Claudia Galli Concha är tvåbarnsmamma och födde sin dotter Celeste för lite mer än åtta veckor sen. Claudia dansade under värkarna och mådde bra, men plötsligt fylldes rummet av läkare och sjuksköterskor.
CLAUDIAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:
”Efter att ha varit gravid i nio månader var jag väldigt sugen på att föda barn, jag kände mig tung och svullen och det var väldigt flåsigt att springa efter Chloe som då var exakt 1 år och 7 månader och inte hade någon respekt alls för att hennes mamma vägde 23 kilo mer än vanligt, haha. Celeste eller baby C som hon var mer känd som då var beräknade den 18:e november, en fredag, så när jag på söndagen satt och fick pedikyr för att jag ville piffa till mig lite inför förlossningen hade jag inte en tanke på att jag eventuellt skulle föda barn dagen efter. Däremot kände jag mig extremt trött och även om jag var stor och tröttare än vanligt var det något särskilt med den här dagen. När jag hade suttit ner och fått fina fötter under en timmes tid hade jag svårt att ens resa mig upp ur stolen.”
Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag får höra att det blir sugklocka”
Jag skulle ju inte föda förrän på fredagen
”Vi kom hem sen eftermiddag och vi lagade mat och åt och sen var det dom vanliga rutinerna med Chloe, bada, äta gröt, se på Alfons och sova. När hon hade somnat satte jag mig med min kvittoredovisning. Av någon anledning kändes det väldigt viktigt att jag skulle göra mina kvitton den kvällen. Jag tror helt klart att det var min intuition som sa till mig att fick jag inte dom klara den kvällen så skulle det dröja tills jag kunde sätta mig med dom igen. Så jag gjorde kvittona och när jag satt och klistrade så kände jag en sammandragning. Jag tänkte inte så mycket på det för det hade jag känt en del under sista tiden. Jag gjorde klart kvittona och vid tolv började vi göra oss iordning för att gå och lägga oss. Jag kände några sammandragningar till innan jag låg i sängen men jag tänkte inte på det. Jag skulle ju inte föda förrän på fredagen.”
Läs också: Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt!”
Efter en timme av vankande väckte jag Manuel
”Strax efter ett vaknade jag till av en stark sammandragning. Hmm…nu började jag fundera. Kunde det vara dags? Nej… Efter en kvart kände jag en till och efter ytterligare en kvart en till. Då gick jag upp för jag ville inte väcka Manuel och Chloe. Jag vankade runt och sammandragningarna kom ca varje kvart. Men dom var inte så kraftiga och jag var ju helt inställd på att föda på fredagen så jag tog det inte riktigt på allvar. Men efter en timme av vankande väckte jag Manuel. I och med att vi skulle ringa hit farmor så kände jag att jag inte vågade dra ut på det. Farmor kom vid fyra på morgonen.”
Jag ville stanna hemma så länge som möjligt
”Farmor gick in och la sig med Chloe och jag och Manuel satte oss i soffan och tittade på en dokumentär. Nu hade sammandragningarna blivit tydligare och kändes mer och vi började ta tid. Det var ca 12 minuter mellan varje. Jag lyckades vila och somna till då och då och jag ville fortfarande inte tro att jag snart skulle föda barn. Det var ju först på fredag!? Vid sju vaknade Chloe och nu hade jag riktiga värkar men det var fortfarande ca 10 minuter emellan, men jag ringde förlossningen i Malmö och kollade om dom hade ledigt och det hade dom. Men jag ville stanna hemma så länge som möjligt så jag och Manuel fortsatte med värkarbetet, jag stönade och stånkade och han tog tid. När jag behövde skrika lite högre gick jag in i min walk in closet för att inte skrämma Chloe. Men hon var med farmor och märkte ingenting.”
Läs också: Förlossningsberättelse: ”Himlen öppnade sig mellan benen på mig”
Nu kände jag att jag hade sån kontroll
”Klockan halv elva kände jag att jag inte orkade längre, nu ville jag åka in, jag hade 7 minuter mellan värkarna men jag ljög och sa att jag hade 5 när jag ringde för det hade dom sagt att det minst skulle vara första gången jag ringde. Vi pussade på Chloe tusen gånger, visade farmor all mat och annat till Chloe och sen tog vi en taxi till KK.
Taxichauffören var så trevlig och sa att han skulle skynda sig, jag hann få två värkar i bilen och försökte att inte låta för mycket, haha. Fortfarande när vi ringde på dörren till förlossningsavdelningen var jag inte säker på att vi skulle föda barn…det var ju först på fredag? Vi blev mottagna av en jättetrevlig kvinna som vi var på föräldrakurs hos när vi väntade Chloe, vi pratade en stund tills jag fick en värk. Då kom min barnmorska och hennes assistent och visade oss till ett rum. Jag var så samlad och lugn. Med Chloe ramlade jag typ in på förlossningen och trodde att jag höll på att dö, haha. Nu kände jag att jag hade sån kontroll. Jag tog mina värkar med 5 minuters mellanrum, Manuel klockade och sen var det lugnt i fem minuter. Kontrollerat och skönt. Jag blev undersökt av barnmorskan och jag var halvvägs i öppnandet, Celeste hade jobbat på bra i samspel med min kropp.”
Epidural är underbart tycker jag
”Vi lämnade över förlossningsbrevet och barnmorskan sa att hon genast skulle kalla på läkare som skulle sätta epidural, men eftersom jag kände att jag hade så bra koll så kollade jag på Manuel och sa: – Jag kanske inte behöver epidural? Manuel fick nog flashbacks från Chloes förlossning för han sa snabbt – Jo, gör det, det kan väl vara bra? Han är klok min man, jag hade ångrat mig så annars, epidural är ju underbart tycker jag.
Men eftersom själva epiduralsättningen var kaos med Chloe, en läkare som pratade i telefonen samtidigt som han gjorde tre försök att få in nålen i ryggen innan han lyckades (aj!) så var jag väldigt nervös för det men den danske läkaren Max som kom in i vårt rum var otroligt samlad och cool och hela proceduren var hur enkel som helst, det känns ju att sätta epiduralen men det var ingen fara. Sen tog det 10 minuter innan den började verka och då var ju livet rosaskimrande igen. Som sagt. Jag älskar epidural!”
Plötsligt började rummet fyllas med läkare
”Nu började några väldigt härliga timmar av förlossningen. Jag och Manuel pratade om livet, drack kaffe, jag dansade, haha, har filmer från båda mina förlossningar där jag dansar med epidural maskinen bredvid mig. Jag blev undersökt då och då och öppningsskedet gick bra framåt och hade inte stannats av på grund av epiduralen. Däremot slog Celestes hjärta lite för hastigt och plötsligt började rummet fyllas med läkare och sköterskor… Baby C’s hjärta slog fort och barnmorskan kallade på läkare, sen var det plötsligt dubbelt så många i rummet och det var lite frågande stämning i luften. Varför slog hennes hjärta fort?
Celestes hjärta har alltid slagit fort, redan i magen var det alltid mellan 150-170, jag åkte in på observation en gång men allt var normalt, bara lite snabbare. Jag blev inte alls nervös av dom som kom in. Jag kände att allt stod rätt till…jag tror att man som kvinna och mamma känner sånt. Jag hade vetat om något var fel. Jag hade alltså fått min epidural vid 12, en timme efter vi kom in, den verkade ju direkt och jag kunde njuta av den pågående förlossningen. Jag hade inte ens hunnit ta någon lustgas än, vilket jag var glad för, jag funkar inte så bra på lustgas…”
Jag orkade inte ta värkarna på rätt sätt längre
”Vid 15-tiden började jag känna värkarna igen, det var ju förmodligen i slutfasen av själva öppnandet. Jag bad att få in en gåstol och en pilatesboll, det var dom två sakerna jag använde med Chloe mot slutet så det kändes bekant. Jag började hänga på gåstolen och jag kände att värkarna tilltog. Dom kom in och undersökte mig. Nu var klocka 16 och jag var helt öppen. Skönt tänkte jag! Då är hon snart här! Underbart! Nu väntar vi in krystvärkarna…som aldrig kom. Istället kom det vanliga värkar…upphöjt till 10. Jag hade redan kört lustgas under senaste halvtimmen då eftersom smärtan var mer intensiv och ju mer intensiv den blev desto mer lustgas drog jag i mig. Jag hängde på min gåstol och tog mig en rejäl lustgasfylla. Jag var helt borta och Manuel tog hand om mig. Men jag kände att det var mitt enda alternativ, jag orkade inte ta värkarna på rätt sätt längre. Jag började bli trött. Men mina underbara kvinnor som stod vid min sida hela sista 5 timmarna, Anita och Emma, dom såg att min smärta var jobbig och att jag inte hade så mycket kraft kvar så dom fyllde på epiduralen vilket jag inte ens uppfattade i min ”tonårsfylla” haha.”
Om hon inte ville titta ut väldigt snart så måste dom göra kejsarsnitt
”Det enda jag uppfattade var att jag plötsligt var med igen. Jag var tillbaka. Två timmar hade jag varit helt öppen och ingen Baby C ville komma…Anita sa att om hon inte ville titta ut väldigt snart så måste dom göra kejsarsnitt. -Va!? Jag skrek ut mitt va, jag hade väl inte kämpat i en massa timmar för att sluta med ett snitt!? Men det är tydligen inte alls bra att vara öppen utan att bebisen kommer… Krystvärkarna hade fortfarande inte dykt upp och jag började bli frustrerad, jag ville verkligen inte snittas. Jag släppte taget om min gåstol och la mig i sängen, jag frågade Anita om jag kunde testa att krysta? Absolut sa hon, men hon sa också att hon fortfarande satt högt upp. Ok. Jag låg på rygg och tog tag i handtagen som fanns på båda sidorna av sängen och så krystade jag, eller snarare tog i utav bara h—-te ;). Jag ville inte snittas! Nu skulle Baby C ut.
Jag tog emot henne och tittade på henne
”Och vi gjorde det! Tillsammans! Med Manuels underbara support och Anita och Emmas hejarop krystade jag ut Celeste på 11 minuter. Och jag var så galet nyfiken på hur hon såg ut, jag tog emot henne och tittade på henne. Min Baby C! Min mörka långhåriga lilla Celeste. Eller lilla och lilla 3945… Dom hade gissat att hon skulle bli 3,4 kg när vi var på sista ultraljudet men dom hade visst lite fel. Men en sån underbar tjej. Nästan hela 4 kilo kärlek. Och visst är det häftigt att jag hela graviditeten hade känt på mig att hon skulle vara väldigt mörk och långhårig? Tänk att man kan känna sånt på sig. Så häftigt.”
Det gör galet ont men det är ju en ljuvlig smärta
”Den här förlossningen var helt underbar. Redan dagen efter ville jag göra om det. Jag kände mig så lugn och samlad (ja, utom lustgasfyllan, haha) och jag älskade att uppleva allt och veta vad det innebar. Det gör ju galet ont men det är ju en ljuvlig smärta för att man vet att för varje värk så kommer man närmre mötet med sitt barn. Åh! Det är verkligen underbart! Jag är så glad att jag fick så fina kvinnor som tog hand om mig och Manuel…vilken super duper man han är. Han var ett sånt fantastiskt stöd under hela förlossningen. Bara att klocka ca 200 värkar bara för att jag ville ha det så… jag älskar honom.
Jag och Celeste fick stanna kvar på BB och Manuel åkte hem till Chloe. Vi båda kände att det var viktigt att han åkte till Chloe och fanns där när hon vaknade. Och jag fick tid att spana in vår nya lilla familjemedlem, vilken lyx.”
Claudia Galli Concha bloggar på LOPPI och skriver om föräldraskap, vardagslivet och karriären. Spana in hennes blogg här.
Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!
