Förlossningsberättelse: ”Jag sov mig igenom förlossningen”

Publicerad 26 februari, 2018

Förlossningsberättelse: "Jag sov igenom förlossningen"

Johanna Forslunds förlossningsberättelse: ”Jag sov mig igenom förlossningen”

”En förlossning är bland det häftigaste en människa kan gå igenom. Jag hade läst alldeles för många skräckhistorier. Jag vill så gärna dela med mig av min berättelse då jag är otroligt nöjd med min förlossning trotts att jag blev igångsatt. Att bli igångsatt var min största rädsla när jag var gravid, men i efterhand är jag väldigt glad för det. Jag hade full kontroll på vad som hände i min kropp från att vattnet gick till att Isabella var ute. Nu sitter jag med mina förlossningsdokument bredvid för att inte glömma något! Jag har fått skriva väldigt punktligt, då jag inte har alls mycket minne från vissa saker. Jag har i princip skrivit av allt från min förlossningsjournal. För att läsa om varför jag blev igångsatt kan du läsa om min graviditet HÄR.

Den 9 februari 2017 åkte vi in till förlossningen på kontroll ännu en gång på grund av mina kraftiga förvärkar. Vi blev inlagda för att få en såkallad ‘tung sovdos’ så jag skulle kunna få sova.

Den 10 februari sov jag till och från under natten, jag kände inte någon särskild hjälp av sovdosen mer än att det var skönt att vara ’sederad’, det fick mig att slappna av. Väl under dagen fick vi profylaxhjälp för att kunna hantera smärtan under förlossningen. Filip fick även en kurs av bm hur han skulle massera mig för att lindra värkarna.”

Läs också: ”Hantera smärtan under förlossningen – så gör du”

Får induktion med cytotec

”Klockan 16:15 börjar jag känna av mer flytningar och vatten i sängen. Då görs en kontroll och då var jag öppen två centimeter! Klockan 20:55 börjar jag tröttna. Sammandragningarna gör bara ondare och ondare, men inget mer händer. Jag ville bara att allt skulle sätta igång, vilket jag även säger till barnmorskorna. Fick ännu en tung sovdos för att samla kraft för morgondagen.

Den 11 februari har jag fortfarande väldigt regelbundna och kraftiga sammandragningar. Läkare skriver i papperna att det då beslutas för en induktion med cytotec på grund av avstannat värkarbete från och med vecka 37. Efter några doser cytotec måste man ta en paus från det då mina sammandragningar blir kraftigare och kraftigare utan någon som helst påverkan på förlossningsarbetet. Klockan 22:00 har jag fem sammandragningar på 10 minuter. Där beslutas det att jag även får vila från cytotec under natten.”

Läs också: ”5 smarta hacks för dig med bebis hemma”

”De fick väcka mig när det var dags”

”Den 12 februari börjar med att fortsätta med cytotecdoser. Jag mår faktiskt bra under hela dagen med endast tre, fyra sammandragningar under 10 minuter, jag kunde helt klart leva med dem. Där och då började jag bli frustrerad över att jag började få lugnare sammandragningar, jag ville inget hellre än att allt skulle dra igång just här.

Den 13 februari väljer de att ta hål på hinnorna så vattnet går. Vattnet var grönt, vilket betyder att bebisen bajsat i vattnet, dem misstänker att det är för att hon är stressad. När vattnet gått kommer mer och mer värkar. Jag börjar känna att de blir ohanterliga, då fick jag prova lustgasen. Den var fantastisk. Tills att jag börjar kräkas och mår fruktansvärt illa av den. Klockan 11:43 ber jag om epidural och 11:51 får jag den satt. Det gick sååå fort! Jag är väldigt tacksam för det. Då var jag öppen fem centimeter. Kort därefter somnar jag. Jag minns knappt att den nya barnmorskan och undersköterskan kom in och presenterade sig.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3”

Klockan 15:25 får jag en ny barnmorska, jag var så ledsen då jag verkligen gillade den barnmorska jag hade under dagen. Men den nya barnmorskan jag fick var också helt underbar! De ber mig sätta mig på bollen och gunga en stund för att se om bebisen kan ta och komma ner lite längre ner. Jag orkade inte sitta på bollen alls länge, så jag gick och la mig och sov igen. Väl öppen 10 centimeter kommer de in och väcker mig för att säga att det faktiskt är dags! Jag kände alltså ingenting av det här. Jag kände att det var ett väldigt kraftigt tryck nedåt, men ingen smärta alls.”

”Vilken kraft kroppen har!”

”Klockan 17:47 börjar mina krystvärkar. Jag hade väldigt svårt att känna av mina krystvärkar så jag fick lite värkstimulerande dropp. Där och då kände man verkligen vilken kraft kroppen har. Den bara tryckte av sig självt nästan och barnmorskan sa åt mig att trycka på och bli riktigt riktigt arg. Klockan 18:09 föds Isabella! Jag kunde krysta ut moderkakan helt normalt. Jag fick en andra gradens bristning som syddes i 1,5 timme. Men det kunde jag inte koncentrera mig en enda sekund på när jag hade ett mirakel i min famn.

Folk tror att jag skämtar när jag säger att jag inte tyckte att det gjorde så ont. Det gjorde inte så ont som jag trodde det skulle göra. Den smärtan som var, tyckte jag bara var helt fantastisk. Jag var mest fascinerad över allt som hände i min kropp. Jag sov mig ju i princip igenom hela dagen. Jag skulle aldrig någonsin tveka igen på att ta epidural! Det var min räddning. Att smärtan inte var så brutal som alla sagt kanske var för att min kropp tränat och tränat sen vecka 25. Att bli igångsatt var bland det bästa som kunnat hända mig tror jag såhär i efterhand, trotts att jag var rädd där och då. Jag hade ju som sagt full kontroll på allt som hände och kanske var det därför jag kunde slappna av så pass när vattnet hade gått och jag visste att allt var igång. Jag lät min kropp ta hand om allt och Filip var helt fantastisk igenom hela förloppet, vilket stöd han var och hjälpte mig hela tiden med att vara positiv.”

Vill du fortsätta följa Johanna och hennes familj? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @johannaacecilia!

Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här!

Therese Wickman: ”Alla gråter inte av glädje när barnet föds”

Publicerad 7 februari, 2018

Therese Wickman delar med sig av sin förlossningsberättelse på LOPPIs Youtubekanal

När influencern Therese Wickman, mamma till Ellah och Kidh och gravid med ett litet syskon, skulle föda sin son Kidh var värkarbetet effektivt. Ganska kort efter att hon märkt en molande känsla i magen hade kroppen dragit igång ett regelbundet värkarbete, och bara två timmar efter första känning kunde man konstatera att hon var sex centimeter öppen.

– Jag tyckte att det gick väldigt smidigt. Jag klarade mig utan smärtlindring första timmen, men sen blev det värre och värre så jag tog lustgas vilket jag kände gav effekt. Nu hade jag lärt mig från första förlossningen när jag skulle använda den där masken. Första förlossningen tog jag den alltid alldeles försent, när jag själva värken var över, men nu hade jag lärt mig hur jag skulle andas i den och det var MAGISKT, berättar hon i sin förlossningsberättelse på LOPPIs Youtubekanal.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag födde hemma på köksgolvet”

Krystvärkarna försvann

Men när krystvärkarna drog igång blev det desto krångligare. Med facit i hand och vetskapen om att lille Kidh inte var så liten, utan skulle komma med en födelsevikt på fem kilo och ett huvudomfång på 39 centimeter, är det lätt att förstå att själva utdrivningsskedet skulle bli minst sagt bökigt.

– Jag fick aldrig den där krystkänslan neråt, för min son hade inte kommit ner i själva förlossningskanalen när krystvärkarna började. Så istället för tryck neråt trycktes magen utåt, så det kändes som att hela magen skulle spricka, berättar hon.

När Kidh väl kommit på rätt väg gick det snabbt, och huvudet var ute på en eller två värkar. Men sen tog det stopp. I och med det stora huvudomfånget och ett par breda axlar hade han fastnat, nästan halvvägs ute.

– Det var faktiskt nästan exakt likadant under förlossningen med min dotter, att när huvudet väl kom ut försvann alla värkar. Jag tog i och tog i så mycket, fast utan krystvärkar går det ju inte, berättar Therese.

Läs också: ”Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?”

”Trodde jag skulle gå sönder”

Det värkstimulerande droppet sattes på max och två sköterskor hjälpte till genom att trycka på Thereses mage, samtidigt som en barnmorska försökte lirka med bebisens axlar.

– Där och då trodde jag helt ärligt att jag skulle gå sönder, inifrån och ut, berättar Therese.

Men efter en hård kamp kom han äntligen ut, och den stora lilla klimpen lades på Thereses bröst.

– Det var så befriande! Mest för att jag slapp föda mer. Och för att jag slapp smärtan. Men min moderkaka ville inte komma ut, och det ville den inte efter min första förlossning heller så det var jag lite förberedd på, så jag fick åka ner på akut operation. Så jag tyckte faktiskt att det var lite skönt att få åka iväg, och att jag skulle få bli nedsövd, sova i flera timmar och få vila ikapp lite efter allt det som hade hänt. Jag visste ju att min son var i säkra händer där uppe på förlossningen, minns hon.

Läs också: ”5 mysiga barnrum att inspireras av”

Känslorna kommer inte direkt för alla

Något Therese vill lyfta är att man inte ska ställa för hårda krav och förväntningar på sina egna känslor efter förlossningen.

– Det finns ju inget bättre än att få barn, men den där stora känslorna många pratar om, framför allt innan man får barn som ”åh, du kommer känna sån enorm glädje och kärlek så att du bryter ihop”… Den känslan kände inte jag, varken med min dotter eller min son, och jag kände mig så akward, som ett freak. Varför kände inte jag den kärleken? Men den kärleken kom efter tre dagar ungefär. Jag behövde landa i allt som hänt, bara få se på mitt barn och vara nära. Och den där stora kärleken kom ju! Men den kommer inte direkt när barnet föds för alla. Så känn dig inte dum om du inte bryter ihop och gråter av kärlek när ditt barn precis fötts, kärleken kommer komma.

Vill du fortsätta följa Therese och hennes familj i väntan på Ellah och Kidhs lillasyskon? Missa inte hennes blogg här, hennes Instagramkonto @theresewickman och hennes Youtubekanal ThereseWickman.

Vill du också dela din förlossningsberättelse? Mejla till [email protected]!

Petras dotter föddes i sin fostersäck

Publicerad 5 januari, 2018

Att föda barn är verkligen det coolaste jag har gjort och jag är så stolt över att jag har klarat av det. Tänk att vi kvinnor kan bära och föda helt nya små människor att berika världen med! Min första förlossning med Hugo var nog så ”genomsnittlig” som en förlossning kan bli. Den började med att vattnet gick (på en middag hos min svåger) och avslutades 12 timmar, lite epidural och lustgas senare med att världens finaste lilla pojke kom ut och visade mig hur starkt man kan älska en annan människa.

När jag sen blev gravid igen 4 år senare så var jag så kaxig inför förlossningen, jag hade ju gjort det där en gång tidigare och det hade gått så smidigt och bra. Då hade jag åkt in till förlossningen efter att vattnet gått, helt utan värkar och var då öppen 3 cm och blev inskriven. Allt gick utan problem och jag kände nu att ”jag vet hur det blir när jag föder barn, klart det kommer bli ungefär samma igen!”.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

Jag minns att min svärmor var på mig lite i slutet av den andra graviditeten och sa att vi måste planera ordentligt hur vi skulle göra med Hugo när allt satte igång, ”för när det är andra gången så kan det gå mycket snabbare”. Jag avfärdade det och tänkte att visst lite snabbare går det kanske men inte så att vi behöver stressa, vi löser det när det sätter igång. Eftersom Hugo var en punktlig liten kille och kom två dagar före BF så var jag så inställd på att Agnes skulle komma tidigare hon med. Men hon var beräknad till den 6 augusti och när det datumet både hann komma och gå så fattade jag inte riktigt vad det var som hände. Jag trodde verkligen att allt skulle bli lite av en copy/paste från min första förlossning, men redan nu blev det ju helt fel.

Dagarna gick och tillslut kände jag mig helt uppgiven. Flera nätter satt jag dessutom uppe med förvärkar och trodde att det skulle sätta igång, men så försvann de alltid och jag blev lika besviken varje gång. När jag gått över tiden en vecka så var jag hos min barnmorska på MVC och hon var minst sagt förvånad att jag kom dit, Agnes hade varit fixerad länge och enligt barnmorskan så låg hon så långt ner att hon praktiskt taget var ute snart. Men vi fick boka in ett besök några dagar senare också och då skulle vi även göra ett ultraljud som de vill att man gör när man gått så långt över tiden. Även dessa kom och gick och allt såg bra ut, men jag höll på att bli smått galen, nu ville jag ha ut den här ungen!

”Jag kunde knappt tro att det var sant, skulle jag sättas igång?!”

Det började bli tal om att vi skulle få tid för igångsättning och då skulle det bli av måndagen den 21 augusti och jag kunde knappt tro att det var sant, skulle jag sättas igång?! Jag som fått igång den första förlossningen helt utan problem två dagar före BF! Här började jag förstå hur naivt det var av mig att tro att allt skulle ske på samma sätt som tidigare och att det ju faktiskt inte är Hugo jag ska föda igen utan en helt annan person (man kan tycka att det borde gått upp för mig lite tidigare, men man tänker ju inte helt logisk alltid som gravid).

Läs också: ”Varför ska man teckna gravidförsäkring? Experten svarar!”

Gick över tiden 11 dagar

Kvällen mellan onsdag och torsdag när jag snart då gått över 11 dagar så går jag och lägger mig och jag minns att jag sa till min man Jonas att ”varje gång jag måste gå och lägga mig och fortfarande är gravid känns som ett hån”. Men jag hade ju inget annat val så jag gick och la mig sur som ett bi. Strax efter klockan 03 vaknar jag av att jag har lite ont, men det hade jag haft tidigare och det var inte alls värre än vad jag känt innan så jag ligger kvar och tänker att jag ska sova vidare. Jag slumrar till men vaknar sen igen och ska vända mig om och då hugger det till ordentligt i magen. Det gjorde ordentligt ont så jag går upp och tittar då på klockan som visar 03:45. Jag sätter mig på min vid det här laget välanvända pilatesboll och skumpar lite, men jag märker rätt snabbt att det här är något annat än vad jag känt förut. Jag går på toaletten och märker då att det kommer lite blod så jag väcker Jonas och säger att jag tror att det är igång nu.

Hans första instinkt är då att gå och duscha (männen är tydligen inte heller helt logiska i de här situationerna)… medan jag ringer förlossningen på Huddinge. Jag får prata med en barnmorska och under det korta samtalet så hinner jag få flera värkar och hon säger att vi ska fixa barnvakt och sen komma in dit på en gång.

Med tanke på hur det har pratats om bristerna på förlossningsplatser under sommaren så var jag så otroligt tacksam för att vi fick en plats där vi hade valt (vi bor även ca 3 minuter därifrån). Jonas ringde vår kompis som kom hem till oss där mitt i natten och tog med sig Hugo hem till dem. Jag märker att värkarna snabbt blir starkare men inget jag inte kan hantera och vi säger till Hugo att nu är lillasyster på väg ut till oss. Ungefär klockan 04:30 sätter vi oss i bilen och kör den korta vägen till Huddinge sjukhus och här någonstans förstår jag att det inte kommer bli en likadan förlossning som med Hugo. Nu gör det riktigt ont och när vi kommer fram hjälper Jonas mig in där jag blir mött av en undersköterska och så springer han iväg för att parkera bilen.

Värkarna kommer oavbrutet

Jag får hjälp av undersköterskan in i ett undersökningsrum och vid det här laget har jag i princip inga pauser mellan värkarna utan de kommer oavbrutet och är så starka att jag inte vet hur jag ska hantera dem. Hon skyndar sig att hämta en barnmorska (samma som jag pratat med i telefon strax innan) och efter en väldigt snabb och effektiv kontroll så konstaterar hon att jag är öppen 10 cm och vi måste skynda oss för nu kommer bebisen!

”Med en kraft så stark att den bara tar tag i hela min kropp så trycker jag ut Agnes på en värk”

Jonas kommer in i rummet efter att ha sprungit tillbaka från parkeringen och får bara höra att nu ska vi in i förlossningsrummet för din dotter är på väg ut. De rullar in mig i rummet och där får jag ÄNTLIGEN lustgasen, som jag krampaktigt trycker mot ansiktet och andas in som en smått galen människa. Sen känner jag bara att NU KOMMER HON! så de får dra av mig kläderna och med en kraft så stark att den bara tar tag i hela min kropp så trycker jag ut Agnes på en värk. Jag förstår inte ens att hon är ute för när barnmorskan säger något om att det var fostersäcken som kom så tror jag att jag fött ut något annat än barnet. Men Jonas säger att hon är här nu och det visar sig att hon föddes i hela sin fostersäck och låg som i en ballong som de fick öppna upp och plocka ut henne ur. Barnmorskan blev alldeles till sig och sa att hon aldrig varit med om det innan utan bara hört talas om det för det är så ovanligt. Det kallas tydligen att födas med segerhuva och innebär stor tur för barnet, så vi får se vad det blir av min lilla tjej!

Eftersom allt gick så fort så mådde inte Agnes helt bra när hon kom ut utan var väldigt blek och skrek inte så de fick skynda iväg med henne till läkarteamet. Jag var också i chock och barnmorskan sa att de hade skrivit in mig kl. 04:37 och tiden för födseln var 04:57. Med tanke på hur snabbt det hade gått och framförallt eftersom krystandet bara pågick i ca 1 minut och hela bebisen kom ut på en gång så var jag livrädd att jag hade spruckit jättemycket, men det hade jag inte utan de fick sy lite grann men inte mer än vad det hade spruckit förra gången. Väldigt snabbt så kom läkaren in till mig och berättade att min dotter mådde bra och att jag inte behövde oroa mig, hon hade behövt lite hjälp att få igång andningen men nu var allt bra och hon var med sin pappa. Det var ord som var magiska att höra kan jag lova!

Så det var min långa berättelse om den korta förlossning som förde min flicka till världen och hur otroligt olika två förlossningar kan vara. Man kan ju undra om dessa olikheter även kommer följa med mina barn i hur de blir som personer… Oavsett vilket så är jag så tacksam för båda mina upplevelser och att jag har fått gå igenom två fantastiska förlossningar och i och med dem fått två underbara barn!

Läs Petras blogg här: Vackra vardag och spana in henne på Instagram @agnes_and_hugo

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Maila då till [email protected]!

Etikett: lustgas