förlora barn | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Helenas Fredagskrönika: ”Det är den 19 juni 2012, precis då… där i det lilla rummet… dör en del av mig.”

Helena är ny bloggare på Vimedbarn. Helena driver ingen vanlig mammablogg, hon skriver brev. Brev till hennes älskade dotter Julia som inte längre lever. Julia drunknade i familjens pool en dag i juni 2012. Här delar Helena med sig av hur det är att drabbas av det allra värsta en förälder kan tänka sig…

”Pappa! Kan vi bygga på lekstugan ikväll?!”
”Ja det kan vi göra Julia!”
Det blev inte så. Nej… Så blev det inte.

Det är den 19 juni 2012. Plötsligt kommer det in så mycket folk i rummet. Jag funderar på hur vi alla ska få plats i det lilla rummet. Han kommer fram till mig… läkaren. Han lägger sin hand på min axel.
Han försöker till varje pris att få ögonkontakt med mig. Våra blickar möts och han säger till mig… ”Helena… Julia är död. Jag kunde inte klara henne.”

Det är den 19 juni 2012. Precis då… där i det lilla rummet… precis då… då dör en del av mig.

Att hälsa på Julia på bårhuset… Att begrava sitt eget barn… Det går knappt att beskriva. Att förlora ett barn är det värsta man kan råka ut för som förälder.

Jag känner sorg. Jag kommer att ha sorg för resten av mitt liv. Sorgen äter upp mig. Bit för bit. Det gör ont i både kropp och själ. Ibland får jag höra att det är tur att jag har de andra barnen. Jag blir ledsen och lite arg när någon säger så till mig. Jag älskar Julias syskon så mycket så att det gör ont i mig. Men vet ni… de kan aldrig ersätta Julia. Nej… aldrig någonsin. Sorgen och saknaden blir inte mindre för att jag har dem. Folk vill väl – jag vet det. Det är svårt när det kommer till sorg. Vad är rätt och vad är fel?

Det händer ibland att jag dukar till Julia när vi ska äta middag. Ibland köper jag kläder till henne. Jag tvättar hennes kläder och nu när våren kommer – vet ni vad jag gör då?
Jo – då byter jag ut hennes vinterjacka och jag hänger upp hennes rosa vårjacka i hallen. Hon tyckte mycket om den jackan.

Ibland tror jag på fullaste allvar att hon kommer att komma hem till mig. Jag har svårt för att hantera döden. Jag vill hålla henne kvar. Jag sörjer mer än vad jag älskar.

Skuldkänslorna kväver mig. Jag kan inte andas. Aldrig mer få krama. Aldrig mer få pussa. Aldrig mer få hålla om och aldrig mer få säga godnatt. Aldrigheten gör så ont. Den gör så förbannat ont så ibland måste jag se om jag vågar. Bergväggen. Krasch…! Tåget… Spåret. Krasch…! Jag vågar inte. Jag vill inte dö. Men jag vill heller inte leva. Inte så här.

Jag upplever att det är svårt att få hjälp av sjukvården när det kommer till sorgearbete. Jag får höra att sorg hör till livet. Men jag kan inte låta bli att tänka… Vad händer när sorgen blir liksom mer än bara sorg?

Trots att det har gått en tid sedan olyckan så tar jag en dag i taget. Ibland en timme i taget. Sorgen och saknaden är vidrig. Jag känner även sorg för mina barn. De har inte bara förlorat sin syster… De har även förlorat en del av deras mamma.

Jag kommer aldrig att bli människa igen. Nej – aldrig någonsin. Den 19 juni 2012 dog en del av mig tillsammans med min älskade lilla Julia. Ni som har förlorat ett barn – ni vet vad jag pratar om. Ni andra… ni kan bara ana.

Tyckte du om Helenas krönika?

Veckans Fredagskrönika skrevs av Vimedbarns bloggare Helena, här i hennes blogg kan du läsa breven till Julia och om den  hemska sorgen som Helena lever med – varje dag: juliahelena.vimedbarn.se ››

Kommentera, klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

Änglamamman Amanda – ”Trisomi 18 – Så vände du upp och ner på hela min värld”

Nu är Amanda tillbaka på bloggen ”Mandys” igen efter ett års lång bloggpaus. Under tiden hon har varit borta har hon skrivit klart boken ”Trisomi 18 – Så vände du upp och ner på hela min värld”, en bok om sorgen efter att ha förlorat sitt barn.

”När jag förlorade min son så saknade jag böcker att läsa, andra i samma situation att finna tröst i. På något vis så hjälpte det verkligen att känna att andra upplevt samma smärta och ändå överlevt.

Jag ville så gärna bidra med något till detta – enligt mig problem – och eftersom jag tog mig igenom sorgen genom att skriva så blev det till slut boken ”Trisomi 18 – Så vände du upp och ner på hela min värld” som snart kommer att släppas på vulkanmedia och andra bokhandlare på nätet.”

Läs Amandas inlägg om boken här: Min bok ››

Fryser du? Känner du dig ensam?

Amanda har skrivit många inlägg och sorgen och saknaden efter sonen Elliot, tankar och frågor som kanske aldrig får ett svar. I ett inlägg skriver Amanda:

”Jag tänker mycket på hur du har det där under jorden. Fryser du? Känner du dig ensam? Vi lämnade ett kort på mig, din pappa och River i din kista, just för att du aldrig skulle känna dig ensam. Du har även dina nallar och din varma filt. Jag hoppas det räcker. Jag hoppas att de finns någon där nere som lyser upp mörkret för dig så att du inte blir rädd. Din bror är inte rädd för mörker, så jag hoppas att du är lika.”

 

Amanda skriver i sin sista del av ”Historien om Elliot” även om förlossningen, den långa och utdragna förlossningen, paniken och glädjen över att Elliot till slut kommer ut samtidigt som Amanda ser hur blå han är.

”Jag och Marcus sitter med Elliot tätt intill på mitt bröst och bara gråter och gråter. Vi säger till varandra att vi inte klarar det här, att det får inte vara sant. Varför, varför,varför.. Efter en stund kommer barnläkaren in och står med oss.. Han lyssnar och berättar att Elliot inte andas längre men att hans hjärta slår sakta, sakta..”

Läs ”Historien om Elliot – sista delen” i Amandas blogg ››

stats