Förlossningsberättelse | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Emmas förlossningsberättelse: ”Jag råkade dra ut lustgasen mitt i en värk”

Emma Lindsjös förlossningsberättelse

Vimedbarns toppbloggare Emma Lindsjö delar med sig av hur det gick till när hennes andra dotter, Millie, kom till världen på Centrallasarettet i Växjö.

En vattenavgång som visade sig vara kiss, en jätteblöja och en lustgasslang som ställde till det mitt i en värk – Vimedbarns toppbloggare Emma Lindsjös förlossningsberättelse innehåller både det ena och det andra.

”Förlossningen var en dröm”

I slutet av juli kom äntligen dottern Millie, Alicias lillasyster, till världen. Samma dag hade Emma klippt hela gräsmattan och promenerat fyra kilometer, utan aning om vad som skulle dra igång samma kväll. Nu beskriver Emma hela händelseförloppet i sin blogg. Vi på redaktionen frossar ju mer än gärna i förlossningsberättelser, och kunde såklart inte låta bli att beröras av Emmas fina historia.

– Denna förlossningen var verkligen en dröm för mig, skriver Emma i bloggen och vi är verkligen så glada för hela familjens skull.

Grattis Emma, och välkommen till världen Millie!

Hela Emmas förlossningsberättelse hittar du här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Förlossningsberättelse: Maria förlöstes med urakut snitt

Hur är det när förlossningen blir allt annat än det man tänkt sig? Efter graviditet med skakig kontakt med vården fick Maria förlösas med omedelbart snitt, och var nära att förblöda på kuppen. Nu delar hon med sig av sin berättelse.

Den 6 juli 2015, på Maria och hennes man Pärs bröllopsdag, fick de veta att de väntade sitt andra barn. Glädjen var total.

– Det enda som oroade mig var att jag sedan 17 års ålder har haft högt blodtryck och äter medicin för det, berättar Maria för Vimedbarn.se.

I vecka 18 var det dags för rutinultraljud. Maria hade sett fram emot att få se sitt barn för första gången, och till hennes lättnad såg allt bra ut. På kontrollen fick Maria berätta om sin hälsohistoria, och barnmorskan som gjorde ultraljud var tydlig med att hon inte borde gå över tiden på grund av blodtrycket.

– Egentligen ska personer som har någon sjukdom eller liknande som kan påverka barnet gå på ett extra ultraljud i vecka 34. I mitt fall hade det varit bra att kolla om barnet växt som det skulle, eftersom högt blodtryck kan påverka tillväxten, förklarar Maria.

Men trots att barnmorskan de träffade var mån om att Maria inte skulle gå över tiden tyckte hon att ett extra ultraljud var överflödigt eftersom allt såg så bra ut.

– Jag skulle ”bara” höra av mig ett tag innan beräknad födsel för att få en tid för att bli igångsatt. Min barnmorska på MVC blev väldigt upprörd över det här, men vad skulle man göra? Vi tänkte att man skulle kunna lita på att läkarna kan sina saker, berätta Maria.

Hade inte känt bebisen röra på sig på hela dagen

En dag i vecka 36+1 kunde Maria inte känna bebisen röra sig på hela dagen. De åkte in på en kontroll som till hennes lättnad visade att barnet mådde bra, men Maria var det sämre med. Blodtrycket var betydligt högre än det borde trots medicineringen. När man mätte bebisen visade det att hon växt, men nog skulle bli ganska liten. Att Maria inte skulle få gå över tiden blev ännu en gång konstaterat.

– Men eftersom jag mådde bra i övrigt gjordes inget åt saken, och jag fick en tid för en ny bedömning en dag efter BF. Jag kände mig både förvirrad och chockad, berättar Maria.

För att få stöd ringde hon sin MVC-sköterska. Hennes råd var tydligt – packa väskan, ta med den till nästa bedömning och säg att ni inte åker någonstans förrän ni har ett barn med er hem.

Trodde att vattnet hade gått – upptäckte ett blodbad

En dag efter beräknad födsel var Maria och hennes man på plats på sjukhuset. Efter en del tjat, och hård fakta, fick de till slut en plats för igångsättning på förlossningen. Maria fick medicin och hörde att det antagligen skulle dra igång på allvar under morgonen därpå.

Vid 21.30 hade värkarna varit igång ett tag, men var fortfarande hanterbara. Klockan 02.00 vaknar hon av att det är blött överallt.

– Jag tänkte att det var vattnet som hade gått och tittade på min hand, men den var röd. Full av blod! Jag hoppar ur sängen och säger till Pär att ringa på klockan, berättar Maria.

Samtidigt fortsätter blod att forsa ur Maria. En barnmorska kommer in och beordrar henne att lägga sig ner i sängen, och strax därpå kommer fler människor in i rummet och Maria rullas iväg.

– Jag får åka in på operation direkt, och sövs snabbt utan någon information, säger Maria.

Ida föddes med hjälp av urakut snitt

Klockan 02.09 föds en fullt frisk liten Ida med hjälp av urakut kejsarsnitt. Det visade sig att Marias moderkaka brustit och att hon förlorat 1,9 liter blod på mindre än tre minuter.

– Tänk om vi inte hade fått komma in till sjukhuset från första början, det kändes ju inte helt osannolikt med tanke på alla turer fram och tillbaka. Då hade moderkakan brustit hemma, och då hade jag förblött och min dotter inte fått något syre. Vi hade tur att vi träffade rätt läkare den dagen, och att vi vågade stå på oss. Men det är så hemskt att det ska behöva handla om det, berättar Maria.

När vi pratar med Maria har det gått en månad sen den mardrömslika förlossningen, och händelsen har blivit anmäld.

– Nu när jag ser tillbaka på det hela kan jag känna sorg över att jag inte fick höra det första skriket, ha henne på mitt bröst eller vara med när hon vägdes första gången. Men allra mest känner jag såklart glädje över att jag fick ett frisk barn. Jag har insett hur snabbt livet kan vända, och att det gäller att verkligen ta vara på det.

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Jessica Olérs: ”Mitt vatten gick i väntrummet hos min barnmorska”

jessicaolers

Är det inte underbart att läsa förlossningsberättelser? Vimedbarns toppbloggare Jessica Olérs delar med sig av sin fina förlossningsberättelse med sonen Noah.


Tänkte jag skulle dela med mig av min förlossningsberättelse till er. Även om det i juli är två år sedan så minns jag den som igår. Noah var beräknad till den 7 juli men jag hade räknat med att gå över tiden. Trodde dock inte att jag skulle behöva vänta så länge som vi fick.

Vi hade bestämt att min syster också skulle vara med på förlossningen. Dels för att hon fött två barn men även för att jag var otroligt nervös och lite rädd inför det som skulle komma. Så när hennes familj åkte till Gotland flyttade hon in hos oss och gjorde oss sällskap i vårt väntande. Först tyckte jag att det var helt ok men ju längre tiden gick desto jobbigare blev väntan.

”Mitt vatten gick i väntrummet hos min barnmorska”

Jag fick göra extra ultraljud och jag besökte min barnmorska för hinnsvepning men inget hände. Till slut var min syster tvungen att åka till sin familj på Gotland och det kändes faktiskt helt ok. Jag visste att jag och Rasmus skulle klara det tillsammans om det bara ville sätta igång någon gång. Jag hade ju sett framför mig hur jag skulle vakna mitt i natten av att vattnet gick och hur vi sedan i ilfart skulle ta oss i taxi till BB Sophia. Så blev det inte!

Mitt vatten gick i väntrummet hos min barnmorska när jag var där för min andra hinnsvepning. En stor fläck lämnade jag kvar på soffan och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Nu var det dags! Ack så fel jag hade…ingenting hände och jag var så besviken. Efter två dygn om inget hänt skulle jag ringa förlossningen för igångsättning så på söndag morgon den 20 juli ringde jag.

Vi skulle komma in till lunch för en undersökning. Allt såg bra ut, de skickade hem oss med orden; Åk hem, vila och ät en rejäl middag så kan ni komma tillbaka vid 19 för inskrivning och igångsättning. Inte alls så som jag sett framför mig men är det något jag lärt mig så är det att just detta kan man inte styra över. Lite jobbigt för mig och mitt kontrollbehov. Sagt och gjort, vi åkte hem och försökte vara så avslappnade som möjligt…snart, snart skulle vi få träffa vår bebis. Strax innan sju tog vi bussen in till förlossningen och väl på plats fick vi vårt rum och info om vad som skulle hända härnäst.

LÄS OCKSÅ: Josefin Lustig: ”Man är så mycket starkare än man tror” ››

Jag skulle få dricka en shot varannan timme som skulle sätta igång förlossningen och vid 21 fick jag den första. Efter den tredje shoten hade jag rejält ont och kunde absolut inte sova. Jag ringde på klockan och in kommer de med en fjärde shot. Efter att ha undersökt mig inser de att den inte behövs, nu är det dags att flytta sig till förlossningen. Jag väcker Rasmus och säger att nu är det dags.
Strax efter halv fyra på natten kommer vi till vårt förlossningsrum. Värkarna är hanterbara och jag lägger mig i ett varmt bad. Under tiden jag ligger där ökar smärtan och jag får lustgas för att lindra vilket funkar bra. Smärtan ökar dock och till slut erbjuds jag sterila kvaddlar. Sterila kvaddlar var något jag verkligen inte vill ha men där och då känns det som en mycket bra idé…ville bara få bort smärtan från värkarna. Att sätta kvaddlarna gjorde ont men när de väl var klart lindrade de smärtan jättemycket och jag kunde andas ut en stund.

”Jag tappar andningen och får nästan panikångest”

Men självklart kom smärtan tillbaka och denna gång med större kraft. Vi provade kvaddlarna igen men denna gång utan effekt. När barnmorskan säger att de måste ge mig värkstimulerande  dropp för att förlossningsarbetet avstannat vill jag bara ge upp. Har jag haft så här ont men inget har hänt?! De sätter droppen och värkarna kommer ofta och med sådan kraft att jag tillslut tappar det totalt. Jag tappar andningen och får nästan panikångest. När barnmorskan erbjuder mig epidural är jag inte sen att tacka ja. Tycker dock att läkaren dröjer och blir arg och skriker…nu, jag vill ha den NUUUU. Efteråt när jag tittade i min journal ser jag att läkaren kom efter ca 20 minuter men där och då kändes det som jag fick vänta i timmar…

När epiduralen väl sitter så är det som att komma till himmelriket. Jag kan prata, äta och vara med på ett helt annat sätt. Helt underbart! Efter några timmar börjar jag dock känna värkarna igen och får panik. Ber dem att fylla på men får till svar att de tror att det snart är dags för bebis att komma ut och att de måste undersöka mig först. Jag minns att jag tänker, snälla gör så att jag inte är helt öppen igen så att jag kan få påfyllning men icke, det blir ingen påfyllning.

LÄS OCKSÅ: Natascha Green:”Jag var inte redo att förlora någon igen” ››

Där blir det helt svart för mig. När jag är vid medvetande igen sitter jag på pallen jag i mitt förlossningbrev bett att få ha när jag föder. Rasmus sitter bakom mig och håller mig medan min kropp arbetar av sig självt känns det som. Det går inte att hålla emot när krystvärkarna kommer och jag hör ett ljud och undrar vad det är som låter. Inser att det är mina vrål. Det gör så fruktansvärt ont och jag tittar på barnmorskan för att försöka se på henne hur långt det är kvar. Helt plötsligt säger hon; om du vill ta emot er bebis så får du komma ner med händerna nu.

Jag tar mina händer och tar emot den varma lilla kroppen som skriker som en stucken gris. Jag får upp det lilla knyttet på bröstet och känner mig så omtumlad och lycklig. Vår bebis är ute nu. Vi blir flyttade till sängen där vi bara ligger och tittar på vår lilla bebis. Efter en stund inser vi att vi inte vet om det är en pojke eller en flicka så vi lyfter lite på benet och skymtar en liten snopp.

Efter att de sytt ihop mig kommer den efterlängtade brickan med cider och smörgåsar, sååå gott det smakade! Är fortfarande helt omtumlande efter allt som hänt och säger till Rasmus att det här gör jag inte om, det blir inga fler barn. Och så kände jag faktiskt ett bra tag efteråt. Nu har jag dock ändrat uppfattning, det är klart att Noah ska få ett syskon någon gång i framtiden.

Det roliga är att Noah föddes den 21 juli, samma dag som min syster. Av alla 365 dagar som finns på året valde han just denna dag. Så lustigt!

Vill du läsa fler förlossningsberättelser? Klicka här ›› 

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

stats