Förlossningsberättelse: ”Han föddes i sätesbjudning”

Publicerad 4 juni, 2018

förlossningberättelse han föddes i sätebjudning

Det hela började natten 22 juni. Jag gick och la mig efter 00.00 och försökte sova, jag hade lite molande värk i nedre delen av magen. Men eftersom jag haft ganska kraftiga förvärkar i ca en månad försökte jag att inte bry mig om lite ”mensvärk”. Vid 01.00-02.00 försvinner det inte och jag kan inte somna på grund av värken. Till slut går jag upp och ”mensvärken” börjar kännas allt mer och håller i sig så jag börjar klocka värkarna. Då är det ca 3 minuter mellan värkarna och 1 minut långa. Nu var nog klockan 03.30, så jag börjar koka pasta ifall jag behöver ladda upp med kolhydrater om det var dags att föda. Jag väcker Alex vid 04.00 för nu är de regelbundna och ringer sedan förlossningen. De uppmanar med att det kommer ta sin tid då jag är förstföderska men är välkommen in för en kontroll. Vid 05.30 kör vi in och värkarna är samma.

Promenad på kyrkogården

Vi kommer in vid 06.00 och blir uppkopplad med CTG för att kolla barnets hjärtslag och värkarbetet. Det konstateras att värkarna är regelbundna men jag är bara öppen 2 cm. Barnmorskan rekommenderar att vi äter frukost och går en promenad därefter kommer tillbaka efter 2 timmar och ser om något hänt. Om inte bör vi åka hem. Vi börjar med att äta var sin torr liten macka och sedan vanka fram och tillbaka på kyrkogården jämte lasarettet då jag inte kunde gå så långt. Efter dessa 2 timmar gått var klockan 09.00 och jag skulle undersökas på nytt med en aning intensivare värkar men rädd att jag inbillar mig. Med CTG på igen som visar lite tätare värkarbete och jag är öppen 4 cm och vi får stanna! Lycka och vi blir inskrivna.

Läs också: ”7 konstiga saker som händer med kroppen under en graviditet”

Vi fick ett fint stort rum och en ny barnmorska. Trots mina värkar mådde jag relativt bra och kunde både prata och skratta emellan värkarna. Hon frågade om jag var intresserad av någon typ av smärtlindring när det blir värre. Jag sa att jag förmodligen ville ha epidural när jag får ta den men just nu ville jag ta ett bad (mest för att slappna av) vilket fixades direkt. Väldigt skönt och rekommenderbart.

Efter ca 1-1 ½ timmes badande gick vi tillbaka till vårt rum, nu var klockan strax innan 13.00. Även vid denna tiden dök min mamma upp. Vid 14.00 är det skiftbyte, världens goaste och otroligt grym barnmorska tillsammans med lika goa undersköterskor. Hon nämner att jag fortfarande är öppen 4 cm och om inte vattnet går av sig själv så tar vi hål på hinnorna vid 15.30 så det sätter fart, deal nu kör vi säger jag! Och så blev det, inget hände under denna tid så klockan 15.30 tar hon hål på fosterhinnan och varmt vatten sipprar ut. Och DIREKT gör värkarna betydligt ondare, mitt kaxiga leende försvann fort. Jag bad om att få lustgas som snabbast smärtlindring. Mellan värkarna mådde jag fortfarande bra.

Bebisen låg i säte

Under denna tid jag haft min nya barnmorska var det ett väldans kännande hur bebisen låg och känna i fixering och även känna efter hans huvud inne i livmodern (inte mysigt att alla skulle in där och känna). De sa några gånger ”vi vill bara se hur han ligger”, sedan dök barnläkaren upp och även en ultraljudsmaskin. Med mig, Alex och mamma som 3 stora frågetecken. Efter ultraljudet får vi konstaterat svar ”din bebis ligger i säte, med rumpan neråt”. Lagom nervös och jag får frågan ställd av läkaren om jag vill ha kejsarsnitt eller försöka att föda vaginalt. Jag får diskutera det enskilt med Alex och vi antog att med snitt blir det säkrast, tänk om jag föder vaginalt och något händer på vägen? Och får snittas akut ändå? Nä, snitt får det bli nu.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Hon föddes i vidöppen bjudning”

”Trodde hon skulle dra sönder mitt underliv”

Samtidigt som detta sker ligger jag med intensiva värkar och knappt öppnat mig, max öppen 5 cm vid det laget. Jag ber mamma gå ut och säga att det får bli snitt. Och de springer iväg och förbereder. Klockan är nog strax efter 16.00 och min barnmorska kommer in igen. Och nämner att det inte blir något snitt, för på bara någon halvtimme har jag öppnat mig till 8cm! Så då var det även väck med epidural, hejdå smärtlindring. Det var bara att följa med, men nu var man bra chockad, förvirrad och lätt rädd.

Jag kände redan nu ett tryck neråt och fick följa med i krystandet. Ont som fan, trött då jag bara ätit lite pasta och 3 mackor på hela dygnet plus att jag varit vaken i 1 ½ dygn. Hade inte mycket energi att ge alltså. Försvinner i dimman med lustgasen, skriker efter epidural fast jag egentligen vet att jag inte får den. (Under denna tiden skriker jag också att de ska snitta mig och kastar runt lustgasmasken enligt Alex.) När det riktiga krystvärkarna kommer är det väldigt många i rummet, min barnmorska, en till barnmorska, 2 undersköterskor, barnläkaren, min mamma och Alex stöttande vid min sida. Min barnmorska försöker töja mig så att bebisens rumpa ska komma ut och jag skriker och ber henne att sluta då jag tror hon ska dra sönder mitt underliv.

”Sov och svimmade mellan krystvärkarna”

Den allra första kroppsdel som kom ut var faktiskt hans pung, därefter hans rumpa och ja kroppen och sist huvudet. Men med hans pung hängandes utanför ett tag (hehe) så försvinner jag helt, de korta pauser jag hade mellan krystvärkarna däckar jag, jag sover eller svimmar mellan krystvärkarna. Jag orkar inte ens ligga rak i sängen, håller på att ramla ut och ville gå ur sängen för jag trodde att det var i sängen smärtan kom ifrån. Den andra barnmorskan håller om mina axlar för att dra upp mig under själva krystandet. Till slut trycker hon även på min mage för att hjälpa bebisen ut. Det tog aldrig slut.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag trodde jag skulle dö av smärta”

Jag säger som alla andra för det är sant, jag trodde att jag skulle dö, gå i tusen bitar. Jag förstår inte hur han kom ut, och verkligen inte i säte. När rumpan väl var ute var det ”bara” att trycka ut kroppen, men sen huvudet… Jag skriker ”DRA UT HONOM!” och upp kom han på mitt bröst, han stirrar på mig knäpptyst, jag undrar om han lever och kort därefter skriker han. Född 18.20 den 22 juni. 4140gram och 53 cm lång.

Vill du se mer av Nellie? Besök då hennes instagramkonto @nelliepersdotter och hennes blogg här.

Förlossningsberättelse: ”Var fullt öppen men kände inga värkar”

Publicerad 23 april, 2018

”Många tankar just nu är hur denna förlossning med lillasyster skall gå… Om den kommer bli lika lång som med Cornelia eller hur ont det kommer göra, vilken smärtlindring jag kommer hinna få eller hur allt kommer starta. Jag är såå mycket mer nervös denna gång… Tankarna är många och jag vet att om mindre än 6 veckor har jag upplevt en förlossning igen, men hur den blir har vi ingen aning om. Då jag inte berättat tidigare om förlossningen med Cornelia så tänkte jag ge er min förlossningsberättelse som var både bra och dålig ♥”

Vattnet gick och det kom rosa blod

”Året var 2013 och vi väntade vårt första barn efter ett missfall året innan. Under hela graviditeten var jag självklart lite orolig från och till men ju längre tiden gick desto bättre kändes det. Jag hade en underbar graviditet och det mesta kändes väldigt enkelt och jag kände mig precis som vanligt. Vi hade inte tagit reda på könet, då vi ville ha det som en överraskning till förlossningen, men känslan för oss båda sa tjej. Det var så spännande att spekulera och vi bad även våra vänner gissa på kön och när de trodde bebisen skulle födas. När det var den 24 juni och jag insåg att det var dagen innan min gissning tänkte jag att jag hade helt fel och skulle gå längre än vad jag trott.

”Kvällen den 24 juni sitter vi och ser på tv men egentligen borde jag gått ut och planterat blommorna som stod i trädgården som jag tidigare under dagen hade varit och köpt, men just då orkade jag verkligen inte och sa till sambon att jag skulle ta dem dagen efter. Strax innan tio känner jag mig så trött och tänkte gå ut med sopor innan jag lägger mig. Hämtar sopor och på golvet ligger en död fluga som jag tänker ta upp för att slänga med i soporna… När jag böjer mig ner hör både jag och sambon hur det bara säger plupp, som en bubbla kan låta när den spricker, och jag känner genast hur det rinner en massa nedför mina ben. Då inser jag att det är vattnet som gått och jag säger till sambon: ”Hörde du det där? Jag tror vattnet gick!” och så får jag springa iväg på toa för att det rinner ju hela tiden. Sambon hämtar nya kläder till mig medan jag ringer förlossningen. Det var telefonkö och det kändes som jag fick vänta i en evighet. Mina händer skakade och jag var så nervös för nu visste jag att det ändå var nära. När jag kommer fram till förlossningen och berättar att mitt vatten gått och att det även kommer lite rosa blod så säger hon att vi skall komma in på en kontroll. Vi lämnar in hunden till svärföräldrarna och tar med oss BB-väskan för säkerhets skull och åker iväg. En bilresa på ungefär 20 minuter… Jag hade inte fått några värkar eller kände av något alls, bara att det sipprade vatten hela tiden, något som förvånade mig. Jag hade hela tiden förväntat mig att när vattnet skulle gå, kom allt på en gång, men nu var det ändå så pass att man kunde hantera detta med rejäla bindor och för säkerhets skull extra handdukar att sitta på i bilen.”

Läs också: ”Så mycket behöver bebisar sova”

”Fick besked om att vi skulle föda om två dagar”

”Vi kom in till förlossningen runt elva tiden och får sätta oss ned medan de skulle göra iordning ett rum till oss. Under tiden jag sitter där, utan någon känning alls, kommer det in ett par, vars tjej är på väg att föda. Hon blir snabbt hämtat i rullstol och skriker “Bebisen kommer nu” och jag ser paniken i hennes ansikte. Då som först funderade jag på vad vi gett oss in på och blev jättenervös över hur ont det skulle göra. Dock tog det två minuter och vi hör bakom oss “Det gick ju fort!” och ett bebisskrik… Hon hann alltså komma in precis i tid och jag insåg att hennes smärta gått över lika snabbt som jag uppfattade den och att de nu hade sin bebis hos sig. Cornelia var beräknad 1 juli och sambon chansade på 4 juli, men jag var helt bestämd på att bebis skulle komma 25 juni. Det tyckte jag kändes som ett bra datum och enligt min egna beräkning kändes det mer troligt. Sen kan man ju gå över två veckor men det var jag inte alls sugen på, haha.

Vi får komma in till ett rum för kontroll och då får vi veta att jag inte har några värkar och att allt ser bra ut, precis som det ska. Vi får en tid bokad att komma in för att föda barn två dygn senare om inget annat händer innan dess och sen får vi åka hem igen. Lite besvikelse var det allt då vi trodde det var på gång. Men vi åker hemåt vid tvåtiden på natten och när vi precis svänger av från sjukhuset känner jag min första värk. Då insåg jag att det verkligen var en värk men ändå så pass att jag kunde hantera det så vi fortsätter hemåt. Under hemresan känner jag av några värkar men inget jättejobbigt. Vi bestämmer oss för att passa på och lägga oss för en natts sömn ifall det skulle sätta fart så vi kunde ha lite energi. Men det blev ingen sömn för någon utav oss… Mina värkar började sätta igång allt tätare och vi började även klocka dem. När vi inser att de är 2–3 minuter mellan värkarna ringer vi in igen till förlossningen och de tycker jag ska ta en varm dusch och värktablett för att lindra lite. Gjorde precis som de sa men inget hjälpte och efter jag duschat kändes de av ännu starkare och eftersom jag tyckte allt startat så snabbt från att inte känna något alls till 2–3 minuter så bestämmer vi oss för att åka in iallafall. Ringer till förlossningen och säger att vi är på väg och de förbereder ett rum för oss.”

”De fick sticka mig sju gånger i ryggen”

”Vi blev inskrivna strax efter 6 på morgonen och får ett rum direkt. Just då kändes det även som mina värkar stannat av lite grann men de höll fortfarande på, dock inte lika ofta. Vi grå träffa en barnmorska som kollar upp mig och jag är då öppen 3 cm.
Vid sju får jag några varma kuddar som smärtlindring men de hjälpte inte så jättemycket så halv åtta fick jag lustgas. Jag tyckte inte de heller gjorde så mycket men allt var ändå okej. Vid tiotiden började det bli väldigt jobbigt och jag bad att få mig ett bad, men så länge fick jag ställa mig i duschen. Just då hade mina värkar kommit igång rejält och känslan då var att bebis var på väg ut vissa stunder. Jag fick sedan veta att jag inte kunde bada då det var upptaget så stod kvar i duschen ett tag. Sambon var med mig hela tiden och till slut fick han ringa efter hjälp då mina värkar var så kraftiga att jag knappt kunde stå upp. Då bestämmer vi oss för att jag skall få Epidural som smärtlindring och just då minns jag inte jättemycket. Min sambo berättade att de fick sticka mig i ryggen sju gånger innan de kunde ge mig rätt smärtlindring. Även barnmorskan hade sagt att de aldrig varit med om en sån lång värk som jag hade just då. Jag hade så ont just då att det kändes som bebisen var på väg ut. Det tryckte på så hårt att jag trodde det var dags. Då var klockan kvart i elva på förmiddagen och precis efter jag fått epidural känner jag hur värkarna är som bortblåsta.

Jag lägger mig för att vila en stund. Sambon går och köper lite mat men jag hade svårt för att äta, istället kräks jag och vid ett-tiden har jag fått feber och en barnmorska kollar hur mycket öppen jag är. Hon vart osäker och ville be en kollega ta en titt och jag börjar tro att de haft fel och att jag inte är öppen alls. In kommer en kvinnlig läkare som ska titta och säger då att jag är fullt öppen. Jag vart så förvånad och frågar om vi kommer föda bebis under dagen. Ville bara att allt skulle vara över och väntan nu kändes oändlig. Jag har fortfarande feber och inga värkar alls längre. Vi får prova att ta en promenad i korridoren, sitta på en boll fram och tillbaka, men inget händer. Jag tjatar fortfarande på de läkare och barnmorskor som kommer in om de vet om vi kommer föda någon bebis under denna dag eller inte. De säger att bebisen kommer att komma idag men att jag måste få igång värkarna lite innan. De ökar någon dos för att värkarna ska öka men inget händer där heller. När klockan är runt sex på kvällen ville de försöka få igång allt ännu mer för att bebisen var tvungen att komma ut då jag varit öppen så länge. En massa läkaren och barnmorskor kommer in i rummet och de förbereder sig inför att sätta igång mig rejält. De ber mig provkrysta men inget händer. Till slut säger de att vi måste testa att ta ut bebisen med sugklocka annars skulle de bli kejsarsnitt får bebisens hjärtljud nu började ändras till det sämre. De inkallar en förlossningsläkare, läkare för akut kejsarsnitt och en hel drös med andra barnmorskor med mera… Jag inte minns hur många det var, jag uppfattade bara att hela rummet var fullt med folk ifall allt skulle bli akut.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om'”

En grålila bebis utan ljud eller rörelse

”Klockan 18.53 börjar de med sugklockan och jag får krysta. Jag känner inte jättemycket förutom ett litet tryck nedtill och de ber mig krysta försiktigt tre gånger. Innan jag krystar sista gången frågar jag lugnt om bebisen kommer komma ut efter denna gång och vi kör igång. Klockan är 19.05 och ut kommer en grålila bebis ut snabbt, utan det minsta lilla ljud ifrån sig. Jag känner hur hela min mage bara försvann just då och känslan var riktigt häftig. Men, allt gick fort och de klipper själva navelsträngen (vi hade önskat att sambon skulle klippa) och ber min sambo följa med dem och bebisen. Än hade jag inte hört något ljud från bebis, och där låg jag helt själv utan honom och bebis. Tankarna gick i 180 och jag var orolig över att bebisen inte börjat andas och kunde inte glömma färgen på bebisen som var helt tyst och inte en rörelse. Jag visste heller inte om det var en pojke eller flicka.”

Under tiden som sambon är iväg med läkare och bebisen får jag krysta ut moderkakan, vilket gick jättesmidigt. Minns knappt detta ögonblick förutom att de ville visa mig hur den såg ut och allt såg fint ut. Efter en liten stund kommer sambon in med en bebis i famnen. Jag ser lyckan i hans ögon och att färgen på bebis är helt underbar denna gång. Han kommer till mig för att visa och jag får hålla en kort stund och får se att det blev en liten flicka. 3340 gram och 50 lång, helt perfekt och välmående.
Då de trodde jag hade 3:e grads skada och misstänkte att jag spruckit rejält ville de skicka mig till operation. Hon som hade förlöst mig hade aldrig varit med om att någon spruckit så mycket så hon ville följa med och operera mig. Jag fick en annan smärtlindring och tappade ALL känsel ifrån naveln och neråt. Jag var även lite dåsig och skrattade väl åt hur mina ben rörde sig när de höll på att lyfta men att jag inte kände ett dugg. Sen svävade jag samtidigt på moln och var så lycklig över att vi fått en liten flicka. Att jag äntligen var mamma. Det kändes som en dröm, så overkligt men så underbart!”

Läs också: ”4 vanliga amningsproblem – och lösningar!”

En fröjd att komma hem

”Under operationen ser de att jag hade en grad 2-skada och inte alls som de trott från början. Alltså hade jag inte spruckit så mycket som de trodde först. De sydde mig och vid nio-tiden fick jag äntligen träffa min lilla familj. Vår lilla Cornelia var född!

Sen fick vi stanna ett tag på uppvakningsavdelningen innan vi fick ett rum. Vi tjatade på att få komma till ett eget rum och bara få vara, men sköterskorna var så stressade så där fick vi stanna ett par timmar. Sen tröttnade de väl på vårt tjat och vi fick åka till avdelning för kejsarsnittade där det fanns ett rum till oss. Själva eftervården var inte alls bra tyckte vi då jag hade svårt att komma igång med amningen. Cornelia ville inte äta och sköterskorna kändes så stressade. Vid tolvtiden på natten fick vi även be om att få nåt att äta då vi inte ätit sen lunch. Vi hade heller inte fått någon bricka med smörgås, dricka eller sånt som man brukar få så de hämtade en tallrik yoghurt så vi kunde få i oss något. Vi fick stanna kvar tre nätter på denna avdelning innan vi fick åka hem och under dessa tre dygn så var det väldigt upp och ner. Jag hade ont och kunde bara ligga, Cornelia hade fortfarande inte kommit igång med amningen ordentligt och hon hade lågt blodsocker. Men till slut fick vi åka hemåt och det var verkligen en fröjd. Och tänka att vår lilla tjej kom just den dagen jag gissat på ändå.”

Ja, det var det jag kunde komma ihåg av vår förlossning med Cornelia. Och nu är det som sagt inte alls långt kvar tills lillasyster ska komma. Hur det blir denna gång får vi se men jag hoppas på att det inte ska bli lika långutdraget och att eftervården kommer vara bättre. Sen är jag kanske lite löjlig, men denna gång önskar jag att vi ska få en ”grattisbricka” efter allt kämpande man går igenom.”

Vill du se mer av Teresia och hennes familj? Besök hennes blogg här och hennes Instagram @teresiia här!

Förlossningsberättelse: ”Jag födde på finska pallen”

Publicerad 2 april, 2018

Amanda Panahis förlossningsberättelse: ”Jag födde på finska pallen”

”Att föda barn har varit en skräck för mig så länge jag kan minnas, och jag kände mig väldigt rädd under graviditeten. Jag försökte förbereda mig så gott det gick med kurser och andningsövningar. Men när graviditeten gick mot sitt slut fanns det inget jag hellre ville än att föda. Jag var så oerhört trött på att vara gravid och vi längtade ihjäl oss.”

Osäker på om förlossningen startat

”Natten mellan 24 och 25 augusti vaknade jag med en känsla av molande mensvärk. Jag hade haft mycket sammandragningar och förvärkar men det här var en ny känsla. Jag låg och googlade hela natten… Jag blev mer och mer övertygad om att det inte var något då jag var beräknad om nio dagar och det kändes mer som ett önsketänkande för en förstföderska.

Men värkarna fortsatte hela dagen den 25:e, jag hade inte alls ont men låg i sängen och myste (läs googlade och tajmade värkar). När vi skulle lägga oss blev värkarna lite intensivare, jag ringde förlossningen och de tyckte jag skulle komma in eftersom jag haft värkar i 22 timmar. Klockan var nu runt halv ett och jag satte mig i en taxi till BB Stockholm Danderyd. Min man försökte febrilt få tag i någon som kunde ta vår hund ifall det var dags men kan konstatera att ingen av våra vänner är några nattmänniskor, haha. Jag fick vänta länge inne på mödravården, efter en timme började de mäta CTG. När barnmorskan skulle undersöka mig var hon nästan helt säker på att förlossningen inte var igång för jag var enligt henne helt opåverkad. Men då var jag öppen 3 centimeter och cervix var utplånad. Wow, nu var det igång! Det fanns plats på BB Stockholm och lagom tills vi fick vårt rum kom min man som lyckats få hundvakt.”

Läs också: ”Är det okej att köpa begagnat babyskydd?”

Ville ha epirdural direkt

”Uppe på förlossningen hade jag öppnat mig 1 centimeter till. Klockan var nu halv fyra på natten den 26:e. Jag hade redan från början bestämt mig för att ta epidural så de ringde på narkosläkaren och han kom nästan direkt. Lycka! För nu gjorde det rätt ont. Epiduralen sattes fyra på morgonen och all smärta försvann på en sekund, bästa beslutet ever. När det var klart tog vi beslutet att jag skulle få sova lite eftersom jag varit uppe natten innan och hade ett maraton framför mig. Jag “sov” i drygt två timmar. Vi visste att förlossningen kunde stanna av lite, det föds liksom inga barn sovandes med epidural, haha. Men det var det värt.

Sju på morgonen kom min nya barnmorska och undersköterska som var med mig under resterande tid. Är så oerhört tacksam över deras fantastiska support. De fanns vid vår sida i princip hela tiden.”

Läs också: ”Bedövning och smärtlindring du kan få under din förlossning”

”Glad att jag gått profylaxkurs!”

”Halv åtta var jag öppen 5 centimeter och de tog hål på mina hinnor så att vattnet gick. Nu satte det igång ordentligt!!! Epiduralen gav fortfarande bra resultat och jag kände inte värkarna. Jag åt en massa och gick mest omkring i rummet och försökte greppa vad som hände.

Det gick väldigt fort nu, jag öppnade mig hela tiden. När jag var öppen 10 centimeter och det var dags för bebis att ta sig igenom bäckenet började jag kräkas och ana värkar som jag inte visste skulle komma. Jag trodde inte jag skulle ha ont förrän det var dags att krysta. Wow det här gjorde ont!!! Jag tog nu lustgas för första gången, vet inte om det hjälpte så mycket men det var skönt att ha något annat att tänka på. Det tog bara en timma för bebisen att ta sig fram igenom bäckenet till krystposition och det är jag väldigt glad för. Puh dessa värkar gjorde riktigt jäkla ont och jag var helt omedveten om att de skulle komma!! Så nöjd över att vi gick profylaxkurserna, andningen hjälpte mig verkligen och min man såg till så jag inte glömde bort det.”

Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det”

Fastnade för finska pallen

Klockan 12.10 var det dags att krysta, jag testade några olika positioner, fastnade för finska pallen. Sjukt namn! Min man satt bakom mig med en kudde som stöd för min rygg. Under krystvärkarna tog jag kraft genom att dra honom i håret, haha. Jag krystade i 35 minuter och ja det gör sjukt ont och man låter som ett djur men när man hör det där splashiga fiskljudet (vet inte hur jag ska förklara det bättre) så försvinner all smärta på en gång och en liten skrikande bebis tittar ut. Jag skrek grät i förtjusning över att smärtan var borta och att vi äntligen fått vår lilla bebis!

Chloé föddes kl 12.45 den 26:e augusti, 47 cm lång och vägde 3180 g, åtta dagar innan beräknad BF.

Min förlossning blev ganska enkel. Häftigaste (och mest smärtsamma) upplevelsen, vi kvinnor är grymma som kan gå igenom en förlossning. Från att jag var öppen fem centimeter och dem tog hål på mina hinnor så tog det bara fem timmar innan hon tittade ut varav jag hade ont i en och en halv. Jag är så oerhört tacksam över att allt gick så snabbt och smidigt och känner ingen rädsla inför att föda igen. Kommer garanterat föda på BB Stockholm igen om jag får chansen.”

Hör Amanda berätta om förlossningen med egna ord i klippet nedanför:

Etikett: epidural