Förlossningsberättelse | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: ”Min mamma fick vara barnmorska”

Förlossningsberättelse: "Min mamma fick vara barnmorska"

LAILA HÖGFELDTS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Jag hade tid på måndagen, den 30 november, för en igångsättning eftersom att jag då skulle ha gått två veckor över tiden. Varje dag efter datum för beräknad födsel känns ju som ett ÅR och eftersom att jag blev igångsatt med William så visste jag att jag även skulle bli igångsatt med Philip. Så jag längtade bara tills att måndagen skulle komma och jag vågade inte hoppas på att jag skulle få en förlossning där värkarbetet skulle starta naturligt.”

”Min mamma gjorde hinnsvepning på mig”

”Natten till söndagen den 29 november hade jag sammandragningar, men tyvärr så avstannade dem på morgonen. Så jag gav upp hoppet och tänkte att jag ändå skulle åka in till förlossningen nästa dag. Hela förmiddagen gick, vi åkte och handlade mat, Niclas mamma som skulle ta William när vi åkte in till förlossningen frågade om hon fick gå på bio. ’Ja det är klart’, sa jag. ’Ingen bebis i sikte’. Efter att vi handlat mat åkte vi förbi min mamma, som är leg. barnmorska. Hon skulle göra en hinnsvepning på mig eftersom det kan göra så att förlossningen startar. Min sista chans! På väg dit och väl hemma hos henne hade jag lite sammandragningar igen, men de kändes knappt och jag vågade absolut inte hoppas på något. Det värsta jag vet är att hoppas och sedan bli besviken. Efter hinnsvepningen skjutsade vi in mamma till stan eftersom att hon skulle jobba kväll på förlossningen i Borås.

Läs också: ”Vaginal förlossning eller planerat kejsarsnitt? Nathalie jämför!”

Sedan åkte vi hem och städade. Medan jag städade fick jag en värk som gjorde så ont att jag fick tårar i ögonen. Den högg verkligen till om magen. Niclas frågade hur det var med mig, men jag sa att det bara gjorde lite ont och att det inte var någon fara. Jag ville ju inte ge honom falska förhoppningar. Sedan kom ingen mer värk. Klockan blev fyra och vi satt och tittade på en film. Jag tittade i 20 minuter sedan kände jag att det började göra mer ont. Värkarna kom dock bara var 15:e till var 20:e minut. Men när de väl kom så gjorde det ont. Så jag sa till Niclas att jag var trött och gick och la mig i sängen för att sova. Men då började det att göra ondare och ondare. Till slut gjorde det så ont att jag tårarna pressades bakom mina ögon och rann hejdlöst. Jag minns att jag gick runt i sovrummet fram och tillbaka och höll mig för magen. Niclas kom då och frågade hur det var med mig och jag sa att jag hade ont. ’Ring din mamma och kolla’, sa Niclas. Så jag ringde henne och hon sa att jag skulle ta två alvedon och lägga mig i badkaret med varmt vatten och klocka värkarna.”

Värkarbetet var igång!

”Så jag la mig i badkaret. Värkarna kom tätare och tätare och jag började inse att det kanske var dags. Niclas blev hur glad som helst och ringde hans mamma (som så klart hade gått på bio som vi sa att hon skulle). Så vi ringde Niclas syster för att hon skulle passa William. Under tiden som Niclas var iväg för att lämna William så ringde mamma ett antal gånger och frågade hur det gick. Hon sa att jag skulle andas långa djupa andetag och var med mig i telefonen genom några värkar. Sedan återgick hon till jobbet och så fort hon fick en lucka ringde hon igen.  Hon sa att när värkarna var cirka 3 minuter täta så skulle vi åka in.

Läs också: ”Så vet du när förlossningen startar”

När Niclas var tillbaka efter att ha lämnat av William så gjorde värkarna riktigt ont och hade blivit tätare och tätare. Så han ringde in till förlossningen eftersom att värkarna nu var 3-4 minuter täta. ’Har hon ont?’, frågade kvinnan i luren. ’Ja’, sa Niclas. ’Just nu ligger hon i badkaret’. ’Det är bra’, sa kvinnan. ’Har hon det bra där?’, frågade hon. ’Ja hon har det bra’, sa Niclas. ’NEJ jag har det inte BRA’, sa jag som hörde vad kvinnan sa genom högtalaren. ’Det gör sviiiiiiinont’. ’Okej, kom in då’, sa kvinnan.”

”Niklas fick panik!”

”Niclas la på luren och började springa runt och packa ner sina saker han skulle ha med. Han sprang runt som en yr höna kändes det som. Jag låg kvar i badet under tiden och ’andades djupa andetag’ som jag lärt mig på profylaxkursen under gravidyogan. Nu var värkarna med 2-3 minuters mellanrum. Niclas fick panik! ’DU måste upp NUU, du kan ju inte föda hemma’, sa han och drog upp mig ur badkaret. Jag kände hur stressad och uppe i varv han var. Då kom en till värk och jag kunde ju inte klä på mig under värken, så Niclas torkade av mig och satte på mig kläder. Haha, jag kände mig som en liten bebis som inte kunde klä på mig själv. När väl en värk har börjat så går det inte att klä på sig kläder! Och så höll det på. Värkarna kom tätare och tätare och när jag väl hade en värk som gjorde  s v i n o n t  så kunde jag inte klä på mig, så Niclas fick slita på mig kläderna medan jag andades, gungade från höft till höft som jag lärt mig på profylaxkursen och hade såå fruktansvärt ont!”

”Vi har inte tid för förundersökning här”

”Sedan släpade han ut mig i bilen. Där klockade han värkarna som nu var mellan 1-2 minuters mellanrum. Han blev jätterädd att jag skulle föda när som eftersom att han hade hört att det går snabbt för omföderskor. När vi kom in till förlossningen var klockan runt sju. Jag minns att jag grät av smärta för att det gjorde så ont. Det var vi och ett till par som stod utanför förlossningsdörrarna som var låsta. Jag störtgrät och när väl en barnmorska kom ut och öppnade så sa det andra paret ’GÅ NI FÖRST, jag tror att ni har mer bråttom’.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Tredje barnet innebar ingen lätt förlossning”

Barnmorska sa att jag skulle skynda mig direkt in i ett förlossningsrum. ’Vi har inte tid med en förundersökning här’, sa hon. ’Jag ser att det är dags’. Samtidigt kom mamma ut ur ett annat förlossningsrum. ’MEN Laila gumman, har du så ont?’, sa hon när hon såg att jag störtgrät av smärta. Jag minns att hon kom fram och torkade mina tårar, kramade om mig och masserade mig på ryggen samtidigt som vi gick in i förlossningsrummet.”

Bad, lustgas och akupunktur

”En barnmorska mätte och sa att jag var öppen 8 cm. Hon sa att hon kunde ta hål på vattnet så att bebisen kunde komma ’direkt’. Men sa också att det kan gå för snabbt då så att jag inte hinner med utan att det är bra om vi väntar lite. ’Jag vill att mamma ska vara med’, sa jag. Mamma höll ju på med en annan förlossning och  j o b b a d e, så hon kunde ju inte direkt släppa den andra mamman för att vara med mig. Faktum är att hon till och med hade tagit ledigt på måndagen så att hon skulle kunna vara med på igångsättningen. ’Ge mig en riktig bra bedövning’, sa jag till barnmorskan. ’Ja du’, sa barnmorskan. ’Smärtstillande har man för öppningsarbetet, men du är ju redan så gott som öppen så du har inte så mycket att välja mellan’. Till slut kom vi överens om att jag kunde bada med lustgas. Jag fick även akupunktur som jag inte tyckte hjälpte alls. Niclas höll på med en slang och sprutade varmt vatten under magen när en värk kom. Det hjälpte faktiskt jättemycket också! Men mamma sa att jag kanske hade haft ’mer ont’ om jag inte fått akupunkturen. Vem vet? Efter badet gick jag upp och växlade mellan att gå med en ’gåstol’, sitta ner och ligga över sängen. Niclas stod bakom hela tiden och masserade min rygg under en värk.”

”Mamma fick vara min barnmorska”

”Jag minns att jag tänkte ’Varför utsätter jag mig för detta en gång till när jag vet hur ont det gör?!?’. När vattnet väl gick blev nog mamma stressad att hon skulle missa själva förlossningen, så hon bytte patient med min barnmorska och fick ta över inne hos oss istället. Tanken var ju att hon skulle stå bredvid som ett stöd som hon gjorde med Williams förlossning, men eftersom att hon var i tjänst så fick hon nu vara min barnmorska. Jag hade ju Niclas bredvid som stöd som jag höll i handen hela tiden. Jag minns att jag tryckte så hårt i hans hand en gång att han fick jätteont. Stackaren!

Läs också: ”Så mycket sömn behöver ditt barn”

Många kanske hade tyckt att det är konstigt att ha sin mamma som barnmorska, men det tyckte inte jag. Det kändes väldigt bra för om någon känner mig så är det hon. Hon visste exakt vad hon skulle säga för att jag skulle slappna av och andas rätt. Det kändes tryggt för jag vet ju att ingen vill mig och bebisen så väl som min egen mamma. Jag menar inte att andra barnmorskor inte vill sina patienter väl, men min mamma känner ju mig utan och innan och på så sätt så vet hon ju vad som är bäst för just mig.”

”Nu kan du krysta försiktigt och ta emot bebisen”

När bebisen väl var ”på väg” och jag kände krystningsvärkar sa hon åt mig att ta ner händerna för att känna huvudet, vilket jag gjorde. Sedan sa hon, ’tryck inte nu utan vänta en värk’, så att jag inte skulle spricka. Jag gjorde som hon sa. Sedan sa hon, ’Nu kan du krysta försiktigt och ta emot bebisen’. Så det gjorde jag, lugnt och försiktigt. Och så kom han ut med hjälp av mina och min mammas händer. Så otroligt fint! Det var verkligen en så lugn, harmonisk och vacker förlossning och vi alla kände oss så lyckliga efteråt!

Den efterlängtade förlossningsbrickan!Han föddes den 29 november 2016 kl. 22.43, var 54 cm lång och vägde 3780 gram.”

Laila Högfeldt med sonen

Laila Högfeldts blogg hittar du här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Här kan du hitta fler förlossningsberättelser!

Förlossningsberättelse: ”Tredje barnet innebar ingen lätt förlossning”

Johannas förlossningsberättelse om förlossningen med tredje barnet

Att föda barn blir lättare för varje gång. Eller? När Johanna skulle föda sitt tredje barn fick hon höra talas om uttrycket ”luriga trean”, som kom att stämma rätt bra överens med hennes förlossning…

Johannas förlossningsberättelse:

”Nu ska vi se om jag ens minns det här, jag tyckte förlossningen med Celine var rätt tuff och den känns lite suddig. Men jag ska ge det ett försök. Som ni kanske vet så har jag haft mycket förvärkar under graviditeten. Det gjorde det svårt att förstå när det väl skulle vara dags och jag gick bara och väntade på att att den där riktigt onda värken skulle slå till.

Det blev rätt svårt att planera livet, eftersom jag inte visste om jag behövde vila eller om jag kunde hitta på något. Jag ville ju inte sätta livet på paus. Så istället gick jag hela måndagen utan en vila med lite småvärkar och hade vänner över på middag. På natten så började värkarna bli intensivare och mer regelbundna, jag tog två alvedon och försökte sova. Men det var rätt kört, jag började klocka värkarna och oroa mig för hur vi skulle hinna få hit barnvakt. Det skulle ta minst en timme för oss att ta oss in och få hit barnvakt och jag var helt övertygad om att det skulle gå snabbt den här gången. Samt att det återigen var natt och känslan över att lämna barnen på natten kändes inte rätt. Jag gick upp och duschade istället och det var så skönt att ta värkarna i en jättevarm dusch, så där stod jag i minst en timme. Sen la jag mig och började klocka värkarna igen. När det var ca 4 min mellan värkarna ringde vi hit Angelica som redan hade packat sin väska och de var här på 20 minuter max. Jag ville äta lite, men J tyckte vi kunde ta mackorna i bilen, så vi åkte in. Det här kunde ju gå fort tänkte vi.”

”Den luriga trean”

”Jag kunde inte haft mer fel. När jag kom in så tyckte jag ändå värkarna var hanterbara men de kom var tredje minut så både jag och barnmorskan trodde att vi skulle ha en bebis innan hon gick av sitt skift. Jag sa att värkarna var okej, men eftersom förra förlossningen tog tre timmar, och vi bor en bit bort så trodde jag att det skulle gå lika fort nu. Och hon sa bara att ...ja men du är ju pro nu så det är väl därför värkarna känns okej! Ja det har hon rätt i tänkte jag. Sen såg hon att jag bara var öppen två ynka cm. Och så har det väl varit tidigare också så seg på att öppna mig dom där första centimeterna och med två dygn av rätt mycket förvärkar trodde jag faktiskt att kroppen skulle ha avklarat betydligt mer än 2 cm? Nehepp. De var först då jag fick höra begreppet ..den luriga trean! Självklart började jag googla detta och då gick det upp för mig. Den här förlossningen behöver inte alls bli den snabbaste och enklaste!!

Så det var bara att ta en sovdos och åka hem. Redan på vägen hem blev värkarna intensivare. Jag lyckades somna på sovdosen, men sov max en timme och vaknade av varje värk som nu började göra väldigt ont, men kom mer sällan, ca var 15 minut. Sen började E klättra på mig och efter det var det helt kört att somna om. Så konstigt mina värkar beter sig, först hanterbara var tredje minut för att sen bli rätt ohanterbara och komma var 15:e minut. Hur ska man veta?

Jag låg kvar i sängen under morgonen för jag ville inte visa barnen att jag hade ont, och om jag rörde mig så blev värkarna värre så det var lika bra att ligga ner tills jag fått i mig frukost för annars visste jag inte om jag skulle få i mig frukost alls. J gick upp och gjorde scones och Angelica och Jonatan tog med barnen till lekparken.

Jag lägger mig med tensen i allrummet uppe och äter frukost. Helt plötsligt står Ciara där med hela sitt tjejgäng på 6 tjejer och undrar vad jag gör. Jag ber till Gud att jag inte ska få en värk precis då, då jag vid det här laget kved rätt rejält vid värkarna och låg och sprattlade som en fisk. Jag försökte få dom att gå ut och leka. Skickade sms till J på nedervåningen och skrev HJÄLP!. Så han föste iväg dom och då kom värken. Phjuh. Kändes som att alla var hemma hos oss just då.. Vid 12 tyckte Jonatan att det var dags att åka in. Han är nog den som varit mest stressad över att behöva förlösa mig i bilen.”

Dags att åka in igen!

”Så medan han startade bilen och stressade runt som en galning, så ville jag duscha. Men det fick jag inte. Vi ska inte föda i bilen, nu kommer du!! Så då åkte vi in. In kommer världens snällaste barnmorska och undersöker mig. Jaa, tänker jag. Som inte orkar med någon barsk och hård mormor som jag hade i slutet av C’s förlossning. Öppen 4 cm och jag var kvalificerad till ett förlossningsrum! Men äntligen! Det är så mycket lättare att gå igenom ett förlossningsarbete där än hemma med alla barn.

Jag låg med min tens och lustgas och kämpade i några timmar. Det var väldigt mycket folk på Ackis som skulle föda barn just den här dagen, så vi hade knappt en barnmorska inne hos oss under dagen. Jag sov mellan varje värk, ett under att man ens kan somna? Men det var hur lätt som helst vid det här laget. Jag hörde att Jonatan oroade sig lite för att jag sov och att jag var för trött, men de sa att det är vanligt att man sover. När jag kämpat i ca fyra timmar i det där rummet, så var jag fortfarande bara öppen 5 cm? Men vad är det här? Vad hände med min snabba drömförlossning som jag skulle ha? Nu hade det gått fyra och jag var bara öppen fem. Efter allt slit? Efter alla förvärkar sen vecka 17? Vilket skämt. Min kropp är definitivt ingen barnafödarkropp. Och så avundades jag alla som föder i bilen en sekund.

Jag hade ju skrivit i förlossningsbrevet att jag inte ville ha Eda, även om jag skrek efter det under något svagt tillfälle. Jag tycker det är lite läskigt med Eda och komplikationer efteråt. Samt att det gick ju så bra med Elysian utan eda, så varför skulle jag ta det nu? Men jag började själv känna en viss oro över att inte ha fått varken mat eller sömn, så en vilopaus nog var nödvändigt. Så vi beställde in Eda och mackor! När man vet att man ska få Eda så känns plötligt tiden fram till edan helt enormt lång. Varje värk ville jag bara ge upp och under den halvtimmen var nog den värsta under hela förlossningen. Det var då jag sa att jag ångrat mig, det blir inga fler barn, det här går inte osv. Jag måste vara väldigt rolig att lyssna på när jag föder barn.”

”Efter EDA kände jag knappt värkarna!”

”Men sen la dom edan och livet kom tillbaka! Jag fick en paus och Jonatan sprang och hämtade mat och saft och det kändes som att jag kunde äta en hel ko. Det här var himmelriket!  Jag kände knappt värkarna nu utan bara ett tryck neråt. Så när jag ätit klart och laddat nya krafter så tog dom hinnorna så att vattnet går och då satte det genast igång igen. Då var jag betydligt piggare och mer närvarande. Nu var jag öppen 10 cm och barnmorskan hyllade edan till skyarna.”

”Jag har alltid upplevt krystvärkarna som den värsta smärta man någonsin kan uppleva, men den här gången så gick det hur bra som helst. Edan tar ju bara bort värken i svanken och inte det onda man känner neråt. När krystvärkarna kom hade jag sådan kontroll, jag var medveten på ett helt annat sätt än jag varit under tidigare förlossningar. Jag låg vänd mot J som hela tiden påminde mig hur jag skulle hålla in luften och trycka på. Där var vi ett så himla bra team och det var så skönt att fokusera på honom hela tiden och hans pepp. Men min kropp var trött och värkarna svaga.  30 minuter krystvärkar har jag haft tidigare, nu hade jag säkert över två timmar och hon kom inte ut.”

”Jag kämpade och tryckte på och var helt säker på att huvudet var på väg ut, men barnmorskan stod vid sin dator och knappade. Hallå? Jag har krystvärkar kommer det ingen bebis nu?? Jättebra Johanna, Jättebra kämpat, nu är det inte långt kvar. Sa dom bara men fortsatte knappa på datorn. Det fick mig att tappa hoppet lite. De fyllde på med värkstimulerande dropp och sa att nu behöver jag inte trycka på så mycket själv utan kan vila och låta kroppen jobba. Så häftigt det är när kroppen hjälper till och krystningarna kommer mer naturligt. Nu började det hända grejer. Efter vad som känts som en evighet kom hon ut och det var egentligen bara den sista krystvärken som jag ville dö av smärta. Men snabbt därefter fick jag upp den finaste lilla skatten på mitt bröst, all smärta var som bortblåst och jag var så lycklig. ”Det är en tjej” utbrast jag. Hon låg där och tittade lite med ena ögat. En liten Ciarakopia! J fick klippa navelsträngen för tredje gången. På vårt tredje barn! 7 år av kärlek och nu hade vårt tredje barn kommit till världen. Det är verkligen helt otroligt. Innan jag träffade honom hade jag inte en tanke på barn. Men med honom kändes allt så självklart, det var honom jag skulle ha barn med och leva resten av mitt liv med. Det har aldrig funnits några tvivel!”
Tredje förlossningen - Johanna delar med sig av sin förlossningsberättelse

Masserade lilltån för att få ut moderkakan

”Då kom nästa problem, en moderkaka som inte ville ut. De började massera lilltån, som en triggerpoint för att få ut moderkakor. 45 minuter är deadine innan man får upp på operation. 40 minuter tog det efter akupunktur och en hel del krystande utan värkar med Ciara. Men efter ca 30 minuter kom den. Tack och lov!

Sen rullades vi in i ett annat rum där vi fick den berömda förlossningsbrickan. Aldrig har något smakat så gott. Där började J ringa och sms:a alla och J tog en bild. ”Det här måste vara vårt minsta barn” tänkte vi som var helt förundrade över hur liten hon var. De kom in och vägde henne. 3500, och 50 cm lång. Minst var hon, men E vägde bara 20 g mer och var 1 cm längre.

”Jag har sett alldeles för mycket Greys anatomy för att vara lugn i det skedet”

Personalen vi haft klev av sitt skift och sa hej då och förklarade att nattpersonalen kommer in snart. Det var efter det jag började känna att jag blödde mycket men jag ville inte ringa på hjälp, eftersom att det nog kommer så fort det har tid. Det har ju fullt upp med alla födande mammor och jag är ju redan klar. Så dumt! Där låg jag och höll på att förblöda och ville inte störa den hårt stressade personalen. När jag väl ringde på klockan så kom alla in i rummet. De började trycka på min mage, sätta dropp, kolla hur mycket blod jag förlorat. J tog Celine i famnen och det rullade in mig i ett förlossningsrum, där även en läkare anslöt. Deras frågande blickar. Jag har sett alldeles för mycket på Greys anatomy för att vara lugn i det skedet. En väldigt barsk barnmorska tryckte på min ömma mage med all sin kraft och jag ville bara avsky henne. När hon tillslut började få ut blodkoaglerna som hade bildats, och jag såg hennes lättade ansiktsuttryck så älskade jag henne!

J hade börjat leta efter mig vid det här laget, stackars honom som fått sitta där på rummet helt själv i vad som känts som tre timmar. Inte hade han ringt någon heller, för han ville inte oroa någon. Han hade haft en tanke på att ringa min mamma, men gjorde det inte kanske som tur var. Jag hade förlorat massor av blod under den här tiden, så när vi återförenades så sa jag bara.”Jag är trött, jag kan inte prata nu” Jag ville bara kräkas och sova.. Jag har skrivit mer om detta HÄR. 

Vi fick åka upp på BB där vi fick ett eget rum, så J kunde hjälpa mig under natten. Jag tyckte det hela var fruktansvärt just då. Även om jag förstår det bättre såhär i efterhand efter samtal med barnmorskorna på BB, så blir jag ändå ledsen när jag tänker på det. Men man glömmer fort, så det här minnena kommer också blekna. Förlossningen gick bra och hade det inte varit för slutet så hade jag nog sett väldigt positivt på den. Den kom att bli min längsta av alla barnen. Så fel jag hade.”

Missa inte att följa Johanna och hennes familj i bloggen här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Fridas förlossning blev dramatisk: ”De försökte få ut henne med tång”

Förlossningberättelse

Flera dagars misslyckade försök att sätta igång förlossningen, chockerande värkar och förlossningstång. Vimedbarn.se’s bloggare Frida Nordfeldts förlossning blev dramatisk – men belöningen blev en helt fantastisk liten flicka. Läs Fridas förlossningsberättelse här!

FRIDAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Måndagen den 16/11 hade vi en tid för ultraljud för att säkerställa vikten och även se hur hon rör sig då jag under de senaste 3 veckorna knappt känt några rörelser alls. På ultraljudet räknade dom att hon redan då vägde 3,9kg (2 veckor innan BF) och de kunde även se att hon var väldigt lugn där inne. Förmodligen för att det inte finns någon direkt yta för henne att röra sig på.

Vi fick komma tillbaka dagen efter (tisdag 17/11) för att göra nytt CTG och även träffa en läkare. Där och då fick vi order om att igångsättning skall påbörjas på en gång. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag ville verkligen inte bli igångsatt men ville inte gå över tiden och få en för stor bebis. Så både jag och K vart väldigt chockade och jag fick tillslut panik och började gråta. Helt plötsligt var jag absolut inte redo att föda barn.

Vi hade inte förberett oss än, jag hade inte tvättat bebiskläderna, kokat nappar eller packat BB väskan.. Och min syster Maria skulle ju vara här när det var dags att åka in. Vi hade ingen hundvakt. Allt blev totalt kaos i mitt huvud där och då. Jag bad om att få vänta några eller någon dag med att starta igångsättningen. Men läkaren ska strikt nej. Jag bad om att få åka hem och packa väskan åtminstone och komma tillbaka några timmar senare, men jag fick en timme på mig.

Väl på plats så fick vi vårt rum direkt. Där blev jag inskriven och det diskuteras olika metoder av igångsättning. Jag blev uppkopplad på CTG och helt plötsligt hade jag sjukt regelbundna förvärkar och som var väldigt starka. Förmodligen blev det så av all min stress. Men det betydde att de inte kunde starta igångsättningen på en gång utan jag fick en sovdos så jag kunde sova och försöka slappna av lite och se om det sätter igång av sig själv eller om det klingar av. K åkte hem och sov för att ladda upp inför morgondagen!

Nästa dag (onsdag 18/11) klev K in i rummet vid 8.00 på morgonen, och en stund efter var det dags för att träffa läkaren. Vid 11.00 startade vi igångsättningen med att sätta in en s.k.a Tea Bag i livmodertappen som skall göra att jag öppnar mig och även mjuka upp tappen.”

Värkarna hade ingen effekt

”Efter 1 timme började värkarna med 3 minuters mellanrum. Jag kunde andas igenom dom men det gjorde för jävla ont. Efter ca 8 timmar av värkarbete med både hjälp av smärtstillande och pilatesboll så fick de ta ut Tea bagen. Min livmoder blev överstimulerad av denna metod vilket gjorde att jag inte öppnade mig alls utan fick bara riktiga värkar som då inte gjorde någon nytta.

Så för att kunna gå vidare med ny metod så behövde min kropp återhämta sig och värkarna behövde avta eller åtminstone inte vara regelbundna. Så det blev en ny sovdos och ladda inför nya tag dagen efter. Men natten bestod av värkar hela hela tiden och ingen smärtstillande hjälpte.

Torsdag 19/11 var jag äntligen redo för ny metod. Jag var helt plötsligt taggad till tusen för att föda barn, men ångrade mig ganska fort sen när väl nya värkar sattes igång. Nu fick jag en tablett uppkörd i tappen och samma sak hände denna gång. Värkarna blev ännu starkare denna gång, jag skrek, svettades och grät mig igenom varenda värk i ytterligare 8 timmar. Denna gång hade jag en brutal värk där nere så jag kunde nästan känna hur jag öppnade mig och att saker började hända där nere.

När väl läkaren kom för att undersöka mig så ville jag bara smälla till honom. Hade inte hänt NÅGONTING där nere. Nada. Så ytterligare ett dygn med värkar som då inte gjort någon som helst jävla nytta. Hade varit lättare att ta sig igenom värkarna när man känner att man kommer ett steg närmare målet. Men nu var jag alltså inne på nästan 3 dygn utav ren jävla smärta.”

Öppen en cm – efter fyra dagar

”Så nu var vi inne på dag 4 (fredag 20/11) och det var dags för en ny tablett. Blev undersökt innan och hade öppnat mig 1 cm. Hade svårt att bli glad för det kändes förjävla lite med tanke på att jag återigen haft en natt med riktiga förlossningsvärkar som då knappt gjort nytta igen. Jag kan ju erkänna att jag bröt ihop var och varann minut under denna tid. Att föda barn kändes så himla långt borta trots all smärta och pina.

Läkaren ville att jag skulle öppna mig till minst 2 cm för att de sedan skulle kunna ta mitt vatten.

Nu hade jag läget skapligt under kontroll, satt på pilates bollen nästan hela tiden. Försökte titta på serier på datorn för att koppla bort alla värkar.

Mina värkar hade eskalerat vid 14.30-tiden och jag smsade K vid 15.15 att jag går in i duschen nu, ifall du undrar om jag inte svarar.

Att duscha var helt magiskt mot värkarna och smärtan där nere. Jag spolade väldigt varmt vatten på magen i ca 30 minuter. Sen så small det till i magen. Kändes som att någon stack hål på en stor fet ballong i magen på mig. Jag ser hur det börjar sippra ljusrött vatten på golvet i duschen. Och smärtan efter blir olidlig.

Väl ute ur duschen så sätter jag på mig min morgonrock och tofflor, ringer på klockan. Smsar K 15.50 att kom hit nu. Mitt vatten har gått!”

”Det enda jag svarade var: epidural”

”Han ringer i panik, och blev nog rätt stressad där. Och körde till sjukhuset på typ 3 minuter.
Jag skriker och slår sängen av ren och skär smärta. Jag ville ha lustgas NU. Men det fick jag inte förens det var dags att åka upp till en förlossningssal.

Jag fick en spruta i låret med någon smärtstillande. Hjälpte inte ett skit! Blev undersökt av min favoritbarnmorska och som gladeligen sken upp som en sol samtidigt som hon fingrade där nere. ÄNTLIGEN hade det hänt ngt!! Öppen 4cm!
Vattnet fortsatte forsa ur mig på golvet och nu var det äntligen dags att bli förflyttad till förlossningssalen!

Värkarna var just nu DET VÄRSTA JAG NÅGONSIN KÄNT, och kom med 1 minut emellan. Jag trodde jag skulle gå av. Bokstavligen GÅ AV. Min kropp var så trött och sliten här att jag hade från och med nu tappat kontrollen.
Rullstolen kom rullandes med en portabel lustgas. Försökte med lustgasen men det funkade tyvärr inte på mig. Jag blev bara lite snurrig av det men kunde inte kontrollera värkarna.. Jag hade ingen koll längre och smärtan trodde jag skulle döda mig.

Klockan är nu runt 17.00 och jag försökte hantera värkarna med hjälp av lustgasen men jag tappade bara kontrollen ännu mer. Det enda jag ville ha just då var epidural. Jag minns hur jag tjatar om det och oavsett vad barnmorskan frågar mig så svarar jag bara epidral på alla hennes frågor. Tillslut insåg hon nog att det inte gick att kommunicera med mig så narkosläkaren kom och det var äntligen dags för epidural! Men först skulle jag bli undersökt. ÖPPEN 9 CM!

Det svåra var att hinna sätta epiduralen då jag hade värkar i princip varje 30e sekund nästan. Så han fick avbryta flera gånger för jag behövde röra på mig, skrika och kvida. Men tillslut lyckades han och det var HIMMELRIKET! Värkarna började avta lite, eller jag kände dom inte lika mkt iallafall så jag fick en möjlighet att vila en stund. Jag var vid det här laget så himla trött. Jag minns hur jag emellan värkarna somnade till, kunde verkligen inte hålla ögonen öppna.
Nu var det bara att vänta på att jag skulle öppna mig den sista centimetern.”

Bebisen låg med ansiktet uppåt

”När klockan började närma sig 22.00 så var jag äntligen fullt öppen och det var dags att börja krystarbetet.
Däremot så märker dom att bebis ligger med ansiktet uppåt (ska ligga neråt med ansiktet) så vi behövde vänta lite till för att se om hon ville snurra runt själv.

Efter ett tag (minns inte tider här och nu) så hade hon vridit sig ett halvt varv så vi satte igång med att krysta. Helvete vad obehagligt detta var och smärtsamt. Kändes som att jag skulle gå sönder totalt! Krystarbetet blev väldigt långdraget då det inte hände så mkt. Hon sjönk inte ner i bäckenet och hon ville inte vända på sig. Jag fick kämpa i ungefär 4 timmar utan resultat. Hennes hjärtljud svajade rejält och jag började bli riktigt riktigt trött. Jag orkade inte en krystvärk till efter ett så långt krystarbete. Jag ser hur min barnmorska börjar bli rejält orolig för bebis hjärtljud och läkare efter läkare kommer in i rummet och analyserar min CTG och hjärtljuden.

Snabbt där och då bestäms det att de måste hjälpa mig att få ut henne NU. Beslutet blev att det skulle bli med sugklocka och tång.

Och för att vara på den säkra sidan så ville som göra det nere i en operationssal ifall det inte skulle lyckas. I vanliga fall görs det i förlossningssalen direkt.

Klockan är nu 01.00 natten till lördag 21/11 och jag rullades ner snabbt till operation. Känslorna jag hade just då går inte att beskriva. Jag var livrädd. Jag hade nu under flera dagar tappat kontrollen helt. De lyfter mig till operationssängen och får lägga upp benen i en gyn position. Kristoffer får sätta på sig skyddskläder och jag ser tårar i hans ögon. Jag ser igenom hans fasad. Han försökte verkligen vara stark inför mig för att hålla mig ovanför ytan, men jag såg igenom det. Han var så rädd. Allt gick så fort nu så har lite svårt att skriva ner det rätt.

Epidralen kontrollerades och jag hade fått tillbaka känsel på flera ställen på benen, så mer epidural sattes.

Nu ligger jag bakom skynket och det var nu dags för tången. Jag låg och tittade upp i taket, försökte slappna av men lyckas då titta på operationslampan som är ovanför min mage. Där speglar det sig så jag ser EXAKT vad dom gör där nere.”

”Barnmorskan drog för kung och fosterland”

”En barnmorska står med foten upp mot sängen och drar för kung och fosterland med tången. En tång som ser exakt ut som en bultsax man knipsar lås med.
Detta var en mardröm att se. Hade aldrig förstått att det var såhär dom skulle behöva göra. Jag minns hur jag börjar gråta ännu mer och rädslan nu var obeskrivlig. Jag var rädd för att bebis inte skulle klara det eftersom hennes hjärtljud varit väldigt låga under en längre tid nu.. Jag var rädd för att jag inte skulle överleva. Jag låg och planerade livet efter att jag gått bort..

Efter att de har kämpat med tången ett tag så inser dom att hon har navelsträngen två varv runt halsen och varken bebis eller jag orkade mer nu. Så spinalbedövning sattes och det blev dags för ett akut kejsarsnitt.

Innan de ska påbörja snittet så får jag ingen luft. Paniken uppstår för jag kan verkligen inte andas. Syrgas ges men ger ingen effekt. Spinalbedövningen har alltså tagit för högt upp. Jag var bedövad ända upp i halsen. Narkosläkaren ville söva mig eftersom det nu var bråttom, men min läkare kämpade för att jag skulle få vara vaken efter allt jag gått igenom nu så var det viktigt att jag fick vara vaken under själva snittet.

De gav därför något slags motmedel som sänkte bedövningen och nu kunde de äntligen sätta igång med snittet!

Kristoffer sitter bakom mig och klappar mig på pannan Samtidigt som låten Vart du än går med Lisa Nilsson spelas från min mobil. Det var min önskan att få lyssna på egen musik under tiden de plockade ut henne. Låten påminner mig mycket om min mamma och det blev otroligt mycket tankar där och då om hur ledsen jag är att hon inte är här nu.. Att min dotter inte kommer ha sin mormor här. En mormor som är den stoltaste i himlen! Mitt under låten så hör vi ett skarpt bebisskrik!

02.25 föddes vår älskade Kimberly! 54cm!
02.37 lades hon på mitt bröst medan jag blev ihopsydd!

Det går inte ens att beskriva den lycka vi kände där och då. Allt som hänt och all smärta som jag hade innan bara försvann. Att se lyckan i Kristoffers ögon var det absolut största ögonblicket. Jag såg redan då en stor förändring hos honom. Han tog ett sånt kliv in i vuxenvärlden och helt plötsligt såg jag honom med andra ögon. Kärleken är obeskrivlig!

Min rehabilitering efter blev väldigt tuff eftersom min kropp fick gå igenom både en vaginal förlossning och ett kejsarsnitt. Jag gick på mycket morfin och andra smärtstillande medel under tiden på sjukhuset efter men det tog aldrig bort min smärta. Jag grät var och varannan minut pga av smärtan och för att jag kunde inte ens sätta mig upp eller resa mig upp. Kände mig som världens sämsta mamma som inte kunde ta hand om min egen dotter då. Var tvungen att ringa på en barnmorska om hon behövde äta, byta blöja eller bara bli buren..

Kristoffer var hos oss på sjukhuset så mycket han bara kunde! Jag minns att jag vaknade mitt i natten ur min morfindimma och ser Kristoffer sitta i stolen intill mig gråta. Jag trodde aldrig någonsin att denna förlossning skulle ta så hårt på honom som det gjorde. Jag har förstått nu hur rädd han faktiskt var att förlora mig och hur jobbigt det var för honom att se mig sådär.. Och att se mig rädd och svag som annars alltid är den starka och den som håller allt uppe, och nu helt plötsligt så var det jag som var den svaga. Det gjorde honom ännu mer orolig och rädd..

Jag har verkligen fått det bekräftat att jag gift mig och skaffat barn med den rätta iallafall! Denna man har varit ett fantastiskt stöd genom både graviditet, förlossning och efteråt. Efter förlossningen fick han hjälpa mig att gå på toa, torka mig, byta bindor, torka alla mina tårar, byta kläder på mig när jag kissade på mig samtidigt som han fick ta hand om Kimberly första tiden hemma.

Det har verkligen inte varit lätt, vi kämpar än idag med att rehabilitera oss från all trauma. Det är otroligt jobbigt psykiskt och jag försöker bearbeta allt varje dag men får såklart mina bakslag där jag kan gråta i timmar. Fick även ett bakslag fysiskt för någon vecka sen då jag fick åka ambulans in till sjukhuset pga av att jag inte kunde andas. En ny rädsla kom för oss båda. Fick lämna Kimberly hemma med min syster som i sin tur också blev otroligt rädd och orolig. Det var infektion på båda lungorna och öven för mycket vätska runt hjärtat. Detta var alltså en bieffekt av den tuffa förlossningen..

Nu ska jag försöka avsluta detta kapitel och ber om ursäkt för om denna del skrivs lite kall och okänslig men det var otroligt jobbigt för mig att gå igenom allt. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv! Men nu ska vi njuta av vår kärleksbubbla och tillsammans ta oss vidare! Vi har fått den vackraste gåvan i världen, vår lilla prinsessa!”

Missa inte att följa Frida och hennes familj i hennes blogg, som du hittar här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

stats