lustgas | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: ”Fick sova utan mina nyfödda tvillingar”

förlossningsberättelse jag fick sova utan mina nyfödda tvillingar

Det har gått mer än tre månader sedan Majken och Molly föddes. Jag har verkligen velat skriva ned min förlossningsberättelse men det har helt enkelt inte blivit av. Även om jag aldrig kommer glömma förlossningen så påverkas minnena ju längre tiden går men jag ska försöka ta mig tillbaka till den dagen, måndagen den 1 januari 2018 och berätta så ärligt jag bara kan.

Ca 05:00

Jag vaknar och har ont i höger sida bak i ryggen och framåt på magen. Jag har haft så några gånger tidigare och då fått riktigt ont. Efter att ha letat information på nätet har jag kommit fram till att det förmodligen är vidgat njurbäcken som är mycket vanligt när man är gravid. När jag berättade det för min barnmorska på MVC sist sa hon att jag ska ringa förlossningen om jag får ont igen, istället för att ligga hemma och lida. Nu är jag i vecka 37+4 och har beräknad igångsättning två dagar senare så jag börjar fundera på att ringa förlossningen. Jag tar två alvedon och värmer vetekudden och somnar om.

Läs också: ”10 konstiga (men helt normala) fakta om din nyfödda bebis”

Ca 09:00

Smärtan kommer tillbaka och jag bestämmer mig för att ringa förlossningen på SÖS. De vill att jag kommer in för kontroll. Jag och Stefan gör oss i ordning men stressar inte. Jag har ganska ont men är inte orolig, jag har ju haft denna smärta tidigare. Vi bestämmer oss för att ta med BB-väskorna “just in case”. Mamma är hemma hos oss så det är skönt att inte behöva styra upp barnvakt till Elsie.

13:08

Jag blir inskriven på förlossningen. Vi får ett eget rum på en gång och det känns tryggt. Det känns lugnt på förlossningen och det slår mig att det är nyårsdagen. Tänk om bebisarna kommer idag! Man kollar mitt blodtryck och det är 160/100 och 4+ protein i urinen. Jag har haft normalt blodtryck hela graviditeten, senast jag var på kontroll var bara tre dagar tidigare. Det visar sig alltså att jag fått havandeskapsförgiftning, som utvecklats väldigt fort. Jag får medicin mot det höga blodtrycket.

14:34

Jag blir undersökt av läkare som konstaterar att jag är öppen 5 cm. Ultraljud visar att båda tvillingarna ligger med huvudet nedåt. Med tanke på preeklampsin och att jag redan är öppen 5 cm bestäms att vi blir kvar på förlossningen och att jag kommer att sättas igång. Det känns bra men samtidigt lite läskigt. Det är svårt att ta in – kommer vi få träffa våra bebisar idag?

16:00

Blodtrycket är 150/105 och jag får mer blodtrycksmedicin.

16:10

BM tar hål på fosterhinna och vattnet går. Man hoppas att det ska sätta igång förlossningen. Sedan sätts skalpelektrod på tvilling 1:s huvud. Tvilling 1 som vi redan bestämt heter Majken. Overkligt ändå! Jag blir rädd men Stefan och BM lugnar mig. Jag tror att det är för att allt går så fort som rädslan kommer. Inte kunde jag tro när jag vaknade i morse att jag skulle ligga här samma dag och föda barn.

17:20

Jag har 1-2 sammandragningar per 10 minuter. Jag får Oxytocin och Stefan går och värmer min vetekudde som jag hade i bilen mot smärtan i ryggen. Ganska snabbt får jag mer och mer ont. Jag använder lustgas som smärtlindring och Stefan hjälper mig att möta de värsta topparna.

18:10

Helt plötsligt slår smärtan till och jag får obeskrivligt ont. Jag känner att jag börjar förlora kontrollen och kan inte hantera smärtan. Värkarna känns som en enda lång topp och jag får ingen möjlighet att återhämta mig. BM undersöker mig och jag är öppen 8 cm. Hon frågar om jag vill ha EDA och jag svarar ja. (Förra förlossningen fick jag EDA och det avstannade förloppet efter att jag öppnat mig helt. Jag fick aldrig några krystvärkar och försökte krysta ändå med vägledning av BM. Det slutade med att jag fick föda med sugklocka) Trots att jag inte varit helt säker på om jag ville ha EDA kände jag nu att jag tar vad som helst bara jag slipper smärtan!

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

”Jag hann inte ta epiduralen”

18:20

Helt plötsligt känner jag en enorm kraft som tar över kroppen och jag börjar krysta. Jag och BM är båda helt oförberedda och hon håller emot och tillkallar undersköterska, ytterligare en BM och läkare. Jag hör henne ropa att de måste komma fort eftersom jag har börjat krysta. Jag får helt enkelt klara mig utan EDA men där och då hinner jag inte tänka på det. Under min förra förlossning fick jag aldrig uppleva krystvärkar så detta var en helt ny upplevelse. Från ingenstans fylls rummet med personal vilket jag visste skulle ske eftersom det är en tvillingförlossning. Det gör så fruktansvärt ont och jag kan verkligen inte slappna av. Jag hör personerna i rummet säga att jag ska slappna av och Stefan står på min högra sida och peppar mig. Jag försöker allt jag kan att inte spänna mig och istället trycka nedåt.

18:27

Majken föds. (Kuriosa: Det är exakt på minuten samma klockslag som Elsie föddes 2014-08-06) Navelsträngen klipps och Stefan får sätta sig ned och ta Majken hud mot hud. Jag känner mig helt vimmelkantig och försöker titta åt deras håll samtidigt som en läkare kollar med ultraljud hur tvilling 2 ligger och en annan håller fast tvilling 2 utanpå magen för att hon inte ska byta position. Den andra BM tar över för att förlösa nästa bebis. Jag hör hur den första BM pratar med Stefan och säger att Majken glömmer att andas. “Hon ser sig omkring men hon glömmer att andas”. Majken blir blek och de tar henne till barnbordet och Stefan följer med. När Stefan gått känner jag mig så ensam. De ber mig återigen att fokusera för nu ska tvilling 2 födas. En snäll läkare klappar mig på kinden och talar lugnt med mig. “Du är inte ensam, vi är här.” Den “nya” barnmorskan är barsk och irriterad. Hon säger argt att jag måste slappna av. Jag blir ledsen men samtidigt irriterad och förklarar att jag verkligen försöker. Jag hör hur hon säger till de andra i rummet: “Det här kommer aldrig att gå om hon inte slappnar av.” Jag blir peppad av de andra i rummet och det är tack vare dem jag känner att: Nä nu jävlar!

18:43

Tvilling 2 föds, hon har ännu inget namn. Hon skriker och läggs på mitt bröst. Precis då kommer Stefan in i salen för att tala om att Majken mår bra. Han har tagit kort på henne med sin mobil för att visa mig, jag har ju ännu inte fått se henne, men jag är för omtumlad för att kunna ta in allt. Jag tittar ned på Molly men det känns fel att det bara är en bebis hos oss. Stefan går iväg igen, han ska följa med Majken till neo. Någon frågar om de ska ta kort på mig och bebisen men jag skakar på huvudet. Det är något jag ångrar idag.

18:44

Jag får mer Oxytocin.

”Får de inte bort moderkakan måste jag opereras”

19:20

Jag får ytterligare Oxytocin eftersom moderkakan inte kommit. Man drar i navelsträngen men märker att den är på väg att lossna. Samtidigt har jag en läkare på min vänstra sida som hela tiden står och trycker allt han har på min mage. Det gör så ont och reflexmässigt tar jag tag i hans armar och försöker trycka bort honom. Han ber flera gånger om ursäkt för att han måste trycka så hårt på min mage. Det rycks och slits i mig samtidigt som jag har min bebis på bröstet. Jag ber att någon ska ta henne, jag är rädd att tappa henne. Efter en stund går de iväg med henne också, hon ska ned till neo eftersom de vill att tvillingarna ska vara tillsammans. Jag ber sedan om lustgas och då kan jag fokusera på den istället för att försöka hålla emot när läkaren trycker på min mage.

De tillkallar tillslut den arga barnmorskan igen eftersom hon är senior. Precis som tidigare är hon irriterad och säger åt mig att slappna av. Om de inte får loss moderkakan måste jag opereras. Efter ett tag lämnar BM rummet och den snälla läkaren som tidigare försäkrade mig om att jag inte var ensam tar över. Hon ber mig att börja stimulera bröstvårtorna, vilket tydligen är ett gammalt barnmorskeknep för att få moderkakan att släppa vilket den också gjorde! Jag blöder ganska mycket och får Cytotec och man sätter även in en tamponad och kateter. Jag vet ännu inte om jag fått någon bristning eftersom fokus varit på att få loss moderkaka och nu att stoppa blödningen.

Efter en timme upptäcks att det endast är blod i katetern och det visar sig att den är felsatt så den sätts om. Jag börjar få frossa och fryser allt mer och ber om filt. Jag får täcke och filt och BM lägger min tröja runt mitt huvud. Jag skakar i hela kroppen och det enda jag kan tänka är att jag vill ha fler filtar.

Första natten som trebarnsmamma men utan några barn

20:45

Ett nytt team tar över och kollar blodtryck och temp. Blodtrycket är 160/100 och jag har 38,5 i temp, de påtalar flera gånger att jag är väldigt blek. Jag får mer blodtrycksmedicin och Alvedon. Jag lämnas ensam i rummet i vad som känns som en evighet. Jag saknar Stefan och våra bebisar. Hur mår de? Jag har ingen aning. Jag känner mig alldeles tom inuti och ligger och skakar av febern. Min mobil ligger en bit bort och spelar Peter LeMarc. Jag startade Spotify efter att vattnet gått för att ha lite lugn musik att lyssna på och den har legat och spelat hela tiden. Det har tidigare varit så mycket folk och ljud på rummet att jag inte hört musiken men nu när jag ligger där ensam spelas den vemodiga låten efter den andra. Då och då kommer någon in på rummet. De har alla en sådan sammanbiten min och jag tror varje gång att de ska berätta att något har hänt med mina bebisar. Men allt är bra, de ligger båda på neo och Stefan är där med dem.

Läs också: ”Vilka krav kan man ställa på barnmorskan under förlossningen?”

Febern går inte ned så jag får Pronaxen. Tamponaden är helt genomblödd och tas bort. Efter det förbereder BM och undersköterska för att sy mina bristningar. Jag intalar mig själv att det kommer att gå bra och kommer ihåg att jag inte kände någonting när jag syddes efter förra förlossningen. Det visar sig dock att jag inte hade fått någon bristning, hurra! Jag firar med lite te som jag dricker med sugrör. Efter ett tag kommer Stefan och berättar att han inte alls vetat hur det är med mig. Han hade frågat flera gånger och då fått höra att jag skulle opereras. Han slets mellan att lämna bebisarna och komma till mig. Klockan är efter midnatt och det bestäms att jag ska flyttas till BB och jag får hjälp att ta mig över i en annan säng som jag får ligga i när vi lämnar förlossningen. Jag hinner tänka: Men vår förlossningsbricka då? Någon sådan fick vi aldrig, det känns lite ledsamt.

Det känns så konstigt att komma till vårt rum på BB utan våra bebisar. Majken har jag inte sett och Molly (som då inte hade något namn) hann jag bara hålla några minuter. Stefan går ned på neo för att titta till dem igen. När han kommer tillbaka får jag se kort på dem och det är en sådan absurd känsla att se dem på bild men inte få hålla i dem. Min första natt som trebarnsmamma men utan något av mina barn.

Utanför varje rum på BB sitter en liten whiteboard med familjens namn och på vissa står även bebisens. Utanför vår dörr står ingenting och det gör mig lite ledsen att ingen tagit sig tid att skriva : “Här bor Linda, Stefan och tvillingarna Larsson”. Det hade känts fint.

Den natten blir det inte mycket sömn för mig. Tankarna snurrar samtidigt som jag känner mig alldeles tom. Jag kan inte ta in att våra bebisar faktiskt har kommit. Det görs ständiga kontroller på mig och det känns som att jag får tabletter att svälja stup i kvarten. Blodtrycket lever sitt eget liv och jag har fortfarande feber.

På morgonen äter vi frukost på rummet och sedan hämtar Stefan en rullstol så att vi kan åka ned på neo. Jag känner mig bortkommen när vi kommer dit men Stefan känner sig trygg och då känns det lite bättre även för mig. Det är dags för mat och vi får koppmata varsin bebis. Läkaren har rond och när det är vår tur får vi höra att allt ser bra ut och att Majken nu klarar andningen fint. Vi blir utskrivna och får ta med oss tvillingarna upp på BB. 

Vi stannar på BB i 4 dygn men det är en annan berättelse. Vill ni se ett videoklipp där jag och Stefan berättar om förlossningen hittar ni det här! Tack för att du har tagit dig tid att läsa om min förlossning!

Vill du se mer av Linda och hennes familj eller bara ställa några frågor? Besök då hennes blogg här och hennes Instagram @lindaedwinsonlarsson

Förlossningsberättelse: ”Var fullt öppen men kände inga värkar”

förlossningsberättelse teresia

”Många tankar just nu är hur denna förlossning med lillasyster skall gå… Om den kommer bli lika lång som med Cornelia eller hur ont det kommer göra, vilken smärtlindring jag kommer hinna få eller hur allt kommer starta. Jag är såå mycket mer nervös denna gång… Tankarna är många och jag vet att om mindre än 6 veckor har jag upplevt en förlossning igen, men hur den blir har vi ingen aning om. Då jag inte berättat tidigare om förlossningen med Cornelia så tänkte jag ge er min förlossningsberättelse som var både bra och dålig ♥”

Vattnet gick och det kom rosa blod

”Året var 2013 och vi väntade vårt första barn efter ett missfall året innan. Under hela graviditeten var jag självklart lite orolig från och till men ju längre tiden gick desto bättre kändes det. Jag hade en underbar graviditet och det mesta kändes väldigt enkelt och jag kände mig precis som vanligt. Vi hade inte tagit reda på könet, då vi ville ha det som en överraskning till förlossningen, men känslan för oss båda sa tjej. Det var så spännande att spekulera och vi bad även våra vänner gissa på kön och när de trodde bebisen skulle födas. När det var den 24 juni och jag insåg att det var dagen innan min gissning tänkte jag att jag hade helt fel och skulle gå längre än vad jag trott.

”Kvällen den 24 juni sitter vi och ser på tv men egentligen borde jag gått ut och planterat blommorna som stod i trädgården som jag tidigare under dagen hade varit och köpt, men just då orkade jag verkligen inte och sa till sambon att jag skulle ta dem dagen efter. Strax innan tio känner jag mig så trött och tänkte gå ut med sopor innan jag lägger mig. Hämtar sopor och på golvet ligger en död fluga som jag tänker ta upp för att slänga med i soporna… När jag böjer mig ner hör både jag och sambon hur det bara säger plupp, som en bubbla kan låta när den spricker, och jag känner genast hur det rinner en massa nedför mina ben. Då inser jag att det är vattnet som gått och jag säger till sambon: ”Hörde du det där? Jag tror vattnet gick!” och så får jag springa iväg på toa för att det rinner ju hela tiden. Sambon hämtar nya kläder till mig medan jag ringer förlossningen. Det var telefonkö och det kändes som jag fick vänta i en evighet. Mina händer skakade och jag var så nervös för nu visste jag att det ändå var nära. När jag kommer fram till förlossningen och berättar att mitt vatten gått och att det även kommer lite rosa blod så säger hon att vi skall komma in på en kontroll. Vi lämnar in hunden till svärföräldrarna och tar med oss BB-väskan för säkerhets skull och åker iväg. En bilresa på ungefär 20 minuter… Jag hade inte fått några värkar eller kände av något alls, bara att det sipprade vatten hela tiden, något som förvånade mig. Jag hade hela tiden förväntat mig att när vattnet skulle gå, kom allt på en gång, men nu var det ändå så pass att man kunde hantera detta med rejäla bindor och för säkerhets skull extra handdukar att sitta på i bilen.”

Läs också: ”Så mycket behöver bebisar sova”

”Fick besked om att vi skulle föda om två dagar”

”Vi kom in till förlossningen runt elva tiden och får sätta oss ned medan de skulle göra iordning ett rum till oss. Under tiden jag sitter där, utan någon känning alls, kommer det in ett par, vars tjej är på väg att föda. Hon blir snabbt hämtat i rullstol och skriker “Bebisen kommer nu” och jag ser paniken i hennes ansikte. Då som först funderade jag på vad vi gett oss in på och blev jättenervös över hur ont det skulle göra. Dock tog det två minuter och vi hör bakom oss “Det gick ju fort!” och ett bebisskrik… Hon hann alltså komma in precis i tid och jag insåg att hennes smärta gått över lika snabbt som jag uppfattade den och att de nu hade sin bebis hos sig. Cornelia var beräknad 1 juli och sambon chansade på 4 juli, men jag var helt bestämd på att bebis skulle komma 25 juni. Det tyckte jag kändes som ett bra datum och enligt min egna beräkning kändes det mer troligt. Sen kan man ju gå över två veckor men det var jag inte alls sugen på, haha.

Vi får komma in till ett rum för kontroll och då får vi veta att jag inte har några värkar och att allt ser bra ut, precis som det ska. Vi får en tid bokad att komma in för att föda barn två dygn senare om inget annat händer innan dess och sen får vi åka hem igen. Lite besvikelse var det allt då vi trodde det var på gång. Men vi åker hemåt vid tvåtiden på natten och när vi precis svänger av från sjukhuset känner jag min första värk. Då insåg jag att det verkligen var en värk men ändå så pass att jag kunde hantera det så vi fortsätter hemåt. Under hemresan känner jag av några värkar men inget jättejobbigt. Vi bestämmer oss för att passa på och lägga oss för en natts sömn ifall det skulle sätta fart så vi kunde ha lite energi. Men det blev ingen sömn för någon utav oss… Mina värkar började sätta igång allt tätare och vi började även klocka dem. När vi inser att de är 2–3 minuter mellan värkarna ringer vi in igen till förlossningen och de tycker jag ska ta en varm dusch och värktablett för att lindra lite. Gjorde precis som de sa men inget hjälpte och efter jag duschat kändes de av ännu starkare och eftersom jag tyckte allt startat så snabbt från att inte känna något alls till 2–3 minuter så bestämmer vi oss för att åka in iallafall. Ringer till förlossningen och säger att vi är på väg och de förbereder ett rum för oss.”

”De fick sticka mig sju gånger i ryggen”

”Vi blev inskrivna strax efter 6 på morgonen och får ett rum direkt. Just då kändes det även som mina värkar stannat av lite grann men de höll fortfarande på, dock inte lika ofta. Vi grå träffa en barnmorska som kollar upp mig och jag är då öppen 3 cm.
Vid sju får jag några varma kuddar som smärtlindring men de hjälpte inte så jättemycket så halv åtta fick jag lustgas. Jag tyckte inte de heller gjorde så mycket men allt var ändå okej. Vid tiotiden började det bli väldigt jobbigt och jag bad att få mig ett bad, men så länge fick jag ställa mig i duschen. Just då hade mina värkar kommit igång rejält och känslan då var att bebis var på väg ut vissa stunder. Jag fick sedan veta att jag inte kunde bada då det var upptaget så stod kvar i duschen ett tag. Sambon var med mig hela tiden och till slut fick han ringa efter hjälp då mina värkar var så kraftiga att jag knappt kunde stå upp. Då bestämmer vi oss för att jag skall få Epidural som smärtlindring och just då minns jag inte jättemycket. Min sambo berättade att de fick sticka mig i ryggen sju gånger innan de kunde ge mig rätt smärtlindring. Även barnmorskan hade sagt att de aldrig varit med om en sån lång värk som jag hade just då. Jag hade så ont just då att det kändes som bebisen var på väg ut. Det tryckte på så hårt att jag trodde det var dags. Då var klockan kvart i elva på förmiddagen och precis efter jag fått epidural känner jag hur värkarna är som bortblåsta.

Jag lägger mig för att vila en stund. Sambon går och köper lite mat men jag hade svårt för att äta, istället kräks jag och vid ett-tiden har jag fått feber och en barnmorska kollar hur mycket öppen jag är. Hon vart osäker och ville be en kollega ta en titt och jag börjar tro att de haft fel och att jag inte är öppen alls. In kommer en kvinnlig läkare som ska titta och säger då att jag är fullt öppen. Jag vart så förvånad och frågar om vi kommer föda bebis under dagen. Ville bara att allt skulle vara över och väntan nu kändes oändlig. Jag har fortfarande feber och inga värkar alls längre. Vi får prova att ta en promenad i korridoren, sitta på en boll fram och tillbaka, men inget händer. Jag tjatar fortfarande på de läkare och barnmorskor som kommer in om de vet om vi kommer föda någon bebis under denna dag eller inte. De säger att bebisen kommer att komma idag men att jag måste få igång värkarna lite innan. De ökar någon dos för att värkarna ska öka men inget händer där heller. När klockan är runt sex på kvällen ville de försöka få igång allt ännu mer för att bebisen var tvungen att komma ut då jag varit öppen så länge. En massa läkaren och barnmorskor kommer in i rummet och de förbereder sig inför att sätta igång mig rejält. De ber mig provkrysta men inget händer. Till slut säger de att vi måste testa att ta ut bebisen med sugklocka annars skulle de bli kejsarsnitt får bebisens hjärtljud nu började ändras till det sämre. De inkallar en förlossningsläkare, läkare för akut kejsarsnitt och en hel drös med andra barnmorskor med mera… Jag inte minns hur många det var, jag uppfattade bara att hela rummet var fullt med folk ifall allt skulle bli akut.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om'”

En grålila bebis utan ljud eller rörelse

”Klockan 18.53 börjar de med sugklockan och jag får krysta. Jag känner inte jättemycket förutom ett litet tryck nedtill och de ber mig krysta försiktigt tre gånger. Innan jag krystar sista gången frågar jag lugnt om bebisen kommer komma ut efter denna gång och vi kör igång. Klockan är 19.05 och ut kommer en grålila bebis ut snabbt, utan det minsta lilla ljud ifrån sig. Jag känner hur hela min mage bara försvann just då och känslan var riktigt häftig. Men, allt gick fort och de klipper själva navelsträngen (vi hade önskat att sambon skulle klippa) och ber min sambo följa med dem och bebisen. Än hade jag inte hört något ljud från bebis, och där låg jag helt själv utan honom och bebis. Tankarna gick i 180 och jag var orolig över att bebisen inte börjat andas och kunde inte glömma färgen på bebisen som var helt tyst och inte en rörelse. Jag visste heller inte om det var en pojke eller flicka.”

Under tiden som sambon är iväg med läkare och bebisen får jag krysta ut moderkakan, vilket gick jättesmidigt. Minns knappt detta ögonblick förutom att de ville visa mig hur den såg ut och allt såg fint ut. Efter en liten stund kommer sambon in med en bebis i famnen. Jag ser lyckan i hans ögon och att färgen på bebis är helt underbar denna gång. Han kommer till mig för att visa och jag får hålla en kort stund och får se att det blev en liten flicka. 3340 gram och 50 lång, helt perfekt och välmående.
Då de trodde jag hade 3:e grads skada och misstänkte att jag spruckit rejält ville de skicka mig till operation. Hon som hade förlöst mig hade aldrig varit med om att någon spruckit så mycket så hon ville följa med och operera mig. Jag fick en annan smärtlindring och tappade ALL känsel ifrån naveln och neråt. Jag var även lite dåsig och skrattade väl åt hur mina ben rörde sig när de höll på att lyfta men att jag inte kände ett dugg. Sen svävade jag samtidigt på moln och var så lycklig över att vi fått en liten flicka. Att jag äntligen var mamma. Det kändes som en dröm, så overkligt men så underbart!”

Läs också: ”4 vanliga amningsproblem – och lösningar!”

förlossning teresia

En fröjd att komma hem

”Under operationen ser de att jag hade en grad 2-skada och inte alls som de trott från början. Alltså hade jag inte spruckit så mycket som de trodde först. De sydde mig och vid nio-tiden fick jag äntligen träffa min lilla familj. Vår lilla Cornelia var född!

Sen fick vi stanna ett tag på uppvakningsavdelningen innan vi fick ett rum. Vi tjatade på att få komma till ett eget rum och bara få vara, men sköterskorna var så stressade så där fick vi stanna ett par timmar. Sen tröttnade de väl på vårt tjat och vi fick åka till avdelning för kejsarsnittade där det fanns ett rum till oss. Själva eftervården var inte alls bra tyckte vi då jag hade svårt att komma igång med amningen. Cornelia ville inte äta och sköterskorna kändes så stressade. Vid tolvtiden på natten fick vi även be om att få nåt att äta då vi inte ätit sen lunch. Vi hade heller inte fått någon bricka med smörgås, dricka eller sånt som man brukar få så de hämtade en tallrik yoghurt så vi kunde få i oss något. Vi fick stanna kvar tre nätter på denna avdelning innan vi fick åka hem och under dessa tre dygn så var det väldigt upp och ner. Jag hade ont och kunde bara ligga, Cornelia hade fortfarande inte kommit igång med amningen ordentligt och hon hade lågt blodsocker. Men till slut fick vi åka hemåt och det var verkligen en fröjd. Och tänka att vår lilla tjej kom just den dagen jag gissat på ändå.”

Ja, det var det jag kunde komma ihåg av vår förlossning med Cornelia. Och nu är det som sagt inte alls långt kvar tills lillasyster ska komma. Hur det blir denna gång får vi se men jag hoppas på att det inte ska bli lika långutdraget och att eftervården kommer vara bättre. Sen är jag kanske lite löjlig, men denna gång önskar jag att vi ska få en ”grattisbricka” efter allt kämpande man går igenom.”

Vill du se mer av Teresia och hennes familj? Besök hennes blogg här och hennes Instagram @teresiia här!

Förlossningsberättelse: ”Jag åkte ambulans till förlossningen”

Förlossningsberättelse: "Jag fodde innan det planerade snittet"

Ellinor Petterssons förlossningsberättelse:

”Den 14/11 hade jag tid för planerat kejsarsnitt på grund av förlossningsrädsla, men morgonen den 8/11 runt 05 på morgonen vaknade jag av att vattnet gick, inte på smått vis heller. Det verkligen forsade! Jag blev så sjukt taggad direkt och skrek åt Fredrik att ”Vattnet går!!!” innan jag sprang in på toaletten och undrade om jag bara hade kissat på mig? Men så var det ju som tur inte, haha. Hade även värkar som kom ganska tätt men kändes mest som jobbig mensvärk än så länge. Jag gick in i duschen och Fredrik ringde förlossningen.”

Läs också: ”Är det okej att köpa ett begagnat babyskydd?”

”Jag fick panik eftersom jag inte kände bebisen i magen”

”Efter att ha spolat av mig och virat en handduk runt mig fick jag prata med förlossningen. Jag upptäcker samtidigt att det kommer en massa blod. Hon på förlossningen frågar då om jag ”känner att bebisen rör sig i magen” vilket jag inte gjorde just då och fick panik, men lyckades ändå lugna mig själv då jag på något sätt kände att allt var som det skulle.

Så Fredrik fick ringa efter en ambulans och jag ringer min mamma samtidigt som jag slänger ner de sista grejerna i BB-väskan (tidsoptimist, ja). Här börjar värkarna bli riktigt jobbiga och jag måste andas mig igenom dom.”

Läs också: ”Förlossningen: Jag sov mig igenom förlossningen”

”Var rädd att det var för sent för kejsarsnitt”

”Ambulansen kom och vi åkte med blåljusen mot Falun, nu gjorde värkarna så ont att jag tappade andan och de kom så tätt att jag inte hade en chans att hämta mig mellan dom. Men nu kände jag äntligen att Sigrid rörde sig i magen! Ambulanssköterskan ringde till Fredrik som åkte bakom i bil och jag hörde hur hon sa att ”vi får se om vi hinner fram till Falun”. Ungefär där kom min panik på riktigt och jag bara stängde av.

Men efter den längsta färden i hela mitt liv kom vi till slut fram till Falun och förlossningen, här var jag så rädd att det skulle vara försent för snitt att jag skrek rätt ut till första sköterska vi träffade att ”Jag ska ha kejsarsnitt!!”

Jag fick komma över till en säng, de undersökte mig och så fick jag kateter. Efter det fick jag (äntligen) lustgas och tabletter som skulle bromsa värkarna (hjälpte dock inte). Sen kom det in en läkare som för sista gången skulle dubbelkolla om jag verkligen ville göra kejsarsnitt eller kunde tänka mig en vaginal förlossning, men jag stod fast vid att jag ville ha snitt.”

Läs också: ”Vi var helt säkra på att vi aldrig skulle få ta med honom hem”

En drömförlossning

”Jag fick i alla fall ligga kvar på rummet ett tag innan det var dags, värkarna kom ännu tätare och jag drog i mig så mycket lustgas att jag knappt såg nånting.

Men tillslut var det äntligen dags. Fredrik hade redan fått på sig operationskläder och jag började gråta när de kom in med ”sängen” som Sigrid skulle ligga i. Nu rullades jag rullades in på operationssalen, bedövningen kom på plats och sen följde de längsta (men häftigaste!) minuterna i hela mitt liv.

Plötsligt säger läkaren att ”här kommer en liten Sigrid!”

Jag åkte ambulans till förlossningen

 

”Kl 09.36 hördes ett bebisskrik för första gången och de var de absolut vackraste och underbaraste jag hört i hela mitt. Fredrik fick följa med när de skulle fixa med henne och sen kom han tillbaka med henne till mig. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet.

I slutändan fick jag min drömförlossning då jag faktiskt ville att den skulle starta spontant trots att jag skulle göra kejsarsnitt. 10/10 får den!”

Intresserad av att se mer av Ellinor och Sigrid? Besök då hennes blogg här och hennes Instagramkonto @elliepettersson här!

stats