Bloggaren Angelica Lagergren tänkte innan sin förlossning med sonen Philip att hon gärna skulle föda i vatten om det var möjligt. Här kan du läsa hela hennes förlossningsberättelse om hur det gick.

ANGELICAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”På onsdagsmorgonen den 2 september lossnade slemproppen och jag var så pirrig och peppad på att förlossningen skulle starta. Med Alice tog det tio dagar innan det satte igång, med Philip gick det betydligt mycket snabbare än så. Jag åkte iväg på mammaträff i Täby centrum med en annorlunda känsla, nästan smärta, i nedre delen av ryggen. Jag tänkte då att det kan sätta igång när som helst så jag avbokade mitt frisörbesök som jag hade på fredagen.”

”Under lunchen fick jag ondare och det kom både blod och slem. Efter mer än två timmar i Täby kände jag bara att jag ville hem och varva ner. Jag ville liksom gå undan och vara ifred. När jag kom hem tappade jag upp ett varmt bad och la mig där samtidigt som jag tog långa, djupa andetag och lyssnade på lugn musik. Jag kan verkligen rekommendera Niyama yoga and relaxation. Det är vågskvalp och delfinsång, det låter kanske flummigt men för mig var det väldigt avslappnande.”

Läs också: Förlossningsberättelse: Malin födde tvillingar vaginalt 

Skulle det sätta igång under natten?

”Här var jag glad efter bad och jag kände mig väldigt avslappnad, men så så så trött. Stefan nattade Alice och jag la mig i soffan för att titta på tv. Då hade jag mensvärk som kom och gick, men det kändes inte som sammandragningar, utan som just mensvärk. Jag blev tröttare och tröttare och bestämde mig för att gå och lägga mig och sova, jag ville vara utvilad om det skulle sätta igång på natten. Någonstans där hoppades jag att det inte skulle hända nåt mer, att jag skulle få sova en natt och att det precis som med Alice skulle dra igång tidigt på morgonen istället. Sånt kan man ju tyvärr inte planera och bestämma. Jag hann inte mer än att somna innan jag vaknade av att det gjorde ont i magen. Jag värmde min vetekudde (min bästa vän båda förlossningarna!) och då kändes det bättre”.

Riktiga sammandragningar och vetekudde

”Stefan gick och la sig hos mig och somnade på en gång. Mensvärken blev starkare och starkare och jag kunde inte somna om. Jag bad Stefan om hjälp med att värma vetekudden och han gick ner och gjorde det både en och två gånger. Den tredje gång när jag kände att ’ahaaaa, nu är det sammandragningar på riktigt’ sa han i halvt sovande tillstånd `Nej Angelica, jag orkar inte det!` och så somnade han om. Jag tog mitt täcke och min kudde och gick ner till nedervåningen för att ha nära till micron. Och där gick jag fram och tillbaka var tionde minut ungefär och värmde vetekudden och la mig i soffan. Då började jag förstå att det här inte skulle stanna av, det skulle nog komma en bebis det närmsta dygnet. Jag smsade min tvilling som inte svarade, såklart. Det var mitt i natten och hon låg och sov. Jag ringde henne några gånger när sammandragningarna gjorde ondare, hon eller mamma skulle passa Alice när vi skulle åka in till förlossningen.”

Dags för BB!

”Stefan kom ner och var med mig och när sammandragningarna blev starkare hoppade jag in i duschen. Jag tror att jag stod där i 30 minuter innan jag bestämde mig för att det var dags att ringa mamma och säga att hon skulle komma och ta hand om Alice. Jag klockade sammandragningarna och det var tre sammandragningar på tio minuter och de varade i ungefär en till två minuter. Då ringde jag in till BB Sophia som sa att jag var välkommen att komma in. Stefan sprang runt som en yr höna (här var klockan strax innan 04:00) och packade sin BB-väska. Mamma kom och gick och la sig hos Alice. Jag låg ner i bilen med värme i ryggen och vetekudde på magen hela vägen in till stan. Jag andades djupa, långa och lugna andetag och tänkte hela tiden ’Andningen är min livboj. Här och nu. Här och nu. Den här sammandragningen kommer aldrig mer tillbaka’.”

Ville gärna föda i vatten

”När vi kom fram till BB Sophia var klockan strax innan 05:00 och jag gick långsamt mot entrén med Stefan tätt intill. Jag stannade och fick en sammandragning lutad mot en sten vid parkeringen. Jag var väldigt lugn hela tiden, mycket lugnare den här gången än med Alice. Vi släpptes in direkt och jag blev så överfylld av känslor när vi kom in på vårt rum, tårarna rann ner för kinderna. Här skulle vi få träffa vår son för första gången. Jag såg badkaret direkt och sa till barnmorskan som skrev in mig att om det var möjligt ville jag gärna föda i vattnet. Hon var väldigt positiv till det vilket kändes bra. Jag sa att jag var öppen för att strunta i epidural den här gången, men att jag ville se hur det kändes och inte bestämma något.”

”Efter en och en halv timme av sammandragningar som jag andades mig igenom bad jag om att få lustgas. Gud vad jag älskar lustgas! Jag tycker verkligen att det tar udden av det vassaste i en sammandragning. När barnmorskan undersökte mig första gången konstaterade hon att jag var öppen 6 cm och de började förbereda badkaret med varmt, härligt vatten. Det där badkaret var på riktigt magiskt!”

Läs också: Förlossningen, här är pappans/partnerns roll 

Ville testa vatten som smärtlindring

”Jag bad om att få hoppa ner i det varma badet eftersom jag ville skippa epidural och testa vatten som smärtlindring. Mitt mål var att föda i vattnet, men jag var inställd på att det kanske inte skulle kunna gå. Om jag hade sagt till i badkaret att jag ville ha epidural hade jag fått kliva upp och föda i sängen istället, man kan inte bada när man har fått epidural. Jag känner överlag att jag var väldigt öppen den här förlossningen. Jag ville liksom ta det som det kom, inte bestämma någonting innan. När jag la mig i vattnet fick jag en stark sammandragning på en gång och fick lustgas direkt. Jag tycker att det var så bra att det fanns lustgas även i badkaret. När jag tagit den sammandragningen sa jag ’Haha, alla andra åker till sjukhus och föder barn, inte jag. Jag åker på spa!’. Både barnmorskan och Stefan skrattade åt mig men där och då kändes det så lyxigt. Jag blev väldigt avslappnad av vattnet och för mig fungerade det hur bra som helst som smärtlindring. Stefan och barnmorskan turades om att hålla i lustgasen när jag kände att jag ville ha båda armarna och händerna i vattnet.”

”Jag la mig i badet när klockan var 07:43 och när klockan var 10:10 står det i förlossningsjournalen att jag hade väldigt ont framtill vid blygdbenet. Barnmorskan frågade då om jag ville ha sterila kvaddlar eller bäckenbottenbedövning, jag tackade nej till båda. Jag tackade nej mest för att jag då skulle vara tvungen att lämna badkaret… De gånger jag var kissnödig fick jag gå upp och gå på toaletten och då blev sammandragningarna starkare (=ondare). Nu förstår jag att det var självklart att jag skulle gå på toaletten, där och då tyckte jag gott att jag kunde få ligga kvar och kissa i vattnet. Det tyckte inte barnmorskan. Hur som helst. Jag tackade nej till smärtlindring och strax efter det tog barnmorskan hål på fosterhinnan för att Philip skulle sjunka ner mer.”

Kände hur jag öppnade mig

”Klart fostervatten avgick och då blev sammandragningarna mycket kraftigare. Här minns jag att jag försökte stoppa ner huvudet under vattnet för att liksom ’försvinna bort’. Jag ville i alla fall ha öronen under vatten, men Stefan försökte hela tiden fiska upp mig. Jag fortsatte använda lustgas och var tvungen att gå djupt, djupt in i mig själv för att hantera smärtan på bästa sätt. Tankar jag tänkte var ’Andningen är min livboj’, ’Den här sammandragningen kommer inte tillbaka’ och ’Kasta dig in i vågen och följ med’. Jag kände hur kroppen öppnade sig, det var det sjukaste och häftigaste med hela förlossningen. Jag sa till barnmorskan och Stefan ’WOW! Jag känner att jag öppnar mig. Jag känner hur det vidgas’. Det minns jag inte att jag kände med Alice, men då hade jag ju epidural”.

Ordentliga krystvärkar och djuriskt läte

”Ungefär en halvtimme efter att barnmorskan tagit hål på hinnorna fick jag krystvärkar som varade i 9 minuter. Med Alice hade jag krystvärkar i 30 minuter. Den här gången kändes det på ett helt annat sätt än sist. Visst kände jag lite krystvärkar förra gången, det tryckte på och jag krystade med hakan mot bröstet. Nu var det på ett helt annat sätt. Jag kände hur hela kroppen arbetade för att han skulle komma ut. Jag kunde inte hålla emot och det kom ett djuriskt läte från mig. Jag skulle nog beskriva lätet som ett mörkt läte som lika gärna skulle kunna komma från en ko eller älg… Jag fortsatte använda lustgas under hela den här tiden”.

Philip föds med hjälp av oss!

”Barnmorskan sa till Stefan när hon såg att Philip var på väg ut ’Ta av dig tröjan, du ska få ta emot honom’. Klockan 10.54 föddes Philip Claes Alexander Lars Lagergren med hjälp av mig och Stefan. Det står i journalen att ”mor och far tar emot bebisen”. Jag minns att han ’fastnade’ på vägen ut, ungefär vid hans midja och då sa jag ’Ta ut honom!’. Det var otroligt häftigt att Stefan fick fånga honom under vattnet och lägga upp honom på mitt bröst. Jag hjälpte ju också till men det har jag helt ärligt inget minne av.”

”När han föddes var han helt täckt av fosterfett, precis som Alice. Jag var chockad, skakig och stolt. Jag klarade det!”

Om du vill följa Angelicas och Stefans liv tillsammans med barnen Alice och Philip så missa inte deras gemensamma blogg, Herr och Fru Lagergren.

Läs också: Så vet du när förlossningen startar 

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!