igångsättning | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: ”Jag fejkade en värk”

Förlossningsberättelse: "Jag fejkade en värk"

Sarah Hallgrens förlossningsberättelse: ”Jag fekjade en värk”

Inför BF den 29 mars 2017 hade Sarah inga som helst känningar.

– Jag såg ju fram emot att det bara skulle hända, men vi fick åka in för igångsättning istället.

08.15 hade paret tid, och väl på förlossningen fick de sitta och vänta en stund innan de togs in till ett lite mindre rum där de första kontrollerna skulle göras.

– De berättade att jag skulle bli igångsatt med ballong, vilket jag inte var beredd på. Jag var så inställd på alla de där cytotec-shottarna alla tar när de ska bli igångsatta. Så jag frågade om det, men de sa att de inte använde den metoden på Borås sjukhus där jag var. De menade att ballong var den mest naturliga igångsättningen.

Sarah gillade läget och fick vänta in en läkare som skulle sätta in ballongen.

– Det var rätt obehagligt när de gjorde det. Det började komma som en slags molande mensvärk, vilket inte var så skönt.

Läs också: ”Sammandragning eller förvärkar? Så vet du!”

”Jag ville verkligen bada under förlossningen”

Sarah och hennes sambo Christian tilldelades ett övernattningsrum och uppmuntrades att gå runt och röra på sig mycket, vilket de tog fasta på. Men efter några timmar började värkarna bli jobbigare och paret drog sig tillbaka till rummet igen.

– Efter en stund kom barnmorskan in och satte sig i lugn och ro med oss. Vi gick igenom mitt förlossningsbrev från punkt till punkt vilket var jätteskönt, det kändes verkligen som att de lyssnade.

Sarah tog upp att hon verkligen ville bada under förlossningen.

– De sa att om värkarna automatiskt kommer igång som de ska, så skulle jag få göra det.

Molvärken fortsatte hela kvällen, men ballongen satt kvar.

– Vår envisa lilla tjej ville inte komma ut och när barnmorskan skulle kolla läget dagen därpå hade fortfarande ingen ballong kommit ut. Jag hade inte heller fått mer känningar än den där molvärken.

Nästa steg blev att dra ut ballongen och kolla om den ändå gjort någon nytta under natten.

– Det var en superkonstig känsla, som att få ut en vattenballong mellan benen! Jag frågade barnmorskan om det skulle bli lika smärtfritt att få ut själva bebisen sen, men det visade sig ju inte vara så, haha.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Att föda i vatten var otroligt häftigt!”

Lustgas och epidural blev räddningen

Som tur var hade ballongen gjort nytta. Sarah var tillräckligt mogen för att de skulle kunna ta hål på hinnorna, vilket var själva målet med ballongen. Sarah och Christian fick packa ihop sina saker och flyttades till ett riktigt förlossningsrum. Nu var det äntligen på gång på riktigt!

– Ganska tätt därpå skulle barnmorskan sätta en elektrod på barnets huvud och ta hål på hinnorna. Men i vanlig ordning så var den här bebisen väldigt envis, så det tog kanske en halvtimme för henne att försöka sätta den där elektroden på hennes huvud. Hon rörde sig så himla mycket inne i magen!

Till slut var allt fixat. Barnmorskan förklarade att värkarna nu hade en timme på sig att komma igång av sig själv för att Sarah skulle tillåtas bada under fortsatta förlossningen.

– Den timmen var den snabbaste timmen någonsin. När barnmorskan kom tillbaka försökte jag till och med fejka en värk, men det gick inte så bra. Tydligen var jag världens sämsta skådespelare och barnmorskan sa att “när en riktig värk kommer, kommer du varken kunna prata, titta på mig, eller fokusera på något annat”. Så den idén sprack ju. Det fick bli värkstimulerande dropp, och tar man det får man inte bada.

Läs också: ”Bedövning och smärtlindring du kan få under din förlossning”

Sarah kände sig ändå positiv, allt såg trots allt bra ut och snart skulle hon äntligen bli mamma. Sarah hade bett om att få ett lavemang (och den roliga historien kring hur det gick till får ni ta del av i hennes förlossningsberättelse i videoform!) och efter att det var gjort började värkarna tillta i styrka allt mer.

– Jag fick nästan lite smått panik, men att ha lustgasmasken dämpade den känslan och gjorde att jag kände mig tryggare.

Genom hela värkarbetet satt hon på en pilatesboll med överkroppen hängades över sängkanten. Christian satt bakom och tryckte värmekuddar, och senare även en värmedyna med kokhett vatten, mot Sarahs ryggslut.

– Der var så skönt! Jag minns att han inte kunde hålla den direkt med händerna, för då skulle han få brännskador.

Tillsammans andades de sig igenom värkarna. Och även om Sarah, av en anledning hon inte minns, sa nej till epidural länge bestämde hon sig till slut för att ta det.

– När den väl var satt gick det väldigt bra, och den gjorde att jag kunde ställa mig upp, prata och le igen.

Epiduralen höll i sig i cirka två timmar innan Sarah började känna ett starkt tryck neråt.

– Då gjorde det inte längre ont på samma sätt, det var en helt annan smärta. En mer utdrivande smärta.

Sarah fick bäckenbottensbedövning men den hann de bara sätta på vänstra sidan. Nu gick det undan.

– Jag minns att jag tryckte på några gånger och att det började tänjas ut där nere, huvudet var på väg ut.

Läs också: ”Första tiden med bebis – 6 saker att tänka på”

”Ta ner din hand så ska du få känna huvudet”

Sarah hade berättat för sin barnmorska tidigare att hon hade en vision att hennes bebis hade mycket hår på huvudet, och nu bad barnmorskan henne att använda just den visionen som en målbild för att få den sista kraften som behövdes för att få ut bebisen.

– Efter ett par krystar sa barnmorskan “ta ner din hand så ska du få känna huvudet”. Väldigt konstig känsla! Då kände jag att hon hade lite hår och då blev jag mer peppad, för jag ville ju inte bara känna henne. Jag ville se henne! Nu var hon så nära!

Klockan 21.22 föddes Sarahs och Christians dotter.

– Hon skrek nästan omgående, och lades upp på mitt bröst. Jag var så skakig, öm, trött och groggy så jag minns nästan ingenting från just den stunden. Men sen började hon amma och det funkade bra från första stund, och vi fick den berömda fikabrickan och jag tror aldrig att jag har ätit något godare.

Sarah hade kämpat sig igenom förlossningen, allt hade gått bra och deras gemensamma dotter var äntligen född.

– Jag kunde inte bli mer nöjd med min förlossning. Det enda jag saknade var att det inte satte igång av sig själv, och att jag inte fick bada. Men det tänker jag att jag får ta igen på nästa förlossning.

Vill du fortsätta följa Sarah och hennes familj? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @wilmalivsmamma!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här!

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn


E-post

Lämna följande fält tomt


Förlossningsberättelse: ”Igångsättningen slutade med urakut snitt”

Förlossningsberättelse: "Igångsättningen slutade med urakut snitt"

Johannas förlossningsberättelse: ”Igångsättningen slutade med urakut snitt”

”I vecka 38+4, en tisdag, hade vi (eller jag, sambon var bara med) en rutinkoll hos barnmorskan för blodtryck på grund av att jag hade havandeskapsförgiftning sedan i vecka 34+.

Så nu gick vi cirka två gånger i veckan till barnmorskan för att hålla koll så inte blodtrycket steg ytterligare, protein i urinen hade jag max utav och jag hade legat inne i två omgångar på grund av stigande blodtryck. De senaste rutinkollerna hade värdena stått still så besöken hade varit korta. Exakt detta trodde vi skulle ske även denna tisdag. Men nej, när vi kom dit hade blodtrycket stigit ytterligare. Så jag fick ligga ner i en halvtimme innan de tog trycket igen och det fortfarande var högt. Barnmorskan ringde förlossningen som ville att vi skulle komma in då jag ändå var så pass långt gången. Klockan var cirka 17 så vi fick åka hem, äta och packa lite innan vi skulle bege oss till förlossningen.”

Läs också: ”Havandeskapsförgiftning: 8 tecken”

Navelsträngen hade kommit i kläm

”Väl där fick vi komma in i ett undersökningsrum där det konstaterades att blodtrycket bara steg. De tog blodprov på mig för att skicka på analys. Visade blodproverna inget avvikande skulle vi få en natt på BB för att dagen därpå sätta igång förlossningen, skulle de visa något avvikande skulle de sätta igång förlossningen på en gång. I väntan på svaret fick vi sätta oss i väntrummet och jag hoppades på att få sova en natt innan det var dags. Vid 21-tiden konstaterades det dock att blodproverna kommit bort på vägen så de fick ta nya som en barnmorska själv gick iväg med till analys och strax innan 23 fick vi äntligen beskedet att proverna såg bra ut och en natt på BB väntade.

Läs också: ”Vilka krav kan man ställa på barnmorskan under förlossningen?”

Efter undersökningar dagen efter, onsdagen och vecka 38+5, kom en läkare fram till att jag skulle sättas igång med ballongkateter och vi fick komma ner till förlossningen. Läkare kom och satte denna ballong i mig, som skulle hjälpa mig att öppna mig till 4 centimeter då ballongen skulle trilla ut. Ingen visste hur lång tid detta skulle ta. Endast en timme senare ramlade ballongen ut och jag var alltså öppen 4 centimeter. Planen nu var att ta hål på hinnorna och sedan sätta värkstimulerande dropp. Hinnorna togs och vattnet forsade ut. Barnmorskan började nu förbereda droppet men under tiden tyckte hon att vi förlorade för mycket kontakt med sonens hjärtljud så hon bad undersköterskan gå och hämta en skalpelektrod att fästa på hans huvud för att få bättre kontakt. Under tiden satte hon sig mellan mina ben för att lokalisera vart elektroden skulle sättas. Här upptäckte hon att något låg i vägen. Navelsträngen. Hon bad sambon trycka på en grön knapp och helt plötsligt fylls rummet med läkare och annan sjukhuspersonal. En manlig läkare ställer sig vid mitt huvud där även sambon befinner sig. Han försöker förklara vad som sker. Tydligen, eftersom sonen ej var fixerad, hade navelsträngen lyckats slinka med vattnet och satt sig i kläm mellan öppningen och sonens huvud och då det knappt fanns något vatten kvar tyngdes huvudet ner på navelsträngen som gjorde att han riskerar att inte få tillräckligt med syre. Det beslutades om urakut snitt när de konstaterat att navelsträngen inte gick att flytta och ännu en knapp trycks på. Denna gång tjöt ett larm över hela förlossningen och upp till operation. Sambon försvann snabbt med den manliga läkaren och mig fick de över på en operationsbrits och jag fick en syrgasmask för mun och näsa. Snabbt kördes jag till hissarna och upp till operation. Jag minns inte mycket från denna färd i ilfart mer än några stackars personer som stod tryckta mot väggen utanför hissarna för att lämna plats åt mig och all den personal som körde mig. Sen minns jag hur vi kom in i en operationssal och flera läkare försökte presentera sig själva medans allt började förberedas. De satte kateter, hällde i mig något vätska och sen minns jag inget mer innan de sa godnatt och att de nu skulle söva mig. Jag kände hur mina ögon slöts.”

”Jag hade ju inte varit med och fött barn”

”Jag vaknade upp på uppvaket med två barnmorskor vid mig som meddelade att jag fått en fullt frisk son som skrikit det första han gjorde när de plockade ut honom. Han hade varit utom fara och inte alls påverkad på något sätt. Men för mig var det svårt att ta in, att jag hade fött ett barn. Jag hade ju inte varit med. Jag hade inte fått höra det där första, välmående skriket. Allt jag kunde fokusera på var att jag ville till min sambo. Dock skulle det få vänta ett par timmar då jag kördes till centraluppvaket. Uppvaket för samvård stängde denna tid och jag behövde bevakas på grund av att mitt blodtryck var lite ostabilt. När sonen var cirka fyra timmar gammal rullades jag in i vårt rum på BB där han låg på sin pappas bröst. Jag hade fortfarande svårt att ta in att han var MIN, men han var definitivt det finaste jag någonsin sett och sakta men säkert utvecklades den största kärleken jag någonsin upplevt.”

Läs också: ”Bearbeta förlossningen tillsammans”

Johannas ärr efter det urakuta snittet.

Johannas ärr efter det urakuta snittet.

Välkommen till världen!

Välkommen till världen!

Vill du fortsätta följa Johannas vardag som föräldraledig med sönerna Vilde och Valter? Missa då inte Johannas blogg här och hennes instagramkonto @johannawiker.

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!


 

Du har väl inte missat Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här!

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn


E-post

Lämna följande fält tomt


Förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma på köksgolvet”

Förlossningsberättelse: Jag födde hemma på köksgolvet

Ann-Helen Fredrikssons förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma på köksgolvet”

”Vi väntade vårat andra barn, denna gång en liten flicka. Vi hade beräknat födelsedatum 19 maj och vi var så förväntansfulla över ännu ett litet mirakel. Jag hade pratat mycket med min barnmorska om att bli igångsatt då vårt första barn Edvin kom endast på 13 minuter när vattnet gick. Jag uppfyllde inte kriterierna för att bli igångsatt, men barnmorskan sa att det bara var att åka in när jag kände något.

Jag hade under några dagar känt lite tryck, och på på måndagen den 8:e hade jag varit in till Örebro med en nära vän. Hon hade Robin på uppringning var i beredskap att köra mig till förlossningen. Hon var mer nervös än mig.”

Läs också: ”Jennie-Lie: Att få barn för tidigt önskar jag ingen”

Oregelbundna värkar

”På torsdagen, den 11:e, vaknade jag cirka klockan 01.30 av att jag hade så fruktansvärt ont i magen. Jag förstod inte varför, var jag bajsnödig? Hade jag sträckt mig i sömnen? Ingenstans fanns tanken på att det kunde vara på gång. Jag låg och vred mig en bra stund, innan tankarna sakta vandrade iväg till att det kanske kunde vara på gång. Jag hade varit så inställd på att gå över denna gång så jag blev förvånad.

Jag klev upp, gick in i badrummet tog två alvedon. jag ställde mig i duschen en bra stund. Det hjälpte inte. Jag klev ur duschen, klädde på mig gick ner. Både Edvin och Robin låg fortfarande och sov.

Väl nere värmde jag riskudden, hällde upp ett glas vatten och bredde två mackor. Jag la mig i soffan och började klocka värkarna. De var på 30 sekunder och kom med 7-15 minuters mellanrum. Inga konstigheter, jag hade otroligt oregelbundna med Edvin också, ända in till krystvärkarna.”

Barnmorskan trodde att det var ett tag kvar

”Klockan 03 ringde jag förlossningen. Jag informerade dem om att jag hade en snabb förlossning sen innan och berättade hur allting var nu. Hon trodde att det var ett tag kvar, tyckte jag lät väldigt lugn och att jag själv skulle känna när det var på gång. Att jag skulle avvakta och försöka vila så mycket som möjligt.

Läs också: ”8 rättigheter du har som gravid”

Klockan 06 var värkarna runt 1 minut långa och kom med mellan 3-7 minuter mellanrum. Edvin skulle till dagis klockan 09 så jag tänkte att vi kunde invänta det och sen åka till förlossningen för en bedömning. Det tog ju tid innan det satte igång med Edvin. Det var när det väl satte igång som det gick undan.

Klockan 07 var jag uppe och värmde riskudden, gick tillbaka till soffan och la mig ner. Det knäppte till i magen och det rann till mellan benen. Jag for upp, tänkte att det inte får komma vatten i soffan. In på toa, ner med byxorna, men inget vatten! ”Det var nog slemproppen, minns jag att jag tänkte. I efterhand vet jag att det var vattnet som gick, men att Alva la sig som en propp för vattnet, så det kom ut när hon kom ut. Sekunden senare var det precis som att jag fick en sumobrottare på vardera höft som hängde sig fast. Sådan tyngd, sådan kraft. Då var jag tvungen att börja andas på riktigt och jag förstod att vi behövde åka.”

”Vi måste ringa 112”

”Jag kravlade mig upp för trappan och tog mig in i sovrummet. Jag sa till Robin att vi måste åka nu. Han tittade lite sömndrucket på mig, i efterhand berättade han att han trodde jag menade dagis. Jag säger igen att vi måste åka NU och att jag går ner och ringer mamma. Då förstod han vart det var vi skulle åka.

Jag tar mig ner för trappan, tar upp telefonen och ringer mamma. Klockan är då 07.10. Min pappa svarar och jag flämtar fram att mamma måste komma. Han undrar lite frågande varför. Jag ber att få tala med mamma, när mamma väl kommer till luren säger jag att hon måste komma nu! När jag säger det för andra gången så förstår hon varför. Vi lägger på och jag vet att hon kommer inom 15 minuter.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Angelica födde med planerat kejsarsnitt”

Jag ringer direkt till förlossningen, klockan är då 07.13. Jag berättar att jag ringde inatt och att jag haft en snabb förlossning sen innan. De sa att de väntat på mitt samtal och att jag var varmt välkommen in.

Vi lägger på, och sekunden senare kommer första krystvärken. Jag får panik! Robin och Edvin kommer ner. Jag tittar på Robin och säger tyst och så samlat jag kan att vi måste ringa 112. Han tittar undrande på mig och frågar varför. Stackarn hade ingen aning om vad jag gjort halva natten. Jag säger att jag har krystvärkar. Han tittar på mig storögt och jag ser hur han samlar sig.”

Kände huvudet

”Jag tar upp telefonen och ringer 112. Klockan är då 07.15. Efter fyra signaler svarar de. ”Hej! Jag heter Ann-Helen och ni måste skicka en ambulans! Jag håller på att föda barn här hemma. Krystvärkarna avlöser varann!”. Jag informerade dem om min adress och hon berättade att en ambulans var påväg ifrån stan. Max 10 minuter tänkte jag, det är max 10 minuter från stan och hit om man åker lagligt. Hon kopplade mig vidare till en sjuksköterska.

Jag minns vårat samtal i vågor. Minns att hon bad mig lägga mig ner, om och om igen. Men jag vägrade, och sa att jag väntade på ambulansen. Jag stod och höll i våran köksö, krystvärkarna kom, jag krystade det allra minsta jag kunde och jag kände hennes huvud. Hela kroppen skrek att hon ville ut, men min rädsla tog överhand. Mina tankar cirkulerade.

”Tänk om Edvin ser min smärta! Tänk om hon inte andas! Tänk om hon fastnar! Tänk om hon har navelsträngen runt halsen! Tänk om hennes hjärtljud går ner, som för storebror!”

Läs också: ”Roliga lekar att göra på en babyshower – 9 tips”

Jag såg min mamma, jag öppnar upp altandörren och larmet går. Vi hade glömt larma av! Jag ropar till henne: ”HON KOMMER!”. Samtidigt kommer Edvin fram och kramar mig och gråter. Han blev rädd när larmet gick, jag sa att det är okej och att mamma bara har lite ont i magen. Mamma berättade att först när hon kom fram till ytterdörren insåg hon vad det faktiskt var jag hade sagt.

Hon klev in och tog Edvin samt våran hund Tyke in till vardagsrummet. Nu kunde jag slappna av och fokusera. Klockan var nu nästan 07.30.”

Huvudet kom ut på en krystvärk

”Jag tittar upp på Robin och säger utmattad ”jag orkar inte mer”. Han frågar om jag vill lägga mig ner, det vill jag. Han tar telefonen och börjar prata med sjuksköterskan som informerar honom om vad han ska hämta. Han var så omtänksam så han hämtade en kudde åt mig.

Jag lägger mig på golvet och säger att nu kommer hon. Robin drar av mig byxorna och trosorna. Min mamma kommer ut, min pappa kom precis och gick in till Edvin. Jag låg och tryckte ihop benen i hopp om att det skulle hålla henne kvar. Mamma särar på benen och ser hjässan och hennes hår. Robin är uppe vid mig, håller mig i handen och stryker mig i pannan.

En krystvärk. Huvudet är ute och hon har navelsträngen runt halsen. Mamma kan som tur är ta bort den. En krystvärk till och hon är ute. Mamma tar emot henne, ger henne till Robin som lägger henne på mig.

Jag hörde henne aldrig skrika, hon kom upp på mig alldeles lila och blå. Men både mamma och Robin hörde henne skrika.
Jag var nog i chock, så hennes första skrik har jag aldrig hört.

Läs också: ”5 råd en nybliven förälder inte ska lyssna på”

Hon är född 07.33, fina mamma tittade på klockan när hon hade tagit emot henne. 2 minuter senare kom ambulansen.
3 stycken var de, det hade tagit dom längre tid att komma till oss då de måste åka och hämta en person till när dom åker på förlossningar. Ganska logiskt, är det två bak i bilen behövs två personal. Ifall vi båda kraschar finns en åt oss var.

Jag låg kvar på köksgolvet, det sattes infarter och de tittade på Alva. Robin fick klippa navelsträngen. De ringde förlossningen och informerade om läget samt vad de behövde ha med och anteckna.

De skulle lyfta mig till båren, jag vägrade. Moderkakan skulle ut. Jag ville se så den var hel. Minuterna senare kom den och allt såg bra ut. Den lades vackert i en Icapåse. Väl på båren gick Robin till Edvin och berättade att han skulle få sova hos mormor och morfar och att vi skulle åka och hämta lillasyster.”

Måste in på operation

”Väl inne på USÖ blev jag inrullad på ett rum och ganska snabbt undersökt. All information de fått av ambulanspersonalen dubbelkollade de med oss. Vi visste inte hur mycket blod jag förlorat eller hur vattnet såg ut. Ganska snabbt inkallades läkare för att undersöka mig, han sa väldigt snabbt att jag måste in på operation och sys.

Vid 11 rullades jag in för operation. Jag hade fått en förlossningsskada grad 3. Alltså hade jag spruckit rejält. De sydde i cirka 45 min. Vidare upp till uppvaket. Robin och Alva kom upp. Jag hade fått en ryggmärgsbedövning så jag var vaken. Runt klockan 15 rullades vi ner till BB-avdelningen och blev varmt mottagna. Vi fick eget rum och allt kändes jättebra. När klockan var runt 18 var jag uppe och gick.

Läs också: ”Barnmorskorna: Skammen kring förlossningsskador MÅSTE bort”

Alva hade dock hög sänka, det var nära att vi blev inlagda på neonatalen för att få antibiotika. Tredje dagen gick den som tur var ned, så det behövdes aldrig. De kan få hög sänka när de blir stressade, vilket hon blev. Hon gick också ned mer än 10%.

Vi fick klartecken från läkaren att åka hem på söndagen, efter 4 dagar på BB. Det var SÅ underbart att få komma hem! Stoltaste Edvin var såklart med & hämtade mamma och lillasyster.

Som ni kanske förstår så var detta en stor chock för mig. Jag mår inte jättebra men jag kämpar på. Varje dag blir bättre, jag får hjälp och framför allt så ser jag på min familj och fylls med glädje! Tänk vad livet kan ge oss.”

Ann-Helen Fredriksson födde barn hemma på köksgolvet

Vill du fortsätta följa Ann-Helen och hennes familj? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @edvinoalva!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla oss på [email protected]!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det kostar ingenting att prenumerera och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Anmäl dig här!

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn

E-post

Lämna följande fält tomt

stats