Malins första förlossning blev snabb, och drog igång betydligt tidigare än hon förväntat sig. Läs hennes förlossningsberättelse här!
Malin Rankvist Larssons förlossningsberättelse:
På kvällskvisten den 20:e oktober 2015 fick jag ont i ryggen, men för mig var det inget konstigt eftersom jag ofta hade haft ont i ryggen under graviditeten. Dessutom var jag bara i vecka 37+6 och vi hade räknat med att gå över tiden då det var vårt första barn.
Morgonen därpå den 21 oktober kände jag fortfarande av min rygg och jag valde att ta sovmorgon när min man Henrik åkte iväg till jobbet vid klockan åtta. En timme senare gick jag upp för att gå på toaletten, äta frukost och lägga mig i soffan för att stirra på någon tråkig repris på tv:n. Henrik ringde som vanligt vid klockan tio för att försäkra sig om att jag hade ätit och mådde bra, men vi avslutade snabbt samtalet då jag ville vila.
Som så många gånger förut tog jag upp telefonen och googlade på symtom som en graviditet och ryggont kan medföra. Bland många svar jag hittade på olika forum så kunde det röra sig om förvärkar och att de kunde yttra sig flera dagar innan förlossningen skulle sätta igång. Men jag var inte orolig, det var fortfarande två veckor kvar och jag hade inte speciellt ont utan det var mer som en dov värk i svanken.
Trodde det var förvärkar
Min mamma ringde vid klockan 11, jag nämnde att jag misstänkte att jag hade förvärkar. Men vi kom in på andra ämnen som rörde skor jag skulle få ärva av min bortgångna morbror. Då min mor och jag befinner oss cirka 100 mil ifrån varandra så fick jag en rad bilder som jag skulle avgöra mina beslut utifrån och därmed så hade samtalat om mina misstänkte förvärkar runnit ut i sanden.
”Vi måste åka in!”
Vid klockan 12, strax efter avslutat samtal, hoppade jag in i duschen. Jag har tidigare lindrat min värk med en varm dusch men denna gång lindras inte smärtan. Medan vattnet strilade mot min rygg plockar jag fram telefonen och laddade ner en värktimer. Men jag fattade fortfarande inte att det skulle komma en bebis inom de närmsta timmarna. Även om jag hade förstått då så hade jag bara hört historier om långdragna förlossningar över 18 timmar så jag hade inte bråttom.
12.30 så var det som någon hade tryckt om en på/av knapp, värken hade tilltagit och ändrat karaktär. Jag ringde till Henrik och sa att jag inte längre kunde stå ut och att var tvungen komma hem. Samtalet gick ungefär till såhär:
Henrik: ”Gör det jätte ont, är det som värker och är det tätt mellan dem?”
Malin: ”Mja ganska, eller ja vet inte, kanske?”
Henrik: ”Men vi ska ju ha barn, vi måste ju åka in! Ring förlossningen.
Malin: ”Jaha? Men jag står ju i duschen jag har inte deras nummer här.”
Det enda som snurrade i mitt huvud var hur barnslig jag var som inte kunde stå ut med lite ryggvärk och hur jag då skulle klara av värkarbetet och förlossningen när det skulle sätta igång.
”Jag kunde inte stå upp”
Henrik ringde i alla fall förlossningen och frågade om vi skulle åka in men de ville givetvis tala med mig som stod sjöblöt i duschen. Så Henrik ringde mig och talade om det och skickar deras nummer så jag kunde ringa upp dem medan han själv slängt sig i bilen för att köra de två milen som skiljer mellan vårt hem i Mälarhöjden och hans jobb. Vid den tiden värkte det inte längre utan det gjorde ont på riktigt med jämna mellanrum. Barnmorskan hjälpte mig genom värkarna i telefonen samtidigt som de försökte göra plats och frigöra personal på en full förlossning. Nu förstod jag att bebis skulle komma. Vi skulle i alla fall få plats vid klockan 14.00, cirka en timme efter samtalet, men vi fick givetvis komma in tidigare om det hade behövts.
I väntan på Henrik sprang jag mellan duschen och sängen i sovrummet för att jag inte hittade en position jag kände mig bekväm med och när Henrik stormade in hade jag befunnit mig till och från i duschen med högsta värme i cirka 1,5 timme. Då gjorde det riktigt ont och jag kunde inte längre stå upp utan låg på golvet och utbrast att jag inte alls ville föda medan Henrik sprang omkring som en yr höna och packade våra väskor som vi egentligen skulle packa när han hade slutat för dagen, vilken timing.
Åkte till förlossningen med duschhandduken i håret
Efter några riktigt hårda slag mot kakelväggen och Henrik hade fått på mig kläderna tog vi oss ned med hissen, handduken var fortfarande lindad i håret (jag hatar att ha blött hår hängandes, även då).
När bilen väl rullade hade jag det riktigt jobbigt, jag kunde inte sitta stilla eftersom värkarna kom så pass tätt och vid rondellen i Axelsberg gjorde jag väldigt klart för Henrik att det inte blir några fler barn och att jag visst ska ha ryggbedövning vilket jag inte ville tidigare. Men ändå var det jag som fick intala och lugna Henrik vid varje rödljus att vi inte kan göra något åt det, att det går bra och att vi snart var framme.
Väl framme på SÖS kallade Henrik på en sköterska som hämtade mig med rullstol och han åkte iväg och letade parkering. I väntan på att Henrik skulle komma tillbaka så blev vi inskrivna och jag fick en EKG-dosa på magen och då var klockan 14.15.
Öppen 8 centimeter!
Ett gäng svordomar senare och bedjande om ryggbedövning kom Henrik tillbaka och det skulle precis undersöka mig och det visade sig att jag redan var öppen 8 cm, det var den bedövningen. Under undersökningen råkade även barnmorskan peta hål på fosterhinnan så vattnet gick, det visade sig då att bebisen hade mekat i fostervattnet och de valde då att sätta en EKG-elektrod på hans huvud.
Jag fick lustgas, testa olika positioner, fick en varm värmepåse och mer än så hann vi inte för sedan gick det inte hålla emot längre, ungen ville ut. Tre krystvärkar senare kom han 3640 g och 50 cm slö och medtagen ren kärlek och då var klockan 15.05. Lätt som en plätt tyckte jag då, jag hade redan förträngt de få genomjävliga timmarna av värkar i samma stund jag hörde hans första skrik.
Hann bara vara inskriven i 50 minuter
50 minuter hann vi vara inskrivna. Förlossningsbrev, blodgrupp och andra viktiga uppgifter togs mellan krystvärkarna eller fick vänta tills efteråt. Även om det inte fanns tid till att läsa vårt förlossningsbrev så fick vi det vi det vi önskade och personalen var underbara. Jag är glad att vi bor där vi bor och inte i Arjeplog där vi bodde tidigare, då hade ungen varit född efter vägen då förlossningen ligger över 20 mil bort.
Eftersom jag hade en väldigt snabb liten bebis så hade han sönder lite saker på hans väg, men det var inget lite nål och tråd kunde fixa och jag reflekterade inte mycket över det, jag var fullt upptagen att betrakta den vackraste skapelsen som blivit lagd på mitt bröst. Min Birk.
Vill du följa Malin framöver? Du hittar henne på instagram under namnet @filifjomp!
Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!
