Petronellas förlossningsberättelse: ”Jag halkade på mitt fostervatten på BB”
”Från det att vi kom in till förlossningen tills att han var ute, tog det 4 timmar. När man läser 4 timmar tänker man ’Herregud vilken tur hon hade med sin första förlossning’, men så är inte läget. Förlossningsarbetet, och då menar jag från det att jag var öppen 4 cm till att Louie var ute, fick jag använda lustgas och barnmorskan sa till mig att ikväll kommer det en bebis. Jag hade värkar i över 24 timmar men det riktigt jobbiga arbetet varade i 4 timmar.”
Trodde att vattnet hade gått
”På tisdagen den 5/7 reser jag mig från sängen och upptäckte att det (vad jag trodde var vattnet) rann ner från mitt ben. Jag väckte Emil med ett skrik. Skrik kanske är fel ord men jag minns att jag med en hög ton sa ”Vattnet har gått!”. Vi gjorde som de hade sagt och ringde till förlossningen. Jag hade inga värkar och inte ont någonstans. Men vi åkte in. De kollade ändå med CTG men det visade inga större sammandragningar. Då fick vi träffa en läkare som kollade med ultraljud på vår bebis för att se hur mycket vatten det var i magen. Jag hade allt vatten kvar men i min mage var det mest bebis och endast det fostervattnet bebisen behövde. Jag hade inom gränsen, så det var inte för lite vatten. Vattnet hade alltså inte gått. De gjorde även en gynundersökning där hon kunde se att det inte var något vatten som rann ut. Så vi fick åka hem igen. Emil åkte till jobbet och jag gick ut på en låååååång promenad. Jag hade ont i ryggen och ville inte ligga i soffan utan en promenad var det skönaste.
Vid 17-tiden tyckte jag att det började komma värkar, men innan man inser att det är riktiga värkar tog det en stund. Men de kom tätt och värkarna hade 3 min mellanrum. Ringde hem Emil tidigare från jobbet och vid 22:30 var vi på förlossningen. Jag hade då starka och intensiva värkar och på CTG visade det lika starkt som jag kände. Men jag var bara öppen 1 centimeter. De gav mig 1,5 timme till och då hade jag inte öppnat mig mer. Barnmorskan valde då att ”stanna” upp mig. Hon sa du kommer behöva energin imorgon så de gav mig en spruta i varje ben och en sömntablett så jag skulle kunna somna. Det var en morfinspruta och den andra minns jag inte var det var men tror något muskelavslappnande. På morgonen den 6/7 hade jag öppnat mig 2 cm med knappt några värkar så vi fick åka hem.”
Läs också: ”Så mycket behöver bebisar sova”
”Att bada gjorde att jag verkligen kunde slappna av”
”På dagen den 6/7 hade jag värkar hela dagen med cirka 5-7 minuter mellan varje värk. Jag la mig i sängen och sov hela dagen, vaknade dock vid varje värk som höll i sig i ca 40 sekunder. Emil tryckte i mig mat och godis så jag skulle få lite energi. Vid 16:30 hade de blivit så otroligt starka och kunde inte vara hemma mer. Emil hade stannat hemma från jobbet så vi ringde BB. De var fortfarande med 5-7 mellanrum men efter en dusch åkte vi upp. Nu orkade jag inte vara hemma längre, och tack att vi gjorde det! När vi var påväg till bilen blev det 3 minuter mellan värkarna och när vi kom in på förlossningen var de på 2-3 minuter och jag var öppen 4 centimeter. Vilket innebar att jag inte behövde åka hem igen. Jag fick även lustgas på direkten. Klockan 18:00 blev vi inskrivna.”
”Så fort de var klara med CTG hoppade jag in i badkaret på sjukhuset och jag fick ha min kära lustgas med mig. Jag kan verkligen rekommendera att bada. Jag kunde slappna av riktigt ordentligt och det var varmt och skönt. Emil satt såklart vid sidan om badkaret och höll mig i handen vid varje värk. Jag fick gå upp lite då och då för att barnmorskan ville undersöka mig och se hur mycket jag öppnade mig. 18:40 cirka hade jag öppnat mig till sex centimeter. Alltså två centimeter på 40 minuter. ”Duktiga kropp”, tänkte jag.”
Fostervattnet var grönt
”Jag hoppade i badet igen och vid 19:30 gick jag upp. Då ville barnmorskan att jag skulle kissa. Så efter en värk skyndade jag mig till toa och Emil var i hälarna efter mig. Jag fick en värk på toan och ville springa till sängen. Jag använde mig endast av lustgas så den stunden till toan kändes. Jag småjoggar till sängen för att få tag i lustgasen och då händer det som inte får hända. Mitt fostervatten går när jag är en halvmeter från sängen, vilket gör att jag HALKAR på det och RAMLAR. Jag ramlar och är öppen 8,5 centimeter. Det kändes som jag satte mig på barnets huvud. Men som tur var halkade jag så att jag ramlade på toan. Jag var ’hög’ av lustgasen vilket jag idag är tacksam för annars hade jag fått panik. Jag minns fortfarande rädslan. Man ska inte ramla när man är gravid och verkligen inte när man ska föda sitt barn. Jag hörde Emils röst i huvudet när han skriker ’HELVETE’. Han var precis bakom mig men hann inte fånga mig. Jag minns att jag säger till Emil ’Ring på klockan, ring NU!!’
Vi ringde såklart på barnmorskan. Som ville undersöka mig och kolla så allt var bra med bebisen. Bebisen kallade vi honom hela förlossningen eftersom att vi inte hade kollat könet. Hon tog hål på den andra hinnan av fostervattenet och vattnet var grönt. Inte nog med att jag var rädd att det hade hänt bebisen något när jag ramlade, vattnet var även grönt. På nolltid kopplades det då på elektroner på bebisen huvud men han mådde bra. Jag minns att jag frågade barnmorskan om min bebis mådde bra eftersom hon var så snabb med elektronerna. Hon lugnade då mig och sa att vid grönt vatten måste de sätta på elektroner på bebisen huvud. Sen lyckades jag ta mig till toan (utan att ramla) och kissa. Nu var det nära tills att jag skulle få min bebis på bröstet.”
Läs också: ”5 smarta hacks för dig med bebis hemma”
”Lustgas och profylax var en underbar kombo!”
”När allt detta var avklarat klarade jag inte mer och jag bad om ryggmärgsbedövning. Men då var jag öppen 9,5 centimeter. Jag var alltså nästan helt öppen och redo att krysta. Så den fick jag inte. Jag låg och grät; allt detta trauma vid fallet, grönt vatten och jag ville ju bara ha ut mitt barn. Jag minns att den ena barnmorskan sa att en narkosläkare är i rummet bredvid och sätter bedövningen på en annan patient och kommer till dig snart. 10 minuter senare sa undersköterskan att narkosläkaren stod på operation. Jag insåg då att jag inte skulle få bedövningen. Klockan 21:00 satte de dropp och 21:17 fick jag börja krysta. På 17 minuter hade jag öppnat mig helt och var redo att krysta ut mitt barn. Så istället för att lägga bedövningen fick jag dropp som skyndade på de sista centimetrarna. Även om jag sa att jag ville ha den klarade jag mig utan den. Lustgas och profylax var en underbar kombo!”
”I cirka 45 minuter fick jag krysta intensivt innan han var ute. Men något jag och Emil är överens om är att tiden flög iväg, det kändes som kanske 20 minuter för att få ut honom och allt annat arbete kände lika snabbt. Men jag ska inte ljuga. När jag låg där i slutet och bebisens huvud nästan var ute ville jag ge upp. Jag sa rakt ut att jag inte orkade mer och inte ville mer och önskade att läkaren bara kunde plocka ut bebisen. Men då sa barnmorskan något som fick mig att hitta den sista energin. ’Petronella nu tar du dig samman, släpp lustgasen och på nästa värk trycker du. Vi lovar inte många saker här men om tre värkar har du din bebis’. Jag gav det sista jag hade, tryckte ut den sista enegin och på två värkar hade jag honom plötsligt låg han på bröstet. Vi visste inte könet, så innan han kom på mitt bröst höll de upp honom så både jag och Emil kunde se könet. Det var en grabb – det var vår Louie. Både jag och Emil grät, äntligen var han hos oss. Hur kändes det när han kom ut då? Plötsligt var magen helt borta och han var framför mig. En magisk känsla.”
Träningsvärk i tre dagar efter förlossningen
”Under krystarbetet sa barnmorskan massor med meningar som fick mig att inte tappa energin. Hon sa ’Nu ser vi huvudet och det har hår’. Man är ju halvborta eller jag var det iallafall så när de sa sådana meningar blir man stark i kroppen och vill bara ha ut sitt barn. Hon sa även att jag hade en bra andningsmetod och det var skönt att få det bekräftat, då var det bara att fortsätta. Under det sista krystarbetet höll jag i handtagen på sängen för att kunna trycka ut all kraft. Emil satt beredd med lustgasen. När man har värkar använder man ju lustgasen när värken kommer men när man krystar tar man lustgasen mellan värkarna. Så vi hade ett bra teamarbete. Men jag hade träningsvärk i armarna i tre dagar efter förlossningen. Gud, som jag tog i. Det är det ända jag kan tänka på haha.
Emil var det bästa stödet jag har kunnat föreställa mig. Han bekräftade att jag hade ont men var ändå tuff och fick mig att hitta styrkan. Han höll mig i handen varje värk och lät mig trycka så hårt jag kunde utan att klaga att det gjorde ont. Man får rätt mycket kraft vid denna smärta. Dagen efter sa han att hans händer inte mådde så bra. Men han sa inte något under förlossningen. Vi födde verkligen barn tillsammans. Vi andades även igenom värkarna tillsammans och enda gången jag lät var i slutet på varje krystvärk. Så jag skrek aldrig! Efter förlossningen frågade jag Emil vad han tyckte var det värsta. Han svarade ’Att du hade så ont och jag kunde inte göra något åt det’. Min fina kille. Du gjorde visst något du var vid min sidan hela tiden.”
Läs också: ”BB-väska – packlista för vaginal förlossning och kejsarsnitt”
Den största gåvan man kan få
”När han var ute var det ju dags att sy. Jag hade förväntat mig flera stygn, kanske klippa och allt möjligt, men jag fick endast fyra ’skönhetsstygn’. Duktig kille som kom ut försiktigt. Emil och jag hade sagt att han inte skulle titta i mitt underliv under förlossningen, men när vi väl var där blev det så naturligt så Emil kollade på allt. Från det att huvudet började synas, när han nästan var ute till det att de sydde. Han kollade också på moderkakan efter han hade klippt navelsträngen.
Man blöder ju såklart efter förlossningen men jag blödde i 7-8 dagar. Glöm inte att det varierar från person till person när man slutar att blöda. Ett tips är att kissa i duschen om det gör ont att kissa. Jag fick ont att kissa när jag kom hem och då hjälpte duschen. Bindorna och blöjorna man fick från BB var jättesköna så tar med extra sådana hem om ni kan. De är inte speciell vackra med så sköna!
Nu är Louie ett år och sju månader men jag kommer aldrig glömma dagen han kom till världen. Han gjorde oss till föräldrar. Den största gåvan man kan få, en roll som förälder och vi lever varje dag för att göra dig stolt.”
