bedövning | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: ”Var fullt öppen men kände inga värkar”

förlossningsberättelse teresia

”Många tankar just nu är hur denna förlossning med lillasyster skall gå… Om den kommer bli lika lång som med Cornelia eller hur ont det kommer göra, vilken smärtlindring jag kommer hinna få eller hur allt kommer starta. Jag är såå mycket mer nervös denna gång… Tankarna är många och jag vet att om mindre än 6 veckor har jag upplevt en förlossning igen, men hur den blir har vi ingen aning om. Då jag inte berättat tidigare om förlossningen med Cornelia så tänkte jag ge er min förlossningsberättelse som var både bra och dålig ♥”

Vattnet gick och det kom rosa blod

”Året var 2013 och vi väntade vårt första barn efter ett missfall året innan. Under hela graviditeten var jag självklart lite orolig från och till men ju längre tiden gick desto bättre kändes det. Jag hade en underbar graviditet och det mesta kändes väldigt enkelt och jag kände mig precis som vanligt. Vi hade inte tagit reda på könet, då vi ville ha det som en överraskning till förlossningen, men känslan för oss båda sa tjej. Det var så spännande att spekulera och vi bad även våra vänner gissa på kön och när de trodde bebisen skulle födas. När det var den 24 juni och jag insåg att det var dagen innan min gissning tänkte jag att jag hade helt fel och skulle gå längre än vad jag trott.

”Kvällen den 24 juni sitter vi och ser på tv men egentligen borde jag gått ut och planterat blommorna som stod i trädgården som jag tidigare under dagen hade varit och köpt, men just då orkade jag verkligen inte och sa till sambon att jag skulle ta dem dagen efter. Strax innan tio känner jag mig så trött och tänkte gå ut med sopor innan jag lägger mig. Hämtar sopor och på golvet ligger en död fluga som jag tänker ta upp för att slänga med i soporna… När jag böjer mig ner hör både jag och sambon hur det bara säger plupp, som en bubbla kan låta när den spricker, och jag känner genast hur det rinner en massa nedför mina ben. Då inser jag att det är vattnet som gått och jag säger till sambon: ”Hörde du det där? Jag tror vattnet gick!” och så får jag springa iväg på toa för att det rinner ju hela tiden. Sambon hämtar nya kläder till mig medan jag ringer förlossningen. Det var telefonkö och det kändes som jag fick vänta i en evighet. Mina händer skakade och jag var så nervös för nu visste jag att det ändå var nära. När jag kommer fram till förlossningen och berättar att mitt vatten gått och att det även kommer lite rosa blod så säger hon att vi skall komma in på en kontroll. Vi lämnar in hunden till svärföräldrarna och tar med oss BB-väskan för säkerhets skull och åker iväg. En bilresa på ungefär 20 minuter… Jag hade inte fått några värkar eller kände av något alls, bara att det sipprade vatten hela tiden, något som förvånade mig. Jag hade hela tiden förväntat mig att när vattnet skulle gå, kom allt på en gång, men nu var det ändå så pass att man kunde hantera detta med rejäla bindor och för säkerhets skull extra handdukar att sitta på i bilen.”

Läs också: ”Så mycket behöver bebisar sova”

”Fick besked om att vi skulle föda om två dagar”

”Vi kom in till förlossningen runt elva tiden och får sätta oss ned medan de skulle göra iordning ett rum till oss. Under tiden jag sitter där, utan någon känning alls, kommer det in ett par, vars tjej är på väg att föda. Hon blir snabbt hämtat i rullstol och skriker “Bebisen kommer nu” och jag ser paniken i hennes ansikte. Då som först funderade jag på vad vi gett oss in på och blev jättenervös över hur ont det skulle göra. Dock tog det två minuter och vi hör bakom oss “Det gick ju fort!” och ett bebisskrik… Hon hann alltså komma in precis i tid och jag insåg att hennes smärta gått över lika snabbt som jag uppfattade den och att de nu hade sin bebis hos sig. Cornelia var beräknad 1 juli och sambon chansade på 4 juli, men jag var helt bestämd på att bebis skulle komma 25 juni. Det tyckte jag kändes som ett bra datum och enligt min egna beräkning kändes det mer troligt. Sen kan man ju gå över två veckor men det var jag inte alls sugen på, haha.

Vi får komma in till ett rum för kontroll och då får vi veta att jag inte har några värkar och att allt ser bra ut, precis som det ska. Vi får en tid bokad att komma in för att föda barn två dygn senare om inget annat händer innan dess och sen får vi åka hem igen. Lite besvikelse var det allt då vi trodde det var på gång. Men vi åker hemåt vid tvåtiden på natten och när vi precis svänger av från sjukhuset känner jag min första värk. Då insåg jag att det verkligen var en värk men ändå så pass att jag kunde hantera det så vi fortsätter hemåt. Under hemresan känner jag av några värkar men inget jättejobbigt. Vi bestämmer oss för att passa på och lägga oss för en natts sömn ifall det skulle sätta fart så vi kunde ha lite energi. Men det blev ingen sömn för någon utav oss… Mina värkar började sätta igång allt tätare och vi började även klocka dem. När vi inser att de är 2–3 minuter mellan värkarna ringer vi in igen till förlossningen och de tycker jag ska ta en varm dusch och värktablett för att lindra lite. Gjorde precis som de sa men inget hjälpte och efter jag duschat kändes de av ännu starkare och eftersom jag tyckte allt startat så snabbt från att inte känna något alls till 2–3 minuter så bestämmer vi oss för att åka in iallafall. Ringer till förlossningen och säger att vi är på väg och de förbereder ett rum för oss.”

”De fick sticka mig sju gånger i ryggen”

”Vi blev inskrivna strax efter 6 på morgonen och får ett rum direkt. Just då kändes det även som mina värkar stannat av lite grann men de höll fortfarande på, dock inte lika ofta. Vi grå träffa en barnmorska som kollar upp mig och jag är då öppen 3 cm.
Vid sju får jag några varma kuddar som smärtlindring men de hjälpte inte så jättemycket så halv åtta fick jag lustgas. Jag tyckte inte de heller gjorde så mycket men allt var ändå okej. Vid tiotiden började det bli väldigt jobbigt och jag bad att få mig ett bad, men så länge fick jag ställa mig i duschen. Just då hade mina värkar kommit igång rejält och känslan då var att bebis var på väg ut vissa stunder. Jag fick sedan veta att jag inte kunde bada då det var upptaget så stod kvar i duschen ett tag. Sambon var med mig hela tiden och till slut fick han ringa efter hjälp då mina värkar var så kraftiga att jag knappt kunde stå upp. Då bestämmer vi oss för att jag skall få Epidural som smärtlindring och just då minns jag inte jättemycket. Min sambo berättade att de fick sticka mig i ryggen sju gånger innan de kunde ge mig rätt smärtlindring. Även barnmorskan hade sagt att de aldrig varit med om en sån lång värk som jag hade just då. Jag hade så ont just då att det kändes som bebisen var på väg ut. Det tryckte på så hårt att jag trodde det var dags. Då var klockan kvart i elva på förmiddagen och precis efter jag fått epidural känner jag hur värkarna är som bortblåsta.

Jag lägger mig för att vila en stund. Sambon går och köper lite mat men jag hade svårt för att äta, istället kräks jag och vid ett-tiden har jag fått feber och en barnmorska kollar hur mycket öppen jag är. Hon vart osäker och ville be en kollega ta en titt och jag börjar tro att de haft fel och att jag inte är öppen alls. In kommer en kvinnlig läkare som ska titta och säger då att jag är fullt öppen. Jag vart så förvånad och frågar om vi kommer föda bebis under dagen. Ville bara att allt skulle vara över och väntan nu kändes oändlig. Jag har fortfarande feber och inga värkar alls längre. Vi får prova att ta en promenad i korridoren, sitta på en boll fram och tillbaka, men inget händer. Jag tjatar fortfarande på de läkare och barnmorskor som kommer in om de vet om vi kommer föda någon bebis under denna dag eller inte. De säger att bebisen kommer att komma idag men att jag måste få igång värkarna lite innan. De ökar någon dos för att värkarna ska öka men inget händer där heller. När klockan är runt sex på kvällen ville de försöka få igång allt ännu mer för att bebisen var tvungen att komma ut då jag varit öppen så länge. En massa läkaren och barnmorskor kommer in i rummet och de förbereder sig inför att sätta igång mig rejält. De ber mig provkrysta men inget händer. Till slut säger de att vi måste testa att ta ut bebisen med sugklocka annars skulle de bli kejsarsnitt får bebisens hjärtljud nu började ändras till det sämre. De inkallar en förlossningsläkare, läkare för akut kejsarsnitt och en hel drös med andra barnmorskor med mera… Jag inte minns hur många det var, jag uppfattade bara att hela rummet var fullt med folk ifall allt skulle bli akut.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om'”

En grålila bebis utan ljud eller rörelse

”Klockan 18.53 börjar de med sugklockan och jag får krysta. Jag känner inte jättemycket förutom ett litet tryck nedtill och de ber mig krysta försiktigt tre gånger. Innan jag krystar sista gången frågar jag lugnt om bebisen kommer komma ut efter denna gång och vi kör igång. Klockan är 19.05 och ut kommer en grålila bebis ut snabbt, utan det minsta lilla ljud ifrån sig. Jag känner hur hela min mage bara försvann just då och känslan var riktigt häftig. Men, allt gick fort och de klipper själva navelsträngen (vi hade önskat att sambon skulle klippa) och ber min sambo följa med dem och bebisen. Än hade jag inte hört något ljud från bebis, och där låg jag helt själv utan honom och bebis. Tankarna gick i 180 och jag var orolig över att bebisen inte börjat andas och kunde inte glömma färgen på bebisen som var helt tyst och inte en rörelse. Jag visste heller inte om det var en pojke eller flicka.”

Under tiden som sambon är iväg med läkare och bebisen får jag krysta ut moderkakan, vilket gick jättesmidigt. Minns knappt detta ögonblick förutom att de ville visa mig hur den såg ut och allt såg fint ut. Efter en liten stund kommer sambon in med en bebis i famnen. Jag ser lyckan i hans ögon och att färgen på bebis är helt underbar denna gång. Han kommer till mig för att visa och jag får hålla en kort stund och får se att det blev en liten flicka. 3340 gram och 50 lång, helt perfekt och välmående.
Då de trodde jag hade 3:e grads skada och misstänkte att jag spruckit rejält ville de skicka mig till operation. Hon som hade förlöst mig hade aldrig varit med om att någon spruckit så mycket så hon ville följa med och operera mig. Jag fick en annan smärtlindring och tappade ALL känsel ifrån naveln och neråt. Jag var även lite dåsig och skrattade väl åt hur mina ben rörde sig när de höll på att lyfta men att jag inte kände ett dugg. Sen svävade jag samtidigt på moln och var så lycklig över att vi fått en liten flicka. Att jag äntligen var mamma. Det kändes som en dröm, så overkligt men så underbart!”

Läs också: ”4 vanliga amningsproblem – och lösningar!”

förlossning teresia

En fröjd att komma hem

”Under operationen ser de att jag hade en grad 2-skada och inte alls som de trott från början. Alltså hade jag inte spruckit så mycket som de trodde först. De sydde mig och vid nio-tiden fick jag äntligen träffa min lilla familj. Vår lilla Cornelia var född!

Sen fick vi stanna ett tag på uppvakningsavdelningen innan vi fick ett rum. Vi tjatade på att få komma till ett eget rum och bara få vara, men sköterskorna var så stressade så där fick vi stanna ett par timmar. Sen tröttnade de väl på vårt tjat och vi fick åka till avdelning för kejsarsnittade där det fanns ett rum till oss. Själva eftervården var inte alls bra tyckte vi då jag hade svårt att komma igång med amningen. Cornelia ville inte äta och sköterskorna kändes så stressade. Vid tolvtiden på natten fick vi även be om att få nåt att äta då vi inte ätit sen lunch. Vi hade heller inte fått någon bricka med smörgås, dricka eller sånt som man brukar få så de hämtade en tallrik yoghurt så vi kunde få i oss något. Vi fick stanna kvar tre nätter på denna avdelning innan vi fick åka hem och under dessa tre dygn så var det väldigt upp och ner. Jag hade ont och kunde bara ligga, Cornelia hade fortfarande inte kommit igång med amningen ordentligt och hon hade lågt blodsocker. Men till slut fick vi åka hemåt och det var verkligen en fröjd. Och tänka att vår lilla tjej kom just den dagen jag gissat på ändå.”

Ja, det var det jag kunde komma ihåg av vår förlossning med Cornelia. Och nu är det som sagt inte alls långt kvar tills lillasyster ska komma. Hur det blir denna gång får vi se men jag hoppas på att det inte ska bli lika långutdraget och att eftervården kommer vara bättre. Sen är jag kanske lite löjlig, men denna gång önskar jag att vi ska få en ”grattisbricka” efter allt kämpande man går igenom.”

Vill du se mer av Teresia och hennes familj? Besök hennes blogg här och hennes Instagram @teresiia här!

Förlossningsberättelse: ”Jag åkte ambulans till förlossningen”

Förlossningsberättelse: "Jag fodde innan det planerade snittet"

Ellinor Petterssons förlossningsberättelse:

”Den 14/11 hade jag tid för planerat kejsarsnitt på grund av förlossningsrädsla, men morgonen den 8/11 runt 05 på morgonen vaknade jag av att vattnet gick, inte på smått vis heller. Det verkligen forsade! Jag blev så sjukt taggad direkt och skrek åt Fredrik att ”Vattnet går!!!” innan jag sprang in på toaletten och undrade om jag bara hade kissat på mig? Men så var det ju som tur inte, haha. Hade även värkar som kom ganska tätt men kändes mest som jobbig mensvärk än så länge. Jag gick in i duschen och Fredrik ringde förlossningen.”

Läs också: ”Är det okej att köpa ett begagnat babyskydd?”

”Jag fick panik eftersom jag inte kände bebisen i magen”

”Efter att ha spolat av mig och virat en handduk runt mig fick jag prata med förlossningen. Jag upptäcker samtidigt att det kommer en massa blod. Hon på förlossningen frågar då om jag ”känner att bebisen rör sig i magen” vilket jag inte gjorde just då och fick panik, men lyckades ändå lugna mig själv då jag på något sätt kände att allt var som det skulle.

Så Fredrik fick ringa efter en ambulans och jag ringer min mamma samtidigt som jag slänger ner de sista grejerna i BB-väskan (tidsoptimist, ja). Här börjar värkarna bli riktigt jobbiga och jag måste andas mig igenom dom.”

Läs också: ”Förlossningen: Jag sov mig igenom förlossningen”

”Var rädd att det var för sent för kejsarsnitt”

”Ambulansen kom och vi åkte med blåljusen mot Falun, nu gjorde värkarna så ont att jag tappade andan och de kom så tätt att jag inte hade en chans att hämta mig mellan dom. Men nu kände jag äntligen att Sigrid rörde sig i magen! Ambulanssköterskan ringde till Fredrik som åkte bakom i bil och jag hörde hur hon sa att ”vi får se om vi hinner fram till Falun”. Ungefär där kom min panik på riktigt och jag bara stängde av.

Men efter den längsta färden i hela mitt liv kom vi till slut fram till Falun och förlossningen, här var jag så rädd att det skulle vara försent för snitt att jag skrek rätt ut till första sköterska vi träffade att ”Jag ska ha kejsarsnitt!!”

Jag fick komma över till en säng, de undersökte mig och så fick jag kateter. Efter det fick jag (äntligen) lustgas och tabletter som skulle bromsa värkarna (hjälpte dock inte). Sen kom det in en läkare som för sista gången skulle dubbelkolla om jag verkligen ville göra kejsarsnitt eller kunde tänka mig en vaginal förlossning, men jag stod fast vid att jag ville ha snitt.”

Läs också: ”Vi var helt säkra på att vi aldrig skulle få ta med honom hem”

En drömförlossning

”Jag fick i alla fall ligga kvar på rummet ett tag innan det var dags, värkarna kom ännu tätare och jag drog i mig så mycket lustgas att jag knappt såg nånting.

Men tillslut var det äntligen dags. Fredrik hade redan fått på sig operationskläder och jag började gråta när de kom in med ”sängen” som Sigrid skulle ligga i. Nu rullades jag rullades in på operationssalen, bedövningen kom på plats och sen följde de längsta (men häftigaste!) minuterna i hela mitt liv.

Plötsligt säger läkaren att ”här kommer en liten Sigrid!”

Jag åkte ambulans till förlossningen

 

”Kl 09.36 hördes ett bebisskrik för första gången och de var de absolut vackraste och underbaraste jag hört i hela mitt. Fredrik fick följa med när de skulle fixa med henne och sen kom han tillbaka med henne till mig. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet.

I slutändan fick jag min drömförlossning då jag faktiskt ville att den skulle starta spontant trots att jag skulle göra kejsarsnitt. 10/10 får den!”

Intresserad av att se mer av Ellinor och Sigrid? Besök då hennes blogg här och hennes Instagramkonto @elliepettersson här!

Förlossningsberättelse: ”Jag fick spinalhuvudvärk!”

Förlossningsberättelse: "Jag fick spinalhuvudvärk"

Sara Gunnarssons förlossningsberättelse: ”Jag fick spinalhuvudvärk”

”Kvällen innan tvättade jag håret och duschade kroppen med Descutan, ett bakteriedödande medel. Vi myste med sushi innan läggdags. Natten var pirrig och nervös, men vi kunde somna och vaknade runt 07 när vi tog bilder på mig och magen. Jag duschade en gång till med Descutan. Allt packat och klart för ankomsten av våran lilla tjej som vi väntat på i 9 månader.

Sista bilden på gravidmagen innan kejsarsnittet!

Sista bilden på gravidmagen innan kejsarsnittet!

Klockan 09 klev vi in genom dörrarna på operationscentrum på Centralsjukhuset Kristianstad, väldigt nervösa och pirriga. Kvinnan i receptionen sa ”jag ser att ni är här för ett kejsarsnitt” med tanke på min stora mage. Vi fick gå in i varsitt omklädningsrum jag och Daniel, han fick gröna papperskläder och jag fick en sjukhusrock och fina knästrumpor. Jag satte på mig stödstrumpor under så att dom satt på plats till efter operationen. Vi fick packa ner all packning och våra kläder i en plastlåda som skulle transporteras till BB. Väl klara fick vi sätta oss i väntrummet på operation öst, där satt vi över en timme och var supernervösa och känslan över att snart få träffa vårt barn var helt galen.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

”Efter bara någon minut fick vi höra bebis skrika”

”En narkossköterka kom och hämtade oss 10.25, jag gillade honom direkt för att han var så extremt lik min farmors bror. Vi pratade så mycket att vi gick förbi operationssalen, vände och fick varsin operationmössa. Operationsal 7 öppnade sig och vi gick in till ett superfräscht rum med massor av folk, omöjligt att komma ihåg alla som var där men det var en barnmorska, två sjuksköterskor, en undersköterska och ganska snabbt kom narkosläkare och en praktikant för att lägga ryggbedövningen, jag satt på sängkanten och kutade rygg, den kändes inte så mycket. Däremot kändes infarten i handen så sjukt mycket att dem fick flytta den till armvecket. När bedövningen väl var lagd blev det varmt om rumpan och jag började domna bort i nedre delen av kroppen. De hjälpte mig att lägga mig ner och satt upp ett skynke mellan huvudet och kroppen vid brösten ungefär.

De började tvätta mig och satte kateter, sen kände de men en pincett och nöp hårt för att se om jag hade känsel. Bedövningen hade tagit bra och då kom två förlossningsläkare och en AT-läkare in och presenterade sig, sen började de operera direkt och efter bara någon minut fick vi höra bebis skrika, då kom tårarna på oss och klockan var 11.08.”

Läs också: ”Varför ska man teckna gravidförsäkring? Experten svarar!”

Amningen kom igång direkt

Sara fick spinalhuvudvärk efter sitt planerade kejsarsnitt

”Ganska snabbt la de henne kind emot kind med mig och den känslan var så underbar, äntligen var hon här.

De gick iväg till ett rum bredvid för att klippa navelsträngen, väga och mäta, dit följde Daniel med och jag låg kvar med tårarna och tittade på klockan och undrade hur lång tid de tar för dem i rummet bredvid och hur lång tid de ska ta att sy ihop mig. Efter några minuter kom Daniel tillbaka med vår tjej och de satt vid mitt huvud tills operationen var klar.

Läkarna lämnade rummet och sköterskorna tvättade mig och satte på förband. Efteråt de flyttade de över mig i en sjukhussäng och vi blev rullade till uppvaket, där kopplade de bort syrgasen i näsan och vi kunde börja amma vid 12.10, så härligt att hon sög direkt. Daniel fick en bricka med kaffe och mackor, självklart en flagga också för att fira födelsen. Själv fick jag nöja mig med vatten.

Runt 14.30 blev vi rullade till BB där vi fick ett eget rum och där våra väskor stod. Jag låg i sängen och ammade och vilade hela dagen, jag hade jätteont när jag rörde mig så att ligga still var att föredra. 17.08 var det dags för sextimmars kontroll av prinsessan, allt bra.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag födde hemma på köksgolvet”

Spinalhuvudvärk efter bedövningen

”På morgonen efter var det dags för mig att stiga upp ur sängen och de var en kamp, men jag tog mig upp och ända in i duschen, med hjälp såklart! Väl i duschen fick jag blodtrycksfall och undersköterskan fick bära tillbaka mig till sängen. Jag har aldrig varit med om det förut så känslan var att nu dör jag, men hon sa hela tiden att de är ofarligt, så jag litade på henne. Jag fick göra ett nytt försök på eftermiddagen och då kunde jag komma upp och duscha klart, sen åt jag middagen i matsalen istället för i sängen som de andra gångerna, även kvällsfikat i matsalen. Härligt att komma utanför rummet även om de gjorde svinont i magen.

Dagen efter mådde jag betydligt bättre och vi laddade för att åka hem, men jag fick hemsk huvudvärk. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv. Tydligen är det vanligt efter bedövningen, och kallas spinalhuvudvärk. Läkarna gav mig morfin och att jag skulle sova en stund, Daniel tog med vår lilla tjej på en promenad och käkade lunch. Det kändes bättre efter att jag sov men läkarna tyckte vi kunde stanna en natt till samtidigt som vi fick känna efter själva vad vi ville, så vi bestämde oss för att åka hem.”

Skillnad mellan vaginal förlossning och kejsarsnitt

Förlossningsberättelse: Lillasyster kom till världen med planerat kejsarsnitt

Välkommen hem, lillasyster!

”När vi kommit hem så åkte Daniel och hämtade våran stora kille som vi längtat efter. Han var supergo mot lilltjejen och skulle gärna testa alla hennes grejer som babynest och så vidare. Söndagen kändes det skapligt bra i kroppen och de kommande dagarna var bara bättre och bättre. Man ska vila en vecka men enbart för rekommendationerna var jag still hemma. Kroppsmässigt hade jag kunnat gå promenad redan på måndagen.

Skillnaden mot en vaginal förlossning är att man inte känner sig som en kokt spaghetti efteråt. Visst, jag kände mig dålig på grund av operationen men det var på ett helt annat sätt och jag tycker att återhämtningen till att känna mig fullt normal gått mycket snabbare efter kejsarsnittet. Två månader efter känns det verkligen inte som något har hänt. Svårt att säga men många faktorer spelar nog in och dels fick jag inte kämpa för att få barn och mina krafter tog inte slut och en annan faktor är nog att jag inte gick upp lika mycket i vikt denna gång. Fortfarande 5 kilo plus och inga byxor förutom gravidjeansen passar, men efter förra graviditeten tog det över ett år innan jag var nere på normalvikten igen. Så ingen stress!”

Vill du fortsätta följa Sara och hennes familj? Missa då inte Saras blogg här och hennes instagramkonto @saragunnarssons!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Maila då till [email protected]!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det här helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här:

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn


E-post

Lämna följande fält tomt


stats