Förlossingsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

Publicerad 14 november, 2017

Jessica Anshagens förlossningsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

”Måndag 25 september började jag (återigen, hade haft en del förvärkar som kom och gick sedan cirka en vecka tillbaka) få den där molande värken i ryggslutet och sammandragningar. Allting började vid lunch, sambon var hemma och åt på jobblunchen och jag berättade för honom hur det började kännas men ingen av oss förväntade oss något mer eftersom dessa känslor kommit och gått tidigare också och alltid avtagit på natten. Dagen rullade på och värken höll i sig men den blev inte starkare så jag passade bara på att vila och ta det lugnt och fortsatte dricka mitt hallonbladste. Jag hämtade Leon på förskolan halv två och halv fyra messade jag Mange och frågade om han var på g hem då jag kände att värken började tillta mer och mer. Några timmar senare fick vi kvällsbesök av Marie och Jonny och då kände jag lite mindre än jag gjort på dagen.

Läs också: ”19 saker att göra i väntan på bebis”

När de hade åkt gick vi och lade oss ganska tidigt men jag vaknade vid 01 och tyckte att ryggen började värka allt mer och mer och jag kunde nu känna att värkarbetet var igång för smärtan kom, höll i sig och sedan försvann den – för att återkomma några minuter senare igen. Jag lät Mange sova medan jag började klocka värkarna och de kom ungefär var sjunde minut, ibland tätare och ibland någon minut senare men det avtog aldrig så vid 03 ringde jag min mamma eftersom hon var den som skulle passa Leon om det blev bebis denna vecka, och eftersom hon hade en timmes bilresa till oss var det lika bra att ringa henne i tid. Efter att ha ringt henne ringde jag förlossningen på Akademiska Sjukhuset i Uppsala, tjejen jag pratade med var supergullig och bad oss åka in när vi kände för det, antingen när min mamma dök upp eller om vi ville vänta lite till – det var helt upp till oss tyckte hon. Mamma kom strax efter 04, då kom värkarna ganska glest så jag gick och lade mig igen men vid 05 väckte jag Mange och sa att det var dags att plocka ihop allt och åka iväg för då var det ungefär 6 minuter mellan värkarna och de som kom gjorde ganska ont. Manges största rädsla har alltid varit att inte hinna in till förlossningen och få föda i bilen så det var lika bra att vi åkte in.”

Läs också: ”3 tecken på att förlossningen har startat”

”Öppnade mig 1 centimeter i timmen”

”När vi kom fram klockan 06 kopplades CTG på, bebis höll sig ganska lugn så fick ett stort glas körsbärssaft för att han skulle vakna till och det gjorde han men eftersom de precis då skulle byta personal fick vi vänta till 07.30 innan någon kom in och undersökte mig. Det visade sig att jag var öppen 4 cm så vi blev tilldelade ett rum och på väg till rummet fick vi veta att det var tur att vi åkte in i tid för vi fick nu det sista lediga rummet och alla som kom in därefter skickades vidare till Gävle. Känner mig SÅ glad över att vi fick plats, vill aldrig föda någon annanstans än på Akademiska!

Vi fick ett stort och fint rum och de kom in ungefär en gång i halvtimmen för att lyssna på bebis och ungefär en gång i timmen för att kolla hur värkarna skötte sig. Det gick som barnmorskan sa ’precis enligt skolboken’ att jag öppna mig 1 cm i timmen, så kroppen jobbade på bra utan att jag behövde vara uppe och röra på mig så jag och Mange kollade serier på telefonen och lyssnade på lugn musik. Direkt när vi fick tillgång till rummet pratade vi om vilken smärtlindring jag tänkt mig och planen var tens-apparat, sedan tens plus lustgas och när allt började bli väldigt jobbigt epidural (ryggbedövning). Så vi satte direkt dit elektroderna på ryggslutet och redan vid 09.30 kompletterade vi med lustgasen.”

Läs också: ”Det här sker under en förlossning – steg för steg”

”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

”När vi var inne på förlossningen för att föda Leon tog allt väldigt lång tid så därför var jag inställd på att epiduralen skulle sättas in väldigt sent denna gång, men strax innan 11 började värkarna bli svåra att stå ut med så då tyckte barnmorskan att jag var redo för epiduralen så hon ringde på narkosläkaren och en halvtimme senare hade han varit där och satt dit det och jag mådde helt underbart. Att få ryggbedövning när man ska föda barn är det bästa man kan vara med om, det tar bort ALL smärta och man ’slipper’ de jobbigaste värkarna.

Läs också: ”Hantera smärtan under förlossningen – så gör du”

Ytterligare en halvtimme efter det, klockan 12, gjordes en ny undersökning och jag var då öppen 6 cm så jag försökte sitta en del på pilatesbollen för att få något att hända, vattnet hade fortfarande inte gått men barnmorskan trodde att om bara vattnet skulle gå skulle jag föda bebis inom väldigt kort tid. Ungefär den här tiden började kroppen reagera på de kraftiga värkarna som jag inte kände av, så jag spydde jättemycket och fick inte behålla varken dryck eller mat. Efter en till undersökning strax innan 13 var jag öppen 8 cm och samtidigt som jag satt upp och spydde gick vattnet och det forsade brunt ur mig. Mange trodde jag spydde och missade påsen hehe men nej, det var alltså brunt vatten vilket betyder att barnet har bajsat i fostervattnet och man behöver hålla barnet under extra uppsikt.”

Enormt tryck nedåt

”Så under tiden de byter sängkläder och tvättar mina ben känner jag ett enormt tryck nedåt som inte går att stå emot, barnmorskan gör en snabb undersökning och säger bara ”nu får du lägga dig ner för vi behöver ta emot bebis!” så jag lägger mig på sängen igen, är inte helt beredd på att det verkligen är dags (redan!) men 13.10 börjar krystvärkarna komma och under tiden som jag håller händerna för ögonen på grund av smärtan (ni som fött barn förstår vad jag menar hehe) guidar barnmorska och undersköterska mig genom krystvärkarna och 13.16 föds vår Ludwig. Helt sjuk känsla att föda barn, dels allt man går igenom under 9-10 månader men också allt man känner när barnet kommit ut. Man har ingen aning om vem som ligger där inne, vem man ska möta när det kommer ut, hur det ser ut och hur det mår. Jag minns att något av det första Mange sa när Ludwig lades på mitt bröst var ’Han har så mycket mörkt hår!’.

Då allting gick så bra med förlossningen plus att amningen fungerade direkt tog vi oss aldrig till BB utan vi fick vänta kvar i ett annat rum på förlossningsavdelningen och sedan åkte vi hem klockan 22 samma kväll. Leon sov när vi kom hem så han fick träffa Ludwig morgonen efter och det var ett fint möte och en glad storebror.

Och för varje dag som går känner jag bara mer och mer kärlek till den här lilla prinsen. Vi har alltid kallat Leon vår prins, nu har vi två prinsar att älska och ta hand om. Hur magiskt är inte det?”

Vill du fortsätta följa Jessica och hennes familj i deras vardag? Missa då inte hennes blogg jessi.se!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!

Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?

Publicerad 10 november, 2017

Vad är en förlossningsskada?

– Med en förlossningsskada avser vi en bristning som uppkommit i förlossningskanalen, mellangården eller den anala sfinktern (slutmuskeln). Bristningarna delas upp enligt följande:

Grad 1: Enbart hud eller vaginalslemhinna.

Grad 2: Djupare skada i vagina och/eller mellangården.

Grad 3: Slutmuskeln är skadad. Tredje gradens förlossningsskada delar också in 3A som mindre än 50% av slutmuskeln är skadad och 3B om mer än 50% av slutmuskeln är skadad.

Grad 4: Hela slutmuskeln är skadad och analslemhinnan.

Läs också: ”Skammen kring förlossningsskador MÅSTE bort!”

Får alla som föder barn en förlossningsskada?

– Nej.

Vad rekommenderar ni att man ska göra om man är orolig för att få en förlossningsskada?

– Som födande ska man veta att vi i vården hela tiden jobbar aktivt med att födandet ska vara så skonsamt som möjligt. Regeringen har nyligen avsatt extra pengar till förlossningsvården som bland annat har använts till att vidareutbilda personalen för att minska förlossningsskadorna. Det långsamma framfödandet är det som har visat sig vara det bästa skyddet för att undvika större skador. Som födande rekommenderar jag att man är extra lyhörd i slutet av förlossningen och lyssnar noga på sin barnmorska. Om man får en skada så ska man veta att vaginalslemhinna läker väldigt bra. Större skador sys på en operationsavdelning av en läkare. Att man har fått en skada är inte detsamma som att få problem efter sin förlossning.

Läs också: ”Bearbeta förlossningen tillsammans”

– Vi upplever att många kvinnor uttrycker att de inte vill ”spricka”. Ett vanligt missförstånd bland de som är rädda är att de ska kunna snitta sig ur problemet, och slippa alla risker för skador genom ett kejsarsnitt. Men ett kejsarsnitt medför också en risk för skador, även andra skador. Det är inte bara själva vaginala förlossningen som bidrar till förlossningsskador utan själva graviditeten.

Vad ska man göra om man upplever att allt inte är som det ska efter en förlossning?

– Om man har besvär efter förlossningen ska man ta kontakt med sin mödravårdscentral. Under den perioden när man ammar är vaginalslemhinnorna påverkade och en del kvinnor upplever detta som obehagligt. Man ska även ta kontakt med en gynekolog om man upplever bestående besvär. Det finns en enhet som heter Bäckenbottencentrum där man träffar läkare som opererar förlossningsskador som givit bestående besvär. Ibland räcker det med ett besök hos en sjukgymnast för att få kontakt med muskulaturen i bäckenbotten efter en förlossning. Jag tycker att man ska vara öppen med sina besvär mot vårdpersonal, för då kan vi hjälpa till. Problemet tidigare är att det varit tabubelagt, men detta har ändrats och dagens födande kvinnor har lättare att prata om besvär efter förlossningen.

Läs också: ”8 rättigheter du har som gravid”

Kan man förebygga och minska risken för att få en förlossningsskada?

– Något som faktiskt gör skillnad är att man kan minska påverkan på bäckenbotten genom att stärka upp den och coremuskulaturen innan förlossningen. Man har mycket igen om man tränar med knipövningar, på så sätt hjälper man kroppen jobba mot trycket som graviditeten utför på bäckenbotten. Jag rekommenderar att man tar kontakt med någon som kan hjälpa till med övningar anpassade för gravida.

Experterna: Karin Ehn arbetar som förlossningsläkare på Danderyds sjukhus i Stockholm och Carina Rylander är frilansande förlossningsbarnmorska. Tillsammans driver de podden Babyz podcast där de tar upp ämnen som graviditet, förlossning, föräldraskap, tiden innan man blir gravid och kvinnohälsa i stort.

Förlossningsberättelse: ”Trodde jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad”

Publicerad 8 november, 2017

Förlossningsberättelse: "Jag trodde jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad"

Caroline Edströms förlossningsberättelse: ”Jag trodde att jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad”

Caroline berättar:

”Min förlossning med Charlie var galet efterlängtad. Jag var så peppad. Eller, besatt kanske är rätt ord. Jag lyssnade på ALLA förlossningspoddar som finns, läste förlossningsberättelser och tittade på ”One born every minute”. Jag var inte rädd, tänkte mer på stunden då jag skulle få se henne än smärtan. Att kärleken skulle vara så stor att smärtan inte kunde ta över. Men väl där och då, när man ligger där med de mest intensiva värkarna, då vill man bara dö. Eller jag ville det. Ge upp, checka ut och åka hem. Skita i det. Kanske vet du som fött barn vad jag menar?

Jag hade lindat in hela föda barn-grejen i rosa, fluffiga moln. Typiskt mig att romantisera saker. Se på det med hjärtformade glasögon och inte lyssna på de goda råd (eller snarare ”bered dig på smärta, det är inte bara lätt”), men jag lyssnade inte. Var helt inne i min egna värld och på ett sätt kanske det var bra. För jag va inte rädd på väg in till BB. Att jag sen fick en käftsmäll av smärta och hamnade i chock, det är en annan femma…”

Läs också: ”Hantera smärtan under förlossningen – så gör du”

Fick bricanyl för tidiga sammandragningar

”Min graviditet var inte planerad. Eller på ett sätt va den det. Vi hade pratat om barn, men inte att bli gravida precis då. Jag slutade äta p-piller då jag ville rensa kroppen från hormoner, men rensning behövdes tydligen inte. Innan jag ens hunnit få min första mens var jag gravid. Pang sa det. Chock, jag grät när jag fick veta. Av lycka och chock. Jag var ny på jobbet och det va lite knasig timeing, men det är ändå charmen med livet. Att man inte kan kontrollera allt.

Vi förlovade oss halvvägs in i graviditeten, och jag mådde bra. Lite illamående vecka 8, men annars bra. Trött och ont i kroppen så klart, men det kommer med graviditet. Runt vecka 25 började jag få sammandragningar vid ansträngning, om jag gick fort eller stressade. Vid ett tillfälle, runt vecka 33 åkte vi in till BB och jag fick bricanyl då mina sammandragningar va så intensiva och behövde lugnas för att inte föda för tidigt. På grund av det ställde jag in mig på att inte gå hela vägen. Jag hade också en väldigt liten kula och då min magkurva planade av mot slutet fick vi gå på tillväxtultraljud där det konstaterades att jag hade en liten tjej i magen. Tillväxtultraljuden växte såklart lite oro, att hon inte växte som hon skulle, eller att hon var för liten. Så här i efterhand är jag glad att hon bakades klart hela vägen då hon var en liten bebis.”

Läs också: ”Gravid och trött? Här är tipsen som får dig att orka mer!”

Vattnet gick mitt i natten

”Eftersom jag längtade så mycket var väntan EXTREMT lång. Det kändes som en elefantgraviditet. Som att den aldrig skulle ta slut. När mitt due date närmade sig hade jag förvärkar varje natt och dag. Men ingen bebis.

Den andra morgonen över tiden var jag så nere i skorna. Varför ville hon inte komma ut? Jag läste på om olika knep för att få förlossningen att sätta igång. Jag valde två och tvingade M att göra dem med mig, han tyckte mest att jag va galen, men eftersom jag var så desperat att få ut bebisen ställde han upp. Besviket gick jag och la mig, då jag inte kände någonting alls. Det var helt lugnt i magen. Inga förvärkar eller känningar. Runt midnatt vaknade jag av att det sipprade vatten. Först trodde jag att jag hade kissat på mig, men misstänkte att det var fostervatten. Jag bytte trosor och la mig igen. Vaknade igen runt två och då. när det kommit mer vatten förstod jag att det va riktiga vattnet som gått. Jag gick upp och smsade en lägesrapport till min mamma, som skulle vara med på förlossningen. Vi va så spända, som två fnittriga barn första dagen i skolan.

Läs också: ”Myter om vad som sätter igång förlossningen”

Efter ett tag började jag klocka värkar. Laddade ner en värktimer och såg att de kom var nionde minut och fortsatte regelbundet. Efter att jag klockat en timma ringde jag in till BB Stockholm och berättade. Hon bad mig fortsätta klocka och komma in vid kl sex innan hennes skift skulle ta slut. Hon ville undersöka mitt vatten. Då va klockan runt tre/fyra. Jag låg kvar i soffan, väckte inte M än utan kände att han behövde sömnen. Ville inte oroa. När han vaknade vid fem kom värkarna ungefär var fjärde/tredje minut och nu började det kännas. Nu började jag blöda, och slemproppen gick. Då visste jag att vi snart skulle få en bebis. Kände det i hela kroppen, förlossningen va igång. M tog ett bad (något vi kan skratta åt idag – att han tog ett varmt bad medan jag tog värkar mot toastolen) och efter ett tag hoppade vi in i bilen mot BB.”

Läs också: ”3 tecken på att förlossningen är igång”

Öppen fyra centimeter!

”När vi kom fram var värkarna täta och började göra ont, men jag var glad. Peppad och svävade fram. Det var äntligen vår tur! Vi som hade hunnit vara på BB två gånger innan på grund av mina förvärkar visste precis vart vi skulle. Mamma mötte oss inne på BB när vi fått ett rum. Sådan trygghet att ha både sin partner och mamma där. Jag fick ett band på magen för att mäta värkar och efter bara en timma gjorde värkarna så ont att jag ville ha lustgas. Vi ropade på barnmorskan och hon undersökte hur öppen jag va. Fyra centimeter redan! Hon ringde upp till förlossningen och de gjorde i ordning ett rum. Jag fick byta om till sjukhusrock och efter ett tag rullade de upp mig i en rullstol.

Väl inne på förlossningen gick allt så fort. Värkarna kom tätare och tätare, det gjorde så fruktansvärt ont och lustgasen fungerade inte alls på mig. Jag blev bara full, illamående och irriterad. Jag som hade bestämt mig för att inte skrika, var så högljudd. Speciellt mot slutet. Någon timma gick och snart var smärtan så olidlig, kanske för att jag inte fick andningspaus mellan värkarna. Jag skrek ”NU GER NI MIG EN EPIDURAL ANNARS…” då var jag öppen sex centimeter och barnmorskan var lite tveksam. Men jag var bestämd. Det tog ett tag innan narkosläkaren kom (glömmer aldrig hans namn, Mikael Yang) och då hade jag hunnit öppna mig till 8 centimeter. När han satte epiduralen hade jag den sjukaste värken. Att få en epidural samtidigt som man tar en värk kan jag inte rekommendera. Då var jag nära bristningsgränsen. De fick hjälpas åt att hålla i mig, hårt eftersom jag vred mig som en mask. Jag kunde inte kolla någon i ögonen, var så fokuserad på att andas. Gå in i mig själv och bara överleva smärtan. Så snart epiduralen var satt, kom mina krystvärkar. Jag kunde inte hejda dem. Det är så häftigt, hur kroppen blir helt djurisk och bara vill stöta ut det som finns där inne. Jag fick sätta mig på finska pallen, med M bakom, mamma och barnmorskan framför. Efter någon krystvärk kickade epiduralen in och jag fick svårt att avgöra om jag hade en krystvärk eller inte. Desperat efter att få ut Charlie och för att bli av med smärtan krystade jag ändå. Efter kanske 20 minuter av krystande (och lite vila där emellan) fick jag ställa mig på alla fyra över en saccosäck och Charlie var född.”

Läs också: ”Andning som smärtlindring – så funkar det”

”Jag var så chockad”

”Jag som trodde att jag skulle gråta av lycka, ta mitt barn i famnen och bara skimra var så chockad. Stod där på alla fyra, kände mig mörbultad och trasig. Ville bara krypa ner i ett hål och sova bort allt. Att behöva föda ut moderkakan och sen sys (väldigt lite men ändå) var bara för mycket. Jag ville bara få bli lämnad ifred. Dagarna efter, och den första tiden var jag som i ett töcken av hormoner. Ledsen, glad, krångel med amning och allmänt förvirrad över vad som precis hänt. Men ändå så självklar mamma. Vi hade fått en dotter och hon var så vacker att jag än idag nyper mig i armen. Har hon verkligen legat där inne, i min mage? Kärleken till Charlie är så stor, hon är allt. ALLT för mig, det finaste jag har. Klockan 10.51, den 30 september, förändrades allt. Då föddes vårt underverk. Charlie Josefina Kindegren – 48 cm och 2750 g. Jag hoppas att jag får uppleva en till förlossning, då med mer realistiska förväntningar på vad det innebär. Men oavsett så är det en unik upplevelse, och det största jag någonsin har upplevt i livet.”

Vill du hänga med Caroline, Charlie och M i deras vardag? Missa inte Carolines blogg och instagramkonto!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Lästips för gravida och nyblivna föräldrar, tävlingar, parent hacks och igenkänning – du missar väl inte att hänga med oss på Facebook?

Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det

Publicerad 12 oktober, 2017

Så kan du använda andning som smärtlindring

Att använda andning som en smärtlindringsmetod är utbrett inom en rad olika sjukdoms– och skadetillstånd. Djupandning aktiverar det parasympatiska nervsystemet och lugnar kroppen. Det är en bra metod att använda sig av under eller mellan värkar men också om du känner dig stressad, spänd eller har smärta.

Läs också: ”Så utvecklas din bebis de första veckorna”

Använd andning och avslappning som smärtlindring – steg för steg

Ligg eller sitt i en position som är bekväm för dig. Slappna av i nacke och axlar. Låt kroppen bli tung mot underlaget. Om du djupandas i sittande, se till att du har bra stöd för ryggen.

Lägg dina händer på magen och ta ett djupt andetag in. Försök andas in i och ner i dina händer. Stanna där en liten stund, tills du känner att du vill andas ut. Andas ut och stanna där en liten stund, tills du känner att du vill ta ett nytt andetag.

Läs också: ”Vilka krav kan man ställa på barnmorskan under en förlossning?”

Flytta dina händer till revbenen och försök andas nedåt i magen och utåt i revbenen. Vidga hela bröstkorgen utan att spänna dig runt nacke, hals, axlar, käkar.

Om du har svårt att hitta en bra rytm i djupandningen kan du tänka att du andas i en fyrkant där varje sida representerar en del av andningsträningen inandning- paus – utandning- paus. Försök få alla sidor att bli lika långa. Följ med i tanken runt fyrkanten.

Läs också: ”8 ord du vill veta inför din förlossning”

Artikeln är ett utdrag ur kapitlet Andning och avslappning i boken Gravidkraft – hälsa genom rörelse och träning skriven av Emma Regberg Lundborg, utgiven på Balkong förlag.

Så lång tid tar en förlossning

Publicerad 6 september, 2017

När graviditeten börjar närma sig sitt slut är det många gravida som funderar mycket kring förlossningen. Hur den kommer att starta, hur värkarna kommer att kännas och hur lång den egentligen kommer att bli. En förlossning brukar i genomsnitt vara 12-16 timmar för en förstföderska och 4-8 timmar för omföderskor. Det är såklart individuellt hur lång en förlossning är och hur den känns.

När börjar man räkna att förlossningen har startat?  
– Det räknas från att värkarna har blivit kraftiga och regelbundna och från att livmoderhalsen blir kortare och börjar öppna sig.

Läs också: Så vet du att din förlossning har startat

Hur vet man att barnet är på väg att komma?  
– När krystningsskedet börjat, det vill säga när man börjar få en reflex att krysta i samband med varje värk.

Hur länge krystar man? 
– Krystningsskedet brukar vara i cirka 20 minuter för omföderskor och cirka 40 minuter för förstföderskor, men det kan såklart variera.

Källa: 1177.se Foto: Istockphoto

Myter om vad som sätter igång förlossningen

Publicerad 12 juli, 2017

Sex och orgasm

Att ha sex är kanske den vanligaste myten som ska få igång förlossningen. Anledningen till det är att när vi har sex eller får orgasm själv flödar oxytocinet runt i våra kroppar och det har en sammandragande effekt samt att du slappnar av. Ämnet i spermier heter prostaglandin, vilket ska hjälpa till att mjuka upp din livmodertapp så att den börjar bli tunnare och öppnas. Men mängden i mannens spermier är så otroligt liten att det inte ens skulle hjälpa om man så höll på som kaniner i 24 timmar, än mindre de 2-3 utlösningar som myten talar om. Det är säkert bra, men sätter igång förlossningen gör det inte.

Äta stark mat

Att äta stark mat ska väl få fart på magen? Ja, om det hade varit så att man sett att man i länder och kulturer där man äter mycket starkt mat föder barn tidigare, kanske det kunde ha legat något i det. Det enda som händer är att du riskerar att få dålig mage om du inte är van vid stark mat och hur kul är det att föda barn med diarré?

Hallonbladste

Det kan kanske inte sätta igång förlossningen men det sägs påverka förlossningen när den väl sätter igång, det vill säga göra den kortare och att man får en snabbare läkprocess. Man börjar med att dricka en kopp om dagen som man sedan bygger upp till tre koppar om dagen. Hallonbladste innehåller Oxytocin som frisätts naturligt i kroppen vid beröring och kan sätta igång sammandragningar i livmodern. Det har en lugnande och avslappnande effekt på kroppen och motverkar stress. Rekommenderas inte före vecka 32.

Stimulera bröstvårtorna

Det kostar inget och du kan göra det hemma. Det fungerar så att när man stimulerar bröstvårtorna då frisätts oxytocin (där var det igen) och livmodern drar ihop sig. Det är samma mekanismer och när man ammar sitt barn efter förlossningen. Det man behöver göra för att det ska ha någon effekt är att nypa och rulla bröstvårtorna och vårtgården mellan rena fingrar i 15 minuter för varje bröst i totalt en timme. Det vill säga man gör det först i 15 minuter på ena bröstet, byter sedan över till det andra i 15 minuter till, nu byter du till första bröstet igen för en omgång till på 15 minuter och avslutar med det andra bröstet i 15 minuter. Det gör du 3 gånger om dagen. Det ska inte göra ont! Du kan även använda bröstpump för att stimulera.

Fysisk aktivitet

Promenader, trappor, tvätta fönster, möblera om… Om man är pigg mot slutet av graviditeten – grattis! Det är verkligen få förunnat. Men även om man är pigg bör du snarare vila och samla krafter inför förlossningen istället för att syssla med diverse fysiska aktiviteter som inte ger effekt, så länge det inte råkar vara aktiviteter som man tycker är härliga och gärna gör ändå, förstås.

Ricinolja

En varning för ricinoljan. Dricker man ricinolja får man liknande symtom som vid en kraftig maginfluensa, och smärtsamma sammandragningar då livmodern drar ihop sig till ingen nytta. Livmodern retas nämligen av att tarmarna kommer igång, och inte för att bebisen är på väg att födas. Ricinolja kan naturligtvis, i få undantagsfall, göra att värkarbetet startar men med en katastrofal följd. Förlossningen kan gå för fort och mamman riskerar att inte hinna med, eller in till BB med förödande konsekvenser för mamma och bebis som följd.
Källa: Lifewtihkids.se. Foto: Anna Roström/Life with kids

Gillade du den här texten? På lifewithkids.se kan du och din partner prenumerera på dagliga texter om graviditet och första året som föräldrar. Life with kids har sammanställt ny forskning, riktlinjer från myndigheter, erfarenheter från andra föräldrar, omvärldsbevakning från andra länder och fakta ifrån landets tyngsta källor. Helt osponsrat, opartiskt och reklamfritt. Just nu kan du testa tjänsten gratis i 30 dagar!>

Föda i bilen? Nu kan du gå en kurs i bilförlossning!

Publicerad 17 januari, 2017

Den sista januari stänger BB i Sollefteå ner sin verksamhet och många blivande föräldrar tvingas resa upp emot tio mil för att föda barn. De som tidigare tillhörde Sollefteå BB kommer att hänvisas till Sundsvall eller Örnsköldsvik för att föda sina bebisar.

Två av barnmorskorna på mottagningen i Sollefteå har startat en studiecirkel i ”bilförlossning”, för att gravida kvinnor ska känna sig trygga trots de långa avstånden.
– Jag har jobbat länge som barnmorska och det här är ett sätt att kunna ställa upp och finnas till hands, säger kursledaren Maria Dahlberg till tidningen Allehanda.

Kursen hålls för att lugna oroliga föräldrar som måste resa långt till förlossningen. Stina Näslund arbetar som verksamhetsansvarig på ABF och har startat kursen tillsammans med Maria Dahlberg.
– Jag vet att många är oroliga och rädda för att åka genom skogen, helst på vinterväg i mörkret. Med tanke på att det hela tiden kommer nya föräldrar skulle man kunna hålla på med den här kursen kontinuerligt. Men vi hoppas naturligtvis att det blir en ändring så att det inte behövs i framtiden, säger Stina Näslund till tidningen Allehanda.

Efterlysning! Bor du i Sollefteå, är gravid och vill svara på några frågor om vad du tycker om nedläggningen av BB i Sollefteå och kursen om bilförlossning, maila till [email protected], skriv ”BB Sollefteå” i ämnesraden.

Läs också: Så vet du när förlossningen startar

Förlossningsberättelse: ”Jag födde barn på 8 minuter!”

Publicerad 15 november, 2016

När Lina Bidemalm upptäckte sin första graviditet fick hon en smärre chock och när det väl var dags att föda gick det riktigt fort! Här kan du läsa hennes förlossningsberättelse om när dottern Emilia föddes på bara några minuter.

LINAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Min första graviditet kom lite som en chock då det inte alls var planerat, jag var precis 20 år fyllda när vi fick reda på att jag var gravid. Graviditeten upplevdes ganska kort då jag hade gått ganska många veckor innan det konstaterades att jag var gravid. Jag mådde hur bra som helst och jag hade inget illamående, ingen foglossning eller några andra gravidkrämpor. Dock ville inte magen växa och jag fick åka in på ett tillväxtultraljud som såg bra ut”.

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt!”

Den beräknade förlossningsdagen passerade

”Emilia var beräknad att födas den 21 januari 2009 men den dagen fortlöpte utan några som helst känningar och jag spenderade mest dagarna med att lägga pussel och spela kort med min mamma. Jag ville gärna att min mamma och min moster skulle vara med på förlossningen så jag spenderade väldigt mycket tid hemma hos min mamma, bonuspappa och mina syskon.”

Sista magbilden dagar innan Emilia foddes — Sista bilden på magen innan Emilia föddes några dagar senare.

En förvärk och äntligen var det igång

”Den 26 januari sov jag nästan hela dagen och var helt säker på att jag skulle bli sjuk. Detta gjorde mig lite irriterad då jag tyckte att det ju var väldigt olämpligt att bli sjuk just nu. Jag hade som sagt sovit precis hela dagen och när klockan blev 20:30 så vaknade jag till av att jag behövde gå på toa. Väl där tyckte jag mig ana något som skulle kunna vara likt en förvärk, äntligen!”

”Sedan eskalerade det ganska snabbt och det började göra ondare och ondare. Runt klockan 21:00 kunde jag verkligen konstatera att det hade startat men mina värkar var väldigt oregelbundna. Jag ringde in till förlossningen på NÄL i Trollhättan för att rådfråga lite om vad de tyckte och jag fick det klassiska svaret: Ta en Alvedon, duscha och lägg dig och vila. Sagt och gjort.”

Nu gjorde det riktigt ont

”Runt klockan 22:00 så gjorde det ändå väldigt, väldigt ont och jag hade svårt att slappna av, men kunde ändå tänka bort den största smärtan när min mamma sa att hon förstår att det gör ont men att det kommer att göra ännu ondare. Det blev mitt mantra under hela förloppet, att det skulle eskalera och göra ondare. Vilket gjorde att det inte gjorde så ont när värkarna kom. Jag ringde in till förlossningen igen, för att se vad de tyckte. De konstaterade att det bara var latensfasen då mina värkar inte ens var i närheten av att vara regelbundna.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag blev full på lustgas”

Huvudet påväg ut i bilen!

”När klockan blivit runt 22:30 så ringde jag en tredje gång och jag vet nog inte egentligen ens själv varför jag ringde så intensivt till dem då jag egentligen inte hade så ont. Men de tyckte att jag skulle få komma in för en undersökning och få några tabletter så att jag kunde få sova. Vi hade ändå en ganska bra bit att åka så klockan 23:00 hoppade vi in i bilen och åkte iväg”.

”När vi kommit en bit så säger jag till min mamma att det blev blött i byxorna och hon sa då att jag skulle kolla efter om det var blod. Men eftersom jag stod på knä och höll om sätet så var jag inte kapabel till att röra mig alls. Så mamma skulle kolla efter och såg då att ett huvud var på väg ut.”

Skulle vi hinna till förlossningen i tid?

”Eftersom vi då inte hade kommit så långt och att det var en lång väg kvar så ringde mamma efter en ambulans och då började mina krystvärkar. Jag fick klara order om att INTE krysta och det var nog det svåraste jag upplevt, att hålla emot kroppens egna reflexer. Ambulansen mötte upp oss på vägen och jag hade också en akutbil bakom mig ifall det skulle vara så att vi var tvungna att stanna och föda på vägen.”

Emilia föds på några minuter

”Vi kom fram till NÄL och där stod ett team av barnmorskor och undersköterskor och de konstaterade att de skulle hinna in med mig till ett förlossningsrum, eller om det var ett vanligt undersökningsrum, det minns jag faktiskt inte. Jag hann vara i det rummet i 5 minuter innan min dotter föddes helt utan komplikationer. Emilia föddes klockan 00:05 den 27 januari, 3265 gram och 47 cm lång.”

Lilla Emilia fods pa några fa minuter — Första bilden på lilla Emilia, jag hann inte byta om och fick föda i t-shirt och strumpor.

”Från första lilla känning tills hon var ute tog det alltså totalt 3,5 timme och jag hann vara på sjukhuset i 8 minuter helt utan bedövning. Och jag är så oerhört tacksam att jag hann in i tid!”

Linas med sin nyfödda dotter Emilia — Äntligen fick jag byta om och gosa med henne som faktiskt lärde mig att vara mamma.

Lina är också mamma till Tage, som föddes i november 2015. Vill du följa Linas vardag? Du hittar hennes blogg här.

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Jag blev full på lustgas”

Publicerad 28 oktober, 2016

Teresa Tingbrand är en av LOPPIs toppbloggare, mer känd under namnet ”Ett päron till morsa”. Hon roar oss dagligen med sina humoristiska seriestripar om händelser från vardagslivet. Här är hennes förlossningsberättelse i ett lite annorlunda format.

TERESA TINGBRANDS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE: ”Jag blev full på lustgas”

”Alla har vi vår alldeles egna förlossningsberättelse. Min är en lång och utdragen historia på runt 24 timmar som inleddes Luciamorgonen 2012. Detta efter att ha gått över tiden 14 dagar och en graviditet som kändes som minst den dubbla i tid på grund av en lång, tuff längtan bakom oss. Allt kring det är dock ett eget litet kapitel.

Så länge tänkte jag kommentera verkligheten bakom några av de förlossnings-bilder jag ritat”.

Maken fick indiskt av personalen på förlossningen

”Den här bilden är typ helt true story. När det kändes som allra mest hopplöst och absolut ingenting hände förutom att smärtan bara ökade (i huvudet ekade barnmorskans ord när vi kom in ’det är bara en KNAPPNÅL öppet, en KNAPPNÅL!’) så bjöds min man på rykande het, indisk mat. Tre centimeter från mitt ansikte (obs! personalen var verkligen helt fantastisk på ALLA sätt – evig tacksamhet och credd till dem – det var bara känslan, ni vet, att ’hallå – det är bara jag som är viktig – skit i honom, här sitter jag på en boll och håller på att sprängas i bitar, men tydligen till ingen nytta, inget händer och nu ska det visst snaskas mat som jag vanligtvis älskar men som jag kommer dö om jag måste känna lukten av i en enda minut till… ’ Ska tilläggas att jag precis innan vi åkte in till BB hade klämt min specialare – en dubbel calzone med gorgonzola (framför ett seriemaraton med Netflix knarkserie Breaking Bad). Hade ju hört om hur viktigt det var att fylla på med energi innan förlossningen.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ’Att föda i vatten var otroligt häftigt'”

blev full på lustgas

”Även här, typ true story. Jag obsessade om barnmorskors löner och villkor och yrade om min älskade bästa vän i livet – Marie – som alltså råkade ha samma namn som en av barnmorskorna och det var så otroligt stort och fint och jag grät och skrattade om vartannat. Dock var det epiduralen som gjorde den mesta nyttan för smärtlindringen. Utan den, so help me god…”

Läs också: ”Kan man lära sin bebis att sova i egen säng? Psykologerna svarar!”

mackan efter förlossningen – bästa någonsin

”Den där torra mackan var precis lika underbar som alla hade beskrivit. Känslan av att till slut, äntligen ha klarat detta otroliga, kan ju ha bidragit. Samtidigt kändes allt så overkligt stort att den där lilla brödbiten blev en vardaglig, liten enkel grej att fokusera på mitt i min starkaste känslostorm någonsin”.

Några dagar på BB

”När den där gudomliga mackan väl var uppäten, väntade några förvirrade timmar/dygn av eufori, lyckotårar, ett evigt tryckande på klockan, amningskrångel och även lite blodtransfusion. Förlorade en del under förlossningens sista skede och var lite för svag för att kunna resa mig ur sängen den första tiden.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Malin födde tvillingar vaginalt”

Käkade gjorde vi på rummet. Där satt vi i vördnad och chock och åt vår mat. Fram till tredje dagen efter förlossningen då jag skulle försöka lämna rummet för första gången”.

”True story! När jag stapplade in i matsalen för första gången med ’hej jag har just blivit överkörd av en lastbil tre gånger-looken’ så möttes jag av precis detta. Det visade sig senare att de var flerbarnsföräldrar och hade varit med förut. Men insikten jag fick där, mellan tuggorna av kalops, var ändå tydlig: En förlossning kan verkligen vara så totalt olika upplevelser. Ingen är den andra lik.

Läs också: ”Vad gör man hos barnmorskan och på MVC?”

Efter att ha fått prata igenom hela förloppet med den fantastiska personalen förstod jag samtidigt att jag inte var ensam om vad som hade hänt. Det här var ingen ovanlig förlossning i deras ögon, allt hade ändå gått bra, trots blodförlust, ’sängkammarfeber’ och dylikt.”

”Vi hade fått vårt älskade barn tillslut. Tacksamheten över det och att han verkade må bra på alla sätt var oändlig. Så vi tog vår lilla talare och åkte hem tillslut. Dags att korka upp den där champagnen som envist legat på lut.”

Vill du se mer av Teresas fantastiska illustrationer? Följ Ett päron till morsa och hennes vardag, vi kan garantera hög igenkänningsfaktor och många skratt!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Hann bara vara inskriven i 50 minuter”

Publicerad 5 oktober, 2016

Förlossningsberättelse: "Jag hann bara vara på förlossningen i 50 minuter"

Malins första förlossning blev snabb, och drog igång betydligt tidigare än hon förväntat sig. Läs hennes förlossningsberättelse här!

Malin Rankvist Larssons förlossningsberättelse:

På kvällskvisten den 20:e oktober 2015 fick jag ont i ryggen, men för mig var det inget konstigt eftersom jag ofta hade haft ont i ryggen under graviditeten. Dessutom var jag bara i vecka 37+6 och vi hade räknat med att gå över tiden då det var vårt första barn.

Morgonen därpå den 21 oktober kände jag fortfarande av min rygg och jag valde att ta sovmorgon när min man Henrik åkte iväg till jobbet vid klockan åtta. En timme senare gick jag upp för att gå på toaletten, äta frukost och lägga mig i soffan för att stirra på någon tråkig repris på tv:n. Henrik ringde som vanligt vid klockan tio för att försäkra sig om att jag hade ätit och mådde bra, men vi avslutade snabbt samtalet då jag ville vila.

Som så många gånger förut tog jag upp telefonen och googlade på symtom som en graviditet och ryggont kan medföra. Bland många svar jag hittade på olika forum så kunde det röra sig om förvärkar och att de kunde yttra sig flera dagar innan förlossningen skulle sätta igång. Men jag var inte orolig, det var fortfarande två veckor kvar och jag hade inte speciellt ont utan det var mer som en dov värk i svanken.

Trodde det var förvärkar

Min mamma ringde vid klockan 11, jag nämnde att jag misstänkte att jag hade förvärkar. Men vi kom in på andra ämnen som rörde skor jag skulle få ärva av min bortgångna morbror. Då min mor och jag befinner oss cirka 100 mil ifrån varandra så fick jag en rad bilder som jag skulle avgöra mina beslut utifrån och därmed så hade samtalat om mina misstänkte förvärkar runnit ut i sanden.

”Vi måste åka in!”

Vid klockan 12, strax efter avslutat samtal, hoppade jag in i duschen. Jag har tidigare lindrat min värk med en varm dusch men denna gång lindras inte smärtan. Medan vattnet strilade mot min rygg plockar jag fram telefonen och laddade ner en värktimer. Men jag fattade fortfarande inte att det skulle komma en bebis inom de närmsta timmarna. Även om jag hade förstått då så hade jag bara hört historier om långdragna förlossningar över 18 timmar så jag hade inte bråttom.

12.30 så var det som någon hade tryckt om en på/av knapp, värken hade tilltagit och ändrat karaktär. Jag ringde till Henrik och sa att jag inte längre kunde stå ut och att var tvungen komma hem. Samtalet gick ungefär till såhär:

Henrik: ”Gör det jätte ont, är det som värker och är det tätt mellan dem?”

Malin: ”Mja ganska, eller ja vet inte, kanske?”

Henrik: ”Men vi ska ju ha barn, vi måste ju åka in! Ring förlossningen.

Malin: ”Jaha? Men jag står ju i duschen jag har inte deras nummer här.”

Det enda som snurrade i mitt huvud var hur barnslig jag var som inte kunde stå ut med lite ryggvärk och hur jag då skulle klara av värkarbetet och förlossningen när det skulle sätta igång.

”Jag kunde inte stå upp”

Henrik ringde i alla fall förlossningen och frågade om vi skulle åka in men de ville givetvis tala med mig som stod sjöblöt i duschen. Så Henrik ringde mig och talade om det och skickar deras nummer så jag kunde ringa upp dem medan han själv slängt sig i bilen för att köra de två milen som skiljer mellan vårt hem i Mälarhöjden och hans jobb. Vid den tiden värkte det inte längre utan det gjorde ont på riktigt med jämna mellanrum. Barnmorskan hjälpte mig genom värkarna i telefonen samtidigt som de försökte göra plats och frigöra personal på en full förlossning. Nu förstod jag att bebis skulle komma. Vi skulle i alla fall få plats vid klockan 14.00, cirka en timme efter samtalet, men vi fick givetvis komma in tidigare om det hade behövts.

I väntan på Henrik sprang jag mellan duschen och sängen i sovrummet för att jag inte hittade en position jag kände mig bekväm med och när Henrik stormade in hade jag befunnit mig till och från i duschen med högsta värme i cirka 1,5 timme. Då gjorde det riktigt ont och jag kunde inte längre stå upp utan låg på golvet och utbrast att jag inte alls ville föda medan Henrik sprang omkring som en yr höna och packade våra väskor som vi egentligen skulle packa när han hade slutat för dagen, vilken timing.

Åkte till förlossningen med duschhandduken i håret

Efter några riktigt hårda slag mot kakelväggen och Henrik hade fått på mig kläderna tog vi oss ned med hissen, handduken var fortfarande lindad i håret (jag hatar att ha blött hår hängandes, även då).

När bilen väl rullade hade jag det riktigt jobbigt, jag kunde inte sitta stilla eftersom värkarna kom så pass tätt och vid rondellen i Axelsberg gjorde jag väldigt klart för Henrik att det inte blir några fler barn och att jag visst ska ha ryggbedövning vilket jag inte ville tidigare. Men ändå var det jag som fick intala och lugna Henrik vid varje rödljus att vi inte kan göra något åt det, att det går bra och att vi snart var framme.

Väl framme på SÖS kallade Henrik på en sköterska som hämtade mig med rullstol och han åkte iväg och letade parkering. I väntan på att Henrik skulle komma tillbaka så blev vi inskrivna och jag fick en EKG-dosa på magen och då var klockan 14.15.

Öppen 8 centimeter!

Ett gäng svordomar senare och bedjande om ryggbedövning kom Henrik tillbaka och det skulle precis undersöka mig och det visade sig att jag redan var öppen 8 cm, det var den bedövningen. Under undersökningen råkade även barnmorskan peta hål på fosterhinnan så vattnet gick, det visade sig då att bebisen hade mekat i fostervattnet och de valde då att sätta en EKG-elektrod på hans huvud.

Jag fick lustgas, testa olika positioner, fick en varm värmepåse och mer än så hann vi inte för sedan gick det inte hålla emot längre, ungen ville ut. Tre krystvärkar senare kom han 3640 g och 50 cm slö och medtagen ren kärlek och då var klockan 15.05. Lätt som en plätt tyckte jag då, jag hade redan förträngt de få genomjävliga timmarna av värkar i samma stund jag hörde hans första skrik.

Hann bara vara inskriven i 50 minuter

50 minuter hann vi vara inskrivna. Förlossningsbrev, blodgrupp och andra viktiga uppgifter togs mellan krystvärkarna eller fick vänta tills efteråt. Även om det inte fanns tid till att läsa vårt förlossningsbrev så fick vi det vi det vi önskade och personalen var underbara. Jag är glad att vi bor där vi bor och inte i Arjeplog där vi bodde tidigare, då hade ungen varit född efter vägen då förlossningen ligger över 20 mil bort.

Eftersom jag hade en väldigt snabb liten bebis så hade han sönder lite saker på hans väg, men det var inget lite nål och tråd kunde fixa och jag reflekterade inte mycket över det, jag var fullt upptagen att betrakta den vackraste skapelsen som blivit lagd på mitt bröst. Min Birk.

Vill du följa Malin framöver? Du hittar henne på instagram under namnet @filifjomp!