krystvärkar | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: jag ÄLSKAR den här förlossningen!

Förlossningsberättelse: "Jag ÄLSKAR den här förlossningen"

”Lilla frun” Emmelis förlossningsberättelse: ”Jag ÄLSKAR den här förlossningen”

”Vackraste sommarmånaden var precis här. Den fjärde junidagen och känslan i preggomammakroppen förändrades. Allt var ordnat. Allt var klart. Och jag började få den där nu är jag verkligen supergravid-känslan. Spänningen var smått olidlig, då vi hade Juniflickans snabba, snabba till-livet-entrande i huvudena, både jag och M. Förvärkarna började visa sig med jämnare mellanrum.. precis sådär som dagarna innan med StoraLillasyster. Det blev onsdag, Svenska flaggans dag. Otåligheten var löjlig. Jag gympade, morrade, myste med småttingar och vi firade dagen med jordgubbar till efterrätt. Jag kände mig så färdig med att vara preggo… och började få ont. Bra ont. Som jag brukar uttrycka mig, när det är något på gång. Var tredje minut. Så vi ringer BB och med vår bakgrundshistoria sa dom snabbt Men välkomna in!”

Storebror är hur cool som helst

Jag och M berättar för barnen att det nog är dags att åka nu, varpå dom kramas och tjoar och springer obrydda mot Bolibompafotöljen samtidigt som Storebror coolt säger; ”ropa på oss då, när ni åker till BB!”, som om det var det mest självklara på jorden. Kvista till BB och föda bäbis, liksom.

Farmorn kommer småspringandes och ungarna hämtas upp, med Storasyskonpackningen, så beredda. Men så fort vi sätter oss i bilen känner jag; nä, vi kommer få vända om. Men vi fortsätter ändå, för säkerhets skull. Landar på BB, utan någon pepp överhuvudtaget (läs: jag är typ arg som är på BB då jag känner att jag inte ska föda), men ändå men en känsla av lugn och det är ändå skönt att ta det säkra före det osäkra-känsla.

Vi kopplas upp på bebbekurva och ser att allt ser bra ut, hjärtljuden är tokhöga och det pågår kvällsgympa. Stanna kvar några timmar så ser vi om något är på gång redan nu.. säger gulliga morskorna. Men jag vill hem. Säger till M att ”jag bara känner på mig att jag inte kommer föda på natten, tidiga morgonen, den här gången”.

Läs också: ”10 konstiga (men helt normala) fakta om din nyfödda bebis”

Jag börjar ha ont på riktigt

”Vi åker hem och barnen undrar varför magen är kvar och vart bäbisen är. Dom nattas i vagnen under en promenad. Jag surar över att det har lugnat sig… samtidigt som det känns som att någon verkligen vill uuuut. Smörblommor, hundkex och midsommarblommor följer oss på rundan och vi har en vacker junikväll trots morrande mor.
Under natten har jag ont. Mest molande ont. Är vaken flera gånger. Undrar om jag drömt en del, eller att jag faktiskt haft ont prick hela natten? M undrar till morgonen; ”ska jag verkligen åka på jobbet?”. Ja, det är lugnt, säger jag. ”Duktiga flickan” ni vet. 

Ganska trött och slut efter många timmar med ont, kravlar jag mig upp och ger barnen frukost. 08.25 bestämmer jag mig för att faktiskt tro på att jag börjar ha ont på riktigt… konstaterar att denna resa inte kommer starta med vattenfall denna gång, utan med värkar som när Liten kom till livet.

Jag börjar klocka själv här hemma. S var peppad på några lektimmar med småvännerna på förskolan, så M kom hem och skjutsade honom. Kl.09. Då säger jag till M att ”duu… du ska nog inte åka på jobbet igen sedan”. Ingen är snabbare än han på att nappa, han hade känt sig så malplacerad vid husritandet när han känt på sig att preggofrun nog hade något i görningen där hemma..
08.25 och framåt. Var femte minut kommer värkarna. Men det är lugnt, säger jag. Jag tänker INTE åka in än. Men vi riggar Junibarnvakt. Mormor och Morfar kommer efter en stund. Med köttbullar och Torehund, småspända (såklart) och beredda. Jag tar emot värkar sådär coolt som jag inte tror är jag:igt, men som ju faktiskt är precis jag i dessa lägen. ”Men faaar nu!”  säger mamma till mig. Männen börjar bli lite smånervösa och klockar båda två värkar med sina telefoner (haha).”

Läs också:”Anna Hauffmans förlossningsberättelse: INGET gick som planerat”

Jag ÄLSKAR den här förlossningen!

”Till sist säger jag; ”nä, nu drar vi Martin!” 11.25 åker vi in. Vägarbeten och sånt där härligt gör att det tar sin tid. Vi åker genom busigt sommarväder. Det stormar och regnar på tvären. 12.15 är vi på plats. Första konstaterandet; yes, vi hann in! Värkarna jobbar på och det visar sig att vi är 6 av 10 centimeter på väg. Jag konstaterar lyckligt och lättat; ”jaa, det blir en lugnare förlossning den här gången!” .

Precis vad jag hade önskat. Absolut häftigt hur det kan gå så fort (och bra!) som med Juniflickan… men jag kommer såå ihåg hur vi, allra särskilt jag förstås, kände mig snuvad på konfekten, efteråt särskilt… det gick lite föör fort då.. för att huvudet efteråt skulle hänga med.

Så nu, med Minsting i magen, tar jag lyckligt emot min efterlängtade darling (lustgasen) på låg nivå. Andas, håller M i handen, möter värk efter värk samtidigt som jag emellan det onda, småberusat sjunger ääntligen ,äntligen idaag! och utbrister Jag ÄLSKAR den här förlossningen!. 

Så bestämmer vi en plan med Världens Bästa Barnmorska (Jag har bara stött på såna. Fantastiska kvinnor, vilket jobb ni gör!!!); jag kliver upp. Jazzar loss så mycket jag orkar. Möter det onda i min fokuserade värld, andas djupt och drar åt mig alla orden jag hör omkring; ”Vilken stark tjej”, säger hon till mannen. Du är duktig, säger min älskling, vars hand jag är mycket noga att hålla i.

Jag blundar, är så inne i mig själv. Dom starka hinnorna görs trasiga och vi färdas framåt centimeter för centimeter… ”nu börjar det göra ont, tänker jag”. 8 cm……”åh, hur kunde jag tänka att jag ville att det skulle ta längre tiid!!” hör jag mina tankar. ”Men BORT med dom tankarna nu, slappna av och fortsätt ta emot ontet nu, Emmeli!”, säger jag till mig själv och så fortsätter det.
Plötsligt börjar det där magiska närma sig…hela kroppen bara signalerar det. Jag väntar på dom magiska orden… och hör dom också; ”Emmeli, du får krysta nu”.

Läs också: ”5 meningar som gör en nybliven förälder ÖVERLYCKLIG”

Försvinner han ifrån oss nu!?

Å kära hjärtanes, dom orden. Världens bästa och ONDASTE där och då. Jag kopplar på powerwomanstyrkan, andas och fram kommer urkraft.

Lugn lite, Emmeli! (någon, jag alltså, hade ju bett om att tygla mig för att inte paja, ni vet…)… jag lyssnade tyyp på dom orden, men morskorna säger ”nämen det här går inte stoppa” och ber mig istället ta i lite till; självklart! tänker jag och i nästa sekund utbyts den där brinnande, overkligt brännande känslan mot icke-ont, ett efterlängtat skrik och mannens ord; En liten B! 

Lille B skrek det efterlängtade skriket man vill höra, Morskan konstaterade att någon ”hade kunnat skjuta bäbisen in i kaklet med den kraften” (fy vilken hemsk mamma…!).. men snabbt därefter slutade Minsting att skrika. Blev blå. Och paniken utbrister.

Försvinner han ifrån oss nu!? frågar jag, nejdå, nejdå säger morskorna lugnt men ändå stressat samtidigt som dom ruskar, gnuggar hårt i ryggen, blåser och jobbar för att Minsting ska börja andas. ”Han är chockad över hur fort det gick”. Pappan!; KLIPP HÄR! säger dom och M klipper navelsträngen fort och får sedan följa med ut med Minsting, mot en mask att andas i.. jag är slut och förstår inte vad som händer nästan… min bäbis hinner bara springas ut med genom dörren, så skriker han och in kommer dom tillbaka. Lättnaden är obeskrivlig. Jag får min bäbis till bröstet.”

Läs också: ”Victoria Pihlgrens förlossningsberättelse: Lustgas var inget för mig” 

Det kändes inte att jag hade fött barn

”Han är här nu. Vår älskling. Vår Minsting. Så overkligt. Så fantastiskt.
Värkar från 08.25. Framme på BB 12.15. Fick magiska ”du får krysta”-orden 14.41. En och en halv krystvärk senare, är B här. Kl 14.42, torsdagen den 7/6, 2018. Föddes Du. Älskade Lillebror B.

Lika snabbt som sin Storasyster tog Lillebror sig ut till världen, men hade ändå lite coolare tempo innan. Det var ”skönt” tyckte mamman. Upplevelsen under J´s förlossning var ”Ren och skär Drömförlossning”, då det gick fort och jättebra, men dagarna/första tiden efteråt kommer jag ihåg hur vad-var-det-som-hände-tankarna snurrade. Det kändes ju heller ingenstans att jag fött barn… helt galet. Den här gången gick det lugnare, tog längre tid. Jag var så med på vad som hände. Så tacksamt. Och som grädden på moset, känner jag mig också sådär oförskämt härlig i kroppen. ”inte en enda kroppsdel sprack, mamma!” säger S lyckligt och syftar på att han ju nog trodde att min mage skulle spricka. Jag svarar honom lyckligt; ”nä, älskling, inte ett endaste dugg!”  och syftar i tystnad till precis hela kroppen.

Häftiga mammakropp. Vilken urkraft. Vilken ynnest att få ha gjort detta magiska igen. Bära och föda ett barn. Vårt tredje Mirakel.

Precis som med din Storasyster,  var jag och din Vackerpappa så beredda nu och har inte lyssnat på det där BF-datumet… dit är det ju några veckor, liksom. Och med dina 51 centimetrar och 3535 gram, så är du så färdig och i övrigt så fantastisk på alla sätt.
En magisk dag. Vår Minstings födelsedag. 7 junidagen 2018 <3″

Vill du fortsätta följa Emmeli och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här ››
Och följ @lillafrunsdagbok på Instagram

©Bilderna tillhör @lillafrunsdagbok 

Förlossningsberättelse: ”Jag födde i bilen utanför BB”

Förlossningsberättelse: "Jag födde i bilen utanför BB"

”Jag väntade mitt andra barn den 25 augusti 2017. Graviditeten hade vart helt komplikationsfri. Den 22 augusti satt jag och min sambo ute på vår altan och småpratade. Vi kom fram till att jag nu var som en tickande bomb och att det när som helst skulle kunna dra igång, och att vi snart skulle få träffa våran nya familjemedlem.

På kvällen gick jag och la mig sent. Min sambo valde att sova på soffan då vår 4-åring var inne i en period med oroliga nätter. Jag somnade snabbt som vanligt men vaknade kl:00.19 av att jag hade en lite lätt molande känsla i magen. Det var som en mesig mensvärk som aldrig ville bryta ut. Tanken slog mig väldigt snabbt att det kanske var någonting på gång? Men jag ändrade fort tänket och gjorde allt jag kunde för att få somna om igen. Det var som sagt en löjligt lätt molande känsla, långt i från alvedon-läge. Och jag jämförde och visste ju precis hur de skulle kännas när de hade satt igång då man hade gjort detta tidigare. Minutrarna gick och blev till timmar. Jag vred mig fram o tillbaka och kunde inte somna om. Jag började känna mig frustrerad över att jag inte fick somna om då jag visste att jag skulle upp i hyfsad tid för att ta hand om min 4-åring som nu var hemma med mig innan syskonet skulle komma. Jag höll ut fram till 02.02 då jag skickar ett meddelande till min sovande sambo där jag skriver: ”Vill inte väcka dig i onödan så därför skriver jag här. Jag har haft en molande värk sedan 00.19 och det är omöjligt att somna om. Kom gärna upp innan du åker till jobbet om jag nu inte hunnit ner till dig innan… Kan nog vara så att nånting är på gång här”. Då kunde jag inte i min vildaste fantasi ana vad som snart skulle ske…”

förlossningsberättelse louise3

”Värkarna kom tätt vilket var en varningsklocka”

”Jag höll ut med mitt molande som nu möjligtvis hade ökat något, men de var fortfarande inte alvedon-läge. Alltså inte ont, eller på nått annat sätt smärtsamt. 02.45 känner jag behov av att gå på toaletten, vilket jag då gör. Då börjar jag precis som med min förstfödda, ana ugglor i mossen. När det drog igång där så ville min kropp tömma sig – ordentligt! Denna gången slapp jag kräkningarna men resten av tömingsreflexerna sattes då igång. Och då började jag ana att det verkligen var nånting på gång. Så efter toalettbesöket på övervåningen så går jag ner för trappan till min sambo för att säga att jag kanske tycker att han ska hålla sig hemma ifrån jobbet denna dag. Jag går ner med ångest och skam över att behöva väcka han (varför man nu upplever en sån känsla så tätt inpå BF?) Jag tänkte ju att det borde ju dröja minst 10 timmar innan de är dags på riktigt? Väl? Jag hade ju inte ont alls?”

Läs också: ”BB-väska – packlista för vaginal förlossning och kejsarsnitt”

”Jag sätter mig på soffkanten och talar med låg ton att jag tror att det kanske är nånting på gång. Jag har lite ont. Men bara lite. Han vaknar till och svarar att: ”Okej, men hur känns det då? Gör det mycket ont eller?” Och då börja det. Då kom första ordentliga värken. Från att det inte alls gjorde ont till att det VERKLIGEN gjorde ont. Så jag svarar han att: ”Ja, de gör faktiskt lite mer ont nu”. De höll i sig i ca 5-8 sek. Så när det lugnat sig går jag ut i köket för att få ladda med energi i form av macka och oboy. Mitt i smörandet kommer nästa plötsliga värk. Det gör så pass ont att kroppen gör som den ska göra vid värkar att man börjar andas metodiskt och omgivningen stannar upp. Min sambo hör hur jag får ont ute i köket och ropar om det går bra, och att jag borde ringa förlossningen. Jag svarar efter några sekunder att det går bra men att smärtan helt klart har ändrat mönster och karaktär.

Jag tar med min mat in till vardagsrummet och hinner inte mer än sätta mig i soffan då nästa värk kommer. Även den är kortvarig. Ca 5-10 sekunder. Jag slår upp telefonnumret till förlossningen och ringer för att rådfråga. Jag vet ju att man ska ha täta och långa värkar för att det ska va aktuellt att åka in. Jag hade ju inte, vad jag visste, ens kommit in i latensfasen. Barnmorskan som svarar är lugn och trevlig och hon hör på mig att jag har koll på läget och inte känner mig alls orolig för nånting. Jag får under vår korta samtal två värkar. De är täta, inte ens två minuter emellan. Men kortvariga, nu ca 10-12 sek  långa. Hon tycker att  jag kan avvakta tills mina värkar håller i sig lite längre men säger samtidigt att de faktiskt kommer ganska tätt, vilket är en varningsklocka. Hon ber mig ta en dusch och  en alvedon och ringa direkt om det sker en förändring. Jag lägger på.”

Krystvärkarna började hemma

”Tar ett bett i mackan. Och sen är det igång. PÅ RIKTIGT. Värkarna, som då pågått i kanske 15 min gick totalt om till krystvärkar. I samma veva som jag får krystvärk känner jag hur jag akut måste på toaletten. Jag grips av fullständig panik då jag inte förstod själv vad det var som höll på att hända. På toaletten  märker jag att det börjat blöda ordentligt och nästa krystvärk trädde fram. I paniken som var så var jag inte kapabel till att kunna prata, vilket nog var det jobbigaste av allt. Att jag inte med en bestämd ton kunde tala om för min sambo vad som exakt höll på att hända. Men min sambo förstod ändå att det var allvar och bråttom så han ringde till förlossningen igen och dem hörde mitt krystarbete som inte gick att tysta ner alls, och bad oss åka in direkt. Jag fick ytterligare en krystvärk i soffan. Jag greps ytterligare av panik när jag förstod att jag skulle ta mig ut till bilen och sen åka till sjukhuset som ligger 14 min bort. Jag förstod att det inte kommer att gå. Men jag var inte kapabel till att tala om för min sambo hur illa det var. Värkarna kom nu med bara några sekunders mellanrum och höll i sig i 20-40 sekunder. Han ber mig att ta mig upp och ut i bilen och jag försöker få ur mig att han måste ringa min mamma som ska komma och passa våran 4-åring . Min mamma bor 30 min bort. Klockan var nu nånstans runt 03.40. Jag hade vart igång i 40 minuter. Från inget till krystvärkar.

Läs också: ”7 saker om tiden efter förlossningen som ingen pratar om”

Efter ytterligare en panikartad krystvärk i soffan lyckas jag på något sätt att ta mig upp o små sprang ut i hallen där jag får tag på en handduk som ligger i trappan, hoppar i ett par ballerinaskor och springer för livet ut till bilen i bara linne och trosor i en 4-gradig kall augustinatt och jag hinner precis öppna  bildörren till baksätet där nästa krystvärk träder fram. Jag lägger mig så gott jag kan i baksätet och krystar på. Mot min vilja. Jag kämpar mig igenom värken och min rädsla och panik gör att mitt svettpåslag nu är fullständigt maxat. Det bara rinner ifrån ansiktet ner på mina underarmar som jag har som stöd i baksätet. Sambon kommer på samma sekunder och sätter sig och kör ut ifrån vår grusväg där jag kämpar med krystvärken och att samtidigt säga  att vi inte kan åka, vi kan inte lämna våran 4-åring ensam hemma. Det går bara inte. Så jag ber han vända tillbaka för att be våra grannar om hjälp. Samtidigt som han vänder kommer nästa värk och jag skriker: ”Det går inte! Du måste åka. Barnet är påväg, det kommer ut när som helst!”. Jag känner så tydligt hur ett helt huvud är påväg ut ur mig. Jag kan inte stoppa det. Kroppen vill bara få ut den. Nån av oss kommer att dö. Jag är helt övertygad. Barnet kommer inte ut när jag inte får av mig mina trosor. Jag lyckas inte få av dem själv och det enda jag tänker är att snart, snart är vi framme. Vi bor så pass nära.”

Vattnet gick i baksätet

”Så vi åker mot sjukhuset. Min mamma hade 10 min resväg kvar innnan hon va hemma hos oss. Kl 03.55 går vattnet vid ytterligare en krystvärk i baksätet. Kl:03.56 ringer min sambo förlossningen och meddelar att vi är framme om 1 min och att de måste komma ner till entrén för att möta upp oss. Sista minuten i bilen minns jag knappt. Jag andas och skriker, kämpar för att hålla kvar barnet så att en barnmorska kan ta emot den. Sambon gör en tvärnit utanför entrén, där nu 3-4 barnmorskor/vårdpersonal kommer ned springandes för att möta upp oss. Passagerardörrarna öppnas och de kontrollerar läget på barnet. Nu står alltså en barnmorska och har koll på barnet, en annan håller i mitt huvud och min sambo håller i mitt ben över mitt huvud för att jag ska kunna få kraft att föda fram barnet. Jag är 180 cm lång och ett baksäte är inte 180 cm kan jag intyga. Jag hör att barnmorskan säger: ”Det går inte att ta upp henne till sal, barnet ligger i bäckenet och hon har max 2 krystvärkar kvar”. Jag minns hur jag titta på henne i ren panik. SKA JAG FÖDA I BILEN? UTAN NÅN SMÄRTLINDRING?”

 

förlossningsberättelse louise2

”Sen hörde jag det vackraste man kan få höra…”

”Tanken hann precis bara passera innan den första av de två värkarna kom. Hon ber mig hålla emot en stund vilket jag gör, innan nästa värk kom inom nån sekund. Den sista, obeskrivliga smärtsamma värken är som tur är kortvarig. Sen hörde jag det vackraste man kan få höra, sitt nyfödda barns skrik. Då var klockan exakt 04.00. Fyra minuter tog det efter att vi anlänt vid förlossnings entrén. Den lättnaden, att hon lever, att jag lever, att allt gick bra. Helt obeskrivligt. Lyckan var total. Chocken var total. Allt kändes så overkligt. Vad hade vi precis gått igenom? De tog min lilla dotter och linda in henne i massor med filtar och la henne hos mig några sekunder innan de fort fick in med henne i värmen. Jag själv fick efteråt kravla mig ur min förlossningsbil och lägga mig på en brits för att bli upprullad till förlossningen där moderkakan skulle ut. Jag hade ett sånt adrenalinpåslag att hela min kropp bara skaka. Jag kunde varken prata klart eller vara stilla. Helt omöjligt. Så lustgasen de bjöd på gjorde gott att få för att varva ner ett slag…

Läs också: ”SÅ blir du vän med humörsvängningarna under graviditeten”

Väl inne på BB så kunde man börja landa i vad som hade hänt, men det tog tid att förstå. Hur kunde en förlossning gå så fort? Från INGET till rena krystvärkar nästan direkt. Lilla Hilma, som flickan fick heta hade minsann väldigt brått ut. Helt oskadd var hon och även jag. Det var huvudsaken.

Storasyster hade inte märkt av turbulensen som hade vart under natten hemma och heller inte vaknat efter att vi åkt, som tur var. Man kan säga att man är en erfarenhet rikare, och att ibland har man verkligen inget val. Kvinnokroppen är grym.”

 

Vill du se mer av Louise och hennes fina familj? Besök då hennes Instagramkonto @louiselenacaroline!

Förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma i badrummet”

Förlossningsberättelse: Jag födde hemma i badrummet

Hanna Magnussons förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma i badrummet”

”Hjärtat bankar fort nu när jag ska skriva en återblick om när August kom till jorden och jag är alldeles skakig. Som de flesta vet kom han i raketfart och det blev en tuff start för oss alla tre, men mest för mig.

Tiden efter att A kommit trodde min hjärna att jag fortfarande var gravid. Min psykolog berättade att anledningen till att hjärnan trodde att kroppen fortfarande var gravid var för att hela förloppet gick så fort. Det tog knappt två timmar från första värk till att han kom ut, hjärnan hann inte bearbeta händelseförloppet så graviditeten fick inget riktigt ’slut’. Den avslutades inte på det där vanliga viset. Hjärnan missade helt enkelt att han föddes. Därav kunde jag känna tydliga fosterrörelser och tro att jag fortfarande var gravid, men så blev jag påmind att det låg ett litet knytt i babynestet och sov, då trodde jag att jag verkligen hade blivit knäpp. Jag både kände och såg att magen rörde sig, ibland var jag nära att berätta för Niklas att ’fort känn här’ men jag hejdade mig för verkligheten kom ikapp.

Men det var inte detta jag skulle skriva om. Kommer skriva mera om ’tiden efter’ på bloggen så fort jag får tillfälle att skriva.”

Läs också: ”Bearbeta förlossningen tillsammans”

”Trodde att jag skulle gå över tiden”

”Niklas hade gått av sitt helgpass på kvällen klockan halv sju, söndagen den 30 april. Och under hela april hade han sagt då och då att ”1 maj kommer August” varpå jag alltid svarade surt  ”sluta säga så, vi kommer få gå över tiden två veckor säkert”. Jag var så jäkla inställd på att få gå över tiden, och det hade jag intalat mig hela graviditeten. ”Sån jäkla otur kommer vi ha Niklas, begriper du inte det” snäste jag.

Jag minns inte riktigt vad jag gjorde den 30 april. Jag knäppte några bilder på magen och vilade i soffan, det är det jag minns. Både jag och Niklas gick och la oss kring niotiden på kvällen. Jag vaknade mitt i natten av att jag behövde kissa. Jag tittade på mobilen innan jag steg upp och klockan var 03.47. Efteråt gick jag och la mig i sängen igen och surfade runt med mobilen.

Efter att jag hade tittat på mobilen i cirka 20 minuter kom en lätt värk i magen. Jag hade lite svårt att lokalisera VAR det gjorde ont men någonstans där nere. Jag tänkte inte mer på det och sen så försvann den värken med så jag släppte det helt. Men så kommer det igen efter en liten stund, det gör absolut inte ont men det är lite irriterande. Börjar då googla runt och det är ju inte jättelätt att beskriva en smärta och sen googla upp.”

Läs också: ”Förvärkar eller sammandragningar? Så vet du!”

Tror fortfarande inte att det är dags

”När jag haft fem såna värkar stöter jag till Niklas som ligger och sover, ’Niklas… Jag tror det har startat’ och han förstår direkt vad jag menar och flyger upp ur sängen. Jag ligger kvar och laddar ner appen Värktimer, och börjar ta tid på detta som känns i magen. Värkarna är oregelbundna och jag tänker att detta är nog bara lite förvärkar.
Jag slänger iväg ett sms till Niklas (för lat för att ropa haha) att värma vetekudden i micron. Så kommer han in med vetekudden och jag ligger kvar i sängen och slötittar på mobilen. Jag ligger nog inte kvar länge utan hasar mig upp från sängen och tar på mig byxor och tröja. Vetekudden tar jag med mig och jag lägger mig i soffan. Jag fortsätter ta tiden på värkarna, och de gör fortfarande inte ont. Ligger och tittar ut genom fönstret. Det hade börjat ljusna lite, man såg det skulle bli en fin dag och fåglarna hade börjat kvittra där ute.

När jag ligger i soffan så tilltar värkarna i styrka, de är fullt hanterbara men jag börjar nu ge ifrån mig lite lätta ljud. Niklas kommer då och då och undrar hur det går och frågar mig om jag tror att det verkligen är dags. Dessvärre tror jag inte att det är det, eller jag förstår inte att det är på gång. Jag minns jag låg och frös, nästan som jag kallsvettades.”

Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det”

Står inte ut i duschen

”Jag kan inte längre ligga kvar i soffan tänker jag, så jag går upp och ställer mig i köket, hänger mot diskbänken och jämrar mig. Niklas småpackar och äter sen frukost. Han har sagt att han tänkte att detta lär ta tid.
Han frågar om vi inte ska ringa till sjukhuset men jag vägrar, jag vill vänta.

Jag har svårt att hålla koll på vad klockan är här men klockan närmar sig nog fem på morgonen. Värkarna har tilltagit lite mer i styrka och mitt i allt detta så känner jag att jag får världens ”magras”, haha… Så att sitta på toaletten med det och även ha hemska värkar samtidigt var FRUKTANSVÄRT! Efter att jag kände mig klar där så tänkte jag att jag kan ju gå in i duschen och duscha, fräscha till sig och även lindra det onda med det värma vattnet.

Jag klarade inte av att vara i duschen ens två minuter. Här hade värkarna börjat kännas ännu mer och nu gjorde jag ifrån mig ännu högre läten, kände att de blev okontrollerbara men hade ändå ingen panik över det. Jag kliver ut från duschen och ställer mig på alla fyra och gungar för nu gör det riktigt jäkla ont. Jag bryr mig inte att jag står i en konstig ställning komplett naken inför Niklas ens. Här tjatar han igen att jag måste ringa sjukhuset men jag vill fortfarande inte. Känner efter det att jag börjar rasa i magen igen (hehe) så sitter på toaletten lite och har jävulska värkar. Jag låter nu enda ner ifrån magen, som en älgko! Här känner jag nog också att det kanske är bra om jag ringer sjukhuset.”

Läs också: ”3 tecken på att förlossningen har startat”

”Får min första krystvärk på toaletten”

”Jag ringer till förlossningsavdelningen cirka klockan 05.15 och i andra änden svarar en vänlig kvinna. Precis när hon svarat så kommer en värk och jag brister ut ’nu kommer en värk, du hänger kvar väl?’. Jättekonstigt att jag sa så till henne, barnmorskan säger med len röst ’jag stannar kvar´ eller något i den stilen. Här brölar jag ordentligt och andas högt. När värken försvunnit frågar barnmorskan om vattnet har gått och hur täta värkarna är. Vattnet hade inte gått men värkarna var väldigt täta och här när jag satt på toaletten så kände jag också att det tryckte neråt, så det berättade jag för henne och hon sa vi var välkomna in, vi la på och jag sa till Niklas att vi är välkomna in när vi är redo.

Efter jag sagt detta så känner jag mig helt matt och svimfärdig. Jag ber Niklas komma och hålla i mig för jag berättar att jag kommer svimma. Jag är bara borta i korta sekunder. Niklas berättar för mig att jag är alldeles likblek. Jag sitter alltså fortfarande på toaletten och här får jag även min första krystvärk. Det är en underlig känsla och är inte lätt att förklara hur det känns. Men jag minns att det var som att alla hål där nere bara öppnar upp sig och att inälvor och ja hela systemet ska tryckas ut, och man kan inte annat än att hjälpa till. Det är omöjligt att INTE krysta enligt mig. När detta sker så är Niklas jämte och sprutar på sig parfym och jag skriker nerifrån magen med mörkaste rösten ”NNNIIKKLLAAAASS…!!” . Jag tror inte han förstår att det är krystvärkar och jag förstår nog inte heller att det är det utan tror det är normalt att man ska känna ett tryck.”

Läs också: ”Är ultraljud farligt för barnet i magen?”

”Det gör så ont att jag inte kan röra mig”

Jag ska nu försöka förflytta mig från toastolen och ta på mig kläder, var ju helnaken efter duschen. Det får bli enkelt, ett par mama-strumpbyxor och en svart stretchig klänning tänkte jag. Det var inte lätt att få på sig mama-strumpbyxorna med värkar och med en stor mage. Niklas han lastade ut till bilen medans jag tog på mig och han har berättat efteråt att man kunde höra mig bröla till parkeringen.

Jag stökar omkring i badrummet i den mån det går MED krystvärkar alltså, försöker slänga ner lite diverse sminkgrejer lite hafsigt och slafsigt i en neccesär. Duttar på lite mascara.

Plötsligt kan jag inte längre kontrollera min kropp när värkarna/krystvärkarna kommer. Jag bara dyker ner mot golvet och står på alla fyra. Värkarna är nu ännu kraftigare och gör mig orörlig och trycket blir ännu kraftfullare. Det gör nu så ont att jag inte kan röra mig. Jag får panik och vet inte vad jag ska ta mig till. Det trycker på neråt som bara den, det är så otroligt kraftfullt.”

Läs också: ”Slempropp och 8 andra ord du vill veta inför din förlossning”

Ringer SOS

”Niklas som nu kommit in igen blir lite stressad när han ser mig så paralyserad av smärta och skriker. Jag har sån panik, och mitt i allt detta så känner jag något ”där nere” som är på väg ut. Jag försöker dra ut det men det är supersegt och förstår då att det är slemproppen. Sekunderna efter går vattnet, och det verkligen exploderar ut på badrumsmattan, vilket kraft! Det rann inte sådär fint som man föreställer sig utan det var som att det exploderade ut. Jag hinner uppfatta att vattnet är klart och inte missfärgat, ropar till Niklas att ”slempropp och vatten gick på badrumsmattan nu, FÖRLÅT” (att man bad om ursäkt för det är lite roligt nu i efterhand haha) och han okeyar och kommer in till mig. Här ringer jag även in till förlossningsavdelningen igen för att få råd. Då är klockan 05.40 och det är samma vänliga barnmorska som svarar igen. ’Ja det är jag igen (som om att hon visste vem jag var haha)´ började jag nog samtalet. Jag berättar stressat för henne att slempropp och vatten gick precis och att jag måste krysta för varje gång värkarna kommer. Det är verkligen som att man kräker fast nerifrån, man kan inte hålla igen utan man bara följer med, trots man egentligen inte vill.

Barnmorskan i telefonen är lika lugn som innan och ber oss att ringa SOS så jag la på och Niklas ringer till larmcentralen (klockan 05.43 besvaras vårt samtal enligt SOS-journalen) och som tur väl är så är en ambulans stationerad vid räddningstjänsten där vi bor, men tar ändå en liten stund för de att komma till oss.”

Niklas får agera barnmorska

”Jag känner hur något är påväg ut hela tiden och det gör fruktansvärt ont, det är som att allt inom mig ska trycka sig ut ur min kropp. Mitt i allt så känner jag efter och kan känna något hårt och associerar att det är huvudet som inte allt är för långt in i mig.

Operatören i telefonen som Niklas pratar med frågar om jag är fullt frisk, graviditetsvecka med mera, sen hör han nog att det är ganska så nära så han ber mig att lägga mig ner på golvet och ber Niklas hämta handdukar. Men jag kan inte röra mig för jag är helt paralyserad av smärta och kan verkligen inte ändra ställning för det gör så himla ont. Men efter en massa svordomar och skrik från min sida så går det. Nu ligger jag nästan på rygg men stödjer upp med ena armbågen så jag är lite upprätt. Här får även Niklas agera barnmorska och befinner sig mellan mina ben och operatören undrar om Niklas kan se något huvud men det kan han inte än.

SOS-operatören kopplar in en kollega och de ringer även in till barnmorskan jag pratade med tidigare denna morgonen, så hon är med och kan guida. Larmsamtalet varar i 15 minuter, så det tar alltså 15 minuter för ambulans att komma.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag födde hemma på köksgolvet”

Ingen värkpaus

”Jag brölar av smärta och börjar panikgråta. Jag säger samtidigt som jag gråter ’snälla säg att de har bedövning när de kommer fram för jag klarar inte av detta’. Barnmorskan tröstar och säger att den bästa bedövningen just nu är andningen. Jag försöker andas men det går inte, värkarna är för intensiva. Här i slutet har jag i princip ingen värkpaus alls, utan de kommer hela tiden.

Jag ligger helt plant på rygg och har fått tag i min duschhandduk jag hade efter duschen, jag kramar den mot mitt ansikte och skriker ut smärtan i den för att dämpa ljudet.

Ambulansen kom lite efter klockan 06.00 (knappt 5 minuter innan August föds). Men när de väl ska in så fungerar inte portkoden så Niklas får springa ner och öppna till dem. Vad är oddsen egentligen att det INTE skulle fungera i hettans stund?

Först kom en ung trevlig ambulanskille in till mig och han hälsar och säger ’vi ska hjälpa dig..’. Han var i min ålder och jag tänkte att måtte inte den andra som kommer vara en man också hehe, men det var en kvinna  och de var båda helt underbara!!). Ambulanskillen sätter en infart i mitt högra armveck och känner på pulsen.”

Läs också: ”Dykteknik eller profylax under förlossningen – Så funkar det”

Vill ha bedövning

”Jag känner mig otroligt utlämnad som ligger helt naken undertill men det är bara att gilla läget. Kort efter att ambulanskillen kom in så kommer kvinnan med Niklas efter. Hon presenterar sig och om jag inte missminner mig så berättar hon att hon själv fött fyra barn och att detta löser sig. Jag frågar om hon kan se något huvud än och det kan hon inte än berättar hon, då svarar jag besviket ’Hur ska det då kännas SEN när han är på väg ut?’.

Nu är det en massa röster i badrummet, det är Niklas, två ambulanssjuksköterskor, två SOS-operatörer och barnmorskan. Det är ett enda virrvarr av röster som pratar. Jag gråter och ber de ge mig bedövning för jag klarar inte detta, men de kan inte ge mig något och då gråter jag ännu mer och samtidigt skriker av smärta. De alla försöker lugna mig och berömmer mig och säger att jag är jätteduktig och att detta fixar vi. Tror operatörerna från SOS lägger på tillslut då de är överflödiga i denna situation – ambulansen har ju kommit. Så då är det bara Niklas, de två från ambulansen och barnmorskan som är på telefon som är med nu.”

Krystvärkarna var fruktansvärda som sagt men jag upplever ändå inte att jag behövde ta i så mycket för kroppen tog i själv det mesta.”

Läs också: ”Skammen kring förlossningsskador MÅSTE bort!”

”Han flög ut!”

Jag upplevde värkarna var allra värst. Missförstå mig inte nu, det var fruktansvärt att trycka ut en bebis från ett så obefintligt hål också, men ni som inte fött, ni kan ju föreställa er hur värkar känns då jag tycker det är värre än att krysta ut en bebis. Givetvis är det individuellt men såhär tycker i alla fall jag.

Niklas är vid mitt huvud och peppar mig hela tiden och frågar sjuksköterskan hur han ska andas för att kunna hjälpa mig och andas med mig. Jag gråter förtvivlat och skriker Niklas flera gånger i hopp om att han kan trolla bort det onda. Jag kramar ambulanskillens hand riktigt hårt under krystskedet kommer jag ihåg.

Och som de flesta som fött vaginalt beskriver, det är precis som att ett stenhårt klot ska ut ur rumpis, det är tur man glömmer hur jäkla ont det gör. Jag som ändå förberedde mig hela graviditeten att det kommer vara en extrem smärta, tror jag intalade det flera gånger dagligen som ett mantra och försökte förbereda mig, men det var som ett slag i ansiktet. Det går inte förbereda sig på hur det känns, det är helt sjukt.

När huvudet inte kommit ut helt men står och tänjer ut vävnaden så kändes det som jag gick ut ur min egen kropp. Den smärtan… Det går inte beskriva. Ambulanssjuksköterskan frågade om jag ville känna men jag skrek ’nej…!’. Men så fort huvudet kommit ut så gled hela kroppen ut, han flög ut kan man väl säga.”

Läs också: ”Hantera smärtan under förlossningen – så gör du”

”Jag klarade det!”

Han var alltså ute. Vår son. Jag var så chockad och förstod inte att han var här nu. Det är över. Vi klarade det. JAG klarade det.

Det jag kommer ihåg att jag tänkte då han kom var ’Herregud vad liten han är’ och så var jag även snabb med att be Niklas att fotografera. Bilderna från denna morgon är så värdefulla och betydelsefulla för mig och jag är så glad och tacksam att jag var rätt klar i huvudet och kom på att vi skulle föreviga denna stund.

Han skrek inte direkt när han kom ut och han var lite blå i hudtonen har jag fått återberättat. Sjuksköterskan från ambulansen masserade honom på ryggen och tillslut kom han igång och skrek. Han låg på mitt bröst och såg väldigt medtagen ut tyckte jag men orkade inte lägga någon mer energi på att oroa mig då jag oroat mig hela denna morgonen, jag litade på sjukvårdarna. Efter att lille August kommit ut så väntade vi på att moderkakan skulle komma ut. Men den ville inte alls komma. Eftervärkarna blev kraftigare ju längre tiden gick då moderkakan inte ville släppa. Det var som att föda barn igen. Likaså här gjorde jag läten, kved och stönade och sa att jag aldrig mer ska göra om detta, aldrig!”

Läs också: ”Första tiden med bebis – 6 saker att tänka på”

Moderkakan ville inte lossna

”De beslutade väl efter ca 20 minuter att vi skulle åka in till sjukhuset, så Niklas fick klippa navelsträngen och sedan skulle vi packas in i ambulansen. Jag är glad att detta var tidigt på morgonen och inte mitt på dagen där massa människor hade rört sig på gatan, vi bor mitt i centrum och det är jämt rörelse under dagtid.

Jag och August åkte i ambulansen och Niklas körde sin bil efter ambulansen. Det gjordes försök att få ut moderkakan i ambulansen men den ville verkligen inte lossna. Gjorde så himla ont och ingen smärtlindring kunde jag få.

Sen äntligen kom vi in till sjukhuset! Det var så skönt att få träffa och se Niklas igen efter transporten som kändes som en evighet. Vi fick ett rum på förlossningsavdelningen, rum nummer sex. Vi fick en underbar barnmorska, dock inte samma goa som jag hade på telefon.

Läs också: ”Yoga girl tillagar sin moderkaka – så går det till”

Direkt när vi kom in i rummet la de August i Niklas famn medans de undersökte mig. Jag hade fått en liten liten bristning och fick sy 3stygn. Det var inte skönt alls (surprise?), man är ju ganska så uppsliten där nere och sen få bedövningsspray som SVED SOM ELD var allt annat än skönt. Tack och lov fick jag lustgas, men det fungerade inte på mig, jag tyckte inte alls det hjälpte. Ruset var väl helt okej men det tog inte bort den brännande smärtan.

Efter att barnmorskan suturerat mig drog de på mig en jätteblöja, nättrosor och slutligen den vita skjortan.
Efter detta så tog vi vikt och mätte August, han var 52 cm lång och vägde 3778 gram. Sedan fick jag försöka amma och vi fick den klassiska födelsebrickan. Just då hade vi inte tid till att äta, vi var inte jätte hungriga heller. Jag ringde familjen och berättade, Niklas ringde till sina redan i bilen till sjukhuset. Niklas familjemedlemmar har i efterhand berättat hur lustig Niklas var på telefon när han ringde, tänk så chockad han måste varit. Han irrade bort med på sjukhuset när han skulle ner och hämta våra väskor som var i bilen.

Slutligen fick vi komma upp till familje-BB. Jag sov inte en natt där, utan var vaken hela tiden. Förstår inte hur jag orkade hålla mig vaken men var klart hög på adrenalin. Niklas var också vaken i stort sett hela tiden. Allt var så himla nytt och så hade vi varit med om en väldigt omtumlande situation och tack och lov slutade väl.”

Vill du fortsätta följa Hanna och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @hanna.magnussons!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!

stats