förlossningen | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: Malin födde tvillingar vaginalt

Publicerad 12 oktober, 2016

Malin födde tvillingar vaginalt - här är hennes förlossningsberättelse

I vecka 40 fick Malin, gravid med tvillingar havandeskapsförgiftning. Läs hennes förlossningsberättelse om hur hon födde tvillingar vaginalt här!

TVILLINGMAMMAN MALIN HEDBLOMS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Jag hade jag känt mig hemskt annorlunda i kroppen ett tag. Ont, konstant huvudvärk, och ingen ork alls i kroppen. Jag tänkte inte så mycket mer på det, eftersom jag hade trots allt gått nästan mina 40 veckor med tvillingar. Då får man vara trött. På onsdagen skulle jag ha ett möte på MVC klockan 13.30. Vaknade upp med samma huvudvärk som innan. Det va en konstig huvudvärk, svårt att förklara!

Mamma hämtade upp mig, och såg att jag inte mådde så bra, vit som ett lakan! Och ja, helt borta skulle man kunna säga. Lunch och prat där innan jag tänkte att jag går upp till MVC så jag får lite luft! Och det va skönt att komma ut en sväng.

Läs också: ”Positivt graviditetstest? Det här ska du göra nu!”

Väl där så fick jag komma in och ta blodprover och blodtryck. Dåliga blodvärden, högt blodtryck och efter jag talat om hur jag mådde (det såg dom nog ändå) så visade det sig, efter ett urinprov, att det va 2+ i urinen! Några till blodtryck som var för höga och sen ett samtal till förlossningen.”

”Skulle jag bli igångsatt?”

”Jag blev darrig på rösten och fick tårar i ögonen, vad skulle hända nu? Lär dom ta ut dom med kejsarsnitt? Blir jag igångsatt idag? Jag har inte duschat! Vi skulle komma in på en gång, men jag skulle hinna hem och duscha.

Läs också: ”Förlossningen – det här är pappans/partnerns roll”

Väl hemma så packade jag bb-väskan, duschade och började göra mig i ordning innan Kristian kom hem. Jag var noga med att inte glömma kameran och mobilladdaren. Men tänkte ändå att ’äh, vi får nog åka hem!’

Kristian såg så lycklig ut när han bar ut bilstolarna till bilen, och var helt säker på att nu är det dags, medan jag satt och tänkte att det inte var något. Jag hade ju inga känningar alls. 5 mil till BB satt vi tysta i bilen och funderade på vad som skulle hända.”

Äggvita i urinen

”Vi fick komma in på ett rum på en gång, en jättegullig uska hjälpte mig till sängen och satt på för att mäta ctg-kurvan, allt såg bra ut.

Urinprov och blodprov behövdes tas. Från dom 2+ på MVC, till 3+ på äggvita i urinen!
Blodprovet var för lågt och fortfarande högt blodtryck! Öppen 2 cm! Vi hade en igångsättning planerad 5 dagar senare, så jag trodde att vi skulle få vänta. Jag kände ju ingenting! Men vi fick beskedet att vi blir kvar tills det har blivit några barn på grund av att jag hade havandeskapsförgiftning. Så in på ett rum, nummer 10, som är både mitt
och Kristians lyckotal!”

Igångsättning på grund av havandeskapsförgiftning

”Vi skulle få träffa en läkare som skulle prata om eventuell igångsättning dagen efter. Timmarna gick och ingen läkare kom och magen kurrade, tillslut fick Kristian åka och hämta mat samt köpa en massa godis! Mätta och belåtna fick vi följa med läkaren in för att göra ett ultraljud. Båda barnen låg fortfarande neråt, trängdes vilken som skulle bli tvilling 1! Nu va det dags för lite film och godis framför tvn, i de otroligt bekväma sängarna!

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Min mamma fick vara barnmorska”

Fick en tillsägelse att kissa i en ’potta/hink’ varje gång jag var på toa, så de kunde kolla mitt urin på morgonen. 06.00 skulle jag kissa sista gången. EN HEMSK NATT. Vaknade varje timme, var törstig, irriterad på att Kristian snarkade! Vred och vände mig med den stora magen, i den lilla lilla sängen! Inte bekvämt för fem öre!”

”Jag skrek av första värken”

”05.30 var jag uppe och kissade i pottan, kände mig lite konstig i magen och direkt jag kom in på rummet så började det kännas annorlunda. Sköterskan kom in på rummet 06.00 för att kolla så jag kissat, och hon satt på kurvan för att se vad det var jag kände.

Jag kved och skrek som en liten gris när ”första riktiga” värken kom strax efter 06.00. Det small till som någon slog mig med ett brännbollsträ i huvudet!

Efter 7 minuter kom nästa värk som gjorde ont så in åt helvete! Kristian hoppade upp ur sängen och klädde på sig. Det här gick fort! En barnmorska och en sköterska tog mig i varsin arm och tog mig till en förlossningssal med Kristian hack i häl.”

Malin kämpade på med värkarbetet.

Dags för smärtlindring!

”Undersökning. ’Öppen 5 cm! Oj oj oj! Vad vill du ha för smärtlindring?’

’Ryggbedövning, och lustgas!’

Nästa värk kom och det var olidligt! Barnmorskan räckte mig lustgasen, och den släppte jag inte på MÅNGA TIMMAR! Jag trodde jag hade kommit till himlen!

I väntan på läkaren som skulle sätta i ryggbedövningen. Tiden gick sakta och jag försökte ta varje värk med lustgasen. Jag var ju riktigt bra på det här med att andas, även fast jag inte gått någon kurs. Jag kände hela tiden hur smärtan försvann av lust gasen! Och tänkte ’nja det här klarar jag nog av’,

Äntligen kom läkaren! En trevlig dam, som pratade och pratade, jag hann knappt höra vad hon sa förutom att jag skulle kuta ryggen. Och med min jättemage var det inte så enkelt! Jag fick ta värkarna samtidigt med lustgasen, och jag försvann helt. DET VA UNDERBART att slippa smärtan!”

Ryggmärgsbedövningen gjorde inte ont

”Jag försvann, och hörde inte vad någon sa. Det enda va att jag såg deras läppar röra sig. Men jag hörde inte, och ville inte höra! Jag ville bara åka hem!

Jag tyckte inte att ryggmärgsbedövningen kändes att ta, eller så har jag glömt bort det i all annan smärta! Klockan va nu ca 08.00! Innan 08.30 skulle det va börjat fungera! Och det gjorde det, vilken skillnad! Jag kände mig som en ’ny’ människa! Trots detta så släppte jag ej lustgasen! Alla försvann ut ur rummet, Bara jag och Kristian kvar!”

Värkarbetet stannade av

”Jag kommer ihåg hur trött jag va redan nu! Och har inte någon koll på tiden! Nu öppen 7 centimeter. Och det stannade av! Jag och Kristian försökte vila en stund, sen pratade vi, och vilade. Folk kom och gick och jag tyckte inte att det hände ett skit.

Sen är timmarna borta! Jag hade så ont, ont överallt. Det tryckte här och det tryckte där. Ryggbedövningen hade verkligen tagit bort den bästa smärtan, själva topparna på värken. Men jag låg ändå där och tyckte synd om mig själv. Jag sa upprepade gånger att ’Kristian jag vill åka hem, med magen och ligga i soffan och titta på serier! Jag vill inte föda några barn’.

Läs också: ”Bebis som skriker vid nattning? Här är psykologernas bästa tips”

Kristian fick massera svanken med olja, varje gång det kom en värk. Det fungerade ett tag. Jag grät när han masserade, och när han slutade. Han undrade om han gjorde fel, men jag var ju bara ledsen över att jag inte visste om det va skönt eller om det gjorde ont när han masserade!”

Var barnen stressade i magen?

”Barnen skulle undersökas om dom va stressade genom att ta prov på deras mjölksyra. Jag gillade det inte för fem öre, det gjorde ont. Jag hade ont i varenda del av kroppen. Jag kunde inte slappna av! Men tillslut gick det, och barnen mådde toppen. Men de skulle behöva göra det igen inom 30 minuter.

Nyponsoppa, mums.. Jag var så hungrig! Hann dricka ett glas, och sen ville de att jag skulle sitta upp i sängen. Det kändes som hela världen blev upp och ner, och jag kräktes och kräktes.

Jag satt på sängkanten och tog värkarna med lustgasen, det var dags att försöka stå upp tills det var dags att kolla mjölksyran igen. Samma visa denna gång! Det gjorde ont, jag var inte glad, och läkaren var inte glad på mig för jag att jag inte ville.

Tvilling 1, Alfred, mådde bra men han hade inte riktigt kommit ”ner” utan han tog det lite lugnt därinne. Inte så bra för mig! Jag fick sitta och guppa upp och ner på en pilatesboll. Det hjälpte lite.”

Värkstimulerande dropp

”Väl i sängen igen så kommer jag inte ihåg så mycket, Jag låg på sidan och hade ont. Jag vet att det hela hade stannat av, och jag fick värkstimulerande dropp. Sköterskorna, läkarna och barnmorskorna kom in och ut hela tiden. Frågade hur jag mådde och om det kändes annorlunda. Vilket det inte gjorde, på ett bra tag!

När klockan va 16.30 så kom dom in och sa, ’Malin, Innan 18.00 måste dom här barnen vara ute! Annars så måste vi ta ut dom med kejsarsnitt.’

Nu satt det fart igen, rummet va fullt med folk, 10 personer? 13? Jag vet inte. Jag såg en massa ansikten överallt. Alla tittade på mig. Jag kände mig utsatt, varför måste alla kolla på mig för? Kan dom inte vänta utanför? Jag hade hela tiden Kristian på min högra sida. Han höll min hand, tog bort mig hår, och peppade mig! Nu började dom riktiga krystvärkarna!”

”Jag skrek: ’Det här går inte'”

”Jag tröck, och tröck. Men hur fan ska det här gå! Jag kommer aldrig få ut någonting där nere! Jag skrek, att det här går inte! Hur tusan ska jag få ut dom? Hur tusan ska jag få ut två stycken när jag inte ens klarar att få ut en!?

Jag var så trött, och törstig. Men jag fick inget vatten. Allt jag önskade va att dom här ungarna skulle ut. Och att få dricka vatten!

Läs också: ”Vaginal förlossning eller planerat snitt? Nathalie jämför!”

Jag hade ju värsta hejarklacken där inne. Och alla skrek ’tryck, kämpa, snart är dom ute’ men för mig kändes det långt borta. Jag ville inte lyssna på dom. Och det hände ju ingenting när jag tryckte! Tillslut rullade en BM ihop en handduk och sa: ’vi ska ha dragkamp du och jag!’ Vad tusan snackar hon om?

Men jag provade, Hon stod mellan mina ben, och jag drog. Hon kämpade emot, och med hjälp av det så hittade jag rätta ”trycket”! Hon drog, och jag krystade! Och så höll vi på, Dom byttes av. Helt slut av all dragkamp! Några till. ’Vi ser huvudet. Och den har hår!’ Det tändes lite hopp om att snart var det klart. Snart har jag mina barn.”

”Det finaste ögonblicket”

”Jag skrek efter mamma när smärtan va som värst. Och med några till kraftiga krystvärkar så hörde jag ’EN TILL, EN TILL’ och jag tröck! En konstig känsla som jag inte kan förklara. Och jag såg en slemmig liten sak som tittade rakt på mig. Snabbt upp på magen, klippa navelsträngen och så iväg. Det enda jag kunde tänka på var hur lik pappa han var. Jag ville ju hålla honom, jag va så trött, Och han va så fin. Det va det finaste ögonblicket jag haft med Kristian. När jag kollade på honom om han såg sin son. För allra första gången.

Nu va det dags igen, jag lära glömma denna vackra krabat för att kämpa ut en till! De la sig på min mage, för att hjälpa henne ”ner” och så att hon inte skulle vända på sig.

Jag var så trött, det fanns ingen kraft kvar i mig. Och det jag minns nu är suddigt! Krystvärkarna började om. Och jag tröck och tröck. Började om med handduken, hur tusan ska jag få ut en till. Jag ville inte alls och jag hade ingen ork. Jag gav upp, och jag ville vila!”

Tvilling två blev stressad

”Men tvilling två blev stressad. ’Malin.. Du måste få ut den nu!’ Och jag tröck!

’Vi måste ha en sugklocka’ hörde jag. Och det enda jag sa var nej nej nej! Men det blev det, de satte dit den. Och sen tröck jag en sista gång. Dom behövde knappt dra i henne, utan mina sista krafter fick ut en till vacker skapelse.

Vad är det för något. är det en tjej! Ja… Då är det en Alfred, Och en Agnes!

18.09 kom Alfred, och 18.20 Kom Agnes. Så kort tid mellan, men det kändes som en evighet just då!

Om jag varit trött innan, så vad var jag nu! Helt totalt borta. Moderkakorna kom ut, om det va jobbigt minns jag inte. Jag såg skymten av dom. Medans jag försöte se mina barn, som satt hos sin pappa. Världens lyckligaste pappa!

Nu återstod det att sy. Jag brydde mig inte. Jag ville bara vila, få hålla mina barn. Jag ville få gråta ut! När de flesta lämnat rummet och sagt hur bra jag kämpat så kunde jag pusta ut.

Välkommen till världen, Alfred och Agnes!

Två små mirakel

Jag hade fått barnen i famnen. Båda två, vid brösten. Snuttandes. De va så fina, och hade så stora ögon. Ögon som kollade rakt på mig. Nu va jag en mamma. Till dessa två små mirakel. Halva jag, och halva Kristian!

Vi kunde mysa ett bra tag, Fikat efteråt va himelskt gott. Våra magar var tomma, då jag inte fått behålla någonting, Och Kristian inte fått i sig något på hela dagen! Nu skulle vi få åka till BB, vi fyra.. Min familj! Med två små barn! Jag kan inte beskriva känslan!”

Missa inte att följa Malins blogg för att ta del av hennes vardag med tvillingarna Agnes och Alfred!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Min mamma fick vara barnmorska”

Publicerad 28 september, 2016

LAILA HÖGFELDTS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Jag hade tid på måndagen, den 30 november, för en igångsättning eftersom att jag då skulle ha gått två veckor över tiden. Varje dag efter datum för beräknad födsel känns ju som ett ÅR och eftersom att jag blev igångsatt med William så visste jag att jag även skulle bli igångsatt med Philip. Så jag längtade bara tills att måndagen skulle komma och jag vågade inte hoppas på att jag skulle få en förlossning där värkarbetet skulle starta naturligt.”

”Min mamma gjorde hinnsvepning på mig”

”Natten till söndagen den 29 november hade jag sammandragningar, men tyvärr så avstannade dem på morgonen. Så jag gav upp hoppet och tänkte att jag ändå skulle åka in till förlossningen nästa dag. Hela förmiddagen gick, vi åkte och handlade mat, Niclas mamma som skulle ta William när vi åkte in till förlossningen frågade om hon fick gå på bio. ’Ja det är klart’, sa jag. ’Ingen bebis i sikte’. Efter att vi handlat mat åkte vi förbi min mamma, som är leg. barnmorska. Hon skulle göra en hinnsvepning på mig eftersom det kan göra så att förlossningen startar. Min sista chans! På väg dit och väl hemma hos henne hade jag lite sammandragningar igen, men de kändes knappt och jag vågade absolut inte hoppas på något. Det värsta jag vet är att hoppas och sedan bli besviken. Efter hinnsvepningen skjutsade vi in mamma till stan eftersom att hon skulle jobba kväll på förlossningen i Borås.

Läs också: ”Vaginal förlossning eller planerat kejsarsnitt? Nathalie jämför!”

Sedan åkte vi hem och städade. Medan jag städade fick jag en värk som gjorde så ont att jag fick tårar i ögonen. Den högg verkligen till om magen. Niclas frågade hur det var med mig, men jag sa att det bara gjorde lite ont och att det inte var någon fara. Jag ville ju inte ge honom falska förhoppningar. Sedan kom ingen mer värk. Klockan blev fyra och vi satt och tittade på en film. Jag tittade i 20 minuter sedan kände jag att det började göra mer ont. Värkarna kom dock bara var 15:e till var 20:e minut. Men när de väl kom så gjorde det ont. Så jag sa till Niclas att jag var trött och gick och la mig i sängen för att sova. Men då började det att göra ondare och ondare. Till slut gjorde det så ont att jag tårarna pressades bakom mina ögon och rann hejdlöst. Jag minns att jag gick runt i sovrummet fram och tillbaka och höll mig för magen. Niclas kom då och frågade hur det var med mig och jag sa att jag hade ont. ’Ring din mamma och kolla’, sa Niclas. Så jag ringde henne och hon sa att jag skulle ta två alvedon och lägga mig i badkaret med varmt vatten och klocka värkarna.”

Värkarbetet var igång!

”Så jag la mig i badkaret. Värkarna kom tätare och tätare och jag började inse att det kanske var dags. Niclas blev hur glad som helst och ringde hans mamma (som så klart hade gått på bio som vi sa att hon skulle). Så vi ringde Niclas syster för att hon skulle passa William. Under tiden som Niclas var iväg för att lämna William så ringde mamma ett antal gånger och frågade hur det gick. Hon sa att jag skulle andas långa djupa andetag och var med mig i telefonen genom några värkar. Sedan återgick hon till jobbet och så fort hon fick en lucka ringde hon igen. Hon sa att när värkarna var cirka 3 minuter täta så skulle vi åka in.

Läs också: ”Så vet du när förlossningen startar”

När Niclas var tillbaka efter att ha lämnat av William så gjorde värkarna riktigt ont och hade blivit tätare och tätare. Så han ringde in till förlossningen eftersom att värkarna nu var 3-4 minuter täta. ’Har hon ont?’, frågade kvinnan i luren. ’Ja’, sa Niclas. ’Just nu ligger hon i badkaret’. ’Det är bra’, sa kvinnan. ’Har hon det bra där?’, frågade hon. ’Ja hon har det bra’, sa Niclas. ’NEJ jag har det inte BRA’, sa jag som hörde vad kvinnan sa genom högtalaren. ’Det gör sviiiiiiinont’. ’Okej, kom in då’, sa kvinnan.”

”Niklas fick panik!”

”Niclas la på luren och började springa runt och packa ner sina saker han skulle ha med. Han sprang runt som en yr höna kändes det som. Jag låg kvar i badet under tiden och ’andades djupa andetag’ som jag lärt mig på profylaxkursen under gravidyogan. Nu var värkarna med 2-3 minuters mellanrum. Niclas fick panik! ’DU måste upp NUU, du kan ju inte föda hemma’, sa han och drog upp mig ur badkaret. Jag kände hur stressad och uppe i varv han var. Då kom en till värk och jag kunde ju inte klä på mig under värken, så Niclas torkade av mig och satte på mig kläder. Haha, jag kände mig som en liten bebis som inte kunde klä på mig själv. När väl en värk har börjat så går det inte att klä på sig kläder! Och så höll det på. Värkarna kom tätare och tätare och när jag väl hade en värk som gjorde s v i n o n t så kunde jag inte klä på mig, så Niclas fick slita på mig kläderna medan jag andades, gungade från höft till höft som jag lärt mig på profylaxkursen och hade såå fruktansvärt ont!”

”Vi har inte tid för förundersökning här”

”Sedan släpade han ut mig i bilen. Där klockade han värkarna som nu var mellan 1-2 minuters mellanrum. Han blev jätterädd att jag skulle föda när som eftersom att han hade hört att det går snabbt för omföderskor. När vi kom in till förlossningen var klockan runt sju. Jag minns att jag grät av smärta för att det gjorde så ont. Det var vi och ett till par som stod utanför förlossningsdörrarna som var låsta. Jag störtgrät och när väl en barnmorska kom ut och öppnade så sa det andra paret ’GÅ NI FÖRST, jag tror att ni har mer bråttom’.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Tredje barnet innebar ingen lätt förlossning”

Barnmorska sa att jag skulle skynda mig direkt in i ett förlossningsrum. ’Vi har inte tid med en förundersökning här’, sa hon. ’Jag ser att det är dags’. Samtidigt kom mamma ut ur ett annat förlossningsrum. ’MEN Laila gumman, har du så ont?’, sa hon när hon såg att jag störtgrät av smärta. Jag minns att hon kom fram och torkade mina tårar, kramade om mig och masserade mig på ryggen samtidigt som vi gick in i förlossningsrummet.”

Bad, lustgas och akupunktur

”En barnmorska mätte och sa att jag var öppen 8 cm. Hon sa att hon kunde ta hål på vattnet så att bebisen kunde komma ’direkt’. Men sa också att det kan gå för snabbt då så att jag inte hinner med utan att det är bra om vi väntar lite. ’Jag vill att mamma ska vara med’, sa jag. Mamma höll ju på med en annan förlossning och j o b b a d e, så hon kunde ju inte direkt släppa den andra mamman för att vara med mig. Faktum är att hon till och med hade tagit ledigt på måndagen så att hon skulle kunna vara med på igångsättningen. ’Ge mig en riktig bra bedövning’, sa jag till barnmorskan. ’Ja du’, sa barnmorskan. ’Smärtstillande har man för öppningsarbetet, men du är ju redan så gott som öppen så du har inte så mycket att välja mellan’. Till slut kom vi överens om att jag kunde bada med lustgas. Jag fick även akupunktur som jag inte tyckte hjälpte alls. Niclas höll på med en slang och sprutade varmt vatten under magen när en värk kom. Det hjälpte faktiskt jättemycket också! Men mamma sa att jag kanske hade haft ’mer ont’ om jag inte fått akupunkturen. Vem vet? Efter badet gick jag upp och växlade mellan att gå med en ’gåstol’, sitta ner och ligga över sängen. Niclas stod bakom hela tiden och masserade min rygg under en värk.”

”Mamma fick vara min barnmorska”

”Jag minns att jag tänkte ’Varför utsätter jag mig för detta en gång till när jag vet hur ont det gör?!?’. När vattnet väl gick blev nog mamma stressad att hon skulle missa själva förlossningen, så hon bytte patient med min barnmorska och fick ta över inne hos oss istället. Tanken var ju att hon skulle stå bredvid som ett stöd som hon gjorde med Williams förlossning, men eftersom att hon var i tjänst så fick hon nu vara min barnmorska. Jag hade ju Niclas bredvid som stöd som jag höll i handen hela tiden. Jag minns att jag tryckte så hårt i hans hand en gång att han fick jätteont. Stackaren!

Läs också: ”Så mycket sömn behöver ditt barn”

Många kanske hade tyckt att det är konstigt att ha sin mamma som barnmorska, men det tyckte inte jag. Det kändes väldigt bra för om någon känner mig så är det hon. Hon visste exakt vad hon skulle säga för att jag skulle slappna av och andas rätt. Det kändes tryggt för jag vet ju att ingen vill mig och bebisen så väl som min egen mamma. Jag menar inte att andra barnmorskor inte vill sina patienter väl, men min mamma känner ju mig utan och innan och på så sätt så vet hon ju vad som är bäst för just mig.”

”Nu kan du krysta försiktigt och ta emot bebisen”

När bebisen väl var ”på väg” och jag kände krystningsvärkar sa hon åt mig att ta ner händerna för att känna huvudet, vilket jag gjorde. Sedan sa hon, ’tryck inte nu utan vänta en värk’, så att jag inte skulle spricka. Jag gjorde som hon sa. Sedan sa hon, ’Nu kan du krysta försiktigt och ta emot bebisen’. Så det gjorde jag, lugnt och försiktigt. Och så kom han ut med hjälp av mina och min mammas händer. Så otroligt fint! Det var verkligen en så lugn, harmonisk och vacker förlossning och vi alla kände oss så lyckliga efteråt!

Han föddes den 29 november 2016 kl. 22.43, var 54 cm lång och vägde 3780 gram.”

Laila Högfeldts blogg hittar du här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Här kan du hitta fler förlossningsberättelser!

Emmas förlossning närmar sig – följ nedräkningen här!

Publicerad 6 juli, 2016

Vår toppbloggare Emma Lindsjö är gravid med andra barnet – och nu är det verkligen nära BF! Vi passade på att ta ett snabbt förlossningssnack innan det bär av mot förlossningen.

Emma – nu är det verkligen nära, hur känns det?
– Spännande, och lite skrämmande. Man är ju så van vid ett barn men samtidigt är det otroligt roligt att familjen växer. Man vill ju bara veta när hen väljer att kika ut, dagarna känns ju som en evighet och man tror att minsta lilla grej är ett tecken.

Hur har du upplevt den här graviditeten i stort?
– Bra! Det har varit en riktig drömgraviditet. Med första barnet spydde jag i nio månader och var sjukskriven. Denna gång jobbade jag till vecka 34 utan problem och har till och med glömt bort emellanåt att jag faktiskt är gravid. Det känns underbart att få ha upplevt båda.

Så det har varit annorlunda nu, den andra gången?
– Helt! Jag har skuttat på mina moln denna gång och varit så lycklig över att få må bra. Sist blev jag deprimerad och spenderade mina dagar på soffan med en mopphink. Fysiskt sett har ju även kroppen varit mycket starkare denna gång med. Nu kan jag tänka mig att vara gravid tio gånger om.

Läs också: Förlossningsvideo – följ med på Paula Uribes förlossning

Har ni tagit reda på bebisens kön?
– Hm, här kommer en liten ”hemlighet”. Vi bad barnmorskan att skriva könet på en lapp och sedan försluta det i ett kuvert som vi fick ta med oss hem. Det kan ha hänt att vi kikat i det nu, haha. Mer än så säger jag inte!

Hur tänker du kring den kommande förlossningen?
– Jag tänker att exakt allt kan hända så slipper jag bli chockad över att det kanske inte blir som jag tänkt. Det är så lätt hänt att man målar upp bilder i huvudet och får förväntningar på saker och sen blir det helt tvärtemot. Under en förlossning kan ju verkligen allt hända och det är ingenting man har en kontroll över eller kan påverka. Det kan ju sluta i akut kejsarsnitt, eller så går det då fort att vi inte hinner in. Så jag tänker att vi tar det som det kommer. Det viktigaste är att vår bebis mår bra!

Till sist, vad har du får målbild?
– Hm min målbild? Det är nog att vi alla kommer in i det ”nya” väldigt bra. Att vi hjälps åt och att vi inte har för stor press på oss själva och att vi har en positiv inställning till det hela även fast det kan bli tufft. Att vi alla kommer att trivas med den nya lilla krabaten. Det kommer nog bli väldigt mycket fokus på oss den närmsta tiden för att komma in i vår egen vardag.

Etikett: förlossningen