Jennie-Lie: ”Att få barn för tidigt önskar jag ingen”

Publicerad 17 november, 2017

Prematurbarn: Jennie-Lies tvillingar föddes prematurt i vecka 30+3

För Vimedbarn-bloggaren Jennie-Lie Wickström startade förlossningen mitt i natten med vattenavgång. En förhållandevis vanlig start på en förlossning – om det inte vore för att hon bara var i vecka 30+3. I magen låg tvillingar, och de ville ut. Eftersom vattnet hade gått fanns det inget annat att göra än att plocka ut dem med akut kejsarsnitt.

Läs också: Jennie-Lies förlossningsberättelse från förlossningen med tvillingarna hittar du här!

– Trots att jag visste att det var ganska stor risk att tvillingar föds för tidigt så hade jag ändå tanken att ”det kommer inte hända oss”. Så tyvärr visste jag inte så mycket alls om vad det betydde att barnen föds prematurt och när det hände oss så slängdes vi in i en helt ny värld.

Jennie-Lie rullades in i en operationssal och kort därpå plockades en liten, liten Leia ut som mådde bra trots omständigheterna. Tätt därpå plockades Mattis ut som hade det lite kämpigare.

– Han skrek inte på en gång, men tillslut kom andningen igång och vi fick ett litet skrik innan de snabbt sprang ut med honom till läkarteamet.

Där och då kände Jennie-Lie mest lyckokänslor. Båda barnen hade skrikit, de levde, operationen hade gått bra och hon var äntligen mamma.

– Det var först när jag kom upp på BB och var själv, utan man och barn, som jag fick känslan av oro. Allt jag ville vara att träffa mina barn för att få hålla dem och se att de mådde bra.

”När jag höll Leia i famnen kom tårarna”

Men på grund av att barnen var så små fick det sistnämnda vänta. Bara några timmar efter förlossningen var man tvungen att söva Mattis för att spruta ner ett medel i lungorna för att påskynda mognaden. Sen fick tvillingarna ligga i ett eget rum, och Jennie-Lie och hennes man Hampus fick sova i ett annat. De fick bara sticka in händerna i deras kuvöser det första dygnet, och först dagen efter fick de hålla i sina barn för första gången.

Läs också: ”Dykteknik eller profylax? Så funkar de olika förlossningsteknikerna”

– Det var så ofattbart när sjuksköterskorna lyfte ut dem till oss, med alla slangar, masker och pipande saker. När jag väl hade Leia, som var den första jag höll i, i famnen kom tårarna. Så liten och oskyldig men samtidigt så stark och fin. Och på andra sidan rummet satt Hampus med ett litet Mattis-knyte på bröstet. Det var bästa fredagsmyset jag någonsin haft.

Första veckorna efter förlossningen beskriver Jennie-Lie som en riktig berg-och-dal-bana. Varje dag gjordes flera olika undersökningar. Mattis hade tungt att andas första dygnet och även svårt att behålla maten. Hos Leia upptäcktes en liten hjärnblödning vid förlossningen som det skulle hållas extra koll på. Båda barnen fick ha cpap-mask första veckan för att underlätta andningen, och ibland även syrgas. Leia fick blodtransfusion vid ett par tillfällen för att få igång hennes egen tillverkning av blodkroppar som inte riktigt kom igång som den skulle.

– Vi fick lära oss många läkartermer, att hålla koll på prover och dessutom skulle vi lära oss vara föräldrar. Rent praktiskt första veckan fick vi vara delaktiga i skötandet av barnen, lära oss föra anteckningar om de kissade och bajsade, väga kissblöjor, kartlägga matning, om de kräktes så att läkarna kunde ta del av infon för att ge tvillingarna bästa förutsättningar att växa. Förutom det satt vi från morgon till natt i varsin fåtölj med en tvilling i famnen, de enda pauserna vi tog var för att få i oss själva mat.

Slutade andas under dipparna

Hela första veckan låg tvillingarna i kuvös. Efter en vecka kunde de bytas ut mot en värmesäng där de kunde ligga tillsammans. Båda drabbades dessutom av gulsot och behövde sola under en UV-lampa och hela tiden var de uppkopplade med mätare. Eftersom de små kropparna hade fullt upp med mognad och att växa var en så viktig sak som andningen nedprioriterad av deras kroppar. Jennie-Lie beskriver hur de drabbades av ”dippar”, något som är vanligt bland nyfödda prematurbarn. Under dipparna glömmer kroppen bort att den behöver andas och alla värden sjunker som följd.

Läs också: ”Barnmorskorna: Skammen kring förlossningsskador måste bort!”

– Flera gånger höll jag i både Mattis och Leia när de dippade utan att jag kände att de slutade andas. Men sjukhuspersonalen har koll på alla värden från deras rum så när det hände kom det inte sköterskor och sa att vi behövde ruska lite på barnen för att få dem att komma ihåg att andas. Ibland vågade man inte skaka om dem så rejält som kunde behövas, så då tog dem barnen och skakade dem så att de började andas igen. Sen stod de kvar i rummet och höll koll ett tag innan de gick vidare.

”Att få barn för tidigt önskar jag ingen”

Familjen bodde på sjukhuset i totalt sex veckor innan de fick komma hem och få hemvård ytterligare två veckor.

– Det var helt fantastiskt att få komma hem. Det var lite läskigt att lämna tryggheten på sjukhuset, men samtidigt hade vi fått den bästa utbildningarna i att vara förälder på neonatalavdelningen. Vi hade fått stenkoll på saker som amning, flaskmatning och magmassage så vi var lite less på att vara i vår ”bubbla” och satte direkt igång med andra projekt för att leva livet. Som till exempel att planera namngivning och bröllop på tre veckor.

Idag är Leia och Mattis två spralliga 2,5-åringar som ser fram emot att bli storasyster och storebror i januari. Jennie-Lie har passerat tvillingarnas förlossningsvecka med lillasyskonet ”Sprallis” i magen och är nu i vecka 33. Även om allt tyder på att den här bebisen kommer komma ut fullgången har hennes tidigare prematurförlossning satt spår. Jennie-Lie beskriver hur hon är överlycklig för varje dag bebisen är kvar i magen, och att hon och Hampus inte bara redan köpt alla saker som behövs inför bebisens ankomst utan också säkrat upp med en plan för hur de ska lösa vardagen om de skulle behöva bo på neonatalen igen.

– Att få barn för tidigt önskar jag att ingen skulle behöva gå igenom. Det är mycket oro, ovisshet och ingen som vågar säga bu eller bä. Det enda du kan göra är att vänta. Samtidigt är den första tiden med barnen det absolut bästa som hänt oss och vi kände oss alltid trygga i sjukhusets lokaler, och är väldigt tacksamma för sjukvården i Sverige. Som förälder till prematurbarn har jag fått många starka ”första gången-minnen”. Första gången vi fick hålla i tvillingarna, första gången vi fick se dem tillsammans, första natten vi fick sova i samma rum, första dagen utan bevakning och dagen vi kunde börja vårt liv på riktigt. Kanske betyder dessa minnen så mycket för mig just för att det aldrig var säkert att vi skulle få uppleva ”första gången” med något av våra barn.

Vill du följa Jennie-Lie, Hampus, tvillingarna och Sprallis i magen? Missa då inte Jennie-Lies blogg här och hennes Instagramkonto @jennielie!

Missa inte Vimedbarn.se’s nyhesbrev!

”Skammen kring förlossningsskador MÅSTE bort”

Publicerad 10 november, 2017

Vi måste prata mer om förlossningsskador

Majoriteten av alla vaginalt födande kvinnor drabbas av någon sorts bristning under förlossningen. För de allra flesta är bristningen ytlig och läker lätt utan några större problem på några veckor, men för en del kvinnor blir problemen desto mer besvärande. År 2015 rapporterades Socialstyrelsen att 3,1 procent av de födande drabbades av de mer omfattande formerna av förlossningsskada – tredje och fjärde gradens förlossningsskada – där även slutmuskeln blir skadad.

Läs också: ”Vad är en förlossningsskada – och går det att minska risken?”

Efter en våg av berättelser, mobilisering och höjda röster från födande som upplevt brister i förlossningsvården kom regeringen äntligen med replik. Regeringen har lagt in i budgeten att skjuta till en miljard kronor till förlossningsvården varje år mellan 2018 och 2022.

– Det är inte en slump att regeringen sätter till pengar nu, det är en viktig del i jämställdhetsarbetet att förlossningsvården är bra. Det måste vara top notch, säger Karin Ehn, förlossningsläkare, och Carina Rylander, förlossningsbarnmorska, som tillsammans driver podden Babyz Podcast.

När ska man känna sig återställd efter en förlossning?

– Berätta om det återbesöket hos barnmorskan 6-8 veckor efter förlossningen tycker jag att man ska flagga för det då och be om att få hjälp att ta det vidare. Det är viktigt att man berättar om det inte känns bra. Sen måste man också tänka på att slemhinnorna blir väldigt påverkade om man helammar, de blir nästan lika påverkade som när man är klimakteriet. Sen rekommenderar jag också att man tar som vana att gå regelbundet till en gynekolog. Det handlar inte om avancerade undersökningar, och ibland är lösningen så enkel som att man bara behöver ett möte med en sjukgymnast.

”När bedövningen gick ur förstod jag att det var illa…”

Paulina Åkerberg är en av de som drabbats av komplikation efter förlossningen. Själva förlossningen minns hon som en positiv och trygg upplevelse och det var först efter ett par månader som hon märkte att det var något som inte stämde.

– Jag hade ont under sex och det blev inte bättre, så jag kontaktade en gynekolog och gjorde en undersökning. De hittade en knöl i början på slidan som tydligen var fylld med vätska efter förlossningen och det var den som gjorde ont.

Idag mår hon bra och är nöjd med vården och uppföljningen hon fick. Men tyvärr upplever inte alla samma bemötande. Nathalie Nyberg, fotograf och influencer på Vimedbarn.se, födde sitt första barn i november 2014.

– Jag ser tillbaka på min förlossning med blandade känslor. Jag älskade att föda barn, men det var efter att min älskade dotter Leah var ute som helvetet började.

Strax efter att Leah kommit ut meddelar personalen att Nathalie ska ner på operation på en gång.

– Jag förstod ingenting. Nere på operation fick jag veta att jag skulle sys men inte mer än så. Leah och min man satt vid mitt huvud när jag syddes, och först efteråt fick jag veta att jag fått en tredje till fjärde gradens bristning – men jag hade ingen aning om vad det betydde då. På natten när bedövningen gick ur förstod jag att det var illa… Jag bad om smärtstillande men blev bara erbjuden Alvedon som inte hjälpte alls. Jag grät hela natten och ringde mina föräldrar. Det var hemskt!

Läs också: ”Känsligt att prata om – mina förlossningsskador /Nathalie Nyberg”

Läs också: ”Nathalie Nybergs förlossningsberättelse”

Prata mer om förlossningsskador!

Tiden efter var kantad av problem för Nathalie. Hon fick en blodansamling som gjorde att hon varken kunde sitta, ligga på rygg, bära eller gå utan extrem smärta. Hon blev sjukskriven och kunde inte göra annat än att vara still och amma.

– Jag kände mig värdelös och det var mycket som spökade i huvudet. Samma dag som vi blev utskrivna från BB åkte vi tillbaka på natten eftersom jag hade så otroligt ont och jag bara grät. Kvinnan som bemötte mig behandlade mig riktigt dåligt och gjorde en hemsk undersökning som satt spår i mig för livet. Alla utom denna kvinna behandlade mig väl.

Skadorna efter förlossningen gjorde sig påminda i hela 2,5 år för Nathalie, framför allt vid sex. Idag är hon återställd, men upplever att hon fått kämpa för att få den vård hon behöver.

– Problem som inte syns finns inte tydligen. Att söka om sånt här kan vara genant och jobbigt. Egentligen borde det vara en rutin att man får frågor om allt fungerar som det ska med urin, avföring, sex och smärta efter förlossningen.

Hon betonar att man inte får köpa att man blir annorlunda efter en förlossning, och att hon är glad att hon har stått på sig.

– För några månader sen var sex något som gjorde ont och var fruktansvärt, men nu är äntligen allt som vanligt. Jag har inte ens vågat dela med mig av detta i bloggen eller knappt till mina närmsta vänner för det är ju på något konstigt sätt pinsamt… Det ska det ju inte vara! Våga prata om förlossningsskador!

Karin och Carina håller med om att en öppen debatt är väldigt viktig för att förlossningsvården ska förbättras.

– Att folk delar med sig i till exempel sociala medier påverkar jättemycket. Dels påverkar det politikerna, och dels påverkar det äldre kvinnor som tigit om sina förlossningsskador. 90-talisterna som börjar föda barn nu accepterar inte, de ställer krav. Och det är bara så det sker förbättringar! Flera gånger möter vi äldre kvinnor som efter en del om och men berättar att de i 15 års tid behövt sätta två fingrar i slidan för att kunna tömma tarmen. Såna problem kan man ju åtgärda! Nej, skammen måste bort, och vi måste prata mer om förlossningsskador och sånt som klassats som pinsamt för att alla ska få bättre vård.

Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?

Publicerad 10 november, 2017

Vad är en förlossningsskada?

– Med en förlossningsskada avser vi en bristning som uppkommit i förlossningskanalen, mellangården eller den anala sfinktern (slutmuskeln). Bristningarna delas upp enligt följande:

Grad 1: Enbart hud eller vaginalslemhinna.

Grad 2: Djupare skada i vagina och/eller mellangården.

Grad 3: Slutmuskeln är skadad. Tredje gradens förlossningsskada delar också in 3A som mindre än 50% av slutmuskeln är skadad och 3B om mer än 50% av slutmuskeln är skadad.

Grad 4: Hela slutmuskeln är skadad och analslemhinnan.

Läs också: ”Skammen kring förlossningsskador MÅSTE bort!”

Får alla som föder barn en förlossningsskada?

– Nej.

Vad rekommenderar ni att man ska göra om man är orolig för att få en förlossningsskada?

– Som födande ska man veta att vi i vården hela tiden jobbar aktivt med att födandet ska vara så skonsamt som möjligt. Regeringen har nyligen avsatt extra pengar till förlossningsvården som bland annat har använts till att vidareutbilda personalen för att minska förlossningsskadorna. Det långsamma framfödandet är det som har visat sig vara det bästa skyddet för att undvika större skador. Som födande rekommenderar jag att man är extra lyhörd i slutet av förlossningen och lyssnar noga på sin barnmorska. Om man får en skada så ska man veta att vaginalslemhinna läker väldigt bra. Större skador sys på en operationsavdelning av en läkare. Att man har fått en skada är inte detsamma som att få problem efter sin förlossning.

Läs också: ”Bearbeta förlossningen tillsammans”

– Vi upplever att många kvinnor uttrycker att de inte vill ”spricka”. Ett vanligt missförstånd bland de som är rädda är att de ska kunna snitta sig ur problemet, och slippa alla risker för skador genom ett kejsarsnitt. Men ett kejsarsnitt medför också en risk för skador, även andra skador. Det är inte bara själva vaginala förlossningen som bidrar till förlossningsskador utan själva graviditeten.

Vad ska man göra om man upplever att allt inte är som det ska efter en förlossning?

– Om man har besvär efter förlossningen ska man ta kontakt med sin mödravårdscentral. Under den perioden när man ammar är vaginalslemhinnorna påverkade och en del kvinnor upplever detta som obehagligt. Man ska även ta kontakt med en gynekolog om man upplever bestående besvär. Det finns en enhet som heter Bäckenbottencentrum där man träffar läkare som opererar förlossningsskador som givit bestående besvär. Ibland räcker det med ett besök hos en sjukgymnast för att få kontakt med muskulaturen i bäckenbotten efter en förlossning. Jag tycker att man ska vara öppen med sina besvär mot vårdpersonal, för då kan vi hjälpa till. Problemet tidigare är att det varit tabubelagt, men detta har ändrats och dagens födande kvinnor har lättare att prata om besvär efter förlossningen.

Läs också: ”8 rättigheter du har som gravid”

Kan man förebygga och minska risken för att få en förlossningsskada?

– Något som faktiskt gör skillnad är att man kan minska påverkan på bäckenbotten genom att stärka upp den och coremuskulaturen innan förlossningen. Man har mycket igen om man tränar med knipövningar, på så sätt hjälper man kroppen jobba mot trycket som graviditeten utför på bäckenbotten. Jag rekommenderar att man tar kontakt med någon som kan hjälpa till med övningar anpassade för gravida.

Experterna: Karin Ehn arbetar som förlossningsläkare på Danderyds sjukhus i Stockholm och Carina Rylander är frilansande förlossningsbarnmorska. Tillsammans driver de podden Babyz podcast där de tar upp ämnen som graviditet, förlossning, föräldraskap, tiden innan man blir gravid och kvinnohälsa i stort.

Etikett: operation