Krönika | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Helenas Fredagskrönika: ”Det är den 19 juni 2012, precis då… där i det lilla rummet… dör en del av mig.”

Helena är ny bloggare på Vimedbarn. Helena driver ingen vanlig mammablogg, hon skriver brev. Brev till hennes älskade dotter Julia som inte längre lever. Julia drunknade i familjens pool en dag i juni 2012. Här delar Helena med sig av hur det är att drabbas av det allra värsta en förälder kan tänka sig…

”Pappa! Kan vi bygga på lekstugan ikväll?!”
”Ja det kan vi göra Julia!”
Det blev inte så. Nej… Så blev det inte.

Det är den 19 juni 2012. Plötsligt kommer det in så mycket folk i rummet. Jag funderar på hur vi alla ska få plats i det lilla rummet. Han kommer fram till mig… läkaren. Han lägger sin hand på min axel.
Han försöker till varje pris att få ögonkontakt med mig. Våra blickar möts och han säger till mig… ”Helena… Julia är död. Jag kunde inte klara henne.”

Det är den 19 juni 2012. Precis då… där i det lilla rummet… precis då… då dör en del av mig.

Att hälsa på Julia på bårhuset… Att begrava sitt eget barn… Det går knappt att beskriva. Att förlora ett barn är det värsta man kan råka ut för som förälder.

Jag känner sorg. Jag kommer att ha sorg för resten av mitt liv. Sorgen äter upp mig. Bit för bit. Det gör ont i både kropp och själ. Ibland får jag höra att det är tur att jag har de andra barnen. Jag blir ledsen och lite arg när någon säger så till mig. Jag älskar Julias syskon så mycket så att det gör ont i mig. Men vet ni… de kan aldrig ersätta Julia. Nej… aldrig någonsin. Sorgen och saknaden blir inte mindre för att jag har dem. Folk vill väl – jag vet det. Det är svårt när det kommer till sorg. Vad är rätt och vad är fel?

Det händer ibland att jag dukar till Julia när vi ska äta middag. Ibland köper jag kläder till henne. Jag tvättar hennes kläder och nu när våren kommer – vet ni vad jag gör då?
Jo – då byter jag ut hennes vinterjacka och jag hänger upp hennes rosa vårjacka i hallen. Hon tyckte mycket om den jackan.

Ibland tror jag på fullaste allvar att hon kommer att komma hem till mig. Jag har svårt för att hantera döden. Jag vill hålla henne kvar. Jag sörjer mer än vad jag älskar.

Skuldkänslorna kväver mig. Jag kan inte andas. Aldrig mer få krama. Aldrig mer få pussa. Aldrig mer få hålla om och aldrig mer få säga godnatt. Aldrigheten gör så ont. Den gör så förbannat ont så ibland måste jag se om jag vågar. Bergväggen. Krasch…! Tåget… Spåret. Krasch…! Jag vågar inte. Jag vill inte dö. Men jag vill heller inte leva. Inte så här.

Jag upplever att det är svårt att få hjälp av sjukvården när det kommer till sorgearbete. Jag får höra att sorg hör till livet. Men jag kan inte låta bli att tänka… Vad händer när sorgen blir liksom mer än bara sorg?

Trots att det har gått en tid sedan olyckan så tar jag en dag i taget. Ibland en timme i taget. Sorgen och saknaden är vidrig. Jag känner även sorg för mina barn. De har inte bara förlorat sin syster… De har även förlorat en del av deras mamma.

Jag kommer aldrig att bli människa igen. Nej – aldrig någonsin. Den 19 juni 2012 dog en del av mig tillsammans med min älskade lilla Julia. Ni som har förlorat ett barn – ni vet vad jag pratar om. Ni andra… ni kan bara ana.

Tyckte du om Helenas krönika?

Veckans Fredagskrönika skrevs av Vimedbarns bloggare Helena, här i hennes blogg kan du läsa breven till Julia och om den  hemska sorgen som Helena lever med – varje dag: juliahelena.vimedbarn.se ››

Kommentera, klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogg “Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

Isabella Åhlander: “Vi tävlade om vem som kunde såra den andra mest”

För 1,5 år sedan föddes den lilla pojken som skulle förändra mitt liv den lilla pojken som gav mitt liv en helt ny mening. Från ett liv där fyra av sju dagar i veckan spenderades på Stureplan varvat med att hänga på gymmet och spendera alldeles för mycket pengar på shopping. Jag hade roligt, och jag tyckte att jag mådde bra.

Ett par år innan han föddes träffade jag en kille, en kille som fick mig att landa på jorden någon, jag kunde dela mitt intresse för träning med, någon jag kunde vingla hem till efter en lång natt, någon som uppskattade mig, älskade mig och som alltid visade mig hur mycket jag betydde. Jag levde på ett moln, jag fick enorm bekräftelse var jag än var någonstans. Precis de en tjej behöver, eller jag är en tjej som mår bra av bekräftelse.

Allting var så fantastiskt, vi flyttade ihop, jag blev gravid, vi gifte oss och helt plötsligt hade vi vår son i famnen. De var så härligt och vi båda älskade honom så mycket att vi helt glömde bort varandra. Vi slutade titta på varandra, vi pratade inte med varandra vi rörde inte ens varandra. De tog oss fyra månader innan vi insåg att vi faktiskt höll på att tappa bort oss själva, att vi prioriterade fel.

Men vi gjorde ingenting åt det, vi bara tänkte att de blir snart bättre. Vi höll ihop tills årsskiftet då vi insåg att vi numera bara var tillsammans för sonens skull. Omedvetet gled vi isär ännu mer, vi insåg inte vad vi höll på att förlora. Vi bodde inte längre tillsammans trots att vi om bara några veckor skulle flytta in i vår drömlägenhet. De var ingen som visste vad som hände i vår familj, för vi såg fortfarande lyckliga ut. Någonstans visste vi att vi älskade varandra, men ändå kunde vi inte låta bli att såras, vi kunde inte låta bli att retas med varandras hjärtan göra precis de man visste att den andra skulle må dåligt av. De vart som en tävling, om vem som kunde såra den andra mest.

Till slut blev jag riktigt sårad, så pass att jag kände att jag aldrig mer ville se honom, jag kände mig äcklad värdelös och jag hatade honom. Men samtidigt så är han far till mitt barn, han kommer alltid att vara en del av mig och innerst inne älskar jag honom. Annars hade jag aldrig låtit honom sätta ringen på mitt finger.

Någonstans där är vi idag, är vi menade för varandra? Är de värt att satsa på någonting eller kommer vi att falla tillbaka i samma mörka hål igen? Eller har vi lärt oss av de här?

Gillade du Isabellas krönika?

Veckans Fredagskrönika skrevs av Vimedbarns bloggare Isabella Åhlander, följ henne här i bloggen för mer spännande läsning: feiza.vimedbarn.se ››

Kommentera, klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogg “Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

Jennifer Reinhold: “Du duger inte, du har inga vänner, din rumpa är för stor och dina bröst är för små!”

Kvällarna var värst, när tystheten och kylan från väggarna kom krypandes. Rösterna kom viskande; du duger inte, du är ensam, vem vill ha en person som dig, du har inga vänner, din rumpa är för stor och dina bröst är för små.

Kärleken som jag också hatade gjorde mig svag, sårbar och otroligt förvirrad. Jag, den starka förortstjejen, var nu svag, ensam, hade en skev syn på hur man borde se ut och gjorde allt för att ändra på detta. 16 år gammal var jag då jag sakta men säkert började falla ner i ett mörkt mörkt hål, ett hål som jag idag komiskt nog är både glad och tacksam över att fått uppleva samt tagit mig ur från.

Psykisk ohälsa är något som tyvärr är ständigt ökande och det kryper längre och längre ner i åldrarna. Varför det blir så går bara att spekulera i, jag tror även om jag vet att många kommer säga emot mig att det till viss del beror på sociala medier. Det är så mycket lättare idag att mobba, trycka ner och attackera en person, utan att egentligen förstå eller se konsekvenserna. När jag var 16 år var det precis i början av wifi tiden, vilket innebar ett ständigt häng på MSN, status på efterfesten och festerna på Nattstad. Det var ungefär vid den här tiden som jag började bli sjuk. Jag var nog inte mer olik en helt vanlig tonåring, förutom att jag var väldigt ensam och ensamheten tog sig in i själen och gjorde mig farlig för mig själv. Mitt beteende var till en början att svälta mig själv, fortsatte i bulimiskt beteende och slutade med ett mer destruktivt självskadebeteende.

Jag tror eller jag är övertygad om att min ensamhet gjorde att jag på något sätt försökte skapa uppmärksamhet och ett rop på hjälp. Jag ville vara älskad, jag ville synas och jag ville inte må dåligt.

Men när jag väl börjat må dåligt var det mycket lättare att gräva sig längre ner i gropen än att faktiskt ta sig upp. Jag började tappa vikt, jag började stänga av mig känslor och blev helt enkelt väldigt likgiltig. Allt detta fanns inom mig, men på utsidan var jag som världens lyckligaste och självsäkraste tjej. INGEN och då menar jag verkligen INGEN kunde se eller tro att jag, den sprudlande glada tjejen varje kväll grät sig till söms och gick i smyg till toaletten för att tvinga upp den mat hon precis hade ätit.

Jag tror att väldigt många tjejer och killar idag mår otroligt dåligt, utan att någon i ens närhet faktiskt vet om det. Jag lyckades dölja det länge, tids nog brast det även för mig och mina föräldrar gav mig hjälp. Jag lyckades få hjälp ändå i god tid, men tyvärr är det många ungdomar som inte får hjälp och det skrämmer mig. Den svenska sjukvården för psykisk ohälsa går på knäna och mörkertalet för människor som mår dåligt är stort och väldigt mörkt.

Min mamma ringde till BUP när hon fick reda på mitt destruktiva beteende, det tog 1 år innan jag fick en tid (?!). När de väl ringde och erbjöd mig en tid tackade jag faktiskt nej. Jag var så övertygad om att det fanns andra som behövde denna tid mer än mig. Jag kan idag ångra att jag inte tog tiden, för även om det tagit 1 år och jag trodde att jag var “frisk” så har jag i efterhand fått gå till två olika psykologer för att reda ut mitt förflutna.

Jag är idag 26 år, jag har en dotter på 3 år och en annan dotter på väg. Jag skall inte ljuga om att jag är livrädd för att dem skall hamna där jag hamnade. För jag kan inte skylla något på dem i min närhet, en psykisk sjuk människa är expert på att dölja hur den faktiskt mår. Jag hoppas av hela mitt hjärta att de slipper gå det ödet jag gick. Även om tonåren alltid sätter spår, så behöver det inte bli så extremt.

Men hur skall vi då uppmärksamma psykisk ohälsa och på nått sätt dra upp det till ytan och få fler att faktiskt få den hjälp de behöver? Hälsa oavsett typ skall inte vara en klassfråga, eller vad tycker ni?

Veckans Fredagskrönika skrevs av Vimedbarns toppbloggare Jennifer Reinhold, följ henne här i bloggen för mer spännande läsning: Fru Reinhold ››

Gillade du Jennifers krönika?

Kommentera, klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogg “Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

stats