Bloggaren Jessica Lagergren, 31, fick sin dotter Elsa för snart 2 år sedan. När hon tänker tillbaka på förlossningen som var väldigt lång börjar hon gråta. Den blev inte alls som hon hade tänkt sig.
– Jag minns allt som kaos, rörigt och väldigt väldigt smärtsamt. Jag minns att jag skrek efter min mamma, säger Jessica.
JESSICA LAGERGRENS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:
Torsdag 21 maj – Det fortsatte rinna när jag hade kissat klart
”Jag sprang runt hemma och städade och mitt i städningen kände jag en enorm trötthet så jag la mig i soffan för att vila. Jag somnade och vaknade ett par timmar senare vid 15.30. Jag var helt groggy när jag gick upp för att kissa. När jag hade kissat klart reste jag mig upp och då fortsatte det rinna från snippis ner i mina mjukisbyxor. Jag tänkte direkt att det var vattnet som kom – och drabbades av ren och skär PANIK!”
Läs också: Man har en urkraft – man klarar det!
Vi skrev förlossningsbrev tillsammans
”Jag började hulkgråta och tänkte ”nej, nej, nej jag är inte beredd. Inte nu. Inte såhär.” Vi hade ju inte packat bb-väskan. Inte skrivit något förlossningsbrev. Vi var inte redo. Jag ringde Ibbe mitt i all panik och sa bara ”kom hem, vattnet har gått”. Jag bad honom bara skynda sig hem. Jag ringde förlossningen och fick prata med en barnmorska. Hon sa att jag skulle lägga en binda i trosorna. Jag skulle ringa tillbaka efter två timmar och tala om hur vattnet såg ut i bindan och om det hade fortsatt rinna. Ibbe kom hem. Han var lite chockad och dammsög hela nedervåningen i panik. Min tvillingsyster Angelica hjälpte mig att packa min väska och hjälpte även till att skriva mitt förlossningsbrev som jag inte heller hade skrivit.”
18:00 Det kändes som en kraftig mensvärk
”Jag ringde tillbaka till förlossningen och sa att vattnet hade fortsatt komma och att det även hade kommit en liten strimma blod. Barnmorskan sa att vi var välkomna in vid 20-tiden för en kontroll och att vi skulle få en igångsättningstid inom 2 dygn om inte förlossningen startat innan dess. Här någon gång började jag känna av förvärkar. Det kändes som kraftig mensvärk bak i ryggen som kom och försvann, kom och försvann. För varje gång det kom en ny värk blev den lite lite kraftigare. Jag tänkte att ”nu är det dags då riktigt, nu händer det.” Det är ju väldigt vanligt att förstföderskor blir hemskickade efter en kontroll, men jag kände där och då att vi inte kommer komma hem igen innan bebisen är född.”
19:30 Jag tog värkar lutandes mot soffan
” Vi hoppade in i bilen och åkte mot Danderyd och BB-Stockholm. Väl framme på BB-Stockholm fick vi vänta på att bli undersökta. Sköterskan sa att vi kunde sitta i soffan och vänta men jag hade så täta värkar (3-5 stycken på 10 minuter) så jag kunde inte sitta ner. Jag gick runt och tog några värkar lutandes mot soffan. Väl inne på undersökningsrummet ökade värkarna i styrka. Jag blev uppkopplad på CTG, som mäter styrkan i värkarna, och kontrollerar bebisens hjärtljud. Jag tror vi var i det där rummet i nästan två timmar i väntan på att få komma upp till förlossningen. Det fanns nämligen inget ledigt rum att föda i. Mot slutet av de här två timmarna låg jag på golvet och tog värkarna. Det var vidrigt. Då hade jag även kräkts tre gånger av smärta. Det var en smärta som absolut gick att genomlida men när jag låg där på golvet sa jag till Ibbe ”Nu trycker du på larmknappen och ber om smärtlindring, vad som helst, jag kan ta alvedon bara jag får nått”.”
22.3o Jag fick bada
” En barnmorska/sköterska kom och hämtade oss och sa att de hade gjort i ordning ett bad till mig om jag ville prova det och sa att det även fanns lustgas som smärtlindring där. Vilken lättnad! När vi kom upp på plan 9 på Danderyd bröt jag ihop. Jag tyckte att det var så fint (ja, det är fint, men så fint är det inte kan jag tala om i efterhand. Haha, för mig var det som att komma till himlen bara att komma in i korridoren på förlossningen.) Rummet där man badade var dock hur mysigt som helst. Det var ett sittbadkar som var fyllt med riktigt riktigt varmt vatten. Rummet var mörkt och några tända små låtsasvärmeljus stod och brann bredvid badkaret. Jag fick ner min kropp i badkaret och kunde äntligen slappna av. Det var en enorm befrielse att omslutas av vatten. Jag fick lustgas och kände direkt att ”det här är grejen”. Jag satt i badet i nästan en timme och tappade ur vatten, fyllde på, tappade ur. Jag bad även om äktad styrka på lustgasen och det hjälpte verkligen…”
23.30 Jag bad om epidural men det dröjde
”Strax innan midnatt fick vi komma in på vårt förlossningsrum. BB-sthlm ligger på nionde våningen och det var en magisk utsikt från vårt rum. Jag minns att jag bad om epidural och de skulle förbereda det. Dock var narkosläkaren upptagen så det dröjde till strax efter 02 innan den sattes in. De två timmarna levde jag på lustgas. Vilken uppfinning! Lustgas är superhärligt så länge man inte tar för mycket – då kan det bli riktigt obehagligt. Här någon gång satte de även nål på mig för att kunna ge mig dropp/saker intravenöst. Dock gick det inte sådär jättebra för sköterskan som skulle sätta nålen på mig. Jag är så svårstucken och det blev citat: ”ett riktigt blodbad” slut citat. Sköterskor som kom in senare under min förlossning sa ”ja just det, det var här det var ett blodbad förut ja”. Man kunde se blodstänk på sängramen… mysigt! Till slut fick de dit en infart iaf.”
02.00 Det kändes knappt när hon satte nålen
Narkosläkaren kom in och skulle sätta epidural. (Epidural = eda, ryggmärgsbedövning). När man ska få eda ska man kura ihop sig till en liten liten boll. Ni kan ju tänka er hur det är att göra det med en stor gravidmage? Nej, precis det går inte. Och speciellt inte när man har värkar samtidigt. Det här var en ganska vidrig stund faktiskt. Jag kommer ihåg att jag grät i lustgasmasken. Narkosläkaren sa att jag måste ligga absolut stilla. Hur det går till när man har värkar? Ingen aning, men jag kurade ihop mig så mycket jag bara kunde och låg blick stilla. Det kändes knappt när hon satte in den gigantiska nålen i min rygg. Jag var bara så lättad över att det gick till slut. Efter bara 10 minuter kände jag hur bedövningen började värka. Jag var en ny människa! All smärta var som bortblåst. Det är bland det skönaste jag någonsin känt. Jag kunde prata igen! Ibbe och jag fick några mackor och jag kunde äntligen slappna av.”
Läs också: Förlossningsberättelse: ”Epidural är underbart tycker jag”
Jag fick antibiotika intravenöst
”På morgonen hade jag ”bara” öppnat mig 4 cm och jag blev superbesviken. Barnmorskan sa till mig att jag inte alls skulle vara besviken och att allt gick i helt rätt takt. Dock ville de öka takten lite och satte in ett värkstimulerande dropp. Jag och Ibbe gick ju en profylaxkurs för några veckor sedan och jag hade väldigt stor användning av den under hela öppningsarbetet. Jag kunde andas mig igenom värkar och Ibbe gjorde hjärtformade rörelser på min rygg för glatta livet. Han var verkligen en hjälte under hela förlossningen. Utan honom vid min sida hade jag på riktigt inte klarat av förlossningen. Han peppade mig, stöttade mig, klappade på mig och gjorde allt jag bad om – hela tiden. Någon gång på förmiddagen fick jag feber och bebisen verkade inte må riktigt bra. Jag fick alvedon intravenöst och då mådde både jag och bebisen bättre igen. Jag fick även antibiotika intravenöst i förebyggande syfte eftersom att det hade gått så många timmar sedan vattnet gick.”
12.00 De pratade om spini
”Under alla våra timmar på förlossningen hade vi tre team totalt. Klockan 12.00 var det dags för ett skiftbyte. Precis innan 12 hade jag fått provkrysta. Jag hade varit öppen 10 cm ett bra tag med bebis ville inte åka ner resten av vägen. Jag minns bara hur de pratade om spinitaggar hit och dit och att hon var ”ovan spini” vilket betyder att det inte är dags att krysta än. Här ville jag bara att hon skulle komma ut. Jag var riktigt riktigt riktigt trött. Jag hade lyckats somna i 20 minuter på förmiddagen, men annars hade jag inte sovit en blund – eller ätit”
Jag var hög på lustgas
”När det nya teamet kom in var jag hög på lustgas, allmänt slut och jag orkade inte mer. Jag uppfattade det nya teamet som dumma och hårda. Ibbe märkte det här på mig, utan att jag behövde säga något. Han tog en större roll och talade om för barnmorskan när jag hade värkar. Det här är min berättelse och om barnmorskan skulle berätta om min förlossning är den säkert annorlunda, men det är såhär jag upplevde det. Ingen mer lustgas. Ingen mer epidural. ”Jessica nu måste du sätta dig på pallen”. Jag hade fått epidural i tolv timmar och mina ben var bortdomnade. Mina ben bar mig helt enkelt inte. Ni som har fött barn vet att förlossningspallen är typ 5 cm hög. Det är alltså inte så lätt att sätta sig på den när du: 1. Är uppkopplad till hundra maskiner. 2. Benen inte bär dig. 3. Har droppslangar överallt. 4. Har en jättemage i vägen. 5. Är allmänt slut som artist. Jag fick kraftiga värkar och jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Här någon gång kom det in en läkare och då fick jag panik på riktigt. Jag var så inställd på att föda vaginalt men trodde att bebisen mådde dåligt och att de diskuterade om de skulle snitta mig. Jag grät och frågade om jag skulle snittas.”
Jag minns allt som kaos, rörigt och väldigt väldigt smärtsamt
”En liten del av mig ville det, för jag ville bara att allt skulle vara över, men helst av allt ville jag föda vaginalt så jag blev superledsen. Något snitt var det inte tal om. Men jag blev heller inte informerad om varför läkaren kommit in. Det här är återigen min berättelse, så det kan hända att de tydligt förklarade saker för mig, men det minns jag inte. Jag minns inte så mycket alls av de här fyra timmarna. Men när jag tänker tillbaka på dom rinner det tårar längs mina kinder och jag minns allt som kaos, rörigt och väldigt väldigt smärtsamt. Jag minns att jag skrek efter min mamma. Jag ville ha min mamma där hos mig. Älskade älskade mamma. Jag kände mig så himla liten. Och värdelös. Jag ville ju att allt skulle vara annorlunda. Jag ville vara en superkvinna med urkrafter som bara andades, tog i och så var bebisen ute. Nu hade jag istället tappat allt vad kontroll heter och det kändes som att jag bara slängde mig fram och tillbaka och skrek.”
Läs också: Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt!”
Nu var det dags att krysta
”Teamet tog beslutet att fylla på min epidural igen. De såg på mig att jag inte orkade mer. Här BAD jag om att bli snittad. Men icke. Nu var det dags att krysta. Tänk dig att du har sprungit ett marathon. Och när du har gått i mål ska du göra 100 armhävningar och 500 upphopp. Det går ju inte. Så kände jag. Det.här.går.inte. Men Ibbe stod vid min sida och helt plötsligt fick jag ny kraft. Jag fick ligga på sängen och ha benen i benstöd samtidigt som sköterskorna pressade mina ben uppåt. Någon höll i en handduk som jag fick dra i. Jag drog för kung och fosterland. Efter vad som kändes som en evighet av krystande sa de att de såg huvudet. ÄNTLIGEN! Här började jag tycka om mitt nya team. Nu skulle jag äntligen få träffa vår dotter. När huvudet stod i ”ring of fire” upplevde jag inte det så fruktansvärt som jag har fått berättat för mig. Jag kände mer en lättnad över att det snart är över. Jag tänkte ”det blir inte värre än såhär nu”. När huvudet är i ”the ring of fire” måste man vänta och låta det tänjas för att man inte ska spricka. Men då gick bebisens hjärtljud ner. Det här talade de inte om men de sa ”vid nästa värk måste hon ut”. Och vid nästa värk kom hon. Hennes hjärtljud gick ner eftersom att navelsträngen var virad ett varv runt halsen. Ibbe såg det men tittade bort, han tyckte att det såg för läskigt ut.”
Det var mäktigt att se mitt barn första gången
”Direkt när hon var ute försvann all smärta. Så jäkla häftigt. De la upp Elsa på mitt bröst. Hon var helt täckt av fosterfett så hon var vit och kladdig. Det var otroligt mäktigt att få se mitt barn för första gången. Men det kom inga spontana lyckotårar, jag tror att jag var i chock över vad vi just gått igenom.”
Jag älskar henne mest av allt
”Det finns en film när hon ligger på mitt bröst och skriker för första gången. Jag kan titta på den om och om igen. Tänk att det var hon som låg i min mage hela tiden. Jag kan fortfarande inte greppa det. Elsa kom till världen den 22 maj 2015 klockan 16.07. Hon vägde 3680 gram och var 51 cm lång. Jag älskar henne mest av allt i hela världen och jag kan inte förstå att hon är min. Tänk att jag och Ibbe har gjort henne. Helt otroligt!”
Jessica Lagergren bloggar om livet som mamma mitt i karriären. Hon driver Tvillingpodden tillsammans med sin tvillingsyster Angelica Lagergren och de har även startat en youtube-kanal. Läs hennes blogg på LOPPI här.
Läs också: Så vet du när förlossningen startar
Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!
