förlossningsskada | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: “Jag födde hemma på köksgolvet”

Förlossningsberättelse: Jag födde hemma på köksgolvet

Ann-Helen Fredrikssons förlossningsberättelse: “Jag födde hemma på köksgolvet”

“Vi väntade vårat andra barn, denna gång en liten flicka. Vi hade beräknat födelsedatum 19 maj och vi var så förväntansfulla över ännu ett litet mirakel. Jag hade pratat mycket med min barnmorska om att bli igångsatt då vårt första barn Edvin kom endast på 13 minuter när vattnet gick. Jag uppfyllde inte kriterierna för att bli igångsatt, men barnmorskan sa att det bara var att åka in när jag kände något.

Jag hade under några dagar känt lite tryck, och på på måndagen den 8:e hade jag varit in till Örebro med en nära vän. Hon hade Robin på uppringning var i beredskap att köra mig till förlossningen. Hon var mer nervös än mig.”

Läs också: “Jennie-Lie: Att få barn för tidigt önskar jag ingen”

Oregelbundna värkar

“På torsdagen, den 11:e, vaknade jag cirka klockan 01.30 av att jag hade så fruktansvärt ont i magen. Jag förstod inte varför, var jag bajsnödig? Hade jag sträckt mig i sömnen? Ingenstans fanns tanken på att det kunde vara på gång. Jag låg och vred mig en bra stund, innan tankarna sakta vandrade iväg till att det kanske kunde vara på gång. Jag hade varit så inställd på att gå över denna gång så jag blev förvånad.

Jag klev upp, gick in i badrummet tog två alvedon. jag ställde mig i duschen en bra stund. Det hjälpte inte. Jag klev ur duschen, klädde på mig gick ner. Både Edvin och Robin låg fortfarande och sov.

Väl nere värmde jag riskudden, hällde upp ett glas vatten och bredde två mackor. Jag la mig i soffan och började klocka värkarna. De var på 30 sekunder och kom med 7-15 minuters mellanrum. Inga konstigheter, jag hade otroligt oregelbundna med Edvin också, ända in till krystvärkarna.”

Barnmorskan trodde att det var ett tag kvar

“Klockan 03 ringde jag förlossningen. Jag informerade dem om att jag hade en snabb förlossning sen innan och berättade hur allting var nu. Hon trodde att det var ett tag kvar, tyckte jag lät väldigt lugn och att jag själv skulle känna när det var på gång. Att jag skulle avvakta och försöka vila så mycket som möjligt.

Läs också: “8 rättigheter du har som gravid”

Klockan 06 var värkarna runt 1 minut långa och kom med mellan 3-7 minuter mellanrum. Edvin skulle till dagis klockan 09 så jag tänkte att vi kunde invänta det och sen åka till förlossningen för en bedömning. Det tog ju tid innan det satte igång med Edvin. Det var när det väl satte igång som det gick undan.

Klockan 07 var jag uppe och värmde riskudden, gick tillbaka till soffan och la mig ner. Det knäppte till i magen och det rann till mellan benen. Jag for upp, tänkte att det inte får komma vatten i soffan. In på toa, ner med byxorna, men inget vatten! “Det var nog slemproppen, minns jag att jag tänkte. I efterhand vet jag att det var vattnet som gick, men att Alva la sig som en propp för vattnet, så det kom ut när hon kom ut. Sekunden senare var det precis som att jag fick en sumobrottare på vardera höft som hängde sig fast. Sådan tyngd, sådan kraft. Då var jag tvungen att börja andas på riktigt och jag förstod att vi behövde åka.”

“Vi måste ringa 112”

“Jag kravlade mig upp för trappan och tog mig in i sovrummet. Jag sa till Robin att vi måste åka nu. Han tittade lite sömndrucket på mig, i efterhand berättade han att han trodde jag menade dagis. Jag säger igen att vi måste åka NU och att jag går ner och ringer mamma. Då förstod han vart det var vi skulle åka.

Jag tar mig ner för trappan, tar upp telefonen och ringer mamma. Klockan är då 07.10. Min pappa svarar och jag flämtar fram att mamma måste komma. Han undrar lite frågande varför. Jag ber att få tala med mamma, när mamma väl kommer till luren säger jag att hon måste komma nu! När jag säger det för andra gången så förstår hon varför. Vi lägger på och jag vet att hon kommer inom 15 minuter.

Läs också: “Förlossningsberättelse: Angelica födde med planerat kejsarsnitt”

Jag ringer direkt till förlossningen, klockan är då 07.13. Jag berättar att jag ringde inatt och att jag haft en snabb förlossning sen innan. De sa att de väntat på mitt samtal och att jag var varmt välkommen in.

Vi lägger på, och sekunden senare kommer första krystvärken. Jag får panik! Robin och Edvin kommer ner. Jag tittar på Robin och säger tyst och så samlat jag kan att vi måste ringa 112. Han tittar undrande på mig och frågar varför. Stackarn hade ingen aning om vad jag gjort halva natten. Jag säger att jag har krystvärkar. Han tittar på mig storögt och jag ser hur han samlar sig.”

Kände huvudet

“Jag tar upp telefonen och ringer 112. Klockan är då 07.15. Efter fyra signaler svarar de. “Hej! Jag heter Ann-Helen och ni måste skicka en ambulans! Jag håller på att föda barn här hemma. Krystvärkarna avlöser varann!”. Jag informerade dem om min adress och hon berättade att en ambulans var påväg ifrån stan. Max 10 minuter tänkte jag, det är max 10 minuter från stan och hit om man åker lagligt. Hon kopplade mig vidare till en sjuksköterska.

Jag minns vårat samtal i vågor. Minns att hon bad mig lägga mig ner, om och om igen. Men jag vägrade, och sa att jag väntade på ambulansen. Jag stod och höll i våran köksö, krystvärkarna kom, jag krystade det allra minsta jag kunde och jag kände hennes huvud. Hela kroppen skrek att hon ville ut, men min rädsla tog överhand. Mina tankar cirkulerade.

“Tänk om Edvin ser min smärta! Tänk om hon inte andas! Tänk om hon fastnar! Tänk om hon har navelsträngen runt halsen! Tänk om hennes hjärtljud går ner, som för storebror!”

Läs också: “Roliga lekar att göra på en babyshower – 9 tips”

Jag såg min mamma, jag öppnar upp altandörren och larmet går. Vi hade glömt larma av! Jag ropar till henne: “HON KOMMER!”. Samtidigt kommer Edvin fram och kramar mig och gråter. Han blev rädd när larmet gick, jag sa att det är okej och att mamma bara har lite ont i magen. Mamma berättade att först när hon kom fram till ytterdörren insåg hon vad det faktiskt var jag hade sagt.

Hon klev in och tog Edvin samt våran hund Tyke in till vardagsrummet. Nu kunde jag slappna av och fokusera. Klockan var nu nästan 07.30.”

Huvudet kom ut på en krystvärk

“Jag tittar upp på Robin och säger utmattad “jag orkar inte mer”. Han frågar om jag vill lägga mig ner, det vill jag. Han tar telefonen och börjar prata med sjuksköterskan som informerar honom om vad han ska hämta. Han var så omtänksam så han hämtade en kudde åt mig.

Jag lägger mig på golvet och säger att nu kommer hon. Robin drar av mig byxorna och trosorna. Min mamma kommer ut, min pappa kom precis och gick in till Edvin. Jag låg och tryckte ihop benen i hopp om att det skulle hålla henne kvar. Mamma särar på benen och ser hjässan och hennes hår. Robin är uppe vid mig, håller mig i handen och stryker mig i pannan.

En krystvärk. Huvudet är ute och hon har navelsträngen runt halsen. Mamma kan som tur är ta bort den. En krystvärk till och hon är ute. Mamma tar emot henne, ger henne till Robin som lägger henne på mig.

Jag hörde henne aldrig skrika, hon kom upp på mig alldeles lila och blå. Men både mamma och Robin hörde henne skrika.
Jag var nog i chock, så hennes första skrik har jag aldrig hört.

Läs också: “5 råd en nybliven förälder inte ska lyssna på”

Hon är född 07.33, fina mamma tittade på klockan när hon hade tagit emot henne. 2 minuter senare kom ambulansen.
3 stycken var de, det hade tagit dom längre tid att komma till oss då de måste åka och hämta en person till när dom åker på förlossningar. Ganska logiskt, är det två bak i bilen behövs två personal. Ifall vi båda kraschar finns en åt oss var.

Jag låg kvar på köksgolvet, det sattes infarter och de tittade på Alva. Robin fick klippa navelsträngen. De ringde förlossningen och informerade om läget samt vad de behövde ha med och anteckna.

De skulle lyfta mig till båren, jag vägrade. Moderkakan skulle ut. Jag ville se så den var hel. Minuterna senare kom den och allt såg bra ut. Den lades vackert i en Icapåse. Väl på båren gick Robin till Edvin och berättade att han skulle få sova hos mormor och morfar och att vi skulle åka och hämta lillasyster.”

Måste in på operation

“Väl inne på USÖ blev jag inrullad på ett rum och ganska snabbt undersökt. All information de fått av ambulanspersonalen dubbelkollade de med oss. Vi visste inte hur mycket blod jag förlorat eller hur vattnet såg ut. Ganska snabbt inkallades läkare för att undersöka mig, han sa väldigt snabbt att jag måste in på operation och sys.

Vid 11 rullades jag in för operation. Jag hade fått en förlossningsskada grad 3. Alltså hade jag spruckit rejält. De sydde i cirka 45 min. Vidare upp till uppvaket. Robin och Alva kom upp. Jag hade fått en ryggmärgsbedövning så jag var vaken. Runt klockan 15 rullades vi ner till BB-avdelningen och blev varmt mottagna. Vi fick eget rum och allt kändes jättebra. När klockan var runt 18 var jag uppe och gick.

Läs också: “Barnmorskorna: Skammen kring förlossningsskador MÅSTE bort”

Alva hade dock hög sänka, det var nära att vi blev inlagda på neonatalen för att få antibiotika. Tredje dagen gick den som tur var ned, så det behövdes aldrig. De kan få hög sänka när de blir stressade, vilket hon blev. Hon gick också ned mer än 10%.

Vi fick klartecken från läkaren att åka hem på söndagen, efter 4 dagar på BB. Det var SÅ underbart att få komma hem! Stoltaste Edvin var såklart med & hämtade mamma och lillasyster.

Som ni kanske förstår så var detta en stor chock för mig. Jag mår inte jättebra men jag kämpar på. Varje dag blir bättre, jag får hjälp och framför allt så ser jag på min familj och fylls med glädje! Tänk vad livet kan ge oss.”

Ann-Helen Fredriksson födde barn hemma på köksgolvet

Vill du fortsätta följa Ann-Helen och hennes familj? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @edvinoalva!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla oss på hej@loppi.se!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det kostar ingenting att prenumerera och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Anmäl dig här!

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn

E-post

Lämna följande fält tomt

“Skammen kring förlossningsskador MÅSTE bort”

Vi måste prata mer om förlossningsskador

Majoriteten av alla vaginalt födande kvinnor drabbas av någon sorts bristning under förlossningen. För de allra flesta är bristningen ytlig och läker lätt utan några större problem på några veckor, men för en del kvinnor blir problemen desto mer besvärande. År 2015 rapporterades Socialstyrelsen att 3,1 procent av de födande drabbades av de mer omfattande formerna av förlossningsskada – tredje och fjärde gradens förlossningsskada – där även slutmuskeln blir skadad.

Läs också: “Vad är en förlossningsskada – och går det att minska risken?”

Efter en våg av berättelser, mobilisering och höjda röster från födande som upplevt brister i förlossningsvården kom regeringen äntligen med replik. Regeringen har lagt in i budgeten att skjuta till en miljard kronor till förlossningsvården varje år mellan 2018 och 2022.

– Det är inte en slump att regeringen sätter till pengar nu, det är en viktig del i jämställdhetsarbetet att förlossningsvården är bra. Det måste vara top notch, säger Karin Ehn, förlossningsläkare, och Carina Rylander, förlossningsbarnmorska, som tillsammans driver podden Babyz Podcast.

När ska man känna sig återställd efter en förlossning?

– Berätta om det återbesöket hos barnmorskan 6-8 veckor efter förlossningen tycker jag att man ska flagga för det då och be om att få hjälp att ta det vidare. Det är viktigt att man berättar om det inte känns bra. Sen måste man också tänka på att slemhinnorna blir väldigt påverkade om man helammar, de blir nästan lika påverkade som när man är klimakteriet. Sen rekommenderar jag också att man tar som vana att gå regelbundet till en gynekolog. Det handlar inte om avancerade undersökningar, och ibland är lösningen så enkel som att man bara behöver ett möte med en sjukgymnast.

“När bedövningen gick ur förstod jag att det var illa…”

Paulina Åkerberg är en av de som drabbats av komplikation efter förlossningen. Själva förlossningen minns hon som en positiv och trygg upplevelse och det var först efter ett par månader som hon märkte att det var något som inte stämde.

– Jag hade ont under sex och det blev inte bättre, så jag kontaktade en gynekolog och gjorde en undersökning. De hittade en knöl i början på slidan som tydligen var fylld med vätska efter förlossningen och det var den som gjorde ont.

Idag mår hon bra och är nöjd med vården och uppföljningen hon fick. Men tyvärr upplever inte alla samma bemötande. Nathalie Nyberg, fotograf och influencer på Vimedbarn.se, födde sitt första barn i november 2014.

– Jag ser tillbaka på min förlossning med blandade känslor. Jag älskade att föda barn, men det var efter att min älskade dotter Leah var ute som helvetet började.

Strax efter att Leah kommit ut meddelar personalen att Nathalie ska ner på operation på en gång.

– Jag förstod ingenting. Nere på operation fick jag veta att jag skulle sys men inte mer än så. Leah och min man satt vid mitt huvud när jag syddes, och först efteråt fick jag veta att jag fått en tredje till fjärde gradens bristning – men jag hade ingen aning om vad det betydde då. På natten när bedövningen gick ur förstod jag att det var illa… Jag bad om smärtstillande men blev bara erbjuden Alvedon som inte hjälpte alls. Jag grät hela natten och ringde mina föräldrar. Det var hemskt!

Läs också: “Känsligt att prata om – mina förlossningsskador /Nathalie Nyberg”

Läs också: “Nathalie Nybergs förlossningsberättelse”

Prata mer om förlossningsskador!

Tiden efter var kantad av problem för Nathalie. Hon fick en blodansamling som gjorde att hon varken kunde sitta, ligga på rygg, bära eller gå utan extrem smärta. Hon blev sjukskriven och kunde inte göra annat än att vara still och amma.

– Jag kände mig värdelös och det var mycket som spökade i huvudet. Samma dag som vi blev utskrivna från BB åkte vi tillbaka på natten eftersom jag hade så otroligt ont och jag bara grät. Kvinnan som bemötte mig behandlade mig riktigt dåligt och gjorde en hemsk undersökning som satt spår i mig för livet. Alla utom denna kvinna behandlade mig väl.

Skadorna efter förlossningen gjorde sig påminda i hela 2,5 år för Nathalie, framför allt vid sex. Idag är hon återställd, men upplever att hon fått kämpa för att få den vård hon behöver.

– Problem som inte syns finns inte tydligen. Att söka om sånt här kan vara genant och jobbigt. Egentligen borde det vara en rutin att man får frågor om allt fungerar som det ska med urin, avföring, sex och smärta efter förlossningen.

Hon betonar att man inte får köpa att man blir annorlunda efter en förlossning, och att hon är glad att hon har stått på sig.

– För några månader sen var sex något som gjorde ont och var fruktansvärt, men nu är äntligen allt som vanligt. Jag har inte ens vågat dela med mig av detta i bloggen eller knappt till mina närmsta vänner för det är ju på något konstigt sätt pinsamt… Det ska det ju inte vara! Våga prata om förlossningsskador!

Karin och Carina håller med om att en öppen debatt är väldigt viktig för att förlossningsvården ska förbättras.

– Att folk delar med sig i till exempel sociala medier påverkar jättemycket. Dels påverkar det politikerna, och dels påverkar det äldre kvinnor som tigit om sina förlossningsskador. 90-talisterna som börjar föda barn nu accepterar inte, de ställer krav. Och det är bara så det sker förbättringar! Flera gånger möter vi äldre kvinnor som efter en del om och men berättar att de i 15 års tid behövt sätta två fingrar i slidan för att kunna tömma tarmen. Såna problem kan man ju åtgärda! Nej, skammen måste bort, och vi måste prata mer om förlossningsskador och sånt som klassats som pinsamt för att alla ska få bättre vård.

Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?

Vad är en förlossningsskada och vad kan man göra för att minska risken?

Vad är en förlossningsskada?

– Med en förlossningsskada avser vi en bristning som uppkommit i förlossningskanalen, mellangården eller den anala sfinktern (slutmuskeln). Bristningarna delas upp enligt följande:

Grad 1: Enbart hud eller vaginalslemhinna.

Grad 2: Djupare skada i vagina och/eller mellangården.

Grad 3: Slutmuskeln är skadad. Tredje gradens förlossningsskada delar också in 3A som mindre än 50% av slutmuskeln är skadad och 3B om mer än 50% av slutmuskeln är skadad.

Grad 4: Hela slutmuskeln är skadad och analslemhinnan.

Läs också: “Skammen kring förlossningsskador MÅSTE bort!”

Får alla som föder barn en förlossningsskada?

– Nej.

Vad rekommenderar ni att man ska göra om man är orolig för att få en förlossningsskada?

– Som födande ska man veta att vi i vården hela tiden jobbar aktivt med att födandet ska vara så skonsamt som möjligt. Regeringen har nyligen avsatt extra pengar till förlossningsvården som bland annat har använts till att vidareutbilda personalen för att minska förlossningsskadorna. Det långsamma framfödandet är det som har visat sig vara det bästa skyddet för att undvika större skador. Som födande rekommenderar jag att man är extra lyhörd i slutet av förlossningen och lyssnar noga på sin barnmorska. Om man får en skada så ska man veta att vaginalslemhinna läker väldigt bra. Större skador sys på en operationsavdelning av en läkare. Att man har fått en skada är inte detsamma som att få problem efter sin förlossning.

Läs också: “Bearbeta förlossningen tillsammans”

– Vi upplever att många kvinnor uttrycker att de inte vill ”spricka”. Ett vanligt missförstånd bland de som är rädda är att de ska kunna snitta sig ur problemet, och slippa alla risker för skador genom ett kejsarsnitt. Men ett kejsarsnitt medför också en risk för skador, även andra skador. Det är inte bara själva vaginala förlossningen som bidrar till förlossningsskador utan själva graviditeten.

Vad ska man göra om man upplever att allt inte är som det ska efter en förlossning?

– Om man har besvär efter förlossningen ska man ta kontakt med sin mödravårdscentral. Under den perioden när man ammar är vaginalslemhinnorna påverkade och en del kvinnor upplever detta som obehagligt. Man ska även ta kontakt med en gynekolog om man upplever bestående besvär. Det finns en enhet som heter Bäckenbottencentrum där man träffar läkare som opererar förlossningsskador som givit bestående besvär. Ibland räcker det med ett besök hos en sjukgymnast för att få kontakt med muskulaturen i bäckenbotten efter en förlossning. Jag tycker att man ska vara öppen med sina besvär mot vårdpersonal, för då kan vi hjälpa till. Problemet tidigare är att det varit tabubelagt, men detta har ändrats och dagens födande kvinnor har lättare att prata om besvär efter förlossningen.

Läs också: “8 rättigheter du har som gravid”

Kan man förebygga och minska risken för att få en förlossningsskada?

– Något som faktiskt gör skillnad är att man kan minska påverkan på bäckenbotten genom att stärka upp den och coremuskulaturen innan förlossningen. Man har mycket igen om man tränar med knipövningar, på så sätt hjälper man kroppen jobba mot trycket som graviditeten utför på bäckenbotten. Jag rekommenderar att man tar kontakt med någon som kan hjälpa till med övningar anpassade för gravida.

Babyz podcast

Experterna: Karin Ehn arbetar som förlossningsläkare på Danderyds sjukhus i Stockholm och Carina Rylander är frilansande förlossningsbarnmorska. Tillsammans driver de podden Babyz podcast där de tar upp ämnen som graviditet, förlossning, föräldraskap, tiden innan man blir gravid och kvinnohälsa i stort. 

stats