föda barn | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: jag ÄLSKAR den här förlossningen!

Förlossningsberättelse: "Jag ÄLSKAR den här förlossningen"

”Lilla frun” Emmelis förlossningsberättelse: ”Jag ÄLSKAR den här förlossningen”

”Vackraste sommarmånaden var precis här. Den fjärde junidagen och känslan i preggomammakroppen förändrades. Allt var ordnat. Allt var klart. Och jag började få den där nu är jag verkligen supergravid-känslan. Spänningen var smått olidlig, då vi hade Juniflickans snabba, snabba till-livet-entrande i huvudena, både jag och M. Förvärkarna började visa sig med jämnare mellanrum.. precis sådär som dagarna innan med StoraLillasyster. Det blev onsdag, Svenska flaggans dag. Otåligheten var löjlig. Jag gympade, morrade, myste med småttingar och vi firade dagen med jordgubbar till efterrätt. Jag kände mig så färdig med att vara preggo… och började få ont. Bra ont. Som jag brukar uttrycka mig, när det är något på gång. Var tredje minut. Så vi ringer BB och med vår bakgrundshistoria sa dom snabbt Men välkomna in!”

Storebror är hur cool som helst

Jag och M berättar för barnen att det nog är dags att åka nu, varpå dom kramas och tjoar och springer obrydda mot Bolibompafotöljen samtidigt som Storebror coolt säger; ”ropa på oss då, när ni åker till BB!”, som om det var det mest självklara på jorden. Kvista till BB och föda bäbis, liksom.

Farmorn kommer småspringandes och ungarna hämtas upp, med Storasyskonpackningen, så beredda. Men så fort vi sätter oss i bilen känner jag; nä, vi kommer få vända om. Men vi fortsätter ändå, för säkerhets skull. Landar på BB, utan någon pepp överhuvudtaget (läs: jag är typ arg som är på BB då jag känner att jag inte ska föda), men ändå men en känsla av lugn och det är ändå skönt att ta det säkra före det osäkra-känsla.

Vi kopplas upp på bebbekurva och ser att allt ser bra ut, hjärtljuden är tokhöga och det pågår kvällsgympa. Stanna kvar några timmar så ser vi om något är på gång redan nu.. säger gulliga morskorna. Men jag vill hem. Säger till M att ”jag bara känner på mig att jag inte kommer föda på natten, tidiga morgonen, den här gången”.

Läs också: ”10 konstiga (men helt normala) fakta om din nyfödda bebis”

Jag börjar ha ont på riktigt

”Vi åker hem och barnen undrar varför magen är kvar och vart bäbisen är. Dom nattas i vagnen under en promenad. Jag surar över att det har lugnat sig… samtidigt som det känns som att någon verkligen vill uuuut. Smörblommor, hundkex och midsommarblommor följer oss på rundan och vi har en vacker junikväll trots morrande mor.
Under natten har jag ont. Mest molande ont. Är vaken flera gånger. Undrar om jag drömt en del, eller att jag faktiskt haft ont prick hela natten? M undrar till morgonen; ”ska jag verkligen åka på jobbet?”. Ja, det är lugnt, säger jag. ”Duktiga flickan” ni vet. 

Ganska trött och slut efter många timmar med ont, kravlar jag mig upp och ger barnen frukost. 08.25 bestämmer jag mig för att faktiskt tro på att jag börjar ha ont på riktigt… konstaterar att denna resa inte kommer starta med vattenfall denna gång, utan med värkar som när Liten kom till livet.

Jag börjar klocka själv här hemma. S var peppad på några lektimmar med småvännerna på förskolan, så M kom hem och skjutsade honom. Kl.09. Då säger jag till M att ”duu… du ska nog inte åka på jobbet igen sedan”. Ingen är snabbare än han på att nappa, han hade känt sig så malplacerad vid husritandet när han känt på sig att preggofrun nog hade något i görningen där hemma..
08.25 och framåt. Var femte minut kommer värkarna. Men det är lugnt, säger jag. Jag tänker INTE åka in än. Men vi riggar Junibarnvakt. Mormor och Morfar kommer efter en stund. Med köttbullar och Torehund, småspända (såklart) och beredda. Jag tar emot värkar sådär coolt som jag inte tror är jag:igt, men som ju faktiskt är precis jag i dessa lägen. ”Men faaar nu!”  säger mamma till mig. Männen börjar bli lite smånervösa och klockar båda två värkar med sina telefoner (haha).”

Läs också:”Anna Hauffmans förlossningsberättelse: INGET gick som planerat”

Jag ÄLSKAR den här förlossningen!

”Till sist säger jag; ”nä, nu drar vi Martin!” 11.25 åker vi in. Vägarbeten och sånt där härligt gör att det tar sin tid. Vi åker genom busigt sommarväder. Det stormar och regnar på tvären. 12.15 är vi på plats. Första konstaterandet; yes, vi hann in! Värkarna jobbar på och det visar sig att vi är 6 av 10 centimeter på väg. Jag konstaterar lyckligt och lättat; ”jaa, det blir en lugnare förlossning den här gången!” .

Precis vad jag hade önskat. Absolut häftigt hur det kan gå så fort (och bra!) som med Juniflickan… men jag kommer såå ihåg hur vi, allra särskilt jag förstås, kände mig snuvad på konfekten, efteråt särskilt… det gick lite föör fort då.. för att huvudet efteråt skulle hänga med.

Så nu, med Minsting i magen, tar jag lyckligt emot min efterlängtade darling (lustgasen) på låg nivå. Andas, håller M i handen, möter värk efter värk samtidigt som jag emellan det onda, småberusat sjunger ääntligen ,äntligen idaag! och utbrister Jag ÄLSKAR den här förlossningen!. 

Så bestämmer vi en plan med Världens Bästa Barnmorska (Jag har bara stött på såna. Fantastiska kvinnor, vilket jobb ni gör!!!); jag kliver upp. Jazzar loss så mycket jag orkar. Möter det onda i min fokuserade värld, andas djupt och drar åt mig alla orden jag hör omkring; ”Vilken stark tjej”, säger hon till mannen. Du är duktig, säger min älskling, vars hand jag är mycket noga att hålla i.

Jag blundar, är så inne i mig själv. Dom starka hinnorna görs trasiga och vi färdas framåt centimeter för centimeter… ”nu börjar det göra ont, tänker jag”. 8 cm……”åh, hur kunde jag tänka att jag ville att det skulle ta längre tiid!!” hör jag mina tankar. ”Men BORT med dom tankarna nu, slappna av och fortsätt ta emot ontet nu, Emmeli!”, säger jag till mig själv och så fortsätter det.
Plötsligt börjar det där magiska närma sig…hela kroppen bara signalerar det. Jag väntar på dom magiska orden… och hör dom också; ”Emmeli, du får krysta nu”.

Läs också: ”5 meningar som gör en nybliven förälder ÖVERLYCKLIG”

Försvinner han ifrån oss nu!?

Å kära hjärtanes, dom orden. Världens bästa och ONDASTE där och då. Jag kopplar på powerwomanstyrkan, andas och fram kommer urkraft.

Lugn lite, Emmeli! (någon, jag alltså, hade ju bett om att tygla mig för att inte paja, ni vet…)… jag lyssnade tyyp på dom orden, men morskorna säger ”nämen det här går inte stoppa” och ber mig istället ta i lite till; självklart! tänker jag och i nästa sekund utbyts den där brinnande, overkligt brännande känslan mot icke-ont, ett efterlängtat skrik och mannens ord; En liten B! 

Lille B skrek det efterlängtade skriket man vill höra, Morskan konstaterade att någon ”hade kunnat skjuta bäbisen in i kaklet med den kraften” (fy vilken hemsk mamma…!).. men snabbt därefter slutade Minsting att skrika. Blev blå. Och paniken utbrister.

Försvinner han ifrån oss nu!? frågar jag, nejdå, nejdå säger morskorna lugnt men ändå stressat samtidigt som dom ruskar, gnuggar hårt i ryggen, blåser och jobbar för att Minsting ska börja andas. ”Han är chockad över hur fort det gick”. Pappan!; KLIPP HÄR! säger dom och M klipper navelsträngen fort och får sedan följa med ut med Minsting, mot en mask att andas i.. jag är slut och förstår inte vad som händer nästan… min bäbis hinner bara springas ut med genom dörren, så skriker han och in kommer dom tillbaka. Lättnaden är obeskrivlig. Jag får min bäbis till bröstet.”

Läs också: ”Victoria Pihlgrens förlossningsberättelse: Lustgas var inget för mig” 

Det kändes inte att jag hade fött barn

”Han är här nu. Vår älskling. Vår Minsting. Så overkligt. Så fantastiskt.
Värkar från 08.25. Framme på BB 12.15. Fick magiska ”du får krysta”-orden 14.41. En och en halv krystvärk senare, är B här. Kl 14.42, torsdagen den 7/6, 2018. Föddes Du. Älskade Lillebror B.

Lika snabbt som sin Storasyster tog Lillebror sig ut till världen, men hade ändå lite coolare tempo innan. Det var ”skönt” tyckte mamman. Upplevelsen under J´s förlossning var ”Ren och skär Drömförlossning”, då det gick fort och jättebra, men dagarna/första tiden efteråt kommer jag ihåg hur vad-var-det-som-hände-tankarna snurrade. Det kändes ju heller ingenstans att jag fött barn… helt galet. Den här gången gick det lugnare, tog längre tid. Jag var så med på vad som hände. Så tacksamt. Och som grädden på moset, känner jag mig också sådär oförskämt härlig i kroppen. ”inte en enda kroppsdel sprack, mamma!” säger S lyckligt och syftar på att han ju nog trodde att min mage skulle spricka. Jag svarar honom lyckligt; ”nä, älskling, inte ett endaste dugg!”  och syftar i tystnad till precis hela kroppen.

Häftiga mammakropp. Vilken urkraft. Vilken ynnest att få ha gjort detta magiska igen. Bära och föda ett barn. Vårt tredje Mirakel.

Precis som med din Storasyster,  var jag och din Vackerpappa så beredda nu och har inte lyssnat på det där BF-datumet… dit är det ju några veckor, liksom. Och med dina 51 centimetrar och 3535 gram, så är du så färdig och i övrigt så fantastisk på alla sätt.
En magisk dag. Vår Minstings födelsedag. 7 junidagen 2018 <3″

Vill du fortsätta följa Emmeli och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här ››
Och följ @lillafrunsdagbok på Instagram

©Bilderna tillhör @lillafrunsdagbok 

Förlossningsberättelse: ”INGET gick som planerat”

Förlossningsberättelse: Inget gick som planerat

Anna Hauffmans förlossningsberättelse: ”INGET gick som planerat”

”– Va fan oroar du dig för? Du har ju redan pressat ut en unge…

Det kommer går bra.

– Du har ju gjort det här förut, det är lugna puckar.

– Varför kejsarsnitt… När du redan fött vaginalt?

Det värsta var dom dömmande blickarna. Efter min första förlossning bara året innan gjorde att jag efter många om och men fick lov att ta plats i fåtöljen på Aurorakliniken. Med anledningen att känslan av min första förlossning fortfarande var så färsk. Jag kunde fortfarande känna av förlossningen vid varje nummer två-besök. Att gå igenom samma sak IGEN när jag vet EXAKT vad jag har att vänta mig gjorde mig panikslagen. Det var inte många dagar jag fick lov att njuta av min graviditet. Mest hade det att göra på mitt sinnestillstånd, men även mycket runt omkring också. Före jag fick mitt aurorasamtal i månad 7,5 så hade jag inte känt något direkt stöd från någon. Det var liksom ingen som förstod mig. Jag var fast besluten på kejsarsnitt denna gången.

Alla andra älskar uppenbarligen sina skapelser redan från när den var ett befruktat ägg. För mig tog det 7,5 månad innan jag tillät mig att känna glädje. Jag kände inget annat än skräck och oro, och när jag försökte dela med mig av mina känslor för att finna någon form av normalitet och förståelse stod alla mest som frågetecken och fattade inte vad jag menade med att jag inte kände kärleken. Det fick mig att känna mig annorlunda, en hemsk mamma som inte älskade sitt ofödda barn så pass mycket som man tydligen ska göra.”

Läs också: ”10 konstiga (men helt normala) fakta om din nyfödda bebis”

Aurorasamtalet hjälpte

”Allt vände under mitt samtal på Aurora-kliniken. Vi gjorde upp en förlossningsplan. Vi kom överrens om att det inte blir kejsarsnitt utan passande bedövningar. Jag började kunna slappna av och skapade istället en längtan efter att få träffa han där inne, en längtan efter att få lov att börja älska honom.

Jag tycker vår förlossning är rätt häftig ändå. Mest med tanke på att det gick så jäkla fort och risken att föda i bilen var bara runt knuten så här i efterhand. Jag har hela tiden varit orolig över hur det skulle vara när karusellen sätter igång. Vad är en värk? Hur känns den till skillnad från alla andra konstiga hugg och känningar? Jag kan ju faktiskt jämföra med min första förlossning. Med henne blev jag igångsatt på dag 15 efter BF, så jag vet ju inte hur det skulle kännas att gå hemma och få värkar.

En kväll när jag gått över 9 dagar trodde jag att det var dags. Kommer ihåg att jag låg i soffan hela kvällen i tårar med liknande mensvärk känsla. Men det var tydligen falskt alarm. Hon var inte alls sugen på att titta ut… Jag tycker alla krämpor, falska alarm, menshugg och liknande är helt omöjliga att ha facit i handen på. Ingen graviditet är den andra lik. Trots att jag var gravid bara året innan så kändes allt nytt denna gången.”

Läs också: ”Krönika: För mig lät förlossningsdepression som ett stort misslyckande”

Värkarna drog igång på morgonen

”Denna morgonen höll jag i vanlig ordning på med tvätten, drack kaffe, kolla Nyhetsmorgon och hade precis gett Annabelle sin frukost. Arvid gick ut för en cigg varpå jag kände av ett hugg, ni vet ett sådant man kan få av en rejäl mensvärk.  Av nyfikenhet kollar jag på tvn som visar 09:07. Fortsätter hänga tvätt. A kommer in och sätter sig i soffan med Annabelle som kollar på Pippi på ipaden. Jag faller ner över divanen i nästa värk ca 09:11. 4 minuter säger jag. – Älskling jag tror jag börjar få värkar, om det inte är något annat konstigt. Dags att ringa koordinatorn. Han flyger upp ur soffan i panik och börjar göra klart allt för att sticka.

Jag fortsätter i lugnan ro att hänga tvätt och klocka värkarna som kommer med fyra minuters intervaller. Vi börjar kolla barnvakterna. Johanna som var alternativ barnvakt hade precis gått på sitt pass på akuten så hon kunde inte passa prinsessan. Tur att Fredde ställde upp och att Alex kunde lämna jobbet så kvickt och hjälpa honom. Ni är så guld!”

Fullt på alla förlossningsmottagningar

”De på förlossningen undrade om värkarna var hanterbara, då det är fullt överallt inklusive Solna. Nu börjar det ta i så, Nej nej nej. Den här ungen kommer NU vare sig ni har plats eller inte! Vi kör till Huddinge som planerat. Vi lämnar av Annabelle hos faster halvägs. Så smidigt! Det var klockrent med en förmiddagsförlossning. För Annabelle blev det bara en mysig playdate hos kusinen. Inget märkvärdigare än så.

Värkarna blir bara längre och längre, kraftigare och kraftigare. Alltså OMG!! Väl framme runt 10:20 får vi komma in i ett “för-rum” i väntan på läkaren. En skrubb med en säng.

Barnmorskan som tog emot oss kopplade upp mig och sa att jag skulle larma om smärtan blev outhärdlig. Hon skulle hälsa att jag hade ont. Så kanske de skyndade sig lite extra. Efter tre värkar och en alarm tryckning kom dom. Vi väntar på ett rum. Känns skitbra…..eller?! ?”

Läs också: ”Vad ska man skriva i sitt förlossningsbrev? Spana in vår mall här!”

”Ge mig min bedövning!”

”Jag ifrågasätter varför jag inte fått någon lustgas än. Sist fick jag det direkt… Och så pressar jag dem om mina bedövningar som jag blivit lovad på mina aurora-samtal. Spinal/Eda och bäckenbottenbedövning. Det kändes inte som att de hade riktigt tid med mig, så paniken började sätta in.

För att kunna sätta edan eller ge spinalen var narkosläkaren tvungen att ta nya trombocytprover då jag hade ITP som tonåring (immun trombocyt purpura) en form av blödarsjuka kan man väl kalla det. Han brydde sig inte att jag har haft bra trombocytvärden dom senaste 17 åren inkl prover genom graviditeten för att hålla koll. Det spelade tydligen ingen roll.

Jag hade förberett mig med ett Emla-plåster redan påvägen in då jag är extremt nålrädd. Hade dessvärre bara ett kvar så den fick hamna på handen. Tror ändå att det är värst där. Det kärlet lyckades brista så dom behövde sätta en infart i armen istället. Så jäkla typiskt! Det blev till att sticka utan emla då jag kände att inget kan vara värre än värkarna just nu. Kööör bara!!! Ge mig min bedövning!! skrek jag.”

Inget gick enligt planen

”Så nu väntade vi på trombocyterna-provresultat. Värkarbetet eskalerar. Jag får äntligen lustgas. 11:20 står de och pysslar med datorn medans jag kämpar med värkarna. När plötsligt:– Bara så ni vet är det krystvärkar på G här borta!!

Nu blev det fart på dem. Äntligen! Men det betyder att det är försent för narkosläkaren att lägga edan. BM lyckades åtminstonde lägg bäckenbottensbedövningen, Thank you Lord!! Var riktigt besviken att inget gick som planerat trots samtal och en säker förlossningsplan med hjälp av Aurora-kliniken. Men vad ska man göra?! I stundens hetta finns det absolut inget att göra mer än att krysta.

Allt är lite luddigt dom kommande 20 minuterna. Jag klarade inte av lustgasen denna gången. Det var inga konstigheter med med Annabelle då panikandades jag i den varje sekund, men nu… Jag kände mig åksjuk.”

Kände krystvärkarna trots bedövningen

”Första krystvärken var i ryggläge. Men sen ändrade de mig till sidan. Då kom krystvärk nummer två som var hanterbar, nu i samband med bedövningen. Barnmorskan blev orolig att jag inte kände något på grund av bedövningen, men jag förklarade för henne att – Tro mig, Jag känner! Måste bara samla mig. Samla kraft inför vad som var på väg. Bedövningen gav mig liksom ett litet andrum där jag mentalt hann förbereda mig. Svårt att förklara… Tydligen så är det vanligt att man slutar känna när man ska krysta av bäckenbottensbedövningen. Men det var inte det som hände.

Sen kom ett tryck till. Då säger hon till mig att inte trycka för att jag kommer spricka massor om inte vävnaden hinner töja ut sig. Det hela går alldeles för fort. Men det gick liksom inte att hejda. En kryst till sen kände jag att huvudet kom, tog i för att slippa resten. Det gick liksom inte att hejda…”

Ute på två timmar och 34 minuter

11:41. Han var ute!  Hann såg så sur ut. Men vem hade inte gjort det av att komma ut i kylan från att ligga i en varm och go mage.. Första värken hemma 09:07 och ute 11:41. Två timmar och 34 minuter tog det att föda en 53 cm lång kille på 3,780g. Tänk om jag hade fött i bilen…. Det hade varit skräcken! Arvid klippte navelsträngen. Några stygn i de gamla ärren annars klarade jag mig ganska fint känns det som. Svullen som en babianröv i en vecka givetvis, men sen la sig det med…

Jag fick sova över första natten på BB medans Arvid åkte hem och tog hand om Annabelle. Oj vad jag saknade henne! Dagen efter fick vi träffa barnläkaren som godkände Lillen för hemgång. Så skönt att få komma hem.

Första veckan hemma var faktiskt en pärs. Att hitta balansen. Lära känna lillen samtidigt som att göra Annabelle delaktig, aktivera henne och packa upp lägenheten. Jag och Lillen sov i gästrummet medans Annabelle fick ligga kvar i vår säng. Mest för att hon vaknade så fort W började låta. Han lät en hel del i början. Kändes dumt att flytta på henne till sitt blivande rum nu när vi precis både flyttat och fått ett nytt tillskott. Hon har ju ändå alltid sovit i vår säng.

Jag flyttade tillbaka in i sovrummet efter två veckor. Så otroligt skönt att få sova med mina kärlekar igen. Att hitta balansen jobbar vi fortfarande på.”

Vill du fortsätta följa Anna och hennes familj i deras vardag? Missa då inte bloggen här och hennes instagramkonto @hauffman!

Förlossningsberättelse: ”Det var relativt smärtfritt för mig”

Förlossningsberättelse: "Att föda var relativt smärtfritt"

Elin Kungsmans förlossningsberättelse: ”Att föda var relativt smärtfritt för mig”

”Det här kommer inte vara någon förlossningsberättelse med värsta mardrömsscenariot, för jag har haft två väldigt bra förlossningar och jag känner att jag i princip skulle kunna föda barn varje dag resten av livet. Haha, nej men, jag hade mycket mer problem med att vara gravid än med själva förlossningen. Jag tyckte att graviditeten var mycket, mycket jobbigare än själva förlossningsbiten just eftersom jag haft två snabba och relativt smärtfria förlossningar.

Mitt andra barn är född den 10:e maj 2017. Den 9:e man så satte mina värkar igång vid 17-tiden ungefär, och de var sådär ganska regelbundna från start skulle jag säga, och gjorde väl relativt ont. Som en mensvärk skulle jag säga, jag tycker inte att det gör så fruktansvärt ont att föda barn. Och det här vet jag är jätteindividuellt, men jag tycker inte att det gjort så ont som många beskriver det. För mig som har det känts som en väldigt intensiv mensvärk som håller i sig i en minut, sen släpper, sen håller i sig.

Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det”

Jag gick under dagen med lite värkar, men kring tvåtiden på natten kände jag ändå att det gjorde ganska ont, att det var mer intensiva mensvärkssmärtor. Eftersom det gick så fort första gången jag födde barn ville jag komma in lite mer i tid nu så att man inte skulle få den där chocken att ”nu ska du föda barn direkt!” så fort man kom in. Vid tvåtiden där skrevs jag in på förlossningen och edan i bilen på väg in sa jag till min sambo Björn att jag är nog öppen fyra, tre-fyra, centimeter och när vi kom in var det mycket riktigt så – jag var öppen fyra centimeter. Så jag kände hela tiden att jag hade väldigt stor kontroll över den här förlossningen. Jag kände igen alla smärtorna, jag kunde förloppet, det började på samma sätt som med min första förlossning som också startade med värkar.”

Kände sig närvarande

När vi kom in blev jag inskriven, och någonting jag reagerade på ganska precist på en gång när vi kom in var att jag var med MED den här gången. Förra gången var det mer som en dröm, den här gången kommer jag faktiskt ihåg allting väldigt väl. Jag kommer ihåg hur sköterskorna såg ut, jag kommer ihåg hur många de var och såna saker, det gjorde jag inte alls på första förlossningen. Den var väldigt snabb och intensiv. Men nu var vi då inskrivna och de gjorde jämna kontroller, och jag kände mig så trygg så jag ville inte ha någon sköterska där inne. De kom in med jämna mellanrum och kollade hur öppen jag var, kollade hur det gick.

Klockan 03.20 bad jag om att få en sovdos, det är värktabletter, i det här fallet två citodon och det tycker jag har fungerade kanon för mig. För det som de gör är att de trappar ner värkarna. De mest intensiva värkarna för mig har varit under den mellersta delen av förlossningen, öppningsskedet, från fem till tio centimeter. Det har gjort ganska ont då, men det har räckt för mig att ta de där två citodonen, för det har dragit ner värkarna till det lite mildare stadiet så det har aldrig blivit värre än så för mig. Så jag tog tabletterna och la mig för att sova. Det gick ganska bra, jag kunde inte sova 100% för jag vaknade när värkarna kom, men jag kunde andas genom dem och känna att det gick bra.”

Läs också: ”Dykteknik eller profylax under förlossningen? Så funkar det!”

”Känner att bebisen är på väg ut, NU”

”Och sen där vid fyra, fem-tiden känner jag att jag måste gå på toaletten. Björn sitter i en fåtölj bredvid och sover, så jag väcker honom och säger det, går sen in på toaletten och sätter mig – och då känner jag det där trycket komma. Det där intensiva trycket. Ni som har fött barn vet ju att det känns ungefär som att man är väldigt, väldigt förstoppad, och så kändes det. Det känns ungefär som att bajsa att föda ut barn, det är så jag skulle beskriva det. Då vet jag att det faktiskt börjar bli dags, så jag går tillbaka till sängen och ber Björn trycka på knappen. Jag står lutad mot sängen och får det där trycket och känner att den här bebisen är på väg ut. Nu! När jag står där och sköterskorna kommer in går mitt vatten. Pang, som ett skyfall rätt ner, och jag känner att han verkligen är på väg ut. De ber mig sätta mig på sängen för att de ska kunna göra en undersökning, men jag känner att det inte går för bebisen är ju på väg ut NU. Men jag sätter mig ändå där och lägger mig i gynställning och barnmorskan ser det jag känner – bebisen ÄR faktiskt på väg ut. Hon får hålla emot och jag får kraftiga krystvärkar. På två eller tre krystvärkar var han ute! Så från 04.50 när mitt vatten gick till 05.05  – så kort tid tog det tills han var ute. Och kan skrek redan på väg ut ur vulvan, haha, så han var redo att komma ut! Jag sprack inte och fick inga bristningar, så allt gick verkligen jättebra.

Det enda jag kommer ihåg från den här förlossningen som skiljer den från föregående var att eftersom krystfasen gick så fort hann de inte spraya den där sprayen när han skulle ut. Man kan nämligen få en spray på underlivet som gör att det bedövar, och den hann inte jag få den här gången, så nu kände jag faktiskt är bebisens huvud var på väg ut och det var en väldigt stramande brännande känsla. De sa till mig att jag behövde hålla igen trots krystvärken just då, och jag förstod verkligen varför när jag hade den känslan. Hade jag tryckt på då hade jag spruckit, det är jag helt övertygad om, för jag kände det så tydligt. Och det är därför jag gillar att känna smärtan och inte vara så bedövad när jag föder barn, för jag känner att jag har kontroll genom hela förloppet och det har varit viktigt för mig under båda förlossningarna.”

Läs också: ”Slempropp och 8 andra ord du vill veta inför din förlossning”

Förlossningen var lättare än efterarbetet

”Bebisen kom ut och upp på mitt bröst, och på en gång när han kom upp började jag grina och ville trösta honom. Och så var det inte riktigt på min första förlossning för jag var lite chockad, men den här gången var jag med och det var så fint på nåt sätt. Där låg han och jag kunde trösta honom, han började amma nästan på en gång, och det kändes så fint och bra. Och så var det liksom på morgonen, solen sken in i förlossningsrummet och det var bara jättefint. Och jag tycker nästan att den biten som varit värst för mig båda gångerna är tiden efter förlossningen, när man ska läka. Eftervärkarna efter bebis nummer två, aj aj aj. Första gången hade jag inte så många eftervärkar, men med Malve hade jag det i en vecka efteråt. Jag trodde att jag hade fått en livmodersinflammation! Ingen hade berättat för mig att det är vanligt att få starka eftervärkar efter bebis nummer två, så jag var inte beredd på det här. Så när vi kom in på läkarkontrollen dagen efter med Malve så frågade jag om det var något fel, för jag hade så ont. De  förklarade att det var helt normalt, och frågade om jag inte tagit ipren och alvedon? Haha. Så ska ni föda ert andra barn, var beredda på att ni kan få ganska intensiva eftervärkar och att det inte är nåt konstigt. Och jag, som ammat mina barn, har fått torra slemhinnor nere i slidan båda gångerna. Och det var inte heller något någon hade berättat för mig, att man kan få torra slemhinnor av att amma. Det stramar ju också en hel del och gör ganska ont, och det kan ta lite extra lång tid när man vill komma igång med sex och sånt. Men man pratar inte så mycket om det så därför känns det bra att berätta det för er, så kanske inte ni blir överraskade på samma sätt som jag blev.”

Elin Kungsman vill dela med sig av en positiv förlossningsberättelse

Välkommen till världen, Malve!

”För mig har det alltså varit värre med eftertiden än själva förlossningen. Förlossningarna har varit som en dröm som jag skulle kunna göra om alla dagar i veckan. Hur härligt som helst, det är en sån cool känsla, och mitt bästa tips inför en förlossning är faktiskt att koppla av och försöka att inte bli rädd för det går inte att styra ett förlopp i förväg utan det är bara att ta det som kommer. Och för mig gjorde det som sagt var inte mycket ondare än väldigt intensiva menssmärtor. Värsta stadiet var verkligen i mitten, krystningsdelen är ju bara skön. Det är härligt att äntligen få krysta ut bebisen, och där är det bara att följa med – det sköter sig självt.

Om du är på väg att föda barn vill jag passa på att önska dig lycka till! Häng bara med i förloppet, det är så himla coolt och häftigt, och det är typ enda gångerna i livet man får känna att man verkligen är ett djur, haha, kroppen är så cool!”

Vill du fortsätta följa Elin och hennes familj? Missa inte hennes fina blogg här, hennes Youtubekanal här och hennes instagramkonto @elinkungsman!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

stats