barn | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Barn trötthet

Publicerad 25 maj, 2016

Bebisar och barn behöver i regel sova väldigt mycket mer än vuxna. En nyfödd bebis kan ibland upplevas sova i stort sett dygnet runt, och ända upp i två- treårsåldern behöver små barn sova en stund på dagen för att orka med. Men, trötthet överlag kan också vara ett tecken på infektion eller att något inte är som det ska i kroppen, och att den därför behöver mer återhämtning än vanligt. När frågan ”Barn trötthet” ställdes i Vimedbarn.se’s forum var det många som kände igen sig i oron och hade både erfarenheter att dela med sig av och goda råd att ge. Har du varit med om att ditt barn varit mer trött än vanligt en period? Hur gick ni i så fall vidare med det, och vilka råd önskar du att du själv fått i den situation du var i då? Dela gärna med dig i kommentarsfältet, dina erfarenheter kan vara till stöd för andra!

Om du oroar dig för ditt barns hälsa eller allmäntillstånd är det alltid viktigt att fråga ett proffs om råd. Hör av dig till BVC eller ring till sjukvårdsupplysningen i ett första steg. Att söka vård för ett barns räkning är alltid gratis och det är alltid bättre att vara på säkra sidan när det kommer till barns hälsa.

Funderar du mycket över barn och sömn just nu? I så fall kan de här artiklarna på LOPPI.se och Vimedbarn.se vara intressanta för dig:

Camilla utnyttjades sexuellt som barn: ”Jag minns hur jag lärde mig knyta blöjsnibbarna efteråt”

Publicerad 8 juni, 2015

Camilla, 34 år, från Dalarna fick barndomen vi alla ser som den värsta för ett barn. Hon blev sexuellt utnyttjad av en nära familjemedlem. ”Jag minns fortfarande de där snibbarna till blöjor man hade som barn som man knöt i sidorna, minns fortfarande hur jag lärde mig knyta dem igen, efteråt… Jag var runt 5-6 år vad jag kan minnas”.

I Vimedbarns tema ”Det hände mig” berättar Camilla för första gången om när hon som barn blev sexuellt utnyttjad av en nära familjemedlem under sin uppväxt och hur hon tog sig därifrån.

Sexuellt utnyttjad som barn

Camilla: ”Min hemlighet…”

Jag är en helt vanlig tjej, jag har en familj, man och barn, bor i hus med trädgård, lever mitt underbara liv och trivs jättebra. Jag är som alla andra på ”ytan”.
Men i själva verket är jag en av dem som kämpar varje dag med ångest, minnena från min barndom spökar och påminner mig nästan varje dag.
Jag är en av dem som blev sexuellt utnyttjad som barn.

Det är jättejobbigt för mig att skriva detta, jag får jobbigt att andas av att bara skriva detta, men samtidigt så vill jag få ur mig allt, jag vill berätta det hemska som hänt mig.

Jag vill berätta hur jag mår och har mått under alla år.
Jag är alltid glad, jag skrattar mycket och är väldigt social, allt för att inte visa hur det egentligen är. Jag är ju en glad person såklart men har så svårt att visa känslor. Så när jag mår dåligt visar jag mig glad inför andra – så att ingen ska se. Det går mycket bättre nu men vissa dagar är fortfarande jobbiga.

Jag har känt mig så äcklig och har tankar om att andra ska tycka illa om mig om jag nämner detta, att de ska tycka att det är jag som är äcklig. Det är ju äckligt men jag har insett att det inte är mitt fel, så långt har jag kommit…

Jag minns fortfarande de där snibbarna till blöjor man hade som barn som man knöt i sidorna, jag minns fortfarande hur jag lärde mig knyta dem igen, efteråt… Jag var runt 5-6 år vad jag kan minnas, kan fortfarande se mitt rum framför mig, se sängen, jag minns allt det, fast jag var så ung.

Jag minns hur jag hade svårt att sova på nätterna för jag visste att det kommer hända igen… Minns inte exakt hur länge det pågick då jag har försökt att förtränga allt, men jag minns att jag började utvecklas när jag var 10-11 år gammal och hatade det! Jag gjorde allt för att dölja mina bröst och allt som kom, för jag ville inte att det skulle synas, jag hatade min kropp.

Jag hade sängvätning fram tills att jag var 12-13 år, vi var till flera olika läkare som inte hittade felet. Jag visste felet hela tiden men kunde inte säga det. Jag fick ångestattacker, som mina föräldrar aldrig förstod varför.

Efter år av ångest, så bestämde jag mig att berätta för mina föräldrar, jag var då runt 15-16.

Det gick inte som jag ville – de trodde mig inte.

Det var nog det värsta just då, kände mig så sviken, rädd att jag måste träffa människan igen, vilket jag fick göra om och om igen. Det hände ju inget mer men bara rädslan under träffarna och ångesten som blev för att man visste att man skulle möta personen.

Det vart för mycket för mig, det gjorde att jag mådde ännu sämre.

När jag träffade min man så flyttade vi, jag ville bara bort, vi flyttade bara några mil först men det gick ju att komma på besök även där. Så vi bestämde oss för att flytta långt bort och där bor vi nu och det känns bra, här behöver jag inte oroa mig för att se människan.

Jag har istället blivit väldigt överbeskyddande när det gäller våra barn, jag vill inte att samma händer dem och är alltid orolig, det är också något jag kämpar med, bara en sån sak att de ska sova hos kompisar är jättejobbigt för då har jag ingen koll.

För några år sedan fick mina föräldrar reda på att jag talade sanning vilket var som en stor sten släppte för mig, äntligen tror alla på mig…

Jag är inte arg på dem som jag var förut, jag kan förstå att det var en svår situation att få höra en sån sak… Idag har vi bättre kontakt.

Tack för alla som orkade läsa…
Kram Camilla

Se hur Camilla lever idag tillsammans med sin man och deras tio barn här i hennes blogg: tiobarnsmamman.se ››

Barn med PEVA – Här berättar My om sonen Tyr som föddes med ”klumpfot”

Publicerad 4 juni, 2015

PEVA (Pes equino varus adductus), eller ”klumpfot” är en komplex fotfelställning med varierande svårhetsgrad som drabbar ca 1-2 av 1000 nyfödda barn i Sverige. I hälften av fallen av barn med PEVA är båda fötterna drabbade och tre av fyra är pojkar.

Här berättar Tyrs mamma My om tankarna under graviditeten, glädjen över att komma i kontakt med rätt vårdpersonal efter tråkigt möte med läkare och hur Tyrs behandling fungerar och går till.

Tyr föddes den 3:e mars 2014 med dubbelsidig PEVA. Vi hade fått reda på PEVA’n redan på RUL. Sköterskan var dock inte helt säker så vi fick ett nytt UL två veckor senare där en läkare skulle titta. Det var ett hemskt möte. Läkaren pratade hela tiden med sin student som han hade med sig och först när han prata färdigt med denne vände han sig mot oss och bekräftade att ja, vårt barn skulle troligtvis födas med klumpfot. Tusen frågor hade vi – vad berodde det på, vad kunde man göra åt det, kunde det bero på kromosomfel eller andra sjukdomar eller var det ett isolerat problem. Inget av detta ville han svara på, han upprepade bara att ”det löser sig när barnet fötts”. Och ändå ville han boka in ett nytt UL för att man skulle kolla så att det inte var något annat fel på bebisen. Vi åkte hem från det otrevliga ultraljudet i förvissningen om att vi skulle få ett barn som aldrig skulle kunna gå. Det var fruktansvärt.

Naturligtvis googlade vi en hel del eftersom vi inte fått någon information från sjukhuset, men det gjorde oss inte gladare. Det mesta man hittade var olyckliga historier där det gått snett, och hemska bilder på sneda fötter. När det var dags för nytt UL var det en överläkare som skulle utföra det. Han var jättesnäll och förstående och när han fick veta att vi inte ens fått en remiss till ortopeden trots att PEVA’n var så tydlig, ja då var han i det närmaste chockad. Han sa att läkare inte ”fick” säga att vi skulle vänta och se. Man måste förstå att vi som är föräldrar naturligtvis oroar oss, sa han och skickade en remiss direkt.

”Nästan alla som föds med PEVA idag är problemfria i vuxen ålder”

I december blev jag till slut uppringd av vår ängel, sjukgymnasten som jag inte vill nämna vid namn men vi kan kalla henne H. Hon sa att vi måste komma in till henne innan jul för nu skulle vi inte få oroa oss något mer för det här. Hon ville att vi skulle få en lugn och fin jul. Och det fick vi. Hon visade oss hur gipsen kunde se ut och vilken skena man använde. Hon visade och förklarade vad PEVA är och berättade att nästan alla som föds med PEVA idag är problemfria i vuxen ålder. Hon gav oss ett papper som förklarade behandlingens lopp i bild och text som vi kunde visa för familj och vänner. Det kändes jätteskönt och efter det mötet (jag var då i v 29 tror jag) oroade jag mig inte mer.

Han föddes som sagt den 3:e mars och det var ingen tvekan om att han hade PEVA. Fötterna var alldeles sneda och det var otroligt svårt att få på honom strumpor. Och sådana där byxor med fötter i var inte att tänka på. H hade sagt att han skulle få sitt första gips när han var tio dagar. Hon ringde hem till oss under den där första veckan och vi bestämde en tid. När tiden var bestämd blev jag orolig igen och ledsen. Lite baby blues såklart, jag var så ledsen för att jag inte skulle få se hans söta fötter något mer. Men jag visste ju att allt var till för hans bästa.

PEVA – Behandlingen

Vi kände oss hela tiden väldigt trygga på sjukhuset med gipsningen och allt. H lät allting ta sin tid, ingen stress eller press och det var faktiskt inte så farligt som man kan tro. Det handlar mycket om vår inställning som föräldrar tror jag, det är för hans framtid som det måste göras. Och det faktum att vi var förberedda på exakt vad som skulle hända gjorde allting lättare. Att se honom i gipsen den där första gången, när han bara var tio dagar var lite konstigt, de var ju stora och otympliga, men man vande sig snabbt. Det jobbigaste med gipsen var faktisk själva bytet eller vad man ska säga. När gipset togs av efter en vecka, det hatade han, då bara skrek han och skrek och skrek. Under de gipsfria timmarna skulle man bada (vilket han också hatade) och massera och gympa benen. När sedan det nya gipset kom på, då blev han lugn igen och allting var frid och fröjd.

Vad gäller skenan är prognosen just nu att han ska ha den tills han är fyra år. Fram tills han är ca två år ska han fortfarande ha den ca 2 timmar vaken tid + 12 timmar på natten, efter det är det nattetid (12h) som gäller. Han går inte än, tyvärr, och H säger att hans lyckade hälseneoperation (lite vinglig i lederna) i kombination med PEVAN’s svaga vadmuskler gör att han kanske kommer bli lite sen med det. Men han är ju bara 15 månader än, och han är helt klart på G.

Vill du veta mer och följa Tyrs utveckling? Kika in i Mys blogg: Tyrsmamma ››

Snippor & snoppar – Här är SVT:s nya barnlåt

Publicerad 9 januari, 2015

”Här kommer snoppen i full galopp, han som inga brallor har dinglar med snoppen och rumpan bar”. ”Snippan är häftig ja det kan du tro, till och med på en gammal tant. Snippan sitter där så elegant”

Så börjar SVT:s nya barnlåt som Bacillbandet sjunger. Låten ”Snoppen och Snippan” kommer från Bacillakuten på Barnkanalen som har premiär nu på söndag, 11/1 kl. 18:25. Bakom text och musik står Johan Holmström som har skrivit låtar tidigare till programmet.

”Ha ha ha jag döööör av skratt”

På Facebook sprids låten och hyllas av lyssnarna – men inte av alla. Kommentarer som ”Årets sommarplåga?!” och ”Ha ha ha jag döööör av skratt” kontras på andra håll av ”Är detta verkligen pedagogiskt?”.

Vad tycker du – lyssna och dela med dig!

Fler fall av kikhosta – 2 dödsfall bland spädbarn i år

Publicerad 27 augusti, 2014

Under sommarmånaderna har antalet rapporterade fall av kikhosta ökat. Folkhälsomyndigheten ser för närvarande över åtgärder som kan skydda de yngsta spädbarnen, som är de som drabbas hårdast.

Hittills i år har 195 fall av kikhosta rapporterats till Folkhälsomyndigheten. Det är en ökning jämfört med de tre senaste åren då mellan 99 och 139 fall har rapporterats under motsvarande period, januari till mitten av augusti.

Kikhostefallen har rapporterats från olika regioner i Sverige, men under den senaste månaden har flest fall rapporterats från Gävleborg. Större uppmärksamhet kring kikhosta och en ökad provtagning kan delvis bidra till att antalet rapporterade fall går upp.

Långvarig hosta bör utredas

Kikhosta är allvarligast för spädbarn som ännu inte har uppnått åldern för vaccination. Sjukdomen har diagnostiserats hos 38 spädbarn hittills i år, de flesta yngre än sex månader. Under hela förra året rapporterades 39 fall bland spädbarnen.
I år har två barn avlidit, båda knappt en månad gamla. Båda var tidigare friska och födda i normal tid. Tidigare har cirka ett dödsfall inträffat vartannat år.

Spädbarn smittas för det mesta av personer i den närmaste omgivningen som oftast inte är medvetna om att de har kikhosta. För att kunna förebygga sjukdom hos de minsta är det angeläget att vara uppmärksam på när personer som har nära kontakt med spädbarn har långvarig hosta. Detta gäller framför allt föräldrar och syskon, men också vårdpersonal på exempelvis förlossningsavdelningar och barnavårdcentraler.

Skyddsåtgärder utreds

Vid kikhostesmitta ska antibiotika ges förebyggande till barn under sex månaders ålder även om spädbarnet inte fått några symtom på sjukdom. Om barnet är mellan sex och tolv månader ska antibiotika ges vid första symtom på kikhosta.

Alla barn erbjuds i dag kombinationsvaccin mot bland annat kikhosta vid 3, 5 och 12 månaders ålder. Över 98 procent av alla barn vaccineras. I länder som haft epidemier av kikhosta har man börjat vaccinera mödrar under senare delen av graviditeten för att spädbarnen via överförda antikroppar ska få ett skydd innan de första två vaccindoserna. Detta, och andra åtgärder för att optimera skyddet mot kikhosta hos spädbarnen, utreds för närvarande av Folkhälsomyndigheten.

Mer om kikhosta HÄR.

Källa: Folkhälsomyndigheten

Hoppa studsmatta är roligt – här är råden du vill få innan olyckan sker!

Publicerad 10 juni, 2014

Att hoppa studsmatta är ett bra sätt att få motion för både stora och små, liksom att till exempel gå, springa, cykla eller simma. Om olyckan skulle vara framme är det bra att veta vad man kan göra själv och när man ska kontakta vården.

Så här års brukar fler än annars fråga 1177 Vårdguiden om skador i fotleden. Vad gör man med en stukad fot? Hur vet jag om jag brutit foten? När ska jag kontakta vården?

Om man har stukat foten svullnar den ofta upp och bli öm. För att underlätta läkningen och lindra ömheten kan man:

Linda foten med elastisk binda. Du kan se en film om hur du lindar foten på ett bra sätt på 1177.se.
Hålla foten högt. Man kan till exempel ligga på golvet och lägga upp foten på en stol eller stor kudde.
Lindra med is. Lägg is i en plastpåse mellan lagren när du lindar med elastisk binda. Lägg inte isen direkt på huden!

Om man har brutit foten kan symtomen vara snarlika en stukning. Man kan känna sig öm och svullen och ha svårt att stödja på foten.

Kontakta vården:

Om du inte känner dig bättre efter ett par dagar.
Om du har mycket ont och är svullen, eller om det är svårt att stödja på foten.

Om du är osäker på ifall du behöver söka vård eller inte kan du alltid ringa 1177 för sjukvårdsrådgivning. Du kan också läsa mer på 1177.se.

Text: 1177 Vårdguiden 2014-06-10

Vart femte barn mår psykiskt dåligt

Publicerad 27 mars, 2014

Vart femte barn mår psykiskt dåligt och hjälpen är både krånglig och långt borta när den väl behövs. Nu vill Barnombudsmannen ändra på det.

Nu rapporteras att vart femte barn mår psykiskt dåligt. Föräldrar och barn som söker hjälp upplever att det är krångligt att söka hjälp och att det tar lång tid innan de får hjälpen. Det vill Barnombudsmannen ändra på och har därför lagt fram ett förslag i sin årsrapport där varje landsting ska införa en barnlots för att man lättare ska kunna få hjälp och stöd vart man ska vända sig. Årsrapporten har överlämnats till barn- och äldreminister Maria Larsson.

Vimedbarn frågar dig!

Varför mår barn sämre idag? Kan det vara så att föräldrar är mer upptagna idag och inte tar sig tid att se till barnens hälsa innan det är försent?

Kan det vara så att barn har alldeles för höga krav och förväntningar på sig när det kommer till fritidsaktiviteter och skolan?

Kan barns psykiska mående ha att göra med hur föräldrarna mår i dagens stressade samhälle där många jobbar övertid mer och mer? Skriv en rad nedan, varför tror du att vart femte barn mår psykiskt dåligt?

Har du erfarenheter kring ovan? Skriv och berätta till [email protected].

Lärare fick rätt – OK att släpa ut elev från klassrummet

Publicerad 24 mars, 2014

Nyligen fick lärare rätt i tingsrätten om att handgripligen avvisa elev från klassrummet genom att släpa ut honom baklänges. Var tycker du att gränsen går för hur en lärare får tillrättavisa en stökig elev i klassrummet?

När en stökig elev, 2008, inte lyssnade på lärarens tillrättavisningar tröttnade läraren och drog ut honom ur klassrummet. Tingsrätten i Höörs kommun ger läraren rätt då han ”höll sig inom sina befogenheter”.

Det finns olika versioner av händelsen men helt klart är att läraren fysiskt har dragit ut eleven ur klassrummet då han vägrat att självmant lämna. Elevens föräldrar anser att det var en kränkning, vilket även Skolinspektionen och Barn- och elevombudet gjorde. Kommunen krävdes på 15 000 kr vilket de vägrade att betala då de anser att läraren agerade helt rätt utifrån sin tillsynsplikt.

Enligt den senaste Pisaundersökningen är störande elever och disciplinära problem vanligare i Sverige än i flera andra länder av de så kallade OECD-länderna.

Eleven, som går i årskurs sex, i det här fallet störde andra elever genom att sitta och fila linjalen mot bänken när det var matteprov. Efter flera uppmaningar vägrade eleven lämna klassrummet varpå läraren bestämde sig för att lossa hans händer från bänken och släpa ut honom från klassrummet medan pojken låg på rygg. Pojken säger att han fick märken på handlederna, armarna, benen och ryggen.

Ingen kränkning – nödvändigt att använda våld

Tingsrätten menar att eleven gavs flera tillfällen att lämna klassrummet, då han inte gjorde detta hade läraren inget annat val än att få ut honom. Rätten ska också ha sagt att det var nödvändigt för läraren att använda våld för att återställa ordningen i klassrummet. Behandlingen av eleven ska därmed inte varit kränkande.

Enligt Björn Andreasson (M) som är ordförande i Höörs barn- och utbildningsnämnd är det en seger för alla lärare och elever som ska ha rätt till studiero och bra arbetsmiljö, det skriver Svt.se.

TYCK TILL!

Vad tycker du, ska lärarna ha rätt till fysiskt våld om en elev inte gör som den blir tillsagd? Vad tycker du om domen? Rätt eller fel?

Infekterade vattkoppor med var – här är Denise berättelse

Publicerad 3 februari, 2014

Denise 4-årige son blev inlagd på sjukhus i över en vecka då vattkopporna redan efter en dag blev infekterade. Här är hennes egen berättelse om hur ambulanspersonalen nonchalerade oron över vattkopporna och om dagar av skrik och kli på sjukhuset.

Infekterade vattkoppor med var

Inlägg ur Denise blogg 2014-02-01: Vår älskade kämpe Wilgot fick vattkoppor. Redan andra dagen fick jag känslan av att något inte stämde. Hans vattkoppor hade börjat rodna och han var väldigt svag för att bara ha vattkoppor.

2 dagar efter insjuknande så ringde jag vårdguiden då jag kände mig orolig. Sonen kunde inte stå eller sitta, hade otroligt ont och kopporna såg allt sämre ut.

Blev beordrad att åka in till sasscha barnakut av sköterskan jag pratade med. Ambulans var på plats efter 30 minuter.

Ambulanspersonalen började med att klaga på mig som förälder. Bland annat hade jag satt över en kompress på en utav kopporna som börjat vara (satt precis under naveln där blöjan skaver) och sa att man absolut inte skulle ha plåster. Dom klagade även på att jag var för ”mesig” som mamma. Ska han stå upp så får du som mamma gå in och säga åt honom att han måste.

Allt jag ville var att göra det skönt för min lilla kille som blev allt svagare och sjukare.

Dom sa att det är ingen ide att åka in för det är ändå ingen som vill ta emot er. SöS säger nej, närakuten säger nej och i såna fall blir det infektionsavdelningen på Huddinge. Han klarar av att sätta på sig tröjan och han svarar på tilltal, han verkar inte alls tagen dom vi ser det. ”Vattenkoppor är ingen rolig sjukdom och man mår dåligt av det”

Jaha tänkte jag. Vi stannar hemma då. Vattenkoppor heter det inte tänkte jag för mig själv medan dom gick ut från vår lägenhet.

På kvällen kände jag att något inte stod rätt till. Beslöt mig för att kontakta vårdcentralen dagen därpå.

Packade ner min 4 åring i vagnen då han inte kunde stå eller gå själv. Väl där så tittade doktorn snabbt och sa att detta ser verkligen inte bra ut. Vi ska ta CRP och urinprov.

Vi fick vänta i ett isoleringsrum och strax därpå kom hon tillbaka. ”Ni måste till sjukhus. Nu!” CRPn låg jätte högt och enligt henne såg vattkopporna inte alls bra ut. Hon anade blodförgiftning.

En stund senare kom ambulansen och vi åkte till sasscha barnakut på SöS. Vi blev inskrivna med detsamma och där började våra dagar av skrik, panik och gråt.

Antibiotika sattes in intravenöst samma dag som vi kom. Det togs prover och odlingar.

Det visade sig att vår Wilgot har fått en underliggande bakterie i sina vattkoppor. Dom har gått in och skapat stora varbölder under hans hud. Mer än 50% av kopporna har blivit infekterade och bildat stora bölder.

Nu har vi legat här i 5 dagar och läget är fortfarande dåligt. När något väl blir bättre så blir något annat sämre. Idag har vi haft ett stort bakslag igen. Febern har kommit tillbaka och utslagen större.

Vår Wilgot har inte kunnat gå på 6 dagar. Han kan inte ens stödja sig på benen. Nu den senaste dagen har han äntligen kommit upp och kunnat sitta i få korta stunder.

Han har inte fått sova på 1 vecka och vi har tillbringat våra dagar med skrik, panik och brutal smärta. Har aldrig lidit så mycket som förälder förut. Det har gjort fruktansvärt ont att behöva se sitt barn lida så mycket som han gjort och fortfarande gör. Han har nog gråtit mer än vad han inte har gråtit. Igår kom det första leendet på flera dagar.

Dessa dagar har vart bland det värsta jag upplevt. Vad hade hänt om jag hade lyssnat på den utbildade och kunniga ambulanspersonalen? Det vågar jag inte ens tänka på.

Jag hade önskat att det fanns information om vad som är normalt och inte normalt vid vattkoppor.

Jag hade dessutom önskat att ambulanspersonalen var ordentligt utbildad så dom förstod hur allvarligt det var. Jag hade önskat att jag inte hade behövt bli kränkt som mamma, att dom istället la energi på min son.

Jag hade önskat att min son hade fått följa med ambulansen till sjukhuset redan första gången.

Efter denna händelse ska jag aldrig svika min magkänsla. Jag kommer alltid lyssna på mig själv och tyvärr har jag tappat tilliten till många inom sjukvården. Detta händer allt för ofta tyvärr, något som inte får hända.

Vi ligger fortfarande i vårt isoleringsrum och läget är både bättre och sämre.

Vi väntar på provsvar och nya odlingar. Wilgot har kämpat som en riktig hjälte dessa dagar och jag är så fruktansvärt stolt över att få vara mamma åt denna lilla kille.

Vi håller våra tummar hårt att han blir frisk snart, att vi får komma hem men framför allt att han blir så pass bra att han kan få vara smärtfri.

Vattkoppor kan ta en snabb vändning. Eftersom att det inte fanns någon vidare information så väljer jag att gå ut med detta. Men vill samtidigt säga till alla där ute – våga lita på er magkänsla!

Läs mer och se hur det har gått i Denise blogg här: endenise.vimedbarn.se

Debatt: Föräldrar vs förskolorna kring mobilanvändandet

Publicerad 31 oktober, 2013

Under den senaste veckan har nyheterna i media lyft upp föräldrars användande av mobiltelefoner under tiden de är tillsammans med barn. 1 av 3 uppger att deras barn har klagat på att de använder mobilen eller surfplattan för mycket. Men hur gör personalen på förskolorna?

Vimedbarn vet att mobiltelefonerna inte bara används för mycket utav föräldrar utan även av personal på en del förskolor. Där kan en pedagog gå förbi flera avdelningar och ofta se en eller flera ur personalen sitta med sin mobil – på arbetstid, på en arbetsplats där jobbet är att ta hand om och utveckla barn när deras föräldrar arbetar och inte själva kan.

Införande av mobilförbud
I Stockholm har flera öppna förskolor förbjudit mobiler då verksamheten och samspelet mellan barn och föräldrar störs. Kanske är detta något som även borde införas på förskolan som arbetsplats?

Risk för språkutvecklingen
Barnläkaren Roland Sennerstam, konsult inom Stockholms barnhälsovård, säger till Aftonbladet att han ser en klar risk att språkutvecklingen påverkas av att föräldrar ständigt pratar med sin mobil. Att man måste bjuda barnen på språket, sätta ord på vad det är man gör och omgivningen. Man kan inte gå tyst hela dagarna med en 2-3-åring. Men en del föräldrar fastnar i spel och sociala medier, vilket går ut över kommunikationen med barnet.

5 anledningar – därför bör du ha ett ”mobilförbud”

Många föräldrar är beredda att hålla med om att de använder mobilen för mycket under den tiden de umgås med sina barn. Är du en av dem? Här är fem självklara anledningar till att inför ett mobilförbud.

Sätt upp ett eget mobilförbud för dig själv eftersom du vill spendera så mycket tid som möjligt tillsammans med ditt barn.
Du har den viktigaste uppdateringen mitt framför dig, ditt barns utveckling. Allt ditt barn har gjort under dagen, det vill du väl inte missa?
Du är ditt barns förebild – göm telefonen efter hämtning på förskolan tills efter läggning – och ge ditt barn din fulla uppmärksamhet.
Lär dig – nyckeln till glädje och en bättre bild av dina medmänniskor är ditt barn. Genom att bara lyssna och ta till dig av det ditt barn berättar kan du förändra din egen syn kring samtalsämnets innehåll.
Den stora vinnaren är du själv!

BLOGGAT
Eva-Lotta har bloggat om ämnet, läs hennes inlägg här: Mobilanvändandet bland barn

VAD TYCKER DU?
Tyck till om nyheterna du har hört kring ämnet på sistone nedan! Hur tror du att mobilanvändandet ser ut bland personalen på förskolan eller fritids där du lämnar ditt barn om dagarna? Lämna din kommentar nedan!

Etikett: barn