barn | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Oron över att inte räcka till

När sedan jag blev gravid kände jag samma sorts oro igen. Nu skulle Jesper plötsligt få dela min uppmärksamhet med ytterligare en person. Samtidigt hade han själv börjat prata mycket om bebisar och frågade gång på gång om inte vi också skulle ”skaffa en”.

Kvällen den 31 oktober 2006 gick vattnet. Jag var precis på väg att gå och lägga mig när köksgolvet förvandlades till en swimmingpool och värkarna nästan omgående satte in. Jesper låg och sov i sin säng och vi ringde till hans farmor och farfar som skulle komma och hämta honom.

Morgonen efter föddes Kalle. Jespers lillebror. Min och Anders son. Jag glömmer aldrig när Jesper klev in på vårt rum på BB, med en stor, mjuk nallebjörn till lillebror. Han såg så stolt och nyfiken ut. Stor och liten på samma gång. Han gick fram till sängen där Kalle låg och gav honom nallen. Klappade på honom. Tog kort på honom. Pussade honom på kinden. Mitt hjärta höll på att brista av lycka – det var ett magiskt ögonblick.

Den stora omställningen

Vardagen med Kalle blev en enorm omställning för Jesper. De första dagarna hemma trotsade Jeppe mig och Anders konstant. Han testade oss, ifrågasatte allt, vägrade göra saker han annars aldrig hade krånglat med.

Han ville antagligen se om vi fortfarande älskade honom lika gränslöst som innan Kalle kom. Efter de första dagarnas storm blev det lugnt igen och Jesper har visat sig vara en underbar bror som leker och busar med Kalle och överöser honom med pussar och kramar.

Han vill hjälpa till att ge Kalle välling, drar gärna vagnen och tittar intresserat på när jag byter bajsblöja. Ja, det sistnämnda är faktiskt så intressant att han dessutom brukar bjuda in kompisarna i området för att de också ska få bevittna när mamma torkar bajs! Han accepterar tappert att dörren till hans rum ständigt måste vara stängd för att lillebror inte ska äta upp hans Pokémon-kort, och trots att en och annan leksak redan har hunnit tuggas sönder blir han sällan arg. De gånger han blir det ställer jag mig på hans ”sida” och visar att det faktiskt är okej att tycka att livet med en bebis i huset inte alltid är toppen.

Jesper var 5½ när han fick sin bror. Åldersskillnaden är stor, och det kan jag sörja ibland, men livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Jag är övertygad om att de kommer att ha stor glädje av varandra, om inte annat så när de blir vuxna. Jesper får betydligt mindre uppmärksamhet nu än tidigare, men jag försöker ge honom så mycket tid jag bara kan.Vi går på bio ihop, spelar spel eller åker och simmar. Tisdagkvällar är heliga, då har Jesper fotbollsträning som jag följer med honom på. Kalle och Anders får stanna hemma. De timmar Jesper är i skolan och på fritids ägnar jag mig till 100% åt lillebror, därefter får han mest ”hänga med” på det vi andra hittar på.

En händelse som sitter fastnaglad i mitt hjärta och på min näthinna är den dagen då Jeppe kom hem från förskolan med en teckning han hade gjort. Han hade ritat av sin familj – Jesper, mamma, Anders och Kalle. Då kände jag verkligen att jag har en familj. Och inte vilken familj som helst utan världens bästa!

Jag har haft föräldrar som har haft jättesvårt att släppa taget om barnet och har lämnat förskolan storgråtande. Sådant känner barnen direkt.

Förskolan Skogsbacken ligger vackert inbäddad bland hyreshus i Farsta strand, här finns två stora gårdar med rutschkana, sandlåda och plastleksaker för de minsta. Sammanlagt går här 48 barn varav 14 är småbarn i åldern 1 – 2,5 år. På småbarnsavdelningen möts man av krokar med alla barnens namn och bilder på. Färgglada plastlappar vid en del hängare meddelar att barnet har slut på extrakläder. Inne på avdelningen möts man av färgglada blommor på väggen, gjorda av frigolit.Jag har pratat med Elisabeth Ström, som jobbar på Skogsbackens förskola i Farsta strand söder om Stockholm, för att få en bild av hur inskolningen på förskolan går till.

Hur går inskolningen till rent praktiskt?

-Vi skickar alltid hem ett kort till barnet där vi hälsar just det barnet välkommet och vilken tid man ska komma och vad inskolningsfröken/fröknarna heter, oftast så har föräldrarna varit på förskolan och hälsat på och träffat personalen innan.

Första dagen kommer barn och förälder och hälsar på ca 1/2 timme. Då har vi iordningställt en liten mapp med all information som rör inskolningen som inskolningsschema, vad barnen behöver ha med sig, våra rutiner, lite information om verksamheten, (Välkommen till förskolan…), telefonnummer, sovtider, mattider o.s.v. Dessa papper får föräldrarna ta med sig hem och kan läsa igenom i lugn och ro och vi kan ägna oss att vara tillsammans med barnet.

Dagen därpå kommer det ofta frågor och då kan en av personalen svara på dessa. Eller också uppmuntrar vi föräldrarna att ringa om de har funderingar. Man ser ganska snabbt hur det kommer att gå för barnet, det finns de som är lite försiktiga sedan finns det de som inte har några hämningar alls.

Som pedagog måste man vara oerhört lyhörd och kunna känna av vilken typ av barn det är och anpassa sig efter detta. Det är viktigt att barnen själva får komma och att vi inte tränger oss på, har man arbetat länge så sitter det i ryggraden. Det vanligaste är att vi tar in barnen under hösten och då är det ofta flera barn på en gång och då är man två pedagoger. Efter ca 1-2 mån har vi ett uppföljningssamtal med föräldrarna om just hur man har upplevt inskolningen och om man har märkt någon reaktion hos barnet.

Vilka känslor möter ni hos föräldrarna?

-Det är väldigt olika, barnen lämnas på förskolan för att föräldrarna ska börja arbeta. Ens barn är det käraste man har, föräldrarna vet inget om oss pedagoger utan de får lämna barnen till helt okända människor. Vi har ett stort ansvar och det är ett stort förtroende vi får. Det gäller att vara lugn och trygg.

Jag har haft föräldrar som har haft jättesvårt att släppa taget om barnet och har lämnat förskolan storgråtande. Sådant känner barnen direkt, men det är så härligt när man ser att föräldrarna och barn blir tryggare och tryggare vartefter tiden går.

Jag har gråtit med många föräldrar

Jag har gråtit med många föräldrar, jag förstår dem verkligen, jag är ju själv mamma. En del föräldrar vet inte hur de ska visa sin tacksamhet men den bästa belöningen är när man ser att barn och föräldrar mår bra och trivs med oss. Vissa barn och föräldrar glömmer man aldrig. Jag kan möta 30 åringar ute på stan som kommer fram till en och talar om gamla minnen från förskolan. Då inser man vilket underbart yrke man har och vilket stort ansvar vi har som pedagoger och att man måste ha gjort något bra för barnen.

Finns det barn man inte lyckas skola in?

-Nej, men alla har vi olika förutsättningar. Alla barn är unika och man måste utgå ifrån varje barn.

Vad kan man som förälder göra för att underlätta inskolningen?

-Försök att vara positiv att ha rätt inställning till förskolan. Prata med barnen om förskolan på ett positivt sätt, gå dit på söndagspromenad och lek på gården.

Vi brukar göra så att vi har någon uppgift till föräldrarna så att de sitter vid ett bord och t.ex. syr. På så sätt lockas barnet att gå ifrån föräldern. Barnen går ofta iväg på små kortare avstickare sedan går de och kollar att föräldrarna sitter kvar då gör de en ny avstickare. Det är stor risk att föräldrarna bara springer efter barnen om de inte sysselsätter sig med något.

Reporter för en dag på vimedbarn.se var Angelica Ström