Etikett: Förlossningsberättelse

LOPPI:s toppbloggare Josefin Lustig har fött båda sina döttrar utomlands. Med äldsta dottern Lucia var det nära att maken Mikael inte hann hem till förlossningen men det gjorde han som tur var. Läs Josefins förlossningsberättelse nedan.

Kl 02.30 den 4 Augusti vaknar jag av smärta i ländryggen. En smärta som jag inte känt förut. Jag tänkte såklart att det kunde vara riktiga värkar. Men jag vågade inte hoppas på för mycket. Men efter det kunde jag inte somna om eftersom att det kom en värk var 10 minut hela natten. Jag tänkte att jag skulle vänta och se om det fortsatte likadant eller om det skulle stanna av. Jag hade läkartid klockan 11 den 4 Augusti så jag åkte dit och sa att jag haft värkar hela natten. Han gjorde en vanlig undersökning och sa att jag skulle åka hem och se hur det fortsatte. När jag kom hem halv 12 så fortsatte värkarna. Jag skrev upp alla värkar på ett papper så jag hade koll på hur länge det var mellan varje. Till slut behövde jag inte skriva längre för då kom dom så tätt att jag bara hann värma en blöt handduk mellan varje. Det hjälpte mot smärtan.

Mikael var inte hemma när allt började. Han var fortfarande kvar i Tjeckien där han hade spelat match. Han skulle inte komma hem förrän vid 4 på eftermiddagen. Mickes familj var hos oss medan han var borta. Vilket var väldigt skönt för mig, slippa vara ensam när det kunde komma en bebis när som helst. Vi skojade om att hon gärna fick komma ut på torsdag eftermiddag för då skulle Micke hinna hem och dom skulle hinna träffa henne innan dom skulle åka hem igen. Det var nästan så att det blev så!

LÄS OCKSÅ: Emmelie Andersson: ”Värkarna kom så tätt att jag inte hann andas” ››

”Allt blev lättare när han kom”

Jag smsade Mikael tidigt på morgonen och sa att jag trodde att jag fått värkar. Han svarade inte förrän några timmar senare eftersom att han låg och sov. Sen satte han sig på flyget och fick inte veta något mer förrän han landat. Jag skickade ett sms och sa att jag åkte in till sjukhuset och att hans pappa hämtar honom på flygplatsen. Så jag och Malin (Mickes syster) åkte in till sjukhuset vid 2 tiden. Jag tänkte vänta på honom hemma men då kom jag på att dom har badkar på sjukhuset som skulle vara väldigt skönt för ryggen. Det tog bort den värsta smärtan. När jag kom in till sjukhuset var jag öppen 4 cm! Jag som trodde att hon skulle säga att jag kunde åka hem och vänta. Jag satte mig i badkaret och väntade på att Mikael skulle ringa. Jag blev lite nervös när jag redan var öppen så mycket eftersom att det är de första cm som brukar ta längst tid. Men han hann dit utan problem. Vid 4 kom han äntligen och jag kunde slappna av. Förutom att värkarna bara gjorde mer och mer ont. Men allt blev lättare när han kom.

Efter ett tag kunde jag inte sitta kvar i badkaret längre. Dessutom satt jag där lite för länge för jag lyckades få feber. Jag valde att lägga mig i sängen och andas in lustgas. Det var väldigt skönt till en början. Jag kände mig full och masken luktade jätte konstigt. Det var lite kul med lustgas. Jag har ingen koll på tiden, när jag började med lustgas osv. Men efter ett tag började jag fundera på epidural. Barnmorskan trodde jag skulle klara mig bra utan. Ville jag ha det så var jag tvungen att ta det på en gång eftersom att man inte kan ta det när man öppnat sig för mycket. Barnmorskan gick ut, jag funderade i en minut och beslöt mig för att ta den. Det gjorde inte ont alls att sätta in den. Det var en konstig känsla när den började värka, mitt högra ben domnade bort. Smärtan försvann helt ett tag. Det var skönt, eftersom att det gjorde att jag kunde samla krafter. Jag var öppen ca 8 cm när jag tog epiduralen. Det var nästan för sent för mig att ta den. Men hon hade inte sjunkit ner tillräckligt långt så det var därför jag fick ta den. Fram till att jag tog den så gick allt ganska snabbt. Då stannade allt av. Värkarna blev svagare och det gick inte framåt. Till slut fick dom göra så att mitt vatten gick. Om det inte började hända något efter det så skulle jag vara tvungen att ta dropp som gjorde värkarna starkare. Vilket jag var tvungen att göra.

Efter ett bra tag blev värkarna bara starkare och starkare igen. Till slut fick jag börja med lustgasen igen. Den slutade jag med när jag fick epidural. Efter många timmar så var det äntligen dags för slutspurten. Jag frågade henne hur jag skulle veta när det var dags att börja trycka, det märker du säger hon. Och det gjorde jag! Konstigt nog så kom det jätte naturligt. Som att kroppen hade gjort det förr. Efter att ha haft krystvärkar i 25 minuter var hon ute, vår fina tjej. 00.39 den 5 Augusti kom hon ut. Hon var 51 cm lång och vägde 3075 gram. Hon kom 9 dagar tidigt.

LÄS OCKSÅ: Sandra Cederbom: ”Nu kommer den! Nu kommer den!” ››

”Man är så mycket starkare än man tror”

Jag hade aldrig klarat det utan Mikael, även om jag fick klara första delen ensam. Det gick hur bra som helst. Men sista timmarna hade jag inte klarat utan honom. Han gjorde mig så mycket starkare. När jag trodde att jag inte orkade mer så fick han mig att orka dubbelt så mycket. Man är så mycket starkare än man tror. Dagen efter hade jag absolut inte klarat mig utan honom. Han fick göra allt, köra mig i rullstol, hämta mat. Ja, allt.

Förlossningen blev inte som vi hade tänkt, jag tänker inte gå in på några detaljer för er. Men jag hade velat att slutet blev annorlunda. Att allt hade vart bra och vi hade fått mysa med henne från första början. Nu fick vi vara utan henne i 2 nätter. Vi blev kvar på sjukhuset i 4 nätter.

Vi fick äntligen komma hem, men vi fick åka hem utan Mikael. Han var tvungen att åka tidigare än oss för att åka och spela landskamp. Men Malin stannade kvar hos oss så vi slapp vara ensamma första dagarna. Det var verkligen till stor hjälp. Några dagar senare kom han äntligen hem, Malin åkte hem dagen efter och vår vardag som en liten familj startade.

Lucia Elisabet Lustig, vi älskar dig mest av allt! Du är det bästa som hänt oss.

Vill du läsa fler förlossningsberättelser? Klicka här ››

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

I veckans förlossningsberättelse berättar Vimedbarns bloggare Isabella Portnoff om hennes tuffa och långdragna förlossning med dottern Amiya. Läs hela Isabellas förlossningsberättelsen nedan. 

Allt började egentligen tidigt förra veckan. Jag kände något visst i kroppen som jag inte känt tidigare i min graviditet. Bland annat ett större tryck neråt men även någon slags molande mensvärk som inte ville ge sig. Ända sen tidigt i graviditeten har jag också haft en magkänsla att jag skulle föda tidigt. De flesta sa nej, förstföderskor går ofta över tiden. Men någonstans så hade jag på känn att Amiya var en nyfiken liten tjej. Dessutom hade jag ju även fått höra på alla mina kontroller i London att hon var en väldigt stor bebis vilket var lite oroande. Inte vill man trycka ut en jättebebis. Så jag gick och hoppades på att hon skulle komma tidigare.

Onsdagen 26 mars så skulle jag hämta ett matbord hemifrån en tjejkompis som bor ungefär 10 minuter ifrån mig. Jag anser ju självklart att jag är stark nog att hämta det själv med hjälp av Nicolina, utan bil. Så vi bär bordet hela vägen hem till mig, vilket tog ca 45 minuter. Och när vi kom hem så kände jag ett otroligt tryck neråt och ännu kraftigare mensvärk men tänkte att jag bara var överansträngd. Vi gick senare på kvällen på en middag med några tjejkompisar och kom hem sent. Nicolina bestämde sig för att sova hos mig den natten på grund av tidigt jobb dagen efter.

Under natten till torsdagen kände jag kraftigare mensvärk och sov inte särskilt bra. Kändes som att jag behövde göra både nummer 1 och 2 samtidigt och gick på toa vid 2-tiden. Bara kiss. Vaknade till än en gång vid 4 och gick på toa med samma känsla som tidigare. Av någon anledning höll jag ett papper mellan benen och då inser jag att min slempropp gått. Fick lite panik. Vad gör jag nu? Jag väckte Nicco, ringde sjukhuset och ringde även Tyrone som då låg och sov hemma i London. ”Okej, vad gör vi nu?” sa han. Inte visste jag vad som skulle hända så vi bestämde för att avvakta. BB sa även åt mig att somna om och vänta tills jag kände värkar. Inte kunde jag somna om. Vid 6 tiden sprang jag i panik till toa igen och det kom vätska den här gången. Vi bestämde med BB att åka in. Tyrone bestämde sig för att boka första bästa flyg till Stockholm utifall att.

Väl på förlossningen så sa dom att det var falskt alarm och att det inte var fostervattnet som gått men att jag ändå hade ”en fin värk” per 10 minut. Dom rådde mig till att gå hem och vila å ladda med kolhydrater. Envisa jag gick inte hem och vilade. Jag åkte med min syster Rosanna till Arlanda för att hämta Tyrone. Därefter stannade vi i Sollentuna centrum för att storhandla mat och shoppa lite. Jag kände inga smärtor vid det här laget men hade sammandragningar då och då.

När vi äntligen kom hem till lägenheten runt 17.00 så kände jag att jag borde äta och sova. Var helt slut efter natten och all oro och ovisshet. Men klockan 18.00 gick vattnet. SHIT, nu vet jag hur det känns när vattnet går tänkte jag. Jag sprang från soffan till toaletten och vattnet bara forsade och fortsatte forsa ner i toaletten. Min syster ringde Danderyds förlossning och de visade sig att alla sjukhus i Stockholm var fulla så vi fick besked att åka till Södertälje. Jag ringde Nicolina som planerat att åka in med mig och Tyrone till förlossningen och sa att hon fick komma till mig fortast möjligast. Pappa skjutsade in mig och Tyrone och Nicco till BB Södertälje där vi blev inskrivna klockan 19.00 och det kändes bra att veta att jag inte skulle bli hemskickad.

LÄS OCKSÅ: ”Susanna: ”Det var en mirakulös förlossning” ›› 

Vi fick ett rum med två sängar där vi alla skulle somna efter att Tyrone och Nicco hade handlat Thai mat till oss. Hade fortfarande inte så ont men var alldeles för exalterad för att somna om. Nu skulle det ju hända när som helst! Jag fattade fortfarande inte att det var sant. Gick upp med jämna mellanrum för att kissa och för varje gång jag vaknade till när jag väl somnat kände jag kraftigare mensvärk och tryck neråt. 1 på natten började det göra ont och på fredagsmorgonen vid 6 tiden så hade jag jätteont. Allting är lite suddigt från den tiden. Det gick så fort från att knappt känna någon smärta till att plötsligt känna att man ville DÖ av smärtan som kom och gick. För det minns jag, smärtan som var så outhärdlig. På grund av att jag hade haft en vattenavgång så kunde dom inte undersöka om jag öppnats förrän dom via värkmätaren kunde fastställa att jag med säkerhet hade börjat öppnas. Jag fick smärtstillande, dropp och till slut fick jag börja andas i lustgasen.

Allt kändes som en evighet. Jag tvingade i mig mat och dryck under hela dagen endast för att jag visste att jag skulle behöva energin till senare. Jag fick prova olika ställningar för att försöka få ner Amiyas huvud längre ner. Värst tror jag det var när jag fick sitta på pilatesbollen. Det var hemskt!

 

 

Jag blev SÅ glad när min barnmorska sa att hon äntligen kunde undersöka om jag öppnats. Det hade jag, jag var öppen 4 cm och blev erbjuden Epidural som jag gärna tog emot. Känslan efter de satt epidural i ryggen var obeskrivlig. Smärtan var som borta. Nu kände jag bara ett oerhört stort tryck nertill. De rådde mig till att passa på att sova nu innan krystvärkarna skulle komma. Tyrone och Nicolina totaldäckade men jag kunde inte somna, såklart… nu var det ju ännu närmare förlossning och jag var ju nervös och exalterad som aldrig förr. Till slut minns jag att jag plingade på signalklockan och sa att jag behövde bajsa. Då undersökte de mig igen och jag var redan öppen 10 cm. Runt klockan 18 fick jag första krystvärkarna och då satte allt igång. Smärtan kom tillbaka och jag fick börja krysta. ”Oftast kan det ta upp till en timme för förstföderskor att krysta” sa barnmorskan. Skönt tänkte jag. Snart är det över.

LÄS OCKSÅ: ”Caroline Bergström: ”De ber mig krysta, vilket INTE är lätt när man inte har krystvärkar” ›› 

Det var det inte! Allt kändes som en evighet och jag visste varken bak eller fram. Jag hade inga krafter kvar, ingen ork, ingen energi. Jag skrek att jag ville dö och att jag inte kunde. Bad dem att dra åt helvete, slog Tyrone med lustgasmasken (stackarn). INGENTING hade varit så plågsamt som detta. Jag hör hela tiden någonstans i bakgrunden att de ser hennes huvud och att det inte krävs mycket mer nu, men hon kom ju fan aldrig ut. Vad händer? Kommer jag inte klara detta? Så sjukt frustrerande att känna att man inte är stark nog. Usch, jag var helt förstörd.

 

 

De föreslog en sugklocka och tog in en läkare för rådgivning. Läkaren sa att jag inte alls skulle ta hjälp av sugklockan och undrade varför jag ens krystade. Jag blev skit arg och skrek, minns jag. Läkaren ville ge mig sprutor för att lugna krystvärkarna och försöka få upp mig att gå. GÅ!!! Här har jag legat i två timmar och krystat och nu ska jag upp och gå? Jag skrek någonting i stil med aldrig i livet, jag kommer aldrig ställa mig upp och gå. De föreslog pilates bollen igen men jag sa ifrån igen. Jag ska fan trycka ut ungen nu tänkte jag. Jag vägrar att sätta mig på bollen eller gå upp och gå. Barnmorskorna blev lite irriterade på läkaren som bara kommit in och gjort mig upprörd så hon gick ut ur rummet. Min barnmorska gav mig två långa sprutor på varsin sida om livmodern för att försöka lindra smärtan något men ingenting tog på mig.

Min barnmorska sa till slut att vi testar pallen. Pallen tänkte jag? Vad innebär det? Dom satte mig bokstavligt talat på en pall med ett stort hål i, mitt på sängen, där jag satt utan en gnutta energi kvar i kroppen. Jag vinglade runt där uppe på pallen och tog tag om Tyrone kring halsen för stöd. Nu gäller det tänkte jag. Jag minns inte riktigt tiden på pallen men jag minns att Nicco och Tyrone skrek push, kör, kämpa, nu kommer hon! Inte fan kommer någon bebis, tänkte jag. Jag skrek och grät, slog Tyrone ännu mer, andades lustgas för fulla muggar mellan krystvärkarna och krystade för mitt liv. Bokstavligt talat. Det brann mellan benen. Till slut sa de plopp typ. Kroppen bara tömdes och nedanför mig låg min prinsessa. VA? Är det över nu, jag fattade ingenting. Jag grät och hängde med huvudet på Tyrones axel och han kollade på mig och sa ”nu är hon här”. Nicolina stod och grät också. Amiya började skrika lite lätt och dom la upp henne på mitt bröst när jag äntligen hade tagit mig ner från pallen. All smärta var som bortblåst. Allt jag gått igenom var som försvunnet. Det fanns bara hon nu. Bara lilla Amiya. Ett litet liv som jag har skapat.

Det finns ingenting som beskriver de känslor man känner i den stunden. Lilla hjärtat, hon var så fin. Trots att hon var täckt av blod, fett, hennes egna bajs och annat.

Fredagen 28 mars klockan 20.58 födde jag min dotter. Amiya Celine Portnoff Husbands. Min största kärlek.

 

 

Vill du läsa fler förlossningsberättelser? Läs här ››

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!