epidural | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: ”Trodde jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad”

Förlossningsberättelse: "Jag trodde jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad"

Caroline Edströms förlossningsberättelse: ”Jag trodde att jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad”

Caroline berättar:

”Min förlossning med Charlie var galet efterlängtad. Jag var så peppad. Eller, besatt kanske är rätt ord. Jag lyssnade på ALLA förlossningspoddar som finns, läste förlossningsberättelser och tittade på ”One born every minute”. Jag var inte rädd, tänkte mer på stunden då jag skulle få se henne än smärtan. Att kärleken skulle vara så stor att smärtan inte kunde ta över. Men väl där och då, när man ligger där med de mest intensiva värkarna, då vill man bara dö. Eller jag ville det. Ge upp, checka ut och åka hem. Skita i det. Kanske vet du som fött barn vad jag menar?

Caroline Edström delar med sig av sin förlossningsberättelse

Jag hade lindat in hela föda barn-grejen i rosa, fluffiga moln. Typiskt mig att romantisera saker. Se på det med hjärtformade glasögon och inte lyssna på de goda råd (eller snarare ”bered dig på smärta, det är inte bara lätt”), men jag lyssnade inte. Var helt inne i min egna värld och på ett sätt kanske det var bra. För jag va inte rädd på väg in till BB. Att jag sen fick en käftsmäll av smärta och hamnade i chock, det är en annan femma…”

Läs också: ”Hantera smärtan under förlossningen – så gör du”

Fick bricanyl för tidiga sammandragningar

”Min graviditet var inte planerad. Eller på ett sätt va den det. Vi hade pratat om barn, men inte att bli gravida precis då. Jag slutade äta p-piller då jag ville rensa kroppen från hormoner, men rensning behövdes tydligen inte. Innan jag ens hunnit få min första mens var jag gravid. Pang sa det. Chock, jag grät när jag fick veta. Av lycka och chock. Jag var ny på jobbet och det va lite knasig timeing, men det är ändå charmen med livet. Att man inte kan kontrollera allt.

Vi förlovade oss halvvägs in i graviditeten, och jag mådde bra. Lite illamående vecka 8, men annars bra. Trött och ont i kroppen så klart, men det kommer med graviditet. Runt vecka 25 började jag få sammandragningar vid ansträngning, om jag gick fort eller stressade. Vid ett tillfälle, runt vecka 33 åkte vi in till BB och jag fick bricanyl då mina sammandragningar va så intensiva och behövde lugnas för att inte föda för tidigt. På grund av det ställde jag in mig på att inte gå hela vägen. Jag hade också en väldigt liten kula och då min magkurva planade av mot slutet fick vi gå på tillväxtultraljud där det konstaterades att jag hade en liten tjej i magen. Tillväxtultraljuden växte såklart lite oro, att hon inte växte som hon skulle, eller att hon var för liten. Så här i efterhand är jag glad att hon bakades klart hela vägen då hon var en liten bebis.”

Läs också: ”Gravid och trött? Här är tipsen som får dig att orka mer!”

Vattnet gick mitt i natten

”Eftersom jag längtade så mycket var väntan EXTREMT lång. Det kändes som en elefantgraviditet. Som att den aldrig skulle ta slut. När mitt due date närmade sig hade jag förvärkar varje natt och dag. Men ingen bebis.

Den andra morgonen över tiden var jag så nere i skorna. Varför ville hon inte komma ut? Jag läste på om olika knep för att få förlossningen att sätta igång. Jag valde två och tvingade M att göra dem med mig, han tyckte mest att jag va galen, men eftersom jag var så desperat att få ut bebisen ställde han upp. Besviket gick jag och la mig, då jag inte kände någonting alls. Det var helt lugnt i magen. Inga förvärkar eller känningar. Runt midnatt vaknade jag av att det sipprade vatten. Först trodde jag att jag hade kissat på mig, men misstänkte att det var fostervatten. Jag bytte trosor och la mig igen. Vaknade igen runt två och då. när det kommit mer vatten förstod jag att det va riktiga vattnet som gått. Jag gick upp och smsade en lägesrapport till min mamma, som skulle vara med på förlossningen. Vi va så spända, som två fnittriga barn första dagen i skolan.

Läs också: ”Myter om vad som sätter igång förlossningen”

Efter ett tag började jag klocka värkar. Laddade ner en värktimer och såg att de kom var nionde minut och fortsatte regelbundet. Efter att jag klockat en timma ringde jag in till BB Stockholm och berättade. Hon bad mig fortsätta klocka och komma in vid kl sex innan hennes skift skulle ta slut. Hon ville undersöka mitt vatten. Då va klockan runt tre/fyra. Jag låg kvar i soffan, väckte inte M än utan kände att han behövde sömnen. Ville inte oroa. När han vaknade vid fem kom värkarna ungefär var fjärde/tredje minut och nu började det kännas. Nu började jag blöda, och slemproppen gick. Då visste jag att vi snart skulle få en bebis. Kände det i hela kroppen, förlossningen va igång. M tog ett bad (något vi kan skratta åt idag – att han tog ett varmt bad medan jag tog värkar mot toastolen) och efter ett tag hoppade vi in i bilen mot BB.”

Förlossningsberättelse - Caroline Edström började klocka värkar mitt i natten

Läs också: ”3 tecken på att förlossningen är igång”

Öppen fyra centimeter!

”När vi kom fram var värkarna täta och började göra ont, men jag var glad. Peppad och svävade fram. Det var äntligen vår tur! Vi som hade hunnit vara på BB två gånger innan på grund av mina förvärkar visste precis vart vi skulle. Mamma mötte oss inne på BB när vi fått ett rum. Sådan trygghet att ha både sin partner och mamma där. Jag fick ett band på magen för att mäta värkar och efter bara en timma gjorde värkarna så ont att jag ville ha lustgas. Vi ropade på barnmorskan och hon undersökte hur öppen jag va. Fyra centimeter redan! Hon ringde upp till förlossningen och de gjorde i ordning ett rum. Jag fick byta om till sjukhusrock och efter ett tag rullade de upp mig i en rullstol.

På förlossningen fick Caroline göra CTG

Väl inne på förlossningen gick allt så fort. Värkarna kom tätare och tätare, det gjorde så fruktansvärt ont och lustgasen fungerade inte alls på mig. Jag blev bara full, illamående och irriterad. Jag som hade bestämt mig för att inte skrika, var så högljudd. Speciellt mot slutet. Någon timma gick och snart var smärtan så olidlig, kanske för att jag inte fick andningspaus mellan värkarna. Jag skrek ”NU GER NI MIG EN EPIDURAL ANNARS…” då var jag öppen sex centimeter och barnmorskan var lite tveksam. Men jag var bestämd. Det tog ett tag innan narkosläkaren kom (glömmer aldrig hans namn, Mikael Yang) och då hade jag hunnit öppna mig till 8 centimeter. När han satte epiduralen hade jag den sjukaste värken. Att få en epidural samtidigt som man tar en värk kan jag inte rekommendera. Då var jag nära bristningsgränsen. De fick hjälpas åt att hålla i mig, hårt eftersom jag vred mig som en mask. Jag kunde inte kolla någon i ögonen, var så fokuserad på att andas. Gå in i mig själv och bara överleva smärtan. Så snart epiduralen var satt, kom mina krystvärkar. Jag kunde inte hejda dem. Det är så häftigt, hur kroppen blir helt djurisk och bara vill stöta ut det som finns där inne. Jag fick sätta mig på finska pallen, med M bakom, mamma och barnmorskan framför. Efter någon krystvärk kickade epiduralen in och jag fick svårt att avgöra om jag hade en krystvärk eller inte. Desperat efter att få ut Charlie och för att bli av med smärtan krystade jag ändå. Efter kanske 20 minuter av krystande (och lite vila där emellan) fick jag ställa mig på alla fyra över en saccosäck och Charlie var född.”

Läs också: ”Andning som smärtlindring – så funkar det”

Ta del av Caroline Edströms förlossningsberättelse om när dottern Charlie föddes

”Jag var så chockad”

”Jag som trodde att jag skulle gråta av lycka, ta mitt barn i famnen och bara skimra var så chockad. Stod där på alla fyra, kände mig mörbultad och trasig. Ville bara krypa ner i ett hål och sova bort allt. Att behöva föda ut moderkakan och sen sys (väldigt lite men ändå) var bara för mycket. Jag ville bara få bli lämnad ifred. Dagarna efter, och den första tiden var jag som i ett töcken av hormoner. Ledsen, glad, krångel med amning och allmänt förvirrad över vad som precis hänt. Men ändå så självklar mamma. Vi hade fått en dotter och hon var så vacker att jag än idag nyper mig i armen. Har hon verkligen legat där inne, i min mage? Kärleken till Charlie är så stor, hon är allt. ALLT för mig, det finaste jag har. Klockan 10.51, den 30 september, förändrades allt. Då föddes vårt underverk. Charlie Josefina Kindegren – 48 cm och 2750 g. Jag hoppas att jag får uppleva en till förlossning, då med mer realistiska förväntningar på vad det innebär. Men oavsett så är det en unik upplevelse, och det största jag någonsin har upplevt i livet.”

Förlossningsberättelse: Välkommen till världen lilla Charlie!

Vill du hänga med Caroline, Charlie och M i deras vardag? Missa inte Carolines blogg och instagramkonto!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Lästips för gravida och nyblivna föräldrar, tävlingar, parent hacks och igenkänning – du missar väl inte att hänga med oss på Facebook?

Förlossningsberättelse: ”Jag minns allt som kaos”

Bloggaren Jessica Lagergren, 31,  fick sin dotter Elsa för snart 2 år sedan. När hon tänker tillbaka på förlossningen som var väldigt lång börjar hon gråta. Den blev inte alls som hon hade tänkt sig.
– Jag minns allt som kaos, rörigt och väldigt väldigt smärtsamt. Jag minns att jag skrek efter min mamma, säger Jessica. 

JESSICA LAGERGRENS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

Torsdag 21 maj – Det fortsatte rinna när jag hade kissat klart

”Jag sprang runt hemma och städade och mitt i städningen kände jag en enorm trötthet så jag la mig i soffan för att vila. Jag somnade och vaknade ett par timmar senare vid 15.30. Jag var helt groggy när jag gick upp för att kissa. När jag hade kissat klart reste jag mig upp och då fortsatte det rinna från snippis ner i mina mjukisbyxor. Jag tänkte direkt att det var vattnet som kom – och drabbades av ren och skär PANIK!”

Läs också: Man har en urkraft – man klarar det! 

faro_gravid_jessicalagergren

Vi skrev förlossningsbrev tillsammans

”Jag började hulkgråta och tänkte ”nej, nej, nej jag är inte beredd. Inte nu. Inte såhär.” Vi hade ju inte packat bb-väskan. Inte skrivit något förlossningsbrev. Vi var inte redo. Jag ringde Ibbe mitt i all panik och sa bara ”kom hem, vattnet har gått”. Jag bad honom bara skynda sig hem. Jag ringde förlossningen och fick prata med en barnmorska. Hon sa att jag skulle lägga en binda i trosorna. Jag skulle ringa tillbaka efter två timmar och tala om hur vattnet såg ut i bindan och om det hade fortsatt rinna. 
Ibbe kom hem. Han var lite chockad och dammsög hela nedervåningen i panik. Min tvillingsyster Angelica hjälpte mig att packa min väska och hjälpte även till att skriva mitt förlossningsbrev som jag inte heller hade skrivit.”

18:00 Det kändes som en kraftig mensvärk

”Jag ringde tillbaka till förlossningen och sa att vattnet hade fortsatt komma och att det även hade kommit en liten strimma blod. Barnmorskan sa att vi var välkomna in vid 20-tiden för en kontroll och att vi skulle få en igångsättningstid inom 2 dygn om inte förlossningen startat innan dess. Här någon gång började jag känna av förvärkar. Det kändes som kraftig mensvärk bak i ryggen som kom och försvann, kom och försvann. För varje gång det kom en ny värk blev den lite lite kraftigare. Jag tänkte att ”nu är det dags då riktigt, nu händer det.” Det är ju väldigt vanligt att förstföderskor blir hemskickade efter en kontroll, men jag kände där och då att vi inte kommer komma hem igen innan bebisen är född.”

jessica_lagergren_gravid

19:30 Jag tog värkar lutandes mot soffan

”
Vi hoppade in i bilen och åkte mot Danderyd och BB-Stockholm. 
Väl framme på BB-Stockholm fick vi vänta på att bli undersökta. Sköterskan sa att vi kunde sitta i soffan och vänta men jag hade så täta värkar (3-5 stycken på 10 minuter) så jag kunde inte sitta ner. Jag gick runt och tog några värkar lutandes mot soffan. Väl inne på undersökningsrummet ökade värkarna i styrka. Jag blev uppkopplad på CTG, som mäter styrkan i värkarna, och kontrollerar bebisens hjärtljud. Jag tror vi var i det där rummet i nästan två timmar i väntan på att få komma upp till förlossningen. Det fanns nämligen inget ledigt rum att föda i. Mot slutet av de här två timmarna låg jag på golvet och tog värkarna. Det var vidrigt. Då hade jag även kräkts tre gånger av smärta. Det var en smärta som absolut gick att genomlida men när jag låg där på golvet sa jag till Ibbe ”Nu trycker du på larmknappen och ber om smärtlindring, vad som helst, jag kan ta alvedon bara jag får nått”.”

lustgas_lagergren_jessica

22.3o Jag fick bada

”
En barnmorska/sköterska kom och hämtade oss och sa att de hade gjort i ordning ett bad till mig om jag ville prova det och sa att det även fanns lustgas som smärtlindring där. Vilken lättnad! När vi kom upp på plan 9 på Danderyd bröt jag ihop. Jag tyckte att det var så fint (ja, det är fint, men så fint är det inte kan jag tala om i efterhand. Haha, för mig var det som att komma till himlen bara att komma in i korridoren på förlossningen.) Rummet där man badade var dock hur mysigt som helst. Det var ett sittbadkar som var fyllt med riktigt riktigt varmt vatten. Rummet var mörkt och några tända små låtsasvärmeljus stod och brann bredvid badkaret. Jag fick ner min kropp i badkaret och kunde äntligen slappna av. Det var en enorm befrielse att omslutas av vatten. Jag fick lustgas och kände direkt att ”det här är grejen”. Jag satt i badet i nästan en timme och tappade ur vatten, fyllde på, tappade ur. Jag bad även om äktad styrka på lustgasen och det hjälpte verkligen…”

ultraljud-lagergren

23.30 Jag bad om epidural men det dröjde

”Strax innan midnatt fick vi komma in på vårt förlossningsrum. BB-sthlm ligger på nionde våningen och det var en magisk utsikt från vårt rum. Jag minns att jag bad om epidural och de skulle förbereda det. Dock var narkosläkaren upptagen så det dröjde till strax efter 02 innan den sattes in. De två timmarna levde jag på lustgas. Vilken uppfinning! Lustgas är superhärligt så länge man inte tar för mycket – då kan det bli riktigt obehagligt. Här någon gång satte de även nål på mig för att kunna ge mig dropp/saker intravenöst. Dock gick det inte sådär jättebra för sköterskan som skulle sätta nålen på mig. Jag är så svårstucken och det blev citat: ”ett riktigt blodbad” slut citat. Sköterskor som kom in senare under min förlossning sa ”ja just det, det var här det var ett blodbad förut ja”. Man kunde se blodstänk på sängramen… mysigt! Till slut fick de dit en infart iaf.”

02.00 Det kändes knappt när hon satte nålen

Narkosläkaren kom in och skulle sätta epidural. (Epidural = eda, ryggmärgsbedövning). När man ska få eda ska man kura ihop sig till en liten liten boll. Ni kan ju tänka er hur det är att göra det med en stor gravidmage? Nej, precis det går inte. Och speciellt inte när man har värkar samtidigt. Det här var en ganska vidrig stund faktiskt. Jag kommer ihåg att jag grät i lustgasmasken. Narkosläkaren sa att jag måste ligga absolut stilla. Hur det går till när man har värkar? Ingen aning, men jag kurade ihop mig så mycket jag bara kunde och låg blick stilla. Det kändes knappt när hon satte in den gigantiska nålen i min rygg. Jag var bara så lättad över att det gick till slut. Efter bara 10 minuter kände jag hur bedövningen började värka. Jag var en ny människa! All smärta var som bortblåst. Det är bland det skönaste jag någonsin känt. Jag kunde prata igen! Ibbe och jag fick några mackor och jag kunde äntligen slappna av.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Epidural är underbart tycker jag” 

Jag fick antibiotika intravenöst

”På morgonen hade jag ”bara” öppnat mig 4 cm och jag blev superbesviken. Barnmorskan sa till mig att jag inte alls skulle vara besviken och att allt gick i helt rätt takt. Dock ville de öka takten lite och satte in ett värkstimulerande dropp. Jag och Ibbe gick ju en profylaxkurs för några veckor sedan och jag hade väldigt stor användning av den under hela öppningsarbetet. Jag kunde andas mig igenom värkar och Ibbe gjorde hjärtformade rörelser på min rygg för glatta livet. Han var verkligen en hjälte under hela förlossningen. Utan honom vid min sida hade jag på riktigt inte klarat av förlossningen. Han peppade mig, stöttade mig, klappade på mig och gjorde allt jag bad om – hela tiden. Någon gång på förmiddagen fick jag feber och bebisen verkade inte må riktigt bra. Jag fick alvedon intravenöst och då mådde både jag och bebisen bättre igen. Jag fick även antibiotika intravenöst i förebyggande syfte eftersom att det hade gått så många timmar sedan vattnet gick.”

12.00 De pratade om spini

”Under alla våra timmar på förlossningen hade vi tre team totalt. Klockan 12.00 var det dags för ett skiftbyte. Precis innan 12 hade jag fått provkrysta. Jag hade varit öppen 10 cm ett bra tag med bebis ville inte åka ner resten av vägen. Jag minns bara hur de pratade om spinitaggar hit och dit och att hon var ”ovan spini” vilket betyder att det inte är dags att krysta än. Här ville jag bara att hon skulle komma ut. Jag var riktigt riktigt riktigt trött. Jag hade lyckats somna i 20 minuter på förmiddagen, men annars hade jag inte sovit en blund – eller ätit”

elsa_spadis

Jag var hög på lustgas

”När det nya teamet kom in var jag hög på lustgas, allmänt slut och jag orkade inte mer. Jag uppfattade det nya teamet som dumma och hårda. Ibbe märkte det här på mig, utan att jag behövde säga något. Han tog en större roll och talade om för barnmorskan när jag hade värkar. Det här är min berättelse och om barnmorskan skulle berätta om min förlossning är den säkert annorlunda, men det är såhär jag upplevde det. Ingen mer lustgas. Ingen mer epidural. ”Jessica nu måste du sätta dig på pallen”. Jag hade fått epidural i tolv timmar och mina ben var bortdomnade. Mina ben bar mig helt enkelt inte. Ni som har fött barn vet att förlossningspallen är typ 5 cm hög. Det är alltså inte så lätt att sätta sig på den när du: 1. Är uppkopplad till hundra maskiner.
2. Benen inte bär dig.
3. Har droppslangar överallt.
4. Har en jättemage i vägen.
5. Är allmänt slut som artist. Jag fick kraftiga värkar och jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Här någon gång kom det in en läkare och då fick jag panik på riktigt. Jag var så inställd på att föda vaginalt men trodde att bebisen mådde dåligt och att de diskuterade om de skulle snitta mig. Jag grät och frågade om jag skulle snittas.”

nyfodd_elsa

Jag minns allt som kaos, rörigt och väldigt väldigt smärtsamt

”En liten del av mig ville det, för jag ville bara att allt skulle vara över, men helst av allt ville jag föda vaginalt så jag blev superledsen. Något snitt var det inte tal om. Men jag blev heller inte informerad om varför läkaren kommit in. Det här är återigen min berättelse, så det kan hända att de tydligt förklarade saker för mig, men det minns jag inte. Jag minns inte så mycket alls av de här fyra timmarna. Men när jag tänker tillbaka på dom rinner det tårar längs mina kinder och jag minns allt som kaos, rörigt och väldigt väldigt smärtsamt. Jag minns att jag skrek efter min mamma. Jag ville ha min mamma där hos mig. Älskade älskade mamma. Jag kände mig så himla liten. Och värdelös. Jag ville ju att allt skulle vara annorlunda. Jag ville vara en superkvinna med urkrafter som bara andades, tog i och så var bebisen ute. Nu hade jag istället tappat allt vad kontroll heter och det kändes som att jag bara slängde mig fram och tillbaka och skrek.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt!”

Nu var det dags att krysta

”Teamet tog beslutet att fylla på min epidural igen. De såg på mig att jag inte orkade mer. Här BAD jag om att bli snittad. Men icke. Nu var det dags att krysta. Tänk dig att du har sprungit ett marathon. Och när du har gått i mål ska du göra 100 armhävningar och 500 upphopp. Det går ju inte. Så kände jag. Det.här.går.inte. Men Ibbe stod vid min sida och helt plötsligt fick jag ny kraft. Jag fick ligga på sängen och ha benen i benstöd samtidigt som sköterskorna pressade mina ben uppåt. Någon höll i en handduk som jag fick dra i. Jag drog för kung och fosterland. Efter vad som kändes som en evighet av krystande sa de att de såg huvudet. ÄNTLIGEN! Här började jag tycka om mitt nya team. Nu skulle jag äntligen få träffa vår dotter. När huvudet stod i ”ring of fire” upplevde jag inte det så fruktansvärt som jag har fått berättat för mig. Jag kände mer en lättnad över att det snart är över. Jag tänkte ”det blir inte värre än såhär nu”. När huvudet är i ”the ring of fire” måste man vänta och låta det tänjas för att man inte ska spricka. Men då gick bebisens hjärtljud ner. Det här talade de inte om men de sa ”vid nästa värk måste hon ut”. Och vid nästa värk kom hon. Hennes hjärtljud gick ner eftersom att navelsträngen var virad ett varv runt halsen. Ibbe såg det men tittade bort, han tyckte att det såg för läskigt ut.”

elsa_bebis_lagergren

Det var mäktigt att se mitt barn första gången

”Direkt när hon var ute försvann all smärta. Så jäkla häftigt. De la upp Elsa på mitt bröst. Hon var helt täckt av fosterfett så hon var vit och kladdig. Det var otroligt mäktigt att få se mitt barn för första gången. Men det kom inga spontana lyckotårar, jag tror att jag var i chock över vad vi just gått igenom.”

forlossning_lagergren

Jag älskar henne mest av allt

”Det finns en film när hon ligger på mitt bröst och skriker för första gången. Jag kan titta på den om och om igen. Tänk att det var hon som låg i min mage hela tiden. Jag kan fortfarande inte greppa det. Elsa kom till världen den 22 maj 2015 klockan 16.07. Hon vägde 3680 gram och var 51 cm lång. Jag älskar henne mest av allt i hela världen och jag kan inte förstå att hon är min. Tänk att jag och Ibbe har gjort henne. Helt otroligt!”

Jessica Lagergren bloggar om livet som mamma mitt i karriären. Hon driver Tvillingpodden tillsammans med sin tvillingsyster Angelica Lagergren och de har även startat en youtube-kanal. Läs hennes blogg på LOPPI här. 

Läs också: Så vet du när förlossningen startar 

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]

Förlossningsberättelse: ”Epidural är underbart tycker jag!”

Claudia Galli Concha är tvåbarnsmamma och födde sin dotter Celeste för lite mer än åtta veckor sen. Claudia dansade under värkarna och mådde bra, men plötsligt fylldes rummet av läkare och sjuksköterskor.

CLAUDIAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Efter att ha varit gravid i nio månader var jag väldigt sugen på att föda barn, jag kände mig tung och svullen och det var väldigt flåsigt att springa efter Chloe som då var exakt 1 år och 7 månader och inte hade någon respekt alls för att hennes mamma vägde 23 kilo mer än vanligt, haha. Celeste eller baby C som hon var mer känd som då var beräknade den 18:e november, en fredag, så när jag på söndagen satt och fick pedikyr för att jag ville piffa till mig lite inför förlossningen hade jag inte en tanke på att jag eventuellt skulle föda barn dagen efter. Däremot kände jag mig extremt trött och även om jag var stor och tröttare än vanligt var det något särskilt med den här dagen. När jag hade suttit ner och fått fina fötter under en timmes tid hade jag svårt att ens resa mig upp ur stolen.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag får höra att det blir sugklocka” 

gravid_claudia_galli_concha

Jag skulle ju inte föda förrän på fredagen

”Vi kom hem sen eftermiddag och vi lagade mat och åt och sen var det dom vanliga rutinerna med Chloe, bada, äta gröt, se på Alfons och sova. När hon hade somnat satte jag mig med min kvittoredovisning. Av någon anledning kändes det väldigt viktigt att jag skulle göra mina kvitton den kvällen. Jag tror helt klart att det var min intuition som sa till mig att fick jag inte dom klara den kvällen så skulle det dröja tills jag kunde sätta mig med dom igen. Så jag gjorde kvittona och när jag satt och klistrade så kände jag en sammandragning. Jag tänkte inte så mycket på det för det hade jag känt en del under sista tiden. Jag gjorde klart kvittona och vid tolv började vi göra oss iordning för att gå och lägga oss. Jag kände några sammandragningar till innan jag låg i sängen men jag tänkte inte på det. Jag skulle ju inte föda förrän på fredagen.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt!”

Efter en timme av vankande väckte jag Manuel

”Strax efter ett vaknade jag till av en stark sammandragning. Hmm…nu började jag fundera. Kunde det vara dags? Nej… Efter en kvart kände jag en till och efter ytterligare en kvart en till. Då gick jag upp för jag ville inte väcka Manuel och Chloe. Jag vankade runt och sammandragningarna kom ca varje kvart. Men dom var inte så kraftiga och jag var ju helt inställd på att föda på fredagen så jag tog det inte riktigt på allvar. Men efter en timme av vankande väckte jag Manuel. I och med att vi skulle ringa hit farmor så kände jag att jag inte vågade dra ut på det. Farmor kom vid fyra på morgonen.”

gravid_claudiagalli

Jag ville stanna hemma så länge som möjligt

”Farmor gick in och la sig med Chloe och jag och Manuel satte oss i soffan och tittade på en dokumentär. Nu hade sammandragningarna blivit tydligare och kändes mer och vi började ta tid. Det var ca 12 minuter mellan varje. Jag lyckades vila och somna till då och då och jag ville fortfarande inte tro att jag snart skulle föda barn. Det var ju först på fredag!? Vid sju vaknade Chloe och nu hade jag riktiga värkar men det var fortfarande ca 10 minuter emellan, men jag ringde förlossningen i Malmö och kollade om dom hade ledigt och det hade dom. Men jag ville stanna hemma så länge som möjligt så jag och Manuel fortsatte med värkarbetet, jag stönade och stånkade och han tog tid. När jag behövde skrika lite högre gick jag in i min walk in closet för att inte skrämma Chloe. Men hon var med farmor och märkte ingenting.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Himlen öppnade sig mellan benen på mig”  

claudia_galli_gravid

Nu kände jag att jag hade sån kontroll

”Klockan halv elva kände jag att jag inte orkade längre, nu ville jag åka in, jag hade 7 minuter mellan värkarna men jag ljög och sa att jag hade 5 när jag ringde för det hade dom sagt att det minst skulle vara första gången jag ringde. Vi pussade på Chloe tusen gånger, visade farmor all mat och annat till Chloe och sen tog vi en taxi till KK.
Taxichauffören var så trevlig och sa att han skulle skynda sig, jag hann få två värkar i bilen och försökte att inte låta för mycket, haha. Fortfarande när vi ringde på dörren till förlossningsavdelningen var jag inte säker på att vi skulle föda barn…det var ju först på fredag? Vi blev mottagna av en jättetrevlig kvinna som vi var på föräldrakurs hos när vi väntade Chloe, vi pratade en stund tills jag fick en värk. Då kom min barnmorska och hennes assistent och visade oss till ett rum. Jag var så samlad och lugn. Med Chloe ramlade jag typ in på förlossningen och trodde att jag höll på att dö, haha. Nu kände jag att jag hade sån kontroll. Jag tog mina värkar med 5 minuters mellanrum, Manuel klockade och sen var det lugnt i fem minuter. Kontrollerat och skönt. Jag blev undersökt av barnmorskan och jag var halvvägs i öppnandet, Celeste hade jobbat på bra i samspel med min kropp.”

ctg_claudia

Epidural är underbart tycker jag

”Vi lämnade över förlossningsbrevet och barnmorskan sa att hon genast skulle kalla på läkare som skulle sätta epidural, men eftersom jag kände att jag hade så bra koll så kollade jag på Manuel och sa:  – Jag kanske inte behöver epidural? Manuel fick nog flashbacks från Chloes förlossning för han sa snabbt – Jo, gör det, det kan väl vara bra? Han är klok min man, jag hade ångrat mig så annars, epidural är ju underbart tycker jag.
Men eftersom själva epiduralsättningen var kaos med Chloe, en läkare som pratade i telefonen samtidigt som han gjorde tre försök att få in nålen i ryggen innan han lyckades (aj!) så var jag väldigt nervös för det men den danske läkaren Max som kom in i vårt rum var otroligt samlad och cool och hela proceduren var hur enkel som helst, det känns ju att sätta epiduralen men det var ingen fara. Sen tog det 10 minuter innan den började verka och då var ju livet rosaskimrande igen. Som sagt. Jag älskar epidural!”

fl_brev_claudia

Plötsligt började rummet fyllas med läkare

”Nu började några väldigt härliga timmar av förlossningen. Jag och Manuel pratade om livet, drack kaffe, jag dansade, haha, har filmer från båda mina förlossningar där jag dansar med epidural maskinen bredvid mig. Jag blev undersökt då och då och öppningsskedet gick bra framåt och hade inte stannats av på grund av epiduralen. Däremot slog Celestes hjärta lite för hastigt och plötsligt började rummet fyllas med läkare och sköterskor… Baby C’s hjärta slog fort och barnmorskan kallade på läkare, sen var det plötsligt dubbelt så många i rummet och det var lite frågande stämning i luften. Varför slog hennes hjärta fort?
Celestes hjärta har alltid slagit fort, redan i magen var det alltid mellan 150-170, jag åkte in på observation en gång men allt var normalt, bara lite snabbare. Jag blev inte alls nervös av dom som kom in. Jag kände att allt stod rätt till…jag tror att man som kvinna och mamma känner sånt. Jag hade vetat om något var fel. Jag hade alltså fått min epidural vid 12, en timme efter vi kom in, den verkade ju direkt och jag kunde njuta av den pågående förlossningen. Jag hade inte ens hunnit ta någon lustgas än, vilket jag var glad för, jag funkar inte så bra på lustgas…”

gravid_claudia

Jag orkade inte ta värkarna på rätt sätt längre

”Vid 15-tiden började jag känna värkarna igen, det var ju förmodligen i slutfasen av själva öppnandet. Jag bad att få in en gåstol och en pilatesboll, det var dom två sakerna jag använde med Chloe mot slutet så det kändes bekant. Jag började hänga på gåstolen och jag kände att värkarna tilltog. Dom kom in och undersökte mig. Nu var klocka 16 och jag var helt öppen. Skönt tänkte jag! Då är hon snart här! Underbart! Nu väntar vi in krystvärkarna…som aldrig kom. Istället kom det vanliga värkar…upphöjt till 10. Jag hade redan kört lustgas under senaste halvtimmen då eftersom smärtan var mer intensiv och ju mer intensiv den blev desto mer lustgas drog jag i mig. Jag hängde på min gåstol och tog mig en rejäl lustgasfylla. Jag var helt borta och Manuel tog hand om mig. Men jag kände att det var mitt enda alternativ, jag orkade inte ta värkarna på rätt sätt längre. Jag började bli trött. Men mina underbara kvinnor som stod vid min sida hela sista 5 timmarna, Anita och Emma, dom såg att min smärta var jobbig och att jag inte hade så mycket kraft kvar så dom fyllde på epiduralen vilket jag inte ens uppfattade i min ”tonårsfylla” haha.”

Om hon inte ville titta ut väldigt snart så måste dom göra kejsarsnitt

”Det enda jag uppfattade var att jag plötsligt var med igen. Jag var tillbaka. Två timmar hade jag varit helt öppen och ingen Baby C ville komma…Anita sa att om hon inte ville titta ut väldigt snart så måste dom göra kejsarsnitt. -Va!? Jag skrek ut mitt va, jag hade väl inte kämpat i en massa timmar för att sluta med ett snitt!? Men det är tydligen inte alls bra att vara öppen utan att bebisen kommer… Krystvärkarna hade fortfarande inte dykt upp och jag började bli frustrerad, jag ville verkligen inte snittas. Jag släppte taget om min gåstol och la mig i sängen, jag frågade Anita om jag kunde testa att krysta? Absolut sa hon, men hon sa också att hon fortfarande satt högt upp. Ok. Jag låg på rygg och tog tag i handtagen som fanns på båda sidorna av sängen och så krystade jag, eller snarare tog i utav bara h—-te ;). Jag ville inte snittas! Nu skulle Baby C ut.

claudia_galli_bebis

Jag tog emot henne och tittade på henne

”Och vi gjorde det! Tillsammans! Med Manuels underbara support och Anita och Emmas hejarop krystade jag ut Celeste på 11 minuter. Och jag var så galet nyfiken på hur hon såg ut, jag tog emot henne och tittade på henne. Min Baby C! Min mörka långhåriga lilla Celeste. Eller lilla och lilla 3945… Dom hade gissat att hon skulle bli 3,4 kg när vi var på sista ultraljudet men dom hade visst lite fel. Men en sån underbar tjej. Nästan hela 4 kilo kärlek. Och visst är det häftigt att jag hela graviditeten hade känt på mig att hon skulle vara väldigt mörk och långhårig? Tänk att man kan känna sånt på sig. Så häftigt.”

bebis_claudia

Det gör galet ont men det är ju en ljuvlig smärta

”Den här förlossningen var helt underbar. Redan dagen efter ville jag göra om det. Jag kände mig så lugn och samlad (ja, utom lustgasfyllan, haha) och jag älskade att uppleva allt och veta vad det innebar. Det gör ju galet ont men det är ju en ljuvlig smärta för att man vet att för varje värk så kommer man närmre mötet med sitt barn. Åh! Det är verkligen underbart! Jag är så glad att jag fick så fina kvinnor som tog hand om mig och Manuel…vilken super duper man han är. Han var ett sånt fantastiskt stöd under hela förlossningen. Bara att klocka ca 200 värkar bara för att jag ville ha det så… jag älskar honom.
Jag och Celeste fick stanna kvar på BB och Manuel åkte hem till Chloe. Vi båda kände att det var viktigt att han åkte till Chloe och fanns där när hon vaknade. Och jag fick tid att spana in vår nya lilla familjemedlem, vilken lyx.”

Claudia Galli Concha bloggar på LOPPI och skriver om föräldraskap, vardagslivet och karriären. Spana in hennes blogg här. 

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]

stats