snabbt då så att jag inte hinner med utan att det är bra om vi väntar lite. ’Jag vill att mamma ska vara med’, sa jag. Mamma höll ju på med en annan förlossning och  j o b b a d e, så hon kunde ju inte direkt släppa den andra mamman för att vara med mig. Faktum är att hon till och med hade tagit ledigt på måndagen så att hon skulle kunna vara med på igångsättningen. ’Ge mig en riktig bra bedövning’, sa jag till barnmorskan. ’Ja du’, sa barnmorskan. ’Smärtstillande har man för öppningsarbetet, men du är ju redan så gott som öppen så du har inte så mycket att välja mellan’. Till slut kom vi överens om att jag kunde bada med lustgas. Jag fick även akupunktur som jag inte tyckte hjälpte alls. Niclas höll på med en slang och sprutade varmt vatten under magen när en värk kom. Det hjälpte faktiskt jättemycket också! Men mamma sa att jag kanske hade haft ’mer ont’ om jag inte fått akupunkturen. Vem vet? Efter badet gick jag upp och växlade mellan att gå med en ’gåstol’, sitta ner och ligga över sängen. Niclas stod bakom hela tiden och masserade min rygg under en värk.”

”Mamma fick vara min barnmorska”

”Jag minns att jag tänkte ’Varför utsätter jag mig för detta en gång till när jag vet hur ont det gör?!?’. När vattnet väl gick blev nog mamma stressad att hon skulle missa själva förlossningen, så hon bytte patient med min barnmorska och fick ta över inne hos oss istället. Tanken var ju att hon skulle stå bredvid som ett stöd som hon gjorde med Williams förlossning, men eftersom att hon var i tjänst så fick hon nu vara min barnmorska. Jag hade ju Niclas bredvid som stöd som jag höll i handen hela tiden. Jag minns att jag tryckte så hårt i hans hand en gång att han fick jätteont. Stackaren!

Läs också: ”Så mycket sömn behöver ditt barn”

Många kanske hade tyckt att det är konstigt att ha sin mamma som barnmorska, men det tyckte inte jag. Det kändes väldigt bra för om någon känner mig så är det hon. Hon visste exakt vad hon skulle säga för att jag skulle slappna av och andas rätt. Det kändes tryggt för jag vet ju att ingen vill mig och bebisen så väl som min egen mamma. Jag menar inte att andra barnmorskor inte vill sina patienter väl, men min mamma känner ju mig utan och innan och på så sätt så vet hon ju vad som är bäst för just mig.”

”Nu kan du krysta försiktigt och ta emot bebisen”

När bebisen väl var ”på väg” och jag kände krystningsvärkar sa hon åt mig att ta ner händerna för att känna huvudet, vilket jag gjorde. Sedan sa hon, ’tryck inte nu utan vänta en värk’, så att jag inte skulle spricka. Jag gjorde som hon sa. Sedan sa hon, ’Nu kan du krysta försiktigt och ta emot bebisen’. Så det gjorde jag, lugnt och försiktigt. Och så kom han ut med hjälp av mina och min mammas händer. Så otroligt fint! Det var verkligen en så lugn, harmonisk och vacker förlossning och vi alla kände oss så lyckliga efteråt!

Den efterlängtade förlossningsbrickan!Han föddes den 29 november 2016 kl. 22.43, var 54 cm lång och vägde 3780 gram.”

Laila Högfeldt med sonen

Laila Högfeldts blogg hittar du här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Här kan du hitta fler förlossningsberättelser!

Emmas förlossning närmar sig – följ nedräkningen här!

Vår toppbloggare Emma Lindsjö är gravid med andra barnet – och nu är det verkligen nära BF! Vi passade på att ta ett snabbt förlossningssnack innan det bär av mot förlossningen.

Emma – nu är det verkligen nära, hur känns det?
– Spännande, och lite skrämmande. Man är ju så van vid ett barn men samtidigt är det otroligt roligt att familjen växer. Man vill ju bara veta när hen väljer att kika ut, dagarna känns ju som en evighet och man tror att minsta lilla grej är ett tecken.

Hur har du upplevt den här graviditeten i stort?
– Bra! Det har varit en riktig drömgraviditet. Med första barnet spydde jag i nio månader och var sjukskriven. Denna gång jobbade jag till vecka 34 utan problem och har till och med glömt bort emellanåt att jag faktiskt är gravid. Det känns underbart att få ha upplevt båda.

Så det har varit annorlunda nu, den andra gången?
– Helt! Jag har skuttat på mina moln denna gång och varit så lycklig över att få må bra. Sist blev jag deprimerad och spenderade mina dagar på soffan med en mopphink. Fysiskt sett har ju även kroppen varit mycket starkare denna gång med. Nu kan jag tänka mig att vara gravid tio gånger om.

Läs också: Förlossningsvideo – följ med på Paula Uribes förlossning

Har ni tagit reda på bebisens kön?
– Hm, här kommer en liten ”hemlighet”. Vi bad barnmorskan att skriva könet på en lapp och sedan försluta det i ett kuvert som vi fick ta med oss hem. Det kan ha hänt att vi kikat i det nu, haha. Mer än så säger jag inte!

Hur tänker du kring den kommande förlossningen?
– Jag tänker att exakt allt kan hända så slipper jag bli chockad över att det kanske inte blir som jag tänkt. Det är så lätt hänt att man målar upp bilder i huvudet och får förväntningar på saker och sen blir det helt tvärtemot. Under en förlossning kan ju verkligen allt hända och det är ingenting man har en kontroll över eller kan påverka. Det kan ju sluta i akut kejsarsnitt, eller så går det då fort att vi inte hinner in. Så jag tänker att vi tar det som det kommer. Det viktigaste är att vår bebis mår bra!

Till sist, vad har du får målbild?
– Hm min målbild? Det är nog att vi alla kommer in i det ”nya” väldigt bra. Att vi hjälps åt och att vi inte har för stor press på oss själva och att vi har en positiv inställning till det hela även fast det kan bli tufft. Att vi alla kommer att trivas med den nya lilla krabaten. Det kommer nog bli väldigt mycket fokus på oss den närmsta tiden för att komma in i vår egen vardag.

Vi önskar Emma all lycka inför förlossningen! Vill du följa nedräkningen? Missa inte Emmas blogg här!

stats