Denna vecka är det Sandra Rogers som står för Vimedbarns Fredagskrönika och den handlar om kärleken till barn, om man kan älska barnen lika mycket? Frågan är vanlig, ”går det att älska barn nummer två lika mycket som det första?”.
Är det verkligen möjligt att älska ett syskon till sitt barn lika mycket som den förstfödda? Expanderar hjärtat för att rymma kärleken för ett till liv? Kommer vi kunna ge vårt äldsta barn tillräckligt med tid och uppmärksamt?
Den 19 december 2013 fick vi, min man och jag, bekräftat att jag var gravid igen. Wilhelm, vår son skulle få ett syskon och vi skulle bli en familj på fyra tvåbenta medlemmar. Vi hade pratat om att vi hoppades på att livet vill ge oss det, även om det inte var tänkt precis då. Det var snarare något som vi såg fram emot längre in i framtiden. Jag hade föreställt mig att Wilhelm skulle vara lite äldre, mer självständig och medveten om att han skulle få ett syskon när det väl blev dags. Att hela väntan skulle vara något vi alla i familjen ägnade oss åt.
Men vi drabbades ändå av ett lyckorus utan dess like som hastigt suddade ut allt vad verklighet hette. Vi ställde in oss på att det skulle bli några tuffa år framöver och – säkert som så många andra par trodde vi strongt på att kärleken övervinner allt.
Jag visste inte vilken mardrömsresa som väntade. I något som egentligen är underbart och en gåva kände jag mig ensam som aldrig förr, trots att det är långt ifrån en självklarhet för alla så hatade jag att vara gravid. Och det skämdes jag över. Visserligen vet vi om hur bebisar blir till, men jag bad inte om detta, tänkte jag flera gånger om. Ja, jag var hemsk nog att känna så, även om jag visste om att det fanns de som skulle ge vad som helst för att bli gravida. Där gick jag och blev på smällen bara vid synen av min make naken.
De första tolv veckorna var fruktansvärda, jag orkade knappt hålla mig vaken, spydde flera gånger om dagen och rasade i vikt. Jag mådde dåligt under de första veckorna gravid med Wilhelm också, men detta knäckte mig både fysiskt och psykiskt. Det fanns dagar då jag behövde placera min bebis på fem månader i sin spjälsäng gallskrikande medan jag hulkade i badrummet. Jag minns det som igår när jag låg på de iskalla mörkgråa kakelplattorna och såg in i spottarna i taket som gjorde att jag såg stjärnor. I stanken av min spya, jag ville bara försvinna genom golvet.
När min man kom hem från jobbet gav jag över vår son och kollapsade. Det smärtade mig oerhört att vara totalt orkeslös, framförallt denna första tid i Wilhelms liv. Det kändes ofrånkomligt när jag långsamt började känna ilska mot magen. Tankar som studsade runt i mitt huvud var att min son kom ju först, jag behövde i första hand orka ta hand om honom. Jag klarade inte av det på det sättet som jag hade gjort tidigare, på det vis som jag anser att en mamma skall vara. Veckorna gick, tårarna som rann hade fyllt barnbassängen på badhuset och jag vill berätta för någon om den ilska jag kände. Skrika så att hela världen hörde hur ont det gjorde. Det kändes som om magen stal min och Wilhelms tid tillsammans. Jag ville så gärna berätta det för någon, för vem som helst, men orden kom inte fram. Jag vågade inte säga det högt. För då skulle alla andra veta det jag redan visste om. Att jag inte var menad för att bli mamma, för jag var på alla sätt och vis en urusel sådan. Hur kunde något så vackert bli så fel? Drömmen om en hel och lycklig familj sprack.
Jag promenerade i maklig takt på Malta, i St Julians, samma väg som gått när jag väntade Wilhelm när jag bestämde mig för att vända mig till min mamma, också tvåbarnsmor. Jag litade på att hon skulle berätta sanningen för mig. Samtidigt såg jag att det blänkande havet som omringar ön var alldeles stilla och solens strålar värmde mig. Våren var på väg och när jag kom fram till min mamma ville jag så gärna omfamna ljuset. Jag synade henne noggrant när jag frågade min mamma om hon verkligen älskar min syster och mig, båda hennes barn lika mycket. Alltid. Oavsett. För i min värld så kunde jag inte se att det var möjligt. De tankar och känslor som jag bar inom mig vred ut all hopp och tro om det som en vattendränkt trasa. Jag visste inte hur jag skulle klara av detta eller hur vi någonsin skulle fungera som en familj igen.
Min mamma lovade dyrt och heligt att visst älskar man båda barnen lika mycket, så är det bara. Kroppen sköter det åt knoppen. Så småningom började jag längta efter livet i magen, något så innerligt mycket och jag visualiserade många gånger framför mig hur det skulle bli att föda fram vår dotter. Det började lätta och jag kunde se en framtid, det som kändes värst var att inte förstå mig själv. Sakta men säkert började magen att växa och jag började förstå att det faktiskt fanns en liten bebis därinne som gav sig till känna i form av små buffar och sparkar, gärna sent om kvällarna. En tid som blev vår egna, då sonen sov och jag ansåg att jag hade tid att känna in. När jag var omkring 24 veckor gången fick vi genom ett ultraljud på Malta reda på att lillasyster i magen var liten till sin storlek. Här drog livet igång ännu en växel, när det hade lugnat sig i min inre orkan. Vi flyttade till Sverige och gick på ultraljud och läkarbesök 2-3 gånger i veckan. För att hitta eventuella fel och fortsätta konstatera att hon var alldeles för liten för de passerade veckorna. Jag kände tydligt att vid detta skede i graviditeten hände något inom mig. Jag var beredd att gå över eld och lågor för att göra allting för det lilla pyret- så länge det inte lämnade vår son moderlös.
Sedan gick det snabbt utför, ovissheten drog musten ur mig och jag kände mig än en gång otillräcklig. Jag orkade inte ta hand om vår son och min kropp klarade inte av att ta hand om fostret. Det var ju inte meningen att jag skulle bli mamma, så var det, allt tyder på det. Jag var den allra sämsta av mödrar, ett skräckexempel på hur fel det kan bli.
De sista veckorna av graviditeten var olidliga men för varje dag som gick förstod vi att det snart skulle nå sitt slut. Att vi skulle få träffa vår efterlängtade dotter. Och det finns ingenting som slår det första mötet med sitt barn. Genom de tankarna försökte jag stärka min självkänsla inför den kommande förlossningen som jag kände mig livrädd för. Skulle jag klara av det när kroppen knappt klarat av att hålla min bebis vid liv? En dag efter beräknad födelsedatum drog mina värkar igång. Rädsla jag hade burit på blev till förväntan och ganska snabbt tog kroppen över. Vare sig jag trodde på mig själv eller inte hade jag en fantastisk förlossningsupplevelse. När jag äntligen fick hålla vår dotter i mina armar kändes hon plötsligt så självklar, som om hon alltid varit en del av våra liv och vår familj, i den plan som vi hade. Jag tror alla föräldrar vet vad det innebär att vara fullkomligt hänförd i en bebisbubbla. Där befann vi oss, min man och jag. Vi såg på varandra och kände att vi hade överlevt.
När vår dotter bara var några dagar gammal fick jag frågan; älskar jag båda barnen lika mycket? Jag trodde att jag aldrig skulle sluta gråta och det känns som om hjärtat stod i brand. Det fanns en monumental modersinstinkt, jag ville skydda henne med mitt liv och lite till, givetvis älskade jag vår dotter. Men den ilska som jag trodde lämnade mig i förlossningsrummet kom tillbaka som en käftsmäll. Varför kändes det som att jag inte älskade dem lika mycket? Jag var oerhört ledsen och besviken, jag kände mig lurad av det min mamma hade sagt. – Förlåt, snyftade jag fram medan jag begravde mitt ansikte halsen på min dotter för att förlora mig själv i hennes ljuva bebisdoft. Vad innebär det att älska sina barn? Finns kärleken i tiden vi spenderar med dem, i kramarna vi ger? I uppfostran eller i det vi väljer att ge dem i livet? Vår dotter är i dag fyra månader och hon gör mig helt galen- av kärlek. Jag skäms inte över att berätta detta idag för att jag vet nu att jag älskar mina barn precis lika mycket, för den här kärleken som växer fram från roten av mitt hjärta är bottenlös. Jag lärde mig att jag älskar båda barnen lika mycket, men att kärleken till min son var inte bara för att han var mitt barn, utan för att han är just Wilhelm och samma sak hände när jag fick börja lära känna vår Alba, det lilla extra kommer med hennes personlighet. Hon, liksom sin bror, har bemästrat förmågan att vända upp och ner på min värld på det bästa tänkbara sätt. Jag har nu tillit för att min kärlek till båda barnen alltid finns där. Det har varit en smärtsam resa som lärt mig hur mycket hormoner kan ställa till det. Allt jag hade behövt göra vara att ge kroppen tid för att klara av det som den redan vet om och kan. Att det som skall komma naturligt också gör det när tiden är inne. Att hjärtat öppnas på vid gavel för det nya. Mina tankar om att inte kunna älska båda lika mycket, känns i dag lika avlägsna som månen.
Vill du läsa mer från Sandra Rogers? Följ hennes blogg här på Vimedbarn:
libelli.se ››
Gillade du Sandras krönika?
Kommentera eller klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!
Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogginlägg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››
Jag tror eller jag är övertygad om att min ensamhet gjorde att jag på något sätt försökte skapa uppmärksamhet och ett rop på hjälp. Jag ville vara älskad, jag ville synas och jag ville inte må dåligt.
